01 november, 2008

Komplicerat krig

Den är knappast den mest värdefulla i pengar räknat, min sigerade utgåva av Johanne Hildebrands Idun. Men den är definitivt den roligaste/konstigaste/mest originella varianten på signerat ex som jag har. Vi träffades på en infodag för bokhandeln när Idun just givits ut och mitt ex skrev Johanne Må bokgudinnan vaka över dina steg och ritade en liten gubbe som ser bisarr ut. Långt skojigare än de flesta andra brukar göra.
Nåväl, nu hade jag inte tänkt skryta varken om mitt signerade ex eller om att jag träffat Johanne live. Jag tänkte bara förklara varför jag plockade åt mig ett läsex av hennes nya bok Älskade krig. Det var inte för att jag trodde att den egentligen skulle vara en Calliope-bok, utan snarare för att Johanne var så trevlig som person.
Älskade krig handlar om journalisten Sara som förlorat både jobb och anseende efter att ha blivit avslöjad som älskarinna åt en minister. För att undkomma skammen, kunna betala hyran och möjligen återupprätta lite av sitt anseende, reser hon till Irak. Pappan till hennes ex har nämligen dykt upp lite lägligt och vill att hon ska spåra upp hans son som krigar för amerikanska armén - om Sara bara hittar honom och lämnar över ett paket får hon en större summa pengar. Dessutom har hon under tiden chans att göra reportage från kriget, vilket ju kunde rädda hennes kraschade karriär. Sagt och gjort, hon åker. Väl där visar sig naturligtvis inget vara så enkelt som det verkat.
Det märks att Hildebrandt själv har erfarenhet av hur det är att arbeta som krigskorrespondent, något som både hjälper och stjälper romanen. Kanske är det för att hon skriver om samma ämne som hon arbetat med som journalist som den rollen tar överhanden och författaren glöms bort. Berättelsen om Sara känns autentisk, men ekar också påtagligt av ett språk som passar bättre i ett reportage/en artikel än i en roman. Det är pang på, extremt enkelt och lämnar aldrig något åt läsarens fantasi. Inget behöver tolkas, allt förklaras. Stilen gör att både berättelsen och gestalterna blir ruggigt endimensionella. Den är förvisso småspännande, får jobbet gjort, levererar budskapet och når dit den ska, men det blir aldrig mer än så.

Just det där med att leverera budskap är nog det mest problematiska. Här och där i texten kommer små föreläsningar, om allt från Iraks historia till Mohammeds liv och framför allt - om hur komplicerad hela Irakfrågan är. Jo, vi vet det. Att vi i Sverige också ofta kanske gnäller över småsaker trots att vi har det väldigt bra jämfört med resten av världens befolkning - det är också bekant sedan tidigare. Romanen hade blivit väldigt mycket bättre om några av de där utläggningarna hade hamnat i papperskorgen.

Så ett nja blir nog betyget. Det känns som om Hildebrandt kunde ha utnyttjat sina erfarenheter bättre om hon hade vågat lita mer på sina läsare, vågat tro på att de är kapabla att dra egna slutsatser. Nog för att vi inte varit i krig själva, men helt borta är vi ändå inte...

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Jag har fått tips på din blogg av Författarcentrum Öst. Jag är jobbar på Stadsbiblioteket och håller på att arrangera en litterär bloggkväll i Rotundan (bl.a. kommer Bokhora att delta).
Jag hittar ingen meiladress men om du har möjlighet att ringa mig (snarast) på tel 08-50831121 är jag mycket tacksam.

Hälsningar Karin R.