13 mars, 2011

Fantastiskt bra roman!

Biblioteket tjänade en försvarlig summa i förseningsavgift på att jag behöll Kathryn Stocketts Niceville lite för länge, men det var det värt. Niceville var nämligen precis lika bra som jag hade hoppats.

Niceville utspelar sig i en liten stad i Mississippi på 1960-talet. Vi får följa med tre kvinnor, de färgade hembiträdena Aibileen och Minny samt Skeeter, en vit, relativt välbärgad ung kvinna. Skeeter drömmer om att bli författare men det enda jobb som finns att få är att skriva hushållsspalten i lokaltidningen. När Skeeter - som inte kan någonting om hushållsarbete - försöker hitta svar på läsarfrågorna för att kunna skriva spalten, blir hon bekant med Aibileen som under många år arbetat med att sköta de vitas hem, laga deras mat och uppfostra deras barn. En idé föds hos Skeeter; hon ska skriva en bok baserad på intervjuer med Aibileen och de andra färgade hembiträdena, en bok om hur det är att vara svart kvinna i 60-talets Mississippi. Det är en uppgift som visar sig vara lika farlig som svår - allt måste ske i största hemlighet. Bara genom att umgås riskerar kvinnorna sina liv.


Niceville har fått enormt goda omdömen överallt, och jag förstår varför. Jag var lite tveksam till en början, faktiskt mest eftersom jag tyckte att omslaget fick boken att se ut som en bokklubbsroman (min egen, kanske inte helt vänliga benämning på en halvkasst skriven, sentimental bok som vänder sig till medelålders kvinnor och som gärna beskrivs med ordet "varm"). Men oj, så fel jag hade. Bara ett par kapitel in i Niceville känner man den där otroligt behagliga känslan, det där suget som infinner sig när man har klivit in i en riktigt bra roman. Man läser inte längre; man är i romanens värld, ser allt framför sig som på film och umgås med karaktärerna som om man vore personligt bekant med dem allesammans.

Just karaktärerna är Nicevilles största styrka. Vilka underbara porträtt! Trovärdiga, originella men ändå såpass allmängiltiga att de säger något om hela samhället och inte bara sig själva. Man blir verkligen vän med dem, man oroar sig för dem, lider och gläds med dem - och saknar dem något fruktansvärt när boken tagit slut. Kanske får jag trösta mig med att boken ska bli film, redan senare i år om jag har förstått saken rätt. Till dess, läs boken. Superbra! En riktigt, riktigt läsvärd roman att försvinna in i.

Passa också på att kika in på Kathryn Stocketts hemsida.

9 kommentarer:

evalinn sa...

Aha, den blir jag nyfiken på!

HelenaB sa...

Skriver genast upp på läslistan! Jag tänker mig också att det är en roman som kan dyka upp i Oprahs bokklubb, och de brukar jag gilla.

Ela sa...

Älskade den här boken.

http://beroendeavbocker.blogspot.com/2010/12/niceville-av-kathryn-stockett.html

Alices och Lyras Bokhylla sa...

Köpte boken till min mamma i julklapp, men hade inga som helst tankar på att läsa den själv. Får man tid över, kanske. Det var mycket på grund av omslaget som jag ens tog upp den, så det var bra att det inte såg ut på annat sätt. (Hon tyckte mycket om boken)

Bokbabbel sa...

Helt fabulös ja! Läste på engelska och lite nyfiken på hur de olika språkanvändningarna skrevs fram på svenska

Syster sa...

Ja visst är det en alldeles underbar bok. Läste precis som bokbabbel också den på engelska (The Help). Trodde först att Niceville var en ny bok av Stockett, men insåg snabbt att det var den svenska titeln på The Help. Man blir lätt lite förvirrad när en svensk översättning av en bok får en Engelsk titel som skiljer sig från originalet. Varför då byta titel överhuvudtaget?

Fru E sa...

Kul att du gillade! Jag lyssnade på den som ljudbok och tyckte den var fantastisk! Jag gillar att slutet var lite öppet också, att det inte bara blev ett lyckligt slut.

Calliope sa...

Bokbabbel: det var faktiskt en av sakerna jag tänkte på när jag läste, att översättningen kändes så bra. Språket flöt på väldigt naturligt och varje person hade verkligen fått en passande svensk språkdräkt. All heder åt Dorothee Sporrong som översatt!
Syster: jag brukar vara anti såna titelbyten i vanliga fall, men här tyckte jag faktiskt att det hade en poäng. Niceville är mycket bättre, mer talande än den menlösa titeln The Help. Hjälp med vad, liksom...
Fru E: precis när jag hade läst klart gillade jag inte riktigt slutet, men nu när jag har funderat på det ett tag, tycker jag att det är bra.

Inkling sa...

Vad roligt att höra, för jag har haft precis samma förutfattade mening om den som du. Kanske ska jag våga prova på den...TAck för tips!