04 november, 2010

Ett hemskt - och bra - slut: Mockingjay

OBS SPOILERVARNING!
Vill du inte veta vad som händer i Suzanne Collins Mockingjay? Då ska du hoppa över det här inlägget. Eller har du kanske helt missat serien? Då MÅSTE du plocka upp The Hunger Games och läsa från början. Det här är en sjukt bra serie som passar både ung och gammal. Vansinnigt spännande action i en unik miljö där något som närmast liknar medeltid blandas med sci-fi.

Jag vet inte om det beror på det tilltagande höstmörkret eller på bokens handling - men när jag lägger ifrån mig Suzanne Collins Mockingjay, tredje delen i serien om Hungerspelen, så känner jag mig deppig. Nedstämd. Det är förvisso inte en helt obekant känsla när jag har läst ut sista delen i en serie jag gillat, men den här gången har upplevelsen mycket lite att göra med att jag måste lämna berättelsen. Snarare har det att göra med den stämning som genomströmmar hela boken. Ett slags total utmattning, som har sin upprinnelse i sorg.

När Mockingjay börjar står rebellerna inför den stora slutstriden. Katniss Everdeen är både fysiskt och mentalt skadad efter de tidigare Hungerspelen och har svårt för att anpassa sig till livet i distrikt 13. Peeta är fånge hos president Snow och Gale kanaliserar sin aggression genom att hjälpa rebellernas armé planera nya, intelligenta vapen och strategier.
Bilden Suzanne Collins målar upp är svart och tung och vältrar sig med full kraft över läsaren. Jag hade förväntat mig mer action i stil med det som finns i seriens föregående två delar, men överraskas istället av den totala utmattning och den sorg som drabbat Katniss. Det är mycket skickligt skildrat av Collins - man känner verkligen med Katniss och förstår hur hon har det - men oj, så tungt det stundtals blir. När det dessutom kombineras med ett likaledes sorgset slut efter en strid fylld av förluster (var det verkligen nödvändigt att ha ihjäl Finnick?), ja då blir det nästan för mycket. För svart, för tungt, för ensamt.

Samtidigt är det ett väldigt bra slut. Istället för att skriva ihop en slutstrid som bara är pang-pang och superspännande, gör Suzanne Collins något som blir mycket mer realistiskt. Vill hon visa vad krig är och vad det gör med människor, så har hon lyckats. Det är oerhört välskrivet och genomtänkt, fantastiskt väl skildrat och trovärdigt. Det är fortfarande spännande, men på ett annat sätt än i de tidigare böckerna. Mockingjay är fullständigt obarmhärtig, och man lider med karaktärerna.

Så var den bra då? Ja, det var den. Den var en värdig avslutning på serien. Jag gillar att Collins vågar vara mörk och sorgsen och att hon låter karaktärerna bli riktiga människor istället för enbart onda/goda. Alldeles för många som skriver för ungdomar väjer undan i liknande situationer och skriver något ljust, enkelt och glatt istället för att verkligen våga utforska det jobbiga eller komplicerade. Genom att göra såhär tror jag förvisso att Suzanne Collins kommer göra en del av sina fans besvikna/förvirrade, men jag tror samtidigt att hon kommer vinna respekt hos de som förstår vad hon är ute efter.
Jag har skrivit tidigare om obarmhärtiga författare och jag står kvar vid min dåvarande åsikt. En författare som vågar göra sina karaktärer illa är ofta en bättre författare. Det är hemskt men sant. Jag är fortfarande lite chockad av att Mockingjay var så mycket mörkare än de tidigare delarna, men jag gillar den. Nu ser jag (om än med viss bävan) fram emot filmatiseringen som kommer 2012. Är mycket spänd på att se hur Panem kommer att se ut på bioduken!

************
Boktoka gillar Mockingjay, Johanna K på Bokhora också. Bokbabbel var en smula tveksam.

5 kommentarer:

Sara sa...

Bra recension! Jag tycker Collins har varit väldigt mörk hela vägen jag är glad att hon vågade löpa linan ut. Jag tycker ändå att det fanns ett starkt hopp i slutet av boken.

http://0glorybox0.blogspot.com/2010/11/mockingjay.html

Calliope sa...

Ja, ett slags nyanserat hopp, tycker jag. Inte sådär "tjohej-allt ordnar sig" utan mer "det kommer vara svårt ibland men det ska nog fungera ändå". Det gillar jag.

Sara sa...

Calliope - Precis så.

Holly Hock sa...

Jag sörjer också Finnick. Och Prim, älskade Prim. Hemskt slut - ja. Men otroligt bra böcker! /Therese

Alices och Lyras Bokhylla sa...

Eftersom jag nörd-hysteri-läste den på tre dagar fick jag först en ganska konstig uppfattning "Va? Va nu då? Nej! Varför det? Nej!!" ungefär. Men när jag nu läst om den gick det lite bättre. Den är otroligt genomtänkt och så mycket mer än bara en bästsäljande action-thriller. Men efter att ha varit inne på många fan-sites och liknande verkade the american bookish teens vara lite besvikna, som du skrev. De före detta Twilight-nördarna kanske väntade sig något liknande, fast bättre, då. Själv hade jag ingen aning om vad som skulle komma, men är nöjd. (Måste ju blogga om det, fy på mig...)

/L