Nja till Mixing Part

Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe är utläst och jag måste erkänna att jag är förvirrad. Var det här kul? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag nog inte riktigt förstod.

Jag brukar gilla Erlend Loe och har läst det mesta han har skrivit. Blev glad när jag såg Stilla dagar i Mixing Part på biblioteket, började läsa och.... och .... eh? Det var lite skoj i början. En norsk familj ska hyra hus i Tyskland och får kontakt med en underlig familj där nere. Språkförbistring uppstår. Google Translate översätter Garmisch Partenkirchen till Mixing Part Churches. Norska familjen har lite svårt att komma överens. Pappa blir besatt av tv-kocken Nigella och beskyller mamman för att ha tagit med familjen på semester i nazismens vagga. Så långt är det roligt, och boken har fått som bieffekt att jag nu ler varje gång någon nämner Garmisch. Men sedan då?

Stilla dagar i Mixing Part är skriven nästan som ett teatermanus, med mest bara dialog. Fyndigt eftersom pappan själv försöker skriva dramatik, men lite stelt att läsa i längden. Framför allt känns det som att det är svårt att veta vad Loe vill säga med berättelsen. Utan att avslöja slutet, kan jag väl säga att det lite grann känns som en axelryckning när alltsammans är över. Ett jaha. Vad var poängen? Det är fragmentariskt, både i stilen och innehållet, i lite väl hög grad. Samtidigt - vissa delar är absurdistiskt skojiga. Betyget blir därför ett nja. Stilla dagar i Mixing Part är ok och lättläst, men långt ifrån Loes bästa.

Andra som har läst: Fru E, Svd, Malin the writer, UNT och GP.

Erlend Loe twittrar - följ honom här.

Den farligt förutsägbara, fasligt förenklade leken

Jag plockade åt mig ett ex av Mari Jungstedts Den farliga leken för att ha som sällskap på en tågresa tur och retur Göteborg. Jag ville ha något lättläst, underhållande och inte alltför komplicerat - och den önskningen uppfylldes med råge. Den farliga leken är extremt lättläst, sidorna flyger förbi och inte ens de mest högljudda av mina medpassagerare fick mig att tappa tråden. Frågan är bara om det inte blev lite för enkelt.

Den farliga leken är del åtta i serien om kommissarie Knutas och de andra i Visby. Böckerna har varit helt ok att ha som förströelse, perfekta att ta med som lättsam semesterläsning. Bäst gillar jag Den döende dandyn från 2006.

Böckerna har som sagt aldrig varit så värst komplicerade, men Den farliga leken är nästan dum-enkel. Plotten löper rakt från a-ö utan överraskningar, samtliga karaktärer är ruggigt stereotypa och språket är fullt av trötta, fasta formuleringar som balanserar på gränsen till att bli klichéer. Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men Jungstedt verkar fullständigt ha tappat formen här och låtit bli att anstränga sig ens litegrann.

Den farliga leken funkar som tågläsning i brist på bättre, men får i övrigt ett lågt betyg. Trist!

Läs vad andra tycker: Bokhora, Dagens bok, Bokbrus och GP.

Bokrean vs Calliope: 0-0 (so far)

Idag började bokrean - och jag har inte varit på en enda butik. Hm. Möjligen är jag sjuk?

Jag har förvisso ett gäng bra ursäkter: jag har jobbat hela dagen, det har snöat (på tvären! Tvären!), jag vill inte gå ut för jag har inte tvättat håret (det närmaste en modebloggsartad bekännelse ni kommer här), jag ska spara pengar... Ja, ni hör ju.

Det gjorde också sitt till att Bonniers skickade förhandsex på den fina klassikerboxen; den var annars ett solklart köp.

Det finns alltså inget skriande habegär. Inget som måste-måste-måste köpas (inte som jag vet om i alla fall). Det känns lite... lite... tomt. Och ovant. Hur går det med era reainköp? Fyndar ni? Är det något sensationellt som jag har missat att köpa?

Är det så här ni har det? Är det så här jag borde ha det?

Bokbloggarträffen!

Igår var det bloggträff med bokbyte i Lund - alltid lika trevligt!

Med på träffen var Bokomaten, The Book Pond, Hannas hörna, En full bokhylla är en rikedom, Cecilia från Hyllvärmarna och Fru E. Vi fikade, pratade böcker, läsande, bokhandlar, bibliotek, bloggande... ja, allt det där som måste avhandlas på en bokbloggarträff.

Kanske avvek vi en smula från ämnet när vi började jämföra förlovnings- och vigselringar, men äktenskap är å andra sidan årets stora trend bland bokbloggarna (looking att you, Bokbabbel, Bokhore-Jessica och Bokomaten), så jag tror ändå att vi är förlåtna.

Bokbytet var också mycket lyckat - det smala cafébordet översvämmades av fina böcker att välja mellan. Jag fick med mig en kokbok och några pocketböcker hem. Det var egentligen inte meningen att jag skulle ta med några böcker alls hem, men eftersom jag bytte inbundna mot pocket tog det åtminstone inte lika mycket plats i hyllan när jag packade in dem...

Tack till alla som kom och gjorde det till en så trevlig träff! Vad sägs om en picknickträff utomhus när det har blivit lite varmare?

Unboxing (with a little help from my friends)

Calliope! Calliope! Sluta läsa! Det har kommit post till oss!

Det är ett jättestort paket... Jag skulle kunna bo i det.

Man kan ha det som avlastningsbord! IKEA-råttan matchar hur fint som helst!

Inte?

Då får vi öppna...

Vad är det? Vad är det? Vad är det? Vad är det? Vad är det?

Är det godis?

Calliope, jag vet inte vad jag tycker om det här.

Det var inte riktigt vad jag förväntade mig.

Det luktar inte ens godis. En box med en massa böcker i.

Hrmpf.

Dumma hund..!

Totalt bristande stilkänsla.

Se bara på den här utgåvan av Agnes Cecilia - den är ju utsökt.

Hundar förstår sig inte på kultur. Jag däremot...

Calliope? Ska vi spela fotboll istället? Snälla?

Fem minuter. Sedan ska jag läsa alla de fina böckerna i boxen.

Ok! Då står jag här och ser söt ut så länge.

*

Trevlig helg, allesammans!

Det bästa av två världar

Minns ni fotbollsspelaren Dardan Rexhepi från MFF? Han som både gärna skrev och läste poesi? (Om inte, friska upp minnet här.) I eftermiddag framträder han tillsammans med författaren Lisa Bjärbo på Lindängenbiblioteket i Malmö. Rexhepi och Bjärbo ska prata om språk, ord och berättande. Samtalet är del i Malmö stadsdelsbiblioteks serie "I love books", där en eller två kända personer pratar om litteratur. Evenemanget börjar kl 19.

Jag gillar verkligen kombon - en författare/journalist och en sportkille/poet. Det bästa av två världar möts, liksom. Och precis som jag skrev förra gången om Rexhepi, tror jag att den här typen av framträdanden är guld värt när det gäller att locka ovana läsare till biblioteket. Superbra initiativ av biblioteket - heja, heja!

Läs mer om I love books och se hela programmet för våren här.

Lisa Bjärbo ges ut av Rabén & Sjögren.

Tru Blood på flaska

Igår firade jag och sambon alla hjärtans dag med att dricka varsin flaska Tru Blood. Vi använde naturligtvis mina Tru Blood-glas. Hade det inte varit så förbaskat kallt, hade jag kunnat ta på mig min Fangtasiatröja också, bara för att nörda loss fullständigt.

Själva drickan i de fina Tru Bloodflaskorna smakar lite tuggummiaktigt, blodapelsin är det menat att föreställa. Kalla mig morbid, men jag hade gärna sett att färgen på drickan hade varit mörkare och att konsistensen hade varit mer i stil med.... ska vi säga blåbärssoppa? Allt för den autentiska blodkänslan. Läskigt? Möjligen.

Men det funkar fint såhär också. Bra att dricka i väntan på att nästa Sookie-bok kommer ut i början av maj och säsong 4 av tv-serien får premiär 12 juni.

Ännu en bokbloggare faller handlöst för Gillian Flynn

Ok, nu förstår jag varför alla har pratat om Gillian Flynn. Jag har läst ut Sharp Objects i två långa sittningar - och oj. Ojoj. Den var ju ruggigt bra. Stämningen, personerna, miljöerna, you name it. Jag gillade alltihop, faktiskt. Det enda som gör mig lite ledsen är att Sharp Objects om jag har förstått saken rätt är helt fristående; jag hade väldigt gärna läst både en och två och tre ytterligare böcker om Camille Preaker.

Jag tänker inte berätta vad Sharp Objects handlar om, för det har så många andra redan gjort. Istället nöjer jag mig med att konstatera att den var den perfekta deckaren för mig: mörk, obehaglig, personlig, psykologisk och originell. Lägg till välskriven och spännande, så har du bilden klar för dig.

Jag tänker genast ge mig ut för att skaffa Gillian Flynns andra bok, Dark Places. Mycket bra den också, om ryktet stämmer. Ser mycket fram emot den och hoppas på likadan hetsläsning som med Sharp Objects. Det var länge sedan jag så fullständigt försvann in i en bok.

Jag läste för övrigt på Amazon att Gillian Flynn tydligen tycker om att sitta i badet och skriva böckerna på sin laptop - låt oss nu bara hoppas att datorn inte trillar ner i vattnet och elektrifierar Gillian. Det hade varit en smärre katastrof om den här begåvade människan inte fortsatte skriva böcker. Jag vill att hon ska göra minst tjugo böcker till. Är de hälften så bra som Sharp Objects är de super. (Och hur ångestframkallande för alla med författarambitioner är det förresten inte att Sharp Objects är Gillian Flynns debut?? Det borde vara förbjudet att vara så bra direkt från starten. Eller..?)

Till sist ett väldigt hett tips: Sharp Objects finns med på bokrean hos Bokus, där den kan fås för futtiga 27 kr. Seså, spring och köp!

*******************************

Sharp Objects finns översatt till svenska. Den är utgiven av Jentas under titeln Vass egg. Jag skulle dock rekommendera att man läser den på engelska; språket är en stor del av behållningen. Läs mer om översättningen hos Fiktiviteter.

Några av alla de andra som läst - och mestadels hyllat - Sharp Objects: Snowflakes in rain, Helena på Bokhore-tiden, Bokbabbel, Sara Glory Box

Ond bråd död i Karlshamn

Karlshamn 1897. Ett dött spädbarn hittas på en bakgård. Barnet har märkts med siffran 13, ritad i lera på huvudet. Snart dyker ännu ett lik upp, även det märkt på samma sätt, med samma siffra. Myndigheterna väljer att tillkalla en kyrkans man för att hjälpa till med utredningen. Vad vill mördaren säga med just talet 13? Och hur förhindrar man att det sker igen?

När man återberättar upptakten till deckaren Böljelek av författarparet Limme och Palmqvist låter det snarast som inledningen till en skräckfilm - eller möjligen en brutal thriller med ockulta/religiösa inslag. Men Böljelek är något helt annat. Innanför det svarta (mycket snygga) omslaget, döljer sig en underfundig och faktiskt ganska trevlig historisk deckare. Den är välskriven och det märks att författarna har ägnat mycket tid åt research. Såväl miljöer som personer känns trovärdiga och äkta.

Böljelek är lite för småputtrig för att passa mig, men jag tror absolut att den kommer falla många andra i smaken. (Alla vill ju inte ha sina deckare lika nattsvarta som jag...) Den är sådär småklurig, liknar de klassiska deckarna från förr i tiden. Framför allt kan jag tänka mig att Böljelek kan tilltala många äldre läsare, så om du behöver en present till mor- eller farföräldrarna: sluta leta. Böljelek blir perfekt.

*****************************

Böljelek är del ett i en planerad serie. Författarna Limme & Palmqvist har tidigare skrivit både två deckare och en ungdomsbok, men Böljelek är deras första bok på ett större förlag (Kabusa).

Här kan du läsa ett smakprov ur Böljelek.

Tack till Kabusa för recex!

Ingen fara! Vi kan ju prata böcker

När jag gick på lågstadiet bestämde fröken vem som skulle sitta vid vilken bänk i klassrummet. Med jämna mellanrum byttes platserna om och man hamnade bredvid någon ny, som man inte kände sedan tidigare. Det var alltid nervöst.

Jag har ett tydligt minne av att jag vid ett av dessa tillfällen placerades i bänken vid klassens konstigaste tjej. Tyst och hemlighetsfull var hon en mycket udda fågel i gruppen. Jag var orolig - ända tills jag kom på att hon ju i likhet med mig hade för vana att låna hem farligt höga boktravar från skolbilioteket. Åh, då är det lugnt, tänkte jag. Vi kan ju prata böcker.

Så blev det också mycket riktigt. Vi trivdes bra i bänkarna bredvid varandra och tyckte att det var trist när vi sedan var tvungna att flytta runt på nytt.

Minnet får mig att inse att absolut ingenting har förändrats på de dryga 25 åren som gått sedan dess. Jag gör fortfarande likadant. Ny människa? Äsch, hon/han gillar böcker, så då är det lugnt. Vi har samtalsämnen som räcker timmar framöver.

Bokkonst av Su Blackwell

Underbart skitläskig, rent ut sagt

The Woman in Black av Susan Hill hade jag fått rekommenderad från många pålitliga källor. När jag väl kom till skott och köpte den, råkade jag dock få tag på en dålig utgåva; texten var avfotograferad från en äldre bok och såg alldeles blurrig ut på sidorna. Inte så värst inbjudande att läsa, med andra ord.

Men häromkvällen tog nyfikenheten ändå överhand och jag började läsa. Och tur var väl det, för The Woman In Black är en underbart skitläskig historia (ursäkta det pubertala språket, men så är det) och jag skulle för allt i världen inte ha velat missa den.

Den börjar ganska lugnt och stilla; det är jul hemma hos familjen Kipps och släktingarna roar sig med att berätta spökhistorier för varandra. Men Arthur ville inte delta. Faktum är att han får panik när han blir tillfrågad. Till slut bestämmer han sig för att istället skriva ner sin berättelse, och det är den vi sedan läser.

Och oj. Och hu. Och gaaah. Återigen, det börjar ganska lugnt och stilla. Arthur berättar hur han som ung jurist fick i uppdrag att fara ut till det avlägsna Eel Marsh House för att ta hand om kvarlåtenskapen efter den ensamma gamla kvinnan som bott där men nu avlidit. När han kommer dit uppför sig byborna suspekt och varnar honom - Eel Marsh House är inte platsen du vill besöka. Arthur far naturligtvis dit ändå; och det blir starten för den mest ruskiga, mest skrämmande hemsökelse man kan föreställa sig.

Jag är inte så lättskrämd i bokform (film ska vi däremot inte tala om), men vissa scener i The Woman in Black gör mig skitskraj. Det är abnormt läskigt och så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allt runtomkring mig smälter undan och jag ÄR DÄR, i Eel Marsh House tillsammans med Arthur. Sällan har jag väl varit på ett mer obehagligt ställe; det är som om hela huset bara dryper av ren och skär ondska. Gaah, säger jag igen. Gaaah.

Så du som söker en überläskig spökhistoria - köp ett ex av The Woman In Black. Jag kan lova dig att du kommer bli rädd. Och jag kan också lov

a dig att du i bokens sista meningar kommer hitta en synnerligen brutal slutkläm. Som om inte resten hade varit nog, liksom.

**************************

The Woman In Black går som teaterpjäs i Londons West End - den har dragit fulla hus sedan 1989. Läs mer om pjäsen och se en trailer här.

I höst kommer boken också som film, då med självaste Daniel Radcliffe i huvudrollen som Arthur Kipps. Mer om det här.

Det spökar i Oxford

Jag minns fortfarande med skräckblandad förtjusning när jag intet ont anande plockade med mig Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen hem från biblioteket. Jag kände inte till den sedan tidigare, men tyckte att den lät spännande när jag läste baksidestexten.

Och hepp, vilken glädjechock! Under några andlösa timmar var jag helt fångad av Maja Grå och de andra i Styggelsens perfekt uppbyggda skräckvärld. Det var välskrivet, originellt och sjukt obehagligt - precis som en perfekt skräckberättelse ska vara.

Ända sedan dess har jag otåligt väntat på en ny bok av Hellberg, och när nu Döden på en blek häst kom, var peppen total. Jag slet upp det fint inslagna paketet som förlaget skickat (boken inslagen i svart sammetstyg med lila snören) och började läsa.

I Döden på en blek häst har Maja Grå just kommit till Stobritannien för att studera illustration i Oxford. Samtidigt har hennes sedan flera år försvunna mamma hittats mördad i Brighton. Maja har inte haft någon kontakt med henne sedan hon lämnade familjen och det tycks som ett underligt sammanträffande att hon hittas - om än död - just när Maja anländer.

Som om det inte vore nog, börjar dessutom mystiska saker hända på skolan där Maja går. Berättelser om en grupp unga kvinnor som omkom under oklara omständigheter berättas bland eleverna och Maja råkar ut för händelser som inte går att förklara. Det verkar som att de döda har något att säga och det är Maja de valt att meddela sig till.

Döden på en blek häst ger vibbar både av Tartts Den hemliga historien och av klassiska spökberättelser. Internatmiljön i Oxford är skildrad på ett fantastiskt bra, inkännande sätt som gör det lätt att se alltsammans framför sig. Precis som i Styggelsen finns här gott om läskigheter och boken lockar definitivt till sträckläsning. Bara ett kapitel till. Och ett till. Och det gör kanske inget om jag läser bara ett till..?

Däremot känns Döden på en blek häst snäppet mindre originell än Styggelsen. Såväl plotten som språket och stilen känns som om de är lite mer tillrättalagda, filade på/anpassade för att passa en större publik. Jag tycker att det är synd, eftersom en av de saker jag gillade bäst med Styggelsen var just att den kändes så egen, så ny och unik. Den hade en helt egen röst, och den saknas i Döden på en blek häst. Jag hänger också upp mig en smula på språket, som stundtals är enkelt på gränsen till naivt/barnsligt. Jag köper att det är en ung berättarröst, men vissa av uttrycken känns väl platta.

Med det sagt är Döden på en blek häst ändå en ruggigt spännande bok. Jag hoppas få möta Maja Grå igen - hon är en underbart kuslig bekantskap.

Amanda Hellberg har en blogg och skriver just nu dessutom på boktipset. Missa inte!

Andra som också har läst: Boktoka, Fiktiviteter, Bokhora, Stringhyllan, Sydsvenskan och Skånskan.