Lyran och En bokcirkel för alla har fått mig att inse att det inte alls är lika långt kvar till bokmässan i Göteborg som jag har inbillat mig. Förra året hade vi en väldans trevlig liten bokbloggarträff, och det bör vi ju absolut ha även i år. Kanske flera stycken, till och med. Jag kommer till exempel förmodligen inte att kunna vara med på träffen som En bokcirkel för alla har på torsdagen.
Av kommentarerna hos Lyran och En bokcirkel... att döma kommer de flesta att besöka mässan antingen under fredagen eller lör-sön. Stämmer det? Om du bokbloggar och ska till mässan, skriv en rad i kommentarerna här och berätta när du är där, så kan vi se om vi kan hitta på något tillsammans! Eller om du känner till någon redan planerad bokbloggarträff utöver de redan nämnda - skriv det också. Vi måste ju ses och dricka kaffe, ju!
29 juli, 2010
Cthulhu-shopping
Det börjar kännas som en följetong med Cthulhu-inlägg (här och här), men jag måste ändå visa vad som har hamnat numera bor på vårt soffbord efter en shoppingtur i Berkeley, CA:
Är det inte fantastiskt, så säg! En mjuk, fluffig - och faktiskt riktigt bekväm - Cthulhukudde, ett par bisarra böcker på temat, uppfriskande mints och en tjusig tarotkortlek (den senare dock inköpt på Fields Books i San Francisco). Vi har ju redan en försvarlig samling Lovecraft-pryttlar hemma, men lite till kan väl aldrig skada? Nej, naturligtvis inte.
Under eftermiddagen har vi skrattat gott åt boken som syns längst till vänster, Mother Hydra's Mythos Rhymes av Jared W Wallace. Jared har varit väldigt vitsig/haft alldeles för mycket fritid och skrivit om texterna till en mängd sånger & rim så att de har blivit mer tentakel-vänliga. Bä, bä vita lamm heter till exempel numera Baa, Baa Black Goat och till melodin från Old McDonald had a farm kan man nu sjunga följande:
Great Cthulhu had a Cult
IÄ, IÄ, IÄ,
And in his cult he had some Priests,
IÄ, IÄ, IÄ,
With a worship here,
and a worship there,
Here they worship,
there they worship,
Everywhere they worship,
Great Cthulhu had a cult, IÄ, IÄ, IÄ.
osv osv
Fånigt? Mhm. Kul? Absolut. Vi planerar allsångsfest när vi kommer hem till Sverige igen.
Är det inte fantastiskt, så säg! En mjuk, fluffig - och faktiskt riktigt bekväm - Cthulhukudde, ett par bisarra böcker på temat, uppfriskande mints och en tjusig tarotkortlek (den senare dock inköpt på Fields Books i San Francisco). Vi har ju redan en försvarlig samling Lovecraft-pryttlar hemma, men lite till kan väl aldrig skada? Nej, naturligtvis inte.
Under eftermiddagen har vi skrattat gott åt boken som syns längst till vänster, Mother Hydra's Mythos Rhymes av Jared W Wallace. Jared har varit väldigt vitsig/haft alldeles för mycket fritid och skrivit om texterna till en mängd sånger & rim så att de har blivit mer tentakel-vänliga. Bä, bä vita lamm heter till exempel numera Baa, Baa Black Goat och till melodin från Old McDonald had a farm kan man nu sjunga följande:
Great Cthulhu had a Cult
IÄ, IÄ, IÄ,
And in his cult he had some Priests,
IÄ, IÄ, IÄ,
With a worship here,
and a worship there,
Here they worship,
there they worship,
Everywhere they worship,
Great Cthulhu had a cult, IÄ, IÄ, IÄ.
osv osv
Fånigt? Mhm. Kul? Absolut. Vi planerar allsångsfest när vi kommer hem till Sverige igen.
26 juli, 2010
Insidertips från förlaget
Jag brukar vara allergisk mot så-här-blir-du-författar-böcker, men när jag hittade Betsy Lerners The Forest for the Trees bland personalens tips på McNally Jackson kunde jag inte motstå den. Det räckte med att jag läste några få stycken för att jag skulle vara fast. The Forest for the Trees är välskriven, spännande och faktaspäckad och innehåller allt en skrivande människa kan behöva.Betsy Lerner har en lång karriär som redaktör/förläggare bakom sig och bland hennes tidigare arbetsgivare hittar man en lång rad kända stora förlag: Ballantine, Simon & Schuster och Doubleday för att nämna några. I The Forest for the Trees gläntar hon på dörren till förlagsvärlden och tar med läsaren in i rummen som vanligtvis är stängda - vi får veta hur man resonerar på förlagen kring utgivning, manus och litteratur. För den som är intresserad av bokbranschen är det sjukt spännande att få glutta in och se hur det går till; det är lite som att ha blivit inbjuden på en personalfest och äntligen få lyssna på allt skvaller om vad som pågår bakom kulisserna på förlagen.
Men missförstå mig inte - The Forest for the Trees är inte en skvallerbok, tvärtom. Den är en fantastisk guide för den som menar allvar med sitt skrivande, vare sig det är fack- eller skönlitterärt. Bäst torde den fungera för den som har kommit en bit på vägen och som verkligen är seriös i sitt uppsåt. Lerner tar ditt skrivande på blodigt allvar och förstår precis hur du och din text fungerar, oavsett vem du är och svarar utförligt på frågan om hur man egentligen gör för att omvandla den där idén man går och bär på till en fungerande text och i slutändan en riktig bok. Hur får man kontakt med förlag och viktigast av allt - vad vill egentligen ett förlag ha? Vad ska man tänka på? Hur kan du redan på manusstadiet undvika de vanligaste fallgroparna som gör att ditt manus riskerar att hamna i refuseringshögen ?
The Forest for the Trees är en ypperlig guide, full av praktiska tips. Betsy Lerner utnyttjar all sin kunskap och erfarenhet till att förklara och framstår som precis den äldre, förtrogna vän man önskar sig. Någon att fråga om råd, någon som vet hur saker och ting fungerar. Hon är lugn, pedagogisk och uppmuntrande, men också ärlig och rak. Om du själv eller någon du känner skriver - de dem ett ex av The Forest for the Trees. Det är den bästa present en aspirerande författare kan få.
Men missförstå mig inte - The Forest for the Trees är inte en skvallerbok, tvärtom. Den är en fantastisk guide för den som menar allvar med sitt skrivande, vare sig det är fack- eller skönlitterärt. Bäst torde den fungera för den som har kommit en bit på vägen och som verkligen är seriös i sitt uppsåt. Lerner tar ditt skrivande på blodigt allvar och förstår precis hur du och din text fungerar, oavsett vem du är och svarar utförligt på frågan om hur man egentligen gör för att omvandla den där idén man går och bär på till en fungerande text och i slutändan en riktig bok. Hur får man kontakt med förlag och viktigast av allt - vad vill egentligen ett förlag ha? Vad ska man tänka på? Hur kan du redan på manusstadiet undvika de vanligaste fallgroparna som gör att ditt manus riskerar att hamna i refuseringshögen ?
The Forest for the Trees är en ypperlig guide, full av praktiska tips. Betsy Lerner utnyttjar all sin kunskap och erfarenhet till att förklara och framstår som precis den äldre, förtrogna vän man önskar sig. Någon att fråga om råd, någon som vet hur saker och ting fungerar. Hon är lugn, pedagogisk och uppmuntrande, men också ärlig och rak. Om du själv eller någon du känner skriver - de dem ett ex av The Forest for the Trees. Det är den bästa present en aspirerande författare kan få.
22 juli, 2010
Ständigt denne Stieg II
Ständigt denne Stieg!
Det är en sak att läsa om hur bra Stieg Larssons Millenniumtrilogi säljer i USA, en helt annan att se det i verkligheten. Böckerna är överallt. Och då menar jag överallt. De har bosatt sig permanent på 1-3platserna på alla bokhandlarnas topplistor, dito i tidningarna och i kiosker i alla städer vi varit. Men mest fascinerande är det att se alla människor som läser dem. Jag har aldrig någonsin sett så många människor på så många olika platser läsa samma tre böcker. Stieg slår alla Rowlings och Meyers med hästlängder. I sålda ex räknat har han inte kommit upp i Dan Browns eller Rowlings klass riktigt ännu, men det är bara en tidsfråga. Och fortsätter det såhär kommer det att gå snabbt. Under tiden vi varit här har vi sett folk läsa Stieg på tunnelbanan i New York, på stränderna i New England, på flygplatserna överallt, vid poolen på lyxhotellen i Las Vegas, på caféerna i samtliga städer vi besökt, på spårvagnarna i San Francisco... you name it. På varenda bokhandel ligger böckerna i travar på bord, bänkar och golv och hör man någon ge boktips kan man ge sig den på att det är Millennium det pratas om. "You know, I read this swedish author, Larsson, and he was amazing..."Stieg har invaderat och erövrat USA, utan tvekan. Genomslaget är massivt, imponerande och ofattbart. Han är större än IKEA, Abba, Volvo, Swedish Bikini Team och andra (mer eller mindre kvalitativa) exporter. Jag hoppas att han själv, någonstans där han nu befinner sig, kan se hur fantastiskt mycket folk uppskattar det han skrev.
Det är en sak att läsa om hur bra Stieg Larssons Millenniumtrilogi säljer i USA, en helt annan att se det i verkligheten. Böckerna är överallt. Och då menar jag överallt. De har bosatt sig permanent på 1-3platserna på alla bokhandlarnas topplistor, dito i tidningarna och i kiosker i alla städer vi varit. Men mest fascinerande är det att se alla människor som läser dem. Jag har aldrig någonsin sett så många människor på så många olika platser läsa samma tre böcker. Stieg slår alla Rowlings och Meyers med hästlängder. I sålda ex räknat har han inte kommit upp i Dan Browns eller Rowlings klass riktigt ännu, men det är bara en tidsfråga. Och fortsätter det såhär kommer det att gå snabbt. Under tiden vi varit här har vi sett folk läsa Stieg på tunnelbanan i New York, på stränderna i New England, på flygplatserna överallt, vid poolen på lyxhotellen i Las Vegas, på caféerna i samtliga städer vi besökt, på spårvagnarna i San Francisco... you name it. På varenda bokhandel ligger böckerna i travar på bord, bänkar och golv och hör man någon ge boktips kan man ge sig den på att det är Millennium det pratas om. "You know, I read this swedish author, Larsson, and he was amazing..."Stieg har invaderat och erövrat USA, utan tvekan. Genomslaget är massivt, imponerande och ofattbart. Han är större än IKEA, Abba, Volvo, Swedish Bikini Team och andra (mer eller mindre kvalitativa) exporter. Jag hoppas att han själv, någonstans där han nu befinner sig, kan se hur fantastiskt mycket folk uppskattar det han skrev.
17 juli, 2010
Maraton med Håkan Nesser
Den höll hela vägen över Atlanten, och hela vägen tvärs över USA - men nu äntligen är Håkan Nessers ljudbok De ensamma slutlyssnad och jag drar en lättnadens suck. För jag har kämpat här, vill jag framhålla. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Håkan är en hjälte som har pallat att läsa in alltsammans. Jag antar att De ensamma egentligen inte är längre än någon av Nessers andra böcker, men jag är en ovan ljudbokslyssnare och tyckte att det tog en evinnerlig tid att komma någonvart i berättelsen. Jag blev otålig och längtade efter att speeda på med mina vanliga 50-70 sidor i timmen för att få reda på vad som skulle hända.Upplägget i De ensamma bidrog dessutom till att förstärka intrycket av långsamt, eftertänksamt berättande. Gunnar Barbarotti och hans kollegor larmas när en man hittas död i skogen. Det ser ut som en olycka - mannen tycks ha trillat nerför ett högt stup - men så visar det sig att hans sambo hittades död på exakt samma plats, på exakt samma sätt för trettiofem år sedan. En slump? Barbarotti får gräva sig långt tillbaka i tiden för att hitta svaret på vad det egentligen är som har hänt.
De ensamma utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nutiden. Vi får i tillbakablickar följa den avlidne mannen och hans sambo och deras gemensamma vänner när de som unga studenter pluggar, festar och tar sina första stapplande steg mot vuxenvärlden i 70-talets Uppsala. Berättelsen är starkt förankrad både i tiden och på platsen och det märks att Nesser känner sitt Uppsala in i minsta detalj. Jag är för ung för att ha varit med så värst mycket under 70-talet, men jag inbillar mig att det var just så det var, som Nesser beskriver det. Historien om ungdomarnas studenttid är skriven med ömhet, med ett slags kärleksfull nostalgi. Jag gillar både det och de olika gestalterna skarpt.
Problemet kommer när alltsammans ska klämmas in i deckarformen - och dessutom paras ihop med Barbarotti. De ensamma framstår i mångt och mycket som två olika berättelser som båda hade mått bättre om de hade fått utvecklas på egen hand. Hade Nesser låtit berättelsen om Uppsalaungdomarnas 70-tal bli en egen, fristående roman, hade den förmodligen blivit bättre. Nu känns det lite ansträngt och stackars Barbarotti får harva samma gamla slutsatser om och om igen innan fallet löser sig. Det blir väldigt många upprepningar och konstateranden av typen "Nej du Gunnar, vi har ju inte så mycket här. Väldigt lite. Ska vi titta på det vi har igen? Ja, det gör vi." Hepp. Det hela ger en väldigt stark känsla av att man försökt skapa en kriminalhistoria där ingen finns och när upplösningen väl kommer, köper jag den inte riktigt. Den är inte 100% trovärdig, känns inte sannolik om man ser till hur gestalterna har uppfört sig dittills.
Så mjä. De ensamma kvalar inte in som en av Nessers bästa. Jag gillar de tidigare delarna i Barbarotti-serien, men De ensamma når inte upp till samma klass. Nesser ska dock ha ett stort plus för sin ljudboksinläsning - han är behaglig att lyssna på och hans röst passar till berättelsen. Det är långt ifrån alla författare förunnat att fixa det så proffsigt.
De ensamma utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nutiden. Vi får i tillbakablickar följa den avlidne mannen och hans sambo och deras gemensamma vänner när de som unga studenter pluggar, festar och tar sina första stapplande steg mot vuxenvärlden i 70-talets Uppsala. Berättelsen är starkt förankrad både i tiden och på platsen och det märks att Nesser känner sitt Uppsala in i minsta detalj. Jag är för ung för att ha varit med så värst mycket under 70-talet, men jag inbillar mig att det var just så det var, som Nesser beskriver det. Historien om ungdomarnas studenttid är skriven med ömhet, med ett slags kärleksfull nostalgi. Jag gillar både det och de olika gestalterna skarpt.
Problemet kommer när alltsammans ska klämmas in i deckarformen - och dessutom paras ihop med Barbarotti. De ensamma framstår i mångt och mycket som två olika berättelser som båda hade mått bättre om de hade fått utvecklas på egen hand. Hade Nesser låtit berättelsen om Uppsalaungdomarnas 70-tal bli en egen, fristående roman, hade den förmodligen blivit bättre. Nu känns det lite ansträngt och stackars Barbarotti får harva samma gamla slutsatser om och om igen innan fallet löser sig. Det blir väldigt många upprepningar och konstateranden av typen "Nej du Gunnar, vi har ju inte så mycket här. Väldigt lite. Ska vi titta på det vi har igen? Ja, det gör vi." Hepp. Det hela ger en väldigt stark känsla av att man försökt skapa en kriminalhistoria där ingen finns och när upplösningen väl kommer, köper jag den inte riktigt. Den är inte 100% trovärdig, känns inte sannolik om man ser till hur gestalterna har uppfört sig dittills.
Så mjä. De ensamma kvalar inte in som en av Nessers bästa. Jag gillar de tidigare delarna i Barbarotti-serien, men De ensamma når inte upp till samma klass. Nesser ska dock ha ett stort plus för sin ljudboksinläsning - han är behaglig att lyssna på och hans röst passar till berättelsen. Det är långt ifrån alla författare förunnat att fixa det så proffsigt.
13 juli, 2010
Elvis has left the library
Calliope är i Las Vegas och lever det ljuva, absurda ökenlivet. Här är långt mellan de bokliga sevärdheterna, men de finns om man bara letar (och det gör man väl alltid...). Idag var vi t ex på Elvismuseum på Imperial Palace - och behold! - där fanns Elvis första autograf. På ett bibliotekskort! Är det inte fint så säg... Elvis, 12 år gammal, lånar en bok. Hoppas han läste den och tyckte om den :)Elvis namnteckning syns på raden längst upp:
10 juli, 2010
Cthulhu siktad på Cape Cod
Unikt bildreportage från stranden i ett av de små fiskesamhällena på Cape Cod, New England:
Cthulhu har rest sig - frukta månde världen. Ser du en grön liten gubbe kravla omkring i sanden när du badar nästa gång bör du vara mycket rädd.
Cthulhu har rest sig - frukta månde världen. Ser du en grön liten gubbe kravla omkring i sanden när du badar nästa gång bör du vara mycket rädd.
Ämnen:
Fantasy och skräck,
Humor,
Resor,
Usa
På Lovecraft-tur i Providence
Folk pratar om att det är tufft att köra bikramyoga, men testa en Lovecraft-sightseeing i 40-gradig värme, så kan vi höra vilket som är mest fysiskt ansträngande sedan. Sällan har väl två skräcknördar svettats så ymnigt och slitit så hårt som vi gjorde när vi häromdagen gick Lovecraft's College Hill Walking Tour i Providence, New England.
Tack och lov var det en väldigt sevärd, trevlig & superfin tur - annars hade vi nog givit upp någonstans halvvägs. Det heter College Hill av en anledning...Turen är uppskattningsvis 3-4 km lång och tar dig förbi de flesta Lovecraft-anknutna sevärdheterna i Providence. (Det enda som inte ingår är hans grav, eftersom den finns på Swanpoint Cemetary som ligger i utkanten av stan. Den är dock inte så värst mycket att se, säger de som vet.)
Här är ett urval av vad vi såg:Fleur de Lys Studio: ett bisarrt men mycket fint utsmyckat hus, som omnämns i Call of Cthulhu. Fasadens underliga djurbilder sägs även ha inspirerat Lovecraft till att tänka ut vissa berömda havsmonster...
Inte bara Lovecraft har strövat runt på gatorna i Providence. I det rosa huset längst upp till höger bodde Sarah Helen Whitman, poetissa som uppvaktades av Edgar Allan Poe. Både Poe och Lovecraft gillade tydligen också att hänga kring kyrkan som skymtar längre ner i backen.
När vi kom närmare kyrkan, såg vi också att man knappast behövde vara skräckförfattare för att fantisera ihop läskigheter där. Den är byggd av trä och så sliten att färgen flagnar och de ruttna brädorna kroknar. Flera av fönstren är igenbommade, några trasiga och över alltsammans slingrar sig ondskefull murgröna.Våra grabbar tänkte dock i helt andra banor; både Poe och Lovecraft sägs ha gillat att ta med sig sina dejter till den lilla kyrkogården. Vilken flicka skulle inte smälta efter ett besök här?
I turen ingår också ett antal hus där Lovecraft bott. Ett av de mest kända är 10 Barnes Street, där han bodde 1926-33:
Det här är som sagt bara en bråkdel av vad som ingår i turen (som alltså inte är guidad eller så, utan något man själv googlar upp och skriver ut), och jag rekommenderar den varmt till både Lovecraftfantaster och historiskt intresserade. Själva det moderna Providence är som vilken annan medelstor stad som helst, men College Hill är helt klart värt att se. Hela College Hill är fullt av fint bevarade hus från slutet av 1700-talet och framåt och det är ett nöje att få gå längs de smala, trädbevuxna gatorna och bara insupa alla viktoriansk-gotiska vibbar. Man ooohar och aaahar över alla tjusiga byggnader i ett. Det är lätt att föreställa sig hur spooky där måste ha varit kvällstid när Lovecraft bodde där, och eftersom han var så hårt knuten till den verkliga platsen i sina berättelser är det kul att få se hur det faktiskt såg ut. Super! Men gå om möjligt en svalare dag och gör inte samma misstag som vi - vi tänkte att det väl måste finnas något café eller en åtminstone en kiosk längs vägen och tog inte med förfriskningar... Vi kan väl säga som så här; den mest uppskattade sevärdheten i slutet av turen var Starbucks iskalla kyldisk som snabbt tömdes på dricka!
Tack och lov var det en väldigt sevärd, trevlig & superfin tur - annars hade vi nog givit upp någonstans halvvägs. Det heter College Hill av en anledning...Turen är uppskattningsvis 3-4 km lång och tar dig förbi de flesta Lovecraft-anknutna sevärdheterna i Providence. (Det enda som inte ingår är hans grav, eftersom den finns på Swanpoint Cemetary som ligger i utkanten av stan. Den är dock inte så värst mycket att se, säger de som vet.)
Här är ett urval av vad vi såg:Fleur de Lys Studio: ett bisarrt men mycket fint utsmyckat hus, som omnämns i Call of Cthulhu. Fasadens underliga djurbilder sägs även ha inspirerat Lovecraft till att tänka ut vissa berömda havsmonster...
Inte bara Lovecraft har strövat runt på gatorna i Providence. I det rosa huset längst upp till höger bodde Sarah Helen Whitman, poetissa som uppvaktades av Edgar Allan Poe. Både Poe och Lovecraft gillade tydligen också att hänga kring kyrkan som skymtar längre ner i backen.
När vi kom närmare kyrkan, såg vi också att man knappast behövde vara skräckförfattare för att fantisera ihop läskigheter där. Den är byggd av trä och så sliten att färgen flagnar och de ruttna brädorna kroknar. Flera av fönstren är igenbommade, några trasiga och över alltsammans slingrar sig ondskefull murgröna.Våra grabbar tänkte dock i helt andra banor; både Poe och Lovecraft sägs ha gillat att ta med sig sina dejter till den lilla kyrkogården. Vilken flicka skulle inte smälta efter ett besök här?
I turen ingår också ett antal hus där Lovecraft bott. Ett av de mest kända är 10 Barnes Street, där han bodde 1926-33:
Det här är som sagt bara en bråkdel av vad som ingår i turen (som alltså inte är guidad eller så, utan något man själv googlar upp och skriver ut), och jag rekommenderar den varmt till både Lovecraftfantaster och historiskt intresserade. Själva det moderna Providence är som vilken annan medelstor stad som helst, men College Hill är helt klart värt att se. Hela College Hill är fullt av fint bevarade hus från slutet av 1700-talet och framåt och det är ett nöje att få gå längs de smala, trädbevuxna gatorna och bara insupa alla viktoriansk-gotiska vibbar. Man ooohar och aaahar över alla tjusiga byggnader i ett. Det är lätt att föreställa sig hur spooky där måste ha varit kvällstid när Lovecraft bodde där, och eftersom han var så hårt knuten till den verkliga platsen i sina berättelser är det kul att få se hur det faktiskt såg ut. Super! Men gå om möjligt en svalare dag och gör inte samma misstag som vi - vi tänkte att det väl måste finnas något café eller en åtminstone en kiosk längs vägen och tog inte med förfriskningar... Vi kan väl säga som så här; den mest uppskattade sevärdheten i slutet av turen var Starbucks iskalla kyldisk som snabbt tömdes på dricka!
05 juli, 2010
Länge leve biblioteket!
7 fullproppade våningar bokmagasin, ett eget system med rörpost där låntagarnas önskningar med blixtens hastighet susade runt tills för ett par år sedan, dryga 50 miljoner saker i en ständigt växande samling och hela 87 filialer - det är svårt att inte bli imponerad av New York Public Librarys enorma storlek. Namnet refererar till hela bibliotekssystemet, men den filial man oftast menar när man nämner det är huvudbiblioteket på 5th Ave, som tar upp hela två kvarter mellan 40th-42nd Street. Vi gick dit för att kika och kom precis i tid för att följa med på en av de två dagliga visningarna, som trevligt nog är alldeles gratis! Vår guide hette Keith, en mycket entusiastisk bibliotekarie som både berättade kunnigt om bibliotekets historia och fyllde ut det med lustiga anekdoter om svårigheterna man kan stöta på när man som han arbetar med att katalogisera kartor. Nördigt? Jepp. Roligt? Absolut.
Eftersom den här filialen av NPL är ett referensbibliotek är det bara barnlitteraturen som står framme på hyllorna och som lånas ut. Allt annat får man slå upp antingen i datorn eller i kortkatalogen, beställa upp från magasinet och sedan läsa i någon av de stora läsesalarna. Jag är lite kluven till den typen av bibliotek - jag vill ju naturligtvis se böckerna själv och gå runt bland hyllorna för att välja - men NPL är så storslaget att det är väl värt ett besök även om man faktiskt inte ser så mycket av själva böckerna.En och annat ur samlingarna ställs dock ut. Vi kikade på The Declaration of Independence (originalet skrivet av Jefferson själv med liten, prydlig handstil och arga understrykningar i texten), en pampig, välbevarad Gutenbergbibel - och så, allra roligast - Nalle Puh! De faktiska kramdjuren som Christopher Robin fick i present och som sedermera kom att inspirera Milne till berättelsen om Nalle Puh och hans vänner, skänktes till biblioteket 1987 och bor numera i en monter på barnavdelningen. Hur söta som helst och slitna av många års kärlek (samt familjens hundar, tydligen). Observera särskilt lille Nasse i mitten; han är verkligen just så ängslig som man tänker sig honom. Bibiotekarien Keith pekade också ut andra sevärdheter i byggnaden - trappan där en av scenerna i Sex and the City 1 spelades in och fönstret de har sönder i Day After Tomorrow. Högt och lågt, allt i ett hus och alltsammans helt gratis att ta del av. Fantastiskt.
******************************
Bibliofilen som är i New York får inte heller missa Morgan Library, en enorm privatsamling manuskript, förstautgåvor och annat bokrelaterat som gjorts om till museum. Det är tyvärr stängt för renovering just nu (bara de tillfälliga separatutställningarna är öppna), vilket grämer mig enormt, men också ger mig anledning att åka tillbaka hit en annan gång...
Eftersom den här filialen av NPL är ett referensbibliotek är det bara barnlitteraturen som står framme på hyllorna och som lånas ut. Allt annat får man slå upp antingen i datorn eller i kortkatalogen, beställa upp från magasinet och sedan läsa i någon av de stora läsesalarna. Jag är lite kluven till den typen av bibliotek - jag vill ju naturligtvis se böckerna själv och gå runt bland hyllorna för att välja - men NPL är så storslaget att det är väl värt ett besök även om man faktiskt inte ser så mycket av själva böckerna.En och annat ur samlingarna ställs dock ut. Vi kikade på The Declaration of Independence (originalet skrivet av Jefferson själv med liten, prydlig handstil och arga understrykningar i texten), en pampig, välbevarad Gutenbergbibel - och så, allra roligast - Nalle Puh! De faktiska kramdjuren som Christopher Robin fick i present och som sedermera kom att inspirera Milne till berättelsen om Nalle Puh och hans vänner, skänktes till biblioteket 1987 och bor numera i en monter på barnavdelningen. Hur söta som helst och slitna av många års kärlek (samt familjens hundar, tydligen). Observera särskilt lille Nasse i mitten; han är verkligen just så ängslig som man tänker sig honom. Bibiotekarien Keith pekade också ut andra sevärdheter i byggnaden - trappan där en av scenerna i Sex and the City 1 spelades in och fönstret de har sönder i Day After Tomorrow. Högt och lågt, allt i ett hus och alltsammans helt gratis att ta del av. Fantastiskt.
******************************
Bibliofilen som är i New York får inte heller missa Morgan Library, en enorm privatsamling manuskript, förstautgåvor och annat bokrelaterat som gjorts om till museum. Det är tyvärr stängt för renovering just nu (bara de tillfälliga separatutställningarna är öppna), vilket grämer mig enormt, men också ger mig anledning att åka tillbaka hit en annan gång...
02 juli, 2010
New Yorks allra bästa bokhandel
Det finns ziljoner bokhandlar i New York. Med eller utan katter, med eller utan jazz i högtalarna och coola författarbesök i kalendern. Skulle man ha som projekt att besöka dem allesammans, skulle man ha att göra resten av livet och lite till.
Men om man bara är i stan några få dagar, om man (gud förbjude) bara har tid att besöka en enda bokhandel - vart går man då?Jo, då går man till McNally Jackson Books på 52 Prince Street. Ingen tvekan. Av alla bokhandlarna jag har varit i under våra veckor här (och det börjar bli ganska många...), är McNally Jackson bäst. Überbäst. Den har allt jag vill ha av en bokhandel och mer därtill.Jag hittade butiken av en slump på Google Maps och eftersom bilderna på hemsidan såg trevliga ut, passade vi på att gå förbi en regnig söndag. När vi kommit in och imman försvunnit från mina glasögon, insåg jag snabbt att det hade varit värt att ge sig ut trots vätan. McNally är en ursnygg, välorganiserad och supermysig bokhandel - och bäst av allt är att du garanterat hittar mängder av böcker som du aldrig har hört talas om men som du omedelbart inser att du måste ha. Urvalet är superbt. Jag säger det igen så att ni inte missar det: urvalet är superbt. Fantastiskt. Underbart. Personligt. Kunnigt.
Tja, ni förstår kanske nu så jag ska sluta. Men som överläst boknörd är det lätt att bli väldigt entusiastisk när man helt plötsligt kommer till ett ställe där hyllorna svämmar över, inte av bestsellers, utan av spännande titlar man aldrig tidigare har sett men som alla viskar förföriskt till en och utlovar timmar av njutning om man väljer just dem. Jag har varit på McNally Jackson pinsamt många gånger sedan den där första regniga dan, och varenda gång har jag hittat minst tio titlar som jag måste, måste, måste ha. Det händer inte på Barnes and Noble (och tyvärr inte heller på Strand, eftersom de är dåliga på att exponera böckerna).På McNally Jackson märks det är personalen är både pålästa och barnsligt förtjusta i sina böcker. Det finns gott om bord och bänkar där de skyltar sina favoriter, samtliga med personligt & prydligt skrivna motiveringar. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många tips jag har fått genom dem. Underbart!
Bokhandeln är i två våningar. Tyvärr syns det nog inte så bra på mina bilder, men där är hur fint som helst. På bottenplan finns det t ex skrivbord färdigt för den som blir inspirerad, och flera trevliga ställen att försjunka i en bok. Det anordnas uppläsningar, sagoläsning för barn och bokcirklar. Det finns ett litet, mycket trevligt café med skojiga lampor i taket (tänk er en naken glödlampa med böcker uppträdda på sladden mellan lampan och taket), samt en välfylld avdelning med tidningar och skitsnygga/roliga kort. Och dessutom - McNally är faktiskt en helt fristånde, oberoende bokhandel, inte del av en kedja. Oerhört trevligt som omväxling. Så som sagt: McNally Jackson Books. Den helt klart bästa bokhandeln i New York.
Men om man bara är i stan några få dagar, om man (gud förbjude) bara har tid att besöka en enda bokhandel - vart går man då?Jo, då går man till McNally Jackson Books på 52 Prince Street. Ingen tvekan. Av alla bokhandlarna jag har varit i under våra veckor här (och det börjar bli ganska många...), är McNally Jackson bäst. Überbäst. Den har allt jag vill ha av en bokhandel och mer därtill.Jag hittade butiken av en slump på Google Maps och eftersom bilderna på hemsidan såg trevliga ut, passade vi på att gå förbi en regnig söndag. När vi kommit in och imman försvunnit från mina glasögon, insåg jag snabbt att det hade varit värt att ge sig ut trots vätan. McNally är en ursnygg, välorganiserad och supermysig bokhandel - och bäst av allt är att du garanterat hittar mängder av böcker som du aldrig har hört talas om men som du omedelbart inser att du måste ha. Urvalet är superbt. Jag säger det igen så att ni inte missar det: urvalet är superbt. Fantastiskt. Underbart. Personligt. Kunnigt.
Tja, ni förstår kanske nu så jag ska sluta. Men som överläst boknörd är det lätt att bli väldigt entusiastisk när man helt plötsligt kommer till ett ställe där hyllorna svämmar över, inte av bestsellers, utan av spännande titlar man aldrig tidigare har sett men som alla viskar förföriskt till en och utlovar timmar av njutning om man väljer just dem. Jag har varit på McNally Jackson pinsamt många gånger sedan den där första regniga dan, och varenda gång har jag hittat minst tio titlar som jag måste, måste, måste ha. Det händer inte på Barnes and Noble (och tyvärr inte heller på Strand, eftersom de är dåliga på att exponera böckerna).På McNally Jackson märks det är personalen är både pålästa och barnsligt förtjusta i sina böcker. Det finns gott om bord och bänkar där de skyltar sina favoriter, samtliga med personligt & prydligt skrivna motiveringar. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många tips jag har fått genom dem. Underbart!
Bokhandeln är i två våningar. Tyvärr syns det nog inte så bra på mina bilder, men där är hur fint som helst. På bottenplan finns det t ex skrivbord färdigt för den som blir inspirerad, och flera trevliga ställen att försjunka i en bok. Det anordnas uppläsningar, sagoläsning för barn och bokcirklar. Det finns ett litet, mycket trevligt café med skojiga lampor i taket (tänk er en naken glödlampa med böcker uppträdda på sladden mellan lampan och taket), samt en välfylld avdelning med tidningar och skitsnygga/roliga kort. Och dessutom - McNally är faktiskt en helt fristånde, oberoende bokhandel, inte del av en kedja. Oerhört trevligt som omväxling. Så som sagt: McNally Jackson Books. Den helt klart bästa bokhandeln i New York.
Ämnen:
Bokhandlar,
New York,
Resor,
Usa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)