22 januari, 2009

Zombies, robotar, laudanum och Earl Grey

Den glittrade så fint där den stod i hyllan att jag inte kunde låta bli - George Manns The Affinity Bridge är en av de där böckerna som man bara är tvungen att ta upp när man ser den. Det syns nog inte på bilden här, men den är alldeles guldig på omslaget. Jag lade undan den redan när vi fick in den på jobbet för ett par månader sedan, men det var inte förrän nu för några dagar sedan som jag kom mig för att köpa den. Den hade liksom drunknat bland alla de andra böckerna som snällt ligger och väntar på att få följa med hem.

The Affinity Brigde börjar i Indien 1901 där några engelska soldater uthärdar ett långt, varmt vaktpass i solen. Allt står stilla och för att fördriva tiden fantiserar de om vad de ska göra när de kommer hem. Men lugnet är bedrägligt; från ingenstans dyker en sliten, enormt aggressiv varelse upp och attackerar dem. Soldaterna slåss plötsligt för sina liv och bara en av dem lyckas undkomma.

Några månader senare i London utreder polisen en serie våldsamma mord i Whitechapel, när rykten om en smittsam pest börjar cirkulera. Farsoten sprider sig i slummen och förvandlar de sjuka till skuggor av sina forna jag. Berövade på all personlighet släpar de sig fram genom de dimmiga gränderna.

I London finns också Sir Maurice Newbury, forskare vid British Museum som hjälper polisen att utreda brott. Han är också anställd av drottningen som agent med specialkompetens. När ett av de nya luftskeppen som ständigt flyger över staden plötsligt kraschar, får han i uppdrag att ta reda på vad som hänt och informera hovet, som misstänker att en kunglighet fanns bland de döda passagerarna på skeppet. Tillsammans med sin assistent, Veronica Hobbes, börjar Sir Maurice undersöka saken. De hittar snart spår - men av vad? Vad är det som hänt på luftskeppet? Det de finner liknar inget de tidigare stött på.

The Affinity Bridge är en säregen blandning av genrer. Dels finns här en relativt autentisk historisk del, där det tidiga 1900-talets London är troget återgivet, dels en snarast sf-liknande del där galna vetenskapsmän uppfinner saker som placeras mitt i den annars vanliga verkligheten. Samtidigt rör berättelsen sig också ibland mot det övernaturliga. Man skulle lätt kunna tro att den gapar över alltför mycket, men det fungerar faktiskt för det mesta. George Mann lyckas blanda det till en originell, spännande roman som är trevlig att läsa. Jag säger trevlig, för den har den där mysfaktorn som engelska deckare ofta får. Kanske beror det på att folk klär sig i tweed och bälgar i sig liter efter liter Earl Grey, kanske beror det på alla skojiga uttryck de använder istället för svordomar. Det blir liksom lite gulligt.

Ska man hitta någon svaghet i The Affinity Bridge ligger den snarare i dramaturgin än i innehållet. George Mann gillar onödigt långa beskrivningar av jakter och slagsmål, vilket gör att de scener som skulle bli spännande mest känns utdragna. Man måste inte skildra varje spark för att förstå att folk pucklar på varandra. Några sidor kortare hade varit bättre. Men med det sagt, måste jag ändå konstatera att jag gillar Sir Maurice. Hans fascination för det ockulta, hans missbruk av laudanum och hans te-cravings gör att jag genast blir intresserad. En gentlemannadetektiv i min smak, helt enkelt. Nästa bok i serien, The Osiris Ritual, väntas komma ut i juli. Den ligger tryggt och väntar på min önskelista på Amazon.

4 kommentarer:

Martina sa...

Aha, jag visste att jag gjorde ett bra val - jag köpte den nästan uteslutande på grund av det fina glittriga omslaget. =) Har inte börjat på den än dock.

Annika sa...

Ja, visst var den trevlig att läsa! Köpte den mest för att omslaget var så fantastiskt stiligt men blev som tur var inte det minsta besviken på innehållet :)
Jag föll handlöst både för Sir Maurice och Miss Hobbes och vill gärna följa deras fortsatta öden och äventyr.
Tycker dock att han (Mann) kunde klämt ur sig uppföljaren lite snabbare! Men men, den som väntar på något gott väntar ju tydligen aldrig för länge..

Calliope sa...

Betryggande att höra att det är fler än jag som faller handlöst för litterärt blingbling :)

Johan sa...

Det här låter kul. Borde man läsa. :)

//JJ