Utsökt japanskt vemod

Oj. Köttets lust och själens obotliga ensamhet på japanska. Kanske är det ett sätt att beskriva Murakamis Sputnikälskling som jag just vänt sista bladet i. Kortare än han brukar skriva, men utsökt. Lämnar läsaren i den där underbara, förvirrade, overkliga känslan där man ändå är övertygad om att allt hänger samman och har en mening. Oj. Oj. Om jag blir författare någon gång skulle jag hemskt gärna vilja bli lika genial som Murakami. Det verkar så lätt när han gör det. Så naturligt.

I Sputnikälskling berättar läraren K om Sumire, en ung kvinna han mötte när han studerade vid universitetet. Han blev kär, men kärleken var inte besvarad. Istället inledde de ett något underligt (men innerligt) vänskapsförhållande. Sumire hoppar av studierna för att skriva romanen hon alltid drömt om, men de fortsätter ses. Det är också till K hon vänder sig för att berätta om den gåtfulla, eleganta kvinnan hon plötsligt möter. Sumire blir våldsamt förälskad i kvinnan och K kan bara se på när hon ändrar klädstil, sätt och intressen för hennes skull.

Eftersom det är Murakami det handlar om får även de mest vardagliga händelser en aura av mystik och hotfullt förebådande. Jag vet få andra, om ens någon, som kan ladda helt vanliga händelser med sådan olycksbådande stämning. Det är litteraturens motsvarighet till att en varm sommardag sitta på verandan och se ett åskväder byggas upp längre bort på himlen. Man vet att det kommer gå illa.

Och det gör det naturligtvis. En natt ringer kvinnan upp K och ber honom om hjälp. Sumire har försvunnit spårlöst från den ö där de varit på gemensam semester. Och återigen, eftersom det är Murakami vi pratar om kan hon ju inte bara ha försvunnit; nej, hon har verkligen försvunnit. Gått upp i rök. Eller hamnat i en annan dimension.

Jag upphör aldrig att fascineras av hur Murakami blandar surrealistiska inslag i berättelser som i övrigt är helt verkliga och vanliga, och hur han får läsaren att acceptera det. Hur han får det allra underligaste saker att te sig helt logiska och självklara. Det är så sjukt skickligt! Och snyggt. Han har alldeles på egen hand lyckats få mig övertygad om att Japan är ett land där det regnar makrill från himlen och att det är helt i sin ordning.

Jag var lite tveksam till Sputnikälskling i början, för jag tyckte att de första kapitlen var så distanserade, att de snarare än att beskriva Sumire fjärmade läsaren från henne. Men så hände något och jag var fast. Igen. Från att först vara en lite söt berättelse om en konstig tjej, blir romanen en intelligent och nykter men också oerhört sorgsen betraktelse över ensamhet och saknad. När den sista sidan är läst suckar jag, stänger boken och klappar den på ryggen. Så snyggt! Så smart. Så vackert. Murakami har för alltid en plats i min Hall of Fame. Världen skulle vara så hemskt mycket tråkigare utan honom.

Beställt och klart

Du har bestilt 1 billet(ter) til:Jan KjærstadDET KGL. BIB./SORTE DIAMANTTir, 14.04.2009 20:00

Woohoo!! Danska bekräftelser av det slag jag bäst gillar att få! Känns helt rätt att belöna sig själv med som uppmuntran efter en lång vecka med bara jobb. Jan, here I come! Jag ska öva mina stalkermoves varje dag fram till april.

Zombies, robotar, laudanum och Earl Grey

Den glittrade så fint där den stod i hyllan att jag inte kunde låta bli - George Manns The Affinity Bridge är en av de där böckerna som man bara är tvungen att ta upp när man ser den. Det syns nog inte på bilden här, men den är alldeles guldig på omslaget. Jag lade undan den redan när vi fick in den på jobbet för ett par månader sedan, men det var inte förrän nu för några dagar sedan som jag kom mig för att köpa den. Den hade liksom drunknat bland alla de andra böckerna som snällt ligger och väntar på att få följa med hem.

The Affinity Brigde börjar i Indien 1901 där några engelska soldater uthärdar ett långt, varmt vaktpass i solen. Allt står stilla och för att fördriva tiden fantiserar de om vad de ska göra när de kommer hem. Men lugnet är bedrägligt; från ingenstans dyker en sliten, enormt aggressiv varelse upp och attackerar dem. Soldaterna slåss plötsligt för sina liv och bara en av dem lyckas undkomma.

Några månader senare i London utreder polisen en serie våldsamma mord i Whitechapel, när rykten om en smittsam pest börjar cirkulera. Farsoten sprider sig i slummen och förvandlar de sjuka till skuggor av sina forna jag. Berövade på all personlighet släpar de sig fram genom de dimmiga gränderna.

I London finns också Sir Maurice Newbury, forskare vid British Museum som hjälper polisen att utreda brott. Han är också anställd av drottningen som agent med specialkompetens. När ett av de nya luftskeppen som ständigt flyger över staden plötsligt kraschar, får han i uppdrag att ta reda på vad som hänt och informera hovet, som misstänker att en kunglighet fanns bland de döda passagerarna på skeppet. Tillsammans med sin assistent, Veronica Hobbes, börjar Sir Maurice undersöka saken. De hittar snart spår - men av vad? Vad är det som hänt på luftskeppet? Det de finner liknar inget de tidigare stött på.

The Affinity Bridge är en säregen blandning av genrer. Dels finns här en relativt autentisk historisk del, där det tidiga 1900-talets London är troget återgivet, dels en snarast sf-liknande del där galna vetenskapsmän uppfinner saker som placeras mitt i den annars vanliga verkligheten. Samtidigt rör berättelsen sig också ibland mot det övernaturliga. Man skulle lätt kunna tro att den gapar över alltför mycket, men det fungerar faktiskt för det mesta. George Mann lyckas blanda det till en originell, spännande roman som är trevlig att läsa. Jag säger trevlig, för den har den där mysfaktorn som engelska deckare ofta får. Kanske beror det på att folk klär sig i tweed och bälgar i sig liter efter liter Earl Grey, kanske beror det på alla skojiga uttryck de använder istället för svordomar. Det blir liksom lite gulligt.

Ska man hitta någon svaghet i The Affinity Bridge ligger den snarare i dramaturgin än i innehållet. George Mann gillar onödigt långa beskrivningar av jakter och slagsmål, vilket gör att de scener som skulle bli spännande mest känns utdragna. Man måste inte skildra varje spark för att förstå att folk pucklar på varandra. Några sidor kortare hade varit bättre. Men med det sagt, måste jag ändå konstatera att jag gillar Sir Maurice. Hans fascination för det ockulta, hans missbruk av laudanum och hans te-cravings gör att jag genast blir intresserad. En gentlemannadetektiv i min smak, helt enkelt. Nästa bok i serien, The Osiris Ritual, väntas komma ut i juli. Den ligger tryggt och väntar på min önskelista på Amazon.

En hint förklädd till bok

En händelse som ser ut som en tanke - eller i det här fallet - en bok som ser ut som en hint. Så var det när jag i fredags råkade hitta Alexandra Potters nya roman Who's that girl i en av våra nyhetssändningar. Eftersom jag gillade hennes förra, Me and Mr Darcy, köpte jag med mig den nya på stört, utan att kolla vad den handlade om. Nu har helgen tillbringats i läskoma, för som av en händelse handlade Who's that girl om en situation som är nästan oroväckande lik den jag befinner mig i just nu: överambitiös kvinna 31 år befinner sig i ett läge som borde vara to die for men är så jävla stressad att hon inte längre kommer ihåg vad det var som lockade henne från första början. Det ser perfekt ut utifrån men var det verkligen det här hon ville? Fanns det inte en helt annan dröm där från början? En mängd cheesy frågor dyker upp.

Charlotte Merrywater i boken driver en egen, framgångsrik PR-firma och är själva sinnebilden av en lyckad ung kvinna. Potters beskrivning av hennes perfektionism och därpå följande stressproblem är så på pricken att jag skrattar redan efter två rader och sedan börjar oroa mig (för det är ju det vi rediga människor gör bäst) för att jag har samma problem som hon. Eksem check, sömnsvårigheter check, aromaterapiljus - nä, dithän har jag inte kommit än, men ekologiska grönsaker som ruttnar i kylen check, mördande träningspass innan jobbet check... Och så fortsätter det. Charlotte och jag, vi är helt klart barn av samma anda.

För er som tycker att Who's that girl låter som en mördande tråkig bok: det är fel. Den är sjukt rolig allt som oftast. Lättläst, underhållande, smart. Den lider förvisso av samma förutsägbarhet som all annan chick lit/romantisk komedi, men är ändå såpass intelligent att man förlåter det. Den är en orgie i igenkännande för alla överambitiösa, högpresterande tjejer mellan 20 och 35. I boken får Charlotte en chans att träffa sig själv för tio år sedan och blir chockad av vad hon ser. Var det där verkligen hon? Vad hände på vägen? Vart tog allt det som var hon vägen?

Jag behöver till skillnad från Charlotte inte träffa mitt gamla jag för att förstå vad jag vill göra med mitt liv. Mitt problem är snarare att jag precis vet vad jag vill men inte kan göra det just nu. Men när jag läser om Charlotte kommer jag inte ifrån känslan av att någon vill säga mig något. Varför hittade jag just den berättelsen just nu? (För att den gavs ut nu, piper min logiska inre röst) (Jaja, hyssjj, trying to make a point here) Det kan vara något helt annat. Men det kan också vara en händelse som ser ut som en tanke. En hint förklädd till bok.

Jan + Köpenhamn = Calliope där

Oooiii, oooiii! Upptäckte just att Jan Kjaerstad ska besöka den internationella författarscenen på Den sorte diamant i Köpenhamn i april. Ooooiii! Jag kommer nog bli tvungen att fara dit, känner jag. Mitt förra besök i Köpenhamn på bokmässan dit jag också åkte enkom för att lyssna på Jan och få en bok signerad var ju så sjukt fangirligt att man rodnar, men också ack så trevligt! Brukar klappa mitt signerade ex av Tecken till kärlek ibland när jag går förbi hyllan. Tanken på att kunna få även någon annan av hans böcker signerad gör mig exalterad. Möjligen måste jag i så fall bara färga/klippa håret först och skaffa andra glasögon så att han inte känner igen den där fanatiska mäniskan som stalkade honom förra gången... Ska fundera på förklädnader. Det planerade besöket väcker också frågan om det kanske skulle kunna vara en ny bok på väg? Det borde ju vara dags snart om han ska hålla sedvanlig intervall i utgivningen. Jag har försökt leta i alla register jag kan komma på, men inte hittat något. Självklart kan han framträda utan att ha en ny bok på väg, men ändå... Tänk om... Jag säger det igen. Ooooiii! Ooooiii!

**************************************

Tack till Böcker med mera vars inlägg om biblioteket fick mig att minnas att jag skulle kolla upp deras program!

Sweet weekend

Jag måste verkligen lära mig att gå hem på fredagarna utan att köpa med mig böcker. Det är annars min motsvarighet till andras runda förbi Systemet; jag passerar kassan på jobbet och väljer ut en eller två ur den gigantiska hög saker jag lagt undan. Men jag kan liksom inte få det där rätta helg-lugnet om jag inte vet att jag har nya, olästa böcker att tillgå. Idag blev det Neil Gaimans The Graveyard Book (som har legat länge) och Alexandra Potters Who's That Girl (som vi fick in ny idag) som fick följa med hem. Jag hade helt missat att Potter var på väg med en ny titel, så det var en glad överraskning när den dök upp. Jag tyckte mycket om hennes förra, Me and Mr Darcy (läs mer om den här). När vi dessutom veckohandlade (jepp, vi gör sådant - fatta hur mycket vuxenpoäng!) på vägen hem, bara råkade det trilla ned Ben & Jerry-glass i smaken Bohemian Raspberry i vagnen. Jag förstår inte hur det gick till. Men med glass och nya, fina böcker säkert nedpackade i cykelkorgen tog jag mig hemåt. Helgen ser mycket bra ut.

Haruki 50

Min eminenta Murakmaikalender upplyste mig precis om att jag har missat Murakmis födelsedag! I måndags fyllde han år - och jämnt dessutom! 50! Vilken skam att helt ha förbigått det. Jag borde ju ha haft högläsning eller sträckläsning eller vilken sorts läsning som helst, bara det hade blivit någonting... Får skicka en hälsning i efterskott. Inte för att du läser det här, Haruki, men grattis! Hoppas du hade en skön, surrealistisk födelsedag!

Mycket prat och lite mord

Nej, nu får det vara nog. Jag har börjat inte mindre än tre gånger på Mörkrets väg av Michael Cox men bara kommit ett tjugotal sidor innan jag tröttnat. Det börjar lovande; boken är snygg och borde enligt all logik tilltala mig eftersom den handlar om en mystisk mördare i London 1854. Inledningsmeningen är bra:"Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's och intog en ostronsupé." Låter spännande.

Men intresset dör snabbt efter det inledande mordet. För gud som Cox tjatar! Bla, bla, bla. Jag får samma känsla som när jag hör Grandpa Simpsons "We had an onion in our belt..." Det bara fortsätter och fortsätter, utan mål eller mening. På baksidan av boken läser jag att Cox hade planerat att skriva romanen i trettio år men inte kom sig för förrän han drabbades av cancer som påverkade hans syn. Kanske ligger förklaringen där; har man funderat i trettio år utan att skriva den har man förmodligen tänkt lite i överkant. Berättelsen blir så överlastad att det som från början var spännande bara glöms bort i den enorma mängd ord som väller över läsaren. Michael Cox får därför ursäkta; nu åker han ned i påsen märkt bortskänkes. Hej då.

Vargarna i snön

Mitt lata läsår har börjat precis så som jag ville ha det: spännande, lättläst och underhållande utan att bli alltför sunkigt. Läsande enbart för nöjes skull, för att det är roligt.

Stef Penneys The Tenderness of Wolves hade jag kikat länge på i butiken. Det var en sån där typisk "ska läsa någongång tror jag"-bok som jag var för snål för att köpa. När det dök upp ett gratis läsex från Bazar (som kommer ge ut den under titeln I vargars följe senare i vår) var problemet löst. Hej lilla boken, du ska få följa med mig hem.

Tajmingen var dessutom ypperlig. I samma stund som jag började läsa om nybyggarna ute i den kanadensiska vildmarken, sjönk temperaturen ute och det började snöa. När jag följde med dem på fruktansvärda vandringar genom snön på jakt efter den som mördat en av byborna, blåste det storm som fick rutorna att skallra. Mycket atmosfäriskt!

Just stämningen i det lilla nybyggarsamhället där inget hus är äldre än tretton år, var största behållningen. Det är kallt, ödsligt och isolerat. Alla vet allt om alla - men ändå inte. Misstankarna frodas i mörkret och någonstans där ute går en mördare lös. Me like! Kominerat med en hyfsat spännande mordgåta gör det att man gärna läser väldigt många mer sidor i ett sträck än man borde. Jag vet inte om det finns planer på att filma boken, men det borde inte vara svårt att göra. Penney skriver målande och det är lätt att se scenerna framför sig.

Så läs om ni vill ha något spännande som inte kräver alldeles för mycket! Fast gör inte som jag och läs ett okorrigerat läsex - det fanns väldigt mycket detaljer för en språkfascist att störa sig på. Förhoppningsvis rättar Bazar till dem innan det är dags att släppa boken. Är ni inte lika snåla som jag, finns ju också alltid den engelska pocketen att köpa... Den är värd pengarna.

Konsten att korrumpera

Moahahaha!
Det var mitt elakaste skratt - det jag skrattar när jag lyckats fånga ännu en oskyldig till vampyrträsket. Genom att jag och en redan vampyrfrälst kollega ivrigt diskuterat Twilight på jobbet fick vi en tredje kollega att läsa Meyer. Hon läste samtliga delar i serien på jullovet och idag kom hon lite diskret och frågade efter om det fanns andra vampyrböcker som var bra. Hon brukade ju inte läsa sådant i vanliga fall, men Meyer var ju bra och, tja... visste jag kanske något? Oh yessss väste jag nöjt, lade armen runt hennes axlar och förde henne bort till fantasyhyllan. Vår utflykt där slutade med att hon köpte samtliga delar av Charlaine Harris Sookie Stackhouseserie. Så nu kan det bara gå utför. Om det är så här det känns att korrumpera oskyldiga själar gör jag det gärna igen. Moahahaha.

Bokhandeln på Seines vänstra strand

Häromdagen hade SVT ett program om Moulin Rouges historia. Som den frankofil och Parisfantast jag är hade jag naturligtvis sett det hur som helst, men nu vart det extra bra tajmat eftersom jag var mitt uppe i läsningen av The Montmartre Investigation, Claude Izners tredje bok om amatördetektiven/bokhandlaren Victor Legris. I boken är det sent 1800-tal och Victor besöker Moulin Rouge flera gånger för att leta ledtrådar till fallet som han håller på att lösa. Att se SVT:s journalfilmer från samma tid var som att helt plötsligt se boken på film. Förväntade mig närapå att se Victor i ett hörn av bilden. Jag slutade titta på programmet när de kom fram till mer modern tid; det jag är intresserad av tar slut någon gång runt 1930. Nu funderar jag på om det finns någonstans på nätet där man kan titta på fler journalfilmer etc från där och då (sekelskiftets Paris). Har googlat och sökt lite på You Tube men med skralt resultat. Någon som vet? Det borde ju finnas.

Och boken då? The Montmartre Investigation? Ja, den var ungefär som förväntat. Jag hade saknat Victor och hans bokhandel på Seines vänstra strand sedan jag träffade honom sist, så det var trevligt att råkas igen. Skulle jag välja en bok att bosätta mig i (o ljuva tanke om det var möjligt) så ligger serien om Victor bra till. Jag älskar miljöerna och gestalterna. Intrigen är i det här fallet av mindre betydelse. Själva deckargåtan är i The Montmartre Investigation liksom i de tidigare delarna av serien lite tveksam. Men det gör inget! Man får vara i Paris och då är jag nöjd. Det är dessutom roligt att det fortfarande, mer än 100 år senare, går att känna igen miljöerna som boken hänvisar till. De besöker till exempel den gamla romerska arenan; där var vi också vid vårt senaste Parisbesök. Nu väntar jag på nästa del av serien, The Marais Assassin. Tack och lov dröjer det inte så länge innan den kommer; den dyker upp precis i början av februari. Jag sitter här och suckar förälskat över Victor tills dess.

Notre Dame 1925, fotograferad av Eugene Atget, en av mina absoluta favoritfotografer. Han fotograferade stadsliv, miljöer och människor i Paris kring förra sekelskiftet och bilderna är så vackra att det gör ont i hjärtat att se dem. Sätt mig framför en av dem och jag kan titta i timmar.

The year of stupid reading?

Nytt år och jag har fått en befordran på jobbet som förvisso är kul men som kommer innebära massor av mer arbete. Sunt prioriterande människa som jag är börjar jag genast oroa mig för hur i all världen jag ska hinna/orka läsa. Andra hade kanske funderat mer på hur deras sociala liv skulle påverkas. Men inte jag inte. Nej, nej. Jag tänker på böckerna. Möjligen kan det bero på att jag är så till den milda grad nördig att jag faktiskt räknar många fiktiva gestalter till mina vänner. Tragiskt? Nej, inte särskilt. Det handlar mest bara om att de som är gjorda av bokstäver ofta har mer intressanta saker att säga mig än många som är gjorda av kött och blod.

Hur som helst misstänker jag att 2009 kommer bjuda på ett något annorlunda bokval än vanligt. Jag tror att det med nödvändighet kommer att bli lite mer lättsmält än vanligt. Inte så att jag kommer konvertera till Läckbergianismen, men kanske blir det mer engelsk chick lit och amerikanska deckare av det mörkare slaget. Kanske inte så många romaner som är längre än 300 sidor. Och säkert blir det mycket fantasy - den ultimata avkopplingen när man jobbat för mycket. Inget piggar upp som lite monster.

Vilka titlarna blir återstår att se. Men jag har i alla fall lovat mig själv att bara försöka läsa sådant jag verkligen, verkligen vill läsa istället för sådant jag borde läsa för jobbet. Boktoka var inne på samma spår häromdagen. Kanske är det ett typiskt fenomen om man jobbar i bokbranschen? Det är alltid så mycket man borde läsa, så många författare man måste vara bekant med att de där böckerna man väljer bara för eget nöje alltför ofta prioriteras bort och hamnar längst ned på läslistan. Illa, i sådana fall. Jag ska försöka råda bot på det. Det ska bli spännande att se var det slutar.