17 juli, 2010

Maraton med Håkan Nesser

Den höll hela vägen över Atlanten, och hela vägen tvärs över USA - men nu äntligen är Håkan Nessers ljudbok De ensamma slutlyssnad och jag drar en lättnadens suck. För jag har kämpat här, vill jag framhålla. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Håkan är en hjälte som har pallat att läsa in alltsammans. Jag antar att De ensamma egentligen inte är längre än någon av Nessers andra böcker, men jag är en ovan ljudbokslyssnare och tyckte att det tog en evinnerlig tid att komma någonvart i berättelsen. Jag blev otålig och längtade efter att speeda på med mina vanliga 50-70 sidor i timmen för att få reda på vad som skulle hända.Upplägget i De ensamma bidrog dessutom till att förstärka intrycket av långsamt, eftertänksamt berättande. Gunnar Barbarotti och hans kollegor larmas när en man hittas död i skogen. Det ser ut som en olycka - mannen tycks ha trillat nerför ett högt stup - men så visar det sig att hans sambo hittades död på exakt samma plats, på exakt samma sätt för trettiofem år sedan. En slump? Barbarotti får gräva sig långt tillbaka i tiden för att hitta svaret på vad det egentligen är som har hänt.

De ensamma utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nutiden. Vi får i tillbakablickar följa den avlidne mannen och hans sambo och deras gemensamma vänner när de som unga studenter pluggar, festar och tar sina första stapplande steg mot vuxenvärlden i 70-talets Uppsala. Berättelsen är starkt förankrad både i tiden och på platsen och det märks att Nesser känner sitt Uppsala in i minsta detalj. Jag är för ung för att ha varit med så värst mycket under 70-talet, men jag inbillar mig att det var just så det var, som Nesser beskriver det. Historien om ungdomarnas studenttid är skriven med ömhet, med ett slags kärleksfull nostalgi. Jag gillar både det och de olika gestalterna skarpt.
Problemet kommer när alltsammans ska klämmas in i deckarformen - och dessutom paras ihop med Barbarotti. De ensamma framstår i mångt och mycket som två olika berättelser som båda hade mått bättre om de hade fått utvecklas på egen hand. Hade Nesser låtit berättelsen om Uppsalaungdomarnas 70-tal bli en egen, fristående roman, hade den förmodligen blivit bättre. Nu känns det lite ansträngt och stackars Barbarotti får harva samma gamla slutsatser om och om igen innan fallet löser sig. Det blir väldigt många upprepningar och konstateranden av typen "Nej du Gunnar, vi har ju inte så mycket här. Väldigt lite. Ska vi titta på det vi har igen? Ja, det gör vi." Hepp. Det hela ger en väldigt stark känsla av att man försökt skapa en kriminalhistoria där ingen finns och när upplösningen väl kommer, köper jag den inte riktigt. Den är inte 100% trovärdig, känns inte sannolik om man ser till hur gestalterna har uppfört sig dittills.

Så mjä. De ensamma kvalar inte in som en av Nessers bästa. Jag gillar de tidigare delarna i Barbarotti-serien, men De ensamma når inte upp till samma klass. Nesser ska dock ha ett stort plus för sin ljudboksinläsning - han är behaglig att lyssna på och hans röst passar till berättelsen. Det är långt ifrån alla författare förunnat att fixa det så proffsigt.

6 kommentarer:

evalinn sa...

Jag har också svårt för att lyssna på ljudböcker...det är liksom inte samma grej...

Calliope sa...

Nej, och jag har problemet att jag somnar hela tiden :)

malinthewriter sa...

Har aldrig lyssnat på ljudböcker, och tror inte jag kan klara av det. Jämt när jag lyssnar på musik svävar ju tankarna iväg på annat håll så vet inte hur jag ska kunna koncentrera mig på en bokuppläsning ... :)

Litteraturträff snart?? :)

Calliope sa...

Nej, det är lätt hänt att man zoomar ut och sedan plötsligt inser att man har missat vartenda ord de senaste tre kapitlen... Hade inte det problemet här, dock.

Calliope sa...

Och ja - litteraturträff i slutet av sommaren/början av hösten när jag är hemma igen, tycker jag!

Emeli sa...

läste precis om ditt NY-besök. Två STORA författare lyckades du pricka in. Avundsjuk!