Nya lik i sydstaterna

Räddharig som jag är skulle jag bli ganska besviken om min blivande make köpte mig ett läskigt hus i bröllopspresent. Aurora Teagarden däremot blir jätteglad när det i The Julius House visar sig inte bara att hon får sin Martin Bartell utan också byns mest okända hus från vilket en hel familj försvann spårlöst några år tidigare. Lycklig och nygift börjar hon renovera. Samtidigt som hon väljer mattor och tapeter tänker hon också naturligtvis göra sin egen utredning om vart husets tidigare ägare tog vägen. Att de är döda är hon ganska säker på. Dessutom tror hon att de fortfarande befinner sig om inte i huset så åtminstone på tomten. Först smekmånad, sedan raskt vidare till likjakt i trädgården, typ.

Charlaine Harris skriver med andra ord lika twisted som vanligt. Me like. The Julius House är seriens fjärde del och man har hunnit lära känna både Aurora och de andra invånarna i Lawrencetown. Jag är otroligt förtjust i Harris skildring av sydstaterna; jag blir jättesugen på att åka dit. Det verkar vara en underbar blandning av tradtion och tröghet, om man säger så.

Själva mysteriet då? Tja, det är väl i så fall det enda jag är lite skeptisk till. Upplösningen är inte hundra procent trovärdig. Kanske är det också lite out of character att Aurora så lätt accepterar Martins mysko förflutna. Det hemska är att jag inte kan säga mer om någondera utan att förstöra för er som ännu inte läst boken. Jag vet ju att jag har lyckats förleda några av er till att läsa Aurora-böckerna, så skynda er att läsa The Julius House också! Jag vill diskutera! Och kanske ta en temaresa till södern.

**********************************************

Läs vad jag tyckte om seriens övriga delar här och här.

Lam lördag

Kryssar lite lamt mellan alla bloggar som rapporterar från Bokmässan. Bokhororna gör det överlägset bäst, men det kommer knappast som någon överraskning. Jonas Thente är ganska rolig också. Funderar på om det var dumt att jag inte åkte dit i år. Njae. Bara att läsa om montermaratonet gör mig lite trött. Det enda som lockar skulle vara Penguinmuggarna som man tydligen kan köpa hos Uppsala English Bookshop. Gläder mig att jag inte hade fel när jag rekommenderade alla att gå dit.

I övrigt har lördagen spenderats först i löpspåret - tänkte att bästa sättet att få motionerat var att göra det direkt på morgonen. Så att man inte vaknar förrän man är klar och då är det redan över, typ. Fungerade fint. I blotta farten travade jag sedan vidare ut på stan och lyckades äntligen hitta en vinterjacka. Det skojiga i sammanhanget är att den har enhörningar tryckta i fodret. Inte heller mina klädinköp är alltså helt fria från fantasygenren. Känns lite oroväckande. Nåja, på utsidan ser den helt normal ut.

Jag är här, inte där

Jag sällar mig till mängden och utbrister Idag börjar bokmässan! Tror inte att det finns en enda bokblogg som skriver om något annat idag. Själv kommer jag att stanna hemma i år; bokhandeln stänger ju tyvärr inte även om dess anställda hellre skulle vilja vara någon annanstans. Men det är ok - jag har varit där de senaste tio åren. Det är kanske till och med hälsosamt med en paus.

För er som ska dit måste jag bara nämna några saker ni inte får missa:
Uppsala English Bookshop Underbart trevligt och kompetent urval av engelska skojigheter. Har nog inte lyckats att gå på en enda mässa utan att köpa något i deras monter.
Ohlsson & Lohaven kan jag inte heller låta bli att handla hos. Här finns inte bara fina kort och roliga magneter utan allt mellan himmel och jord med litterär/kulturell anknytning. Block, pennor, muggar, godis, you name it.
SF-bokhandeln jamen dit måste man ju gå. De lyckas alltid peta in någon liten serie som jag inte har sett tidigare och som jag måste ha. Dessutom har de alltid bra författare som signerar.

Ha en trevlig mässa! Jag ska trösta mig med en liten beställning från Amazon istället. Något måste man ju göra med pengarna man sparar på att inte åka till Göteborg...

****************************************
Sitter ni hemma kan ni också roa er med DN:s nya satsning DN BOK. Lovar gott än så länge. Som boklördag hela veckan :)

Spridda förutsägelser

Calliope leker orakel och förutspår något vi med största sannolikhet kommer att få se på bokmässan i helgen:

Jan Guillou iförd kortärmad tröja och grön väst med fickor, leende åt hur finurligt han fått ihop plotten i sin senaste bok.

Liza Marklund i kort kjol.

Övre delen av Björn Ranelids bringa som brunbränt tittar upp ur urringningen.

Svettiga bibliotekarier.

Håkan Nesser i polotröja, signerande böcker med klurig min.

Sjukt mycket folk i Adlibris monter.

Bakfulla bokhandlare.

Per Olov Enquist omgiven av medelålders damer som lägger huvudena på sned och verkligen förstår hur han haft det i livet.

Björn Hellberg frenetiskt signerande.

Tvillingarna och isen

Jag känner en lång, gänglig kille med mörkt hår som heter Björn och spelar i band. Det är med andra ord oundvikligt att jag castar honom i rollen som Björn Hallgren när jag läser Majgull Axelssons nya bok Is och vatten, vatten och is - det är ju precis så han beskrivs. Tack och lov går det bra mycket bättre för den Björn jag känner än för Björn i boken.

Björn är en av de människor man lär känna i romanen. Jag säger lär känna, för det är just så det är när man läser Axelsson; man blir personligt bekant med gestalterna. Hon har ett ruggigt sätt att hitta in under huden på dem och visar fram allt som de velat gömma, alla fula känslor och småsinta tankar. Allt de de flyr ifrån.

I Is och vatten, vatten och is börjar det med Susanne, författare som befinner sig ombord på isbrytaren Oden för att samla inspiration till sin nästa bok. Hon hoppas att fartygets långsamma lunk mot Norra Ishavet och den vackra naturen ska ge henne den skrivro hon behöver. Men lugnet uteblir. Någon bryter sig upprepade gånger in i Susannes hytt och rotar runt bland hennes saker. Kissar till och med på väggen. Ändå anmäler inte Susanne intrånget till kaptenen. För inkräktaren verkar känna till det där som hände Susanne för länge sedan, det hon har kämpat för att komma bort från hela sin uppväxt.

Den som läst Axelsson tidigare känner igen många teman i Is och vatten, vatten och is. Här finns skildringen av kvinnors liv och villkor, ofta med ett tydligt klassperspektiv i botten. Dessutom återkommer Axelsson till syskonmotivet som hon skrivit om flera gånger tidigare. Den här gången utgår det från tvillingarna Inez och Elsie som är de mest bedårande små flickor man kan föreställa sig. Oskiljaktliga och därför otänkbara som separata individer. Ändå glider de isär alltmer ju äldre de blir. En dramatisk händelse i tonåren gör att de tar rakt motsatta vägar - Inez blir den trygga och förnuftiga, gifta lärarinnan medan Elsie struntar i allt och går till sjöss. Kvar hos Inez lämnar Elsie sin nyfödda son Björn.

De flesta säger fula ord om den kvinna som lämnar sitt barn (om än i goda händer) och det är därför intressant att se hur Axelsson trots det lyckas visa både Björns och Elsies känslor så väl. Jag får lika mycket sympati för dem båda och det gör ont i hjärtat när jag ser deras tafatta försök att närma sig varandra.

De flesta recensioner jag läst av Is och vatten, vatten och is har fäst sig vid Susanne, men jag avviker en smula genom att tycka bäst om skildringen av Björn. Jag skulle jättegärna ha läst mer om vad som hände med honom - det faktum att vi får veta så lite om honom är den enda invändningen jag har mot en annars alldeles strålande roman.

För det är ju så - Axelsson har utan tvekan gjort det igen. Jag lutar mig tillbaka när jag läser och njuter av att texten fungerar så bra. Historien flyter på och jag saknar inget. Det är sorgligt och tragiskt och vackert och spännande och kanske till och med lite snyftvarning ibland, allt på en gång. Jag flaggar för om inte pris, så åtminstone nominering när det blir dags för August. Det gjorde jag förvisso efter förra romanen Den jag aldrig var också, utan framgång, men vi hoppas att det går bättre den här gången. Jag håller inte med de recensenter som gnäller på den - de recensionerna går att läsa till exempel här, här och här. Jag tycker att de är lite orättvisa och klagar mest för klagandets skull. De får argumentera bättre innan jag köper kritiken. Möjligen kan jag hålla med om att det finns en stor skillnad mellan den nutida och den dåtida delen av berättelsen. Men jag tycker att båda behövs, de tillför olika saker.

En alldeles särskild éloge ska Axelsson också ha för skildringen av Ishavet. Jag avskyr snö och kyla men hon lyckas få mig att oooa och aahaa över hur vackert där är. Jag blir nästan till och med lite nyfiken på hur en isbrytare fungerar. Det är definitivt en bedrift.

Den svåra konsten att veta när det räcker

I kategorin "Böcker vi kan leva utan" noterar vi idag Candace Bushnells två planerade romaner om Carrie Bradshaws tonår. Någon på Harper Collins tycks ha uppmärksammat att det går bra för Gossip Girl och beslutat sig för att göra en egen variant. 2010 kommer vi få läsa om vad Carrie hade för sig på high school.

Jag gillar tv-serien, är något tveksam till filmen och är numera alltså även djupt skeptisk till de kommande böckerna. Måste man köra alla idéer som från början var bra sjutton varv för mycket? Kan ingenting bara få vara bra och sedan ta slut?

Lyxa med Bruno

Vardagslyx är att kunna välja vilken bok som helst från bokhandeln att läsa på lunchen. Försiktigt naturligtvis, så man inte bräcker ryggen på den eller spiller ketchup. Idag kände jag mig väldigt svår och intellektuell när jag tog med mig Bruno K Öijers Svart som silver för att avnjuta tillsammans med spenatlasagne.
Mitt tidigare förhållande till Bruno har varit lite svajigt; en del han har gjort har jag gillat jättemycket, annat har bara kännts hopplöst pretto.
Men Svart som silver var en glad överraskning. Det känns som den delvis bjuder på en ny Bruno - äldre, mer avslappnad och kanske till och med lyckligare. Mer tillfreds, även om omvärlden fortfarande får en och annan käftsmäll. Särskilt tycker jag om hans bildspråk, där döda ting får både liv, känslor och handlingsförmåga. "Skymningen ställer fram en stol åt mig" skriver han till exempel. Någon som minns sina litt-vet-lektioner bättre än jag och kan svara på vad det kallas när man gör så?
Nåväl, vi behöver inte kunna termerna för att njuta av Bruno. Faktum är att vi inte ens behöver läsa boken; vi behöver bara knäppa på tv:n 21.30 ikväll när han är på Babel. Perfekt.

Twilight i november?

Har ni sett att det plötsligt står premiärdatum 21/11 på SF för Twilight-filmen? Stämmer det? Har de flyttat den? Vore ju inget mindre än fantastiskt i så fall! Jag ska köa med fjortisarna för att få biljett till premiären...

Plötsligt handlade det inte om drakar längre

Oj oj oj, så svårt det är att inte skratta när det kommer in en kvinna på affären och frågar efter en ny bok av Paolini. "BRISTNINGAR, hette den visst" säger hon.

Hehehe :)

Ser framför mig något som handlar om åderbråck bland pensionärer.

Sexhundra sidor.... ja, vaddå?

Att läsa Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter är som att trilla ned i vild, strömmande flod någon gång på våren när snön precis håller på att smälta. Orden väller över dig, till synes utan slut. Berättelsen är svart och upplevelsen av den så total att du inte vet om du någonsin ska hitta ut igen. Och så många långa timmar senare, vänder du sista sidan. Stapplar upp på andra stranden, yr av ansträngningen. Var det värt det?

Just nu är mitt svar på den frågan ganska osäkert. De sexhundratjugotre sidorna i Dödgrävarens dotter har framför allt gjort mig förvirrad. Allt är motsägelsefullt. Konstateras kan att jag stundtals hade rätt tråkigt när jag läste. Någonstans i mitten var jag mycket nära att lägga av. För my god så lång den är!! Här och där fick jag känslan av att läsa ett oredigerat manus, ett första utkast där Oates bara skrivit och skrivit, helt frenetiskt och utan hejd. Jag får lust att ta fram pennan och markera stora stycken att stryka.

Samtidigt är det absolut inte dåligt skrivet. Definitivt inte. Men jag blir inte klok på huvudpersonen Rebecca. Hennes liv är extremt dramatiskt - ändå gränsar Oates berättelse om henne till det outhärdligt långsamma och den känns underligt distanserad som helhet trots att den är intim i detaljerna. Rebecca gör mig frustrerad; Oates skriver någonstans något i stil med "att vara kvinna är som att vara ett sår". Word. Den där hudlösa sårbarheten, rädslan, bundenheten till såväl kroppen som mannen och barnen och det jordiska får hon fram alldeles utmärkt och det ger mig lite panik. Berättelser om "Den Kvinnliga erfarenheten" har den effekten på mig. Kombinationen av hjälplöshet och något slags allmän smetighet gör mig irriterad. (Oj, så jag känner att alla kommer missförstå det här stycket. Nåväl, kommentarsfunktionen är öppen...)Inte heller går jag igång på eländesskildringen i början. Rebeccas uppväxt i den smutsiga lilla stugan på kyrkogården gör mig mest uttråkad. Helt fel börjar jag tvångsassociera till den där Monty Python-sketchen där några män försöker bräcka varandras tragiska historier: "You lucky bastard!", ni vet. Jag har också svårt för kopplingen till andra världskriget och förintelsen; efter att ha växt upp med en WW2-fanatisk far hade jag fått nog av krigsskildringar redan innan jag kunde gå. Det är inte Joyce Carol Oates fel, men det blir ett problem när jag läser boken. Jag berörs nog inte alls på det sätt som det är tänkt.

Så jag instämmer med andra ord inte i hyllningskören av recensenter som lovsjungit Dödgrävarens dotter. Kanske nynnar jag lite lågt i bakgrunden. Den är inte dålig, men ... Om den varit tvåhundra sidor kortare skulle jag ha varit gladare.

Iakttagelser om Iakttagelserna

Etta på topplistan i Bookseller, utvald av Waterstone's som månadens bok, nominerad till Orange Prize - det verkar som om Jane Harris romandebut Iakttagelserna älskats ihjäl av bokhandlare på andra sidan vattnet. Det har inte varit någon ände på lovorden för den här viktorianska, mystiska berättelsen som enligt omslaget innehåller såväl sex som spöken och ond bråd död. Eftersom jag länge gått och fingrat på den engelska pocketutgåvan men varit lite för snål för att köpa den, blev jag glad när vi fick läsex av den svenska översättningen till jobbet. Gratis är gott.

Det börjar bra. Det är 1863 och den unga Bessy är på väg till Edinburgh för att söka jobb. Av en slump passerar hon en skylt som visar mot Haivers slott och svänger av. Väl där visar det sig att den åsyftade egendomen är så långt ifrån ett slott som man kan komma, men frun i huset blir genast intresserad av Bessy. Trots att flickan inte visar några som helst färdigheter när det gäller hushållsarbete, blir hon anställd som piga. Bessy tvekar, men hey - ett jobb är ett jobb och hon behöver verkligen pengar. Som brukligt i romaner förstår Bessy snart att inte allt står rätt till i stugan. Frun uppför sig underligt och har Bessy till att göra en mängd meningslösa saker som snarast tycks vara lydnadstest. Dessutom blir hon ombedd att skriva upp allt som händer henne i en liten anteckningsbok som frun ska läsa sedan. Som om inte det vore nog, upptäcker Bessy också att hon bara är den senaste i en lång rad flickor som passerat Haivers slott. Och fruns förklaringar till vad som hänt dem låter inte ett dugg trovärdiga...

Det är med andra ord upplagt för en precis sådan berättelse jag tycker om. Skottland, mörka hemligheter, 1800-tal, en och annan övernaturlighet och kanske lite weird and kinky sex. Låter ju strålande. Men - för det kommer tyvärr ett sådant - alla de rätta detaljerna till trots, så är Iakttagelserna faktiskt en riktigt tråkig bok. Jag läser och läser och väntar på att den ska ta sig, men när de 450 sidorna är slut, har det ännu inte hänt. Vad alla de entusiastiska brittiska bokhandlarna sett i den här romanen är för mig ett mysterium.

Jane Harris

En stund funderade jag på om det kunde ha att göra med att jag inte läste den på originalspråk. Det är Bessy själv som för ordet i romanen och Jane Harris har valt att skriva en lite tung, trulig prosa med starka inslag av slang för att illustrera hur hon uttrycker sig. Men det är Ulla Danielsson som har översatt och hon brukar vara duktig, så jag tror ändå inte att det är där felet ligger. Snarare är det nog hela upplägget som brister. Själva storyn är bra och kunde ha blivit hur spännande som helst. Men frågan är om det var en god idé att låta Bessy berätta. Jag hade föredragit att Harris hade använt sig av en allvetande berättare istället. Mysteriet hade inte behövt bli mindre för det. Däremot hade man sluppit hamna i det ingemansland där författaren anstränger sig för att låta otränad på språk och obildad men ändå måste skriva någorlunda egripligt och därför landar på en högre nivå än den Bessy skulle ha befunnit sig på. Det är en svår balansgång när man skriver historiska romaner - hur ska man skapa en känsla av autencitet hos läsaren? Väljer man att göra det genom språket måste man vara mycket skickligare än Harris.


Förlaget gör därför snarast Harris en otjänst när de placerar en blurb på bokens baksida, där Harris jämförs med Sarah Waters och Michel Faber. Inte så smart att få läsaren att associera till två andra författare som klarar av just det som Harris misslyckas med.

Så ett lite besviket hrmpf blir mitt betyg. Det finns andra som skriver den här typen av böcker tusen gånger bättre. Jag är glad att jag inte betalade för att läsa den här.

Oestetisk vampyrism

Neiijähää - det där var en fonetiskt korrekt återgivning av vad jag sade när jag packade upp den nya pocketutgåvan av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in på jobbet. De hemska människorna har gjort ett fult filmomslag istället för det snygga som originalet hade. Originalet går inte att beställa längre. Mupp. Det kommer förstöra den estetiska upplevelsen av min fantasy-avdelning.

För vad är egentligen grejen med filmomslag? Om folk är så lobotomerade att de inte kopplar att det är samma bok som filmen gjorts efter, är de korkade och borde inte få lov att köpa böcker.

Och det vi alla undrar - har det någonsin gjorts ett filmomslag som är snyggt? Snyggare än originalet? Jag kan inte komma på något. Kan ni? Det finns ett enda tillfälle när man får lov att göra filmomslag på böcker och det är om Johnny Depp har huvudrollen och man sätter hans vackra ansikte på framsidan. Då är det ok.

Lågmält intensivt i mörkret

Det måtte blåsa gynnsamma vindar över Brooklyn. Eller så har Paul och Siri ätit sin spenat varje dag och därmed orkat arbeta mer än någonsin. För hur förklarar man annars att båda makarna kommit med varsin ruggigt bra bok med bara några månaders mellanrum?

Jag var lite nervös för att läsa Man in the Dark, eftersom mina senaste sessioner med Paul var minst sagt skakiga. Varje gång blev jag lite mer besviken. Därför klämde jag in Man in the Dark i pauserna från Breaking Dawn. Inte så snällt mot Paul, kanske. Men till att börja med kändes det som ett helt riktigt beslut.

The man himself i Man in the Dark är August Brill, 72 år och på väg att sakta hämta sig från en allvarlig bilolycka. Under tiden bor han med sin dotter Miriam och barnbarnet Katya. Han har svårt att sova och för att hindra sig själv från att deppa ihop, hittar han på berättelser. Bara för sitt eget nöjes skull, bara för att ha något att göra under de långa nätterna. Eftersom han befinner sig i en bok av Auster, blir det hela naturligtvis ganska metalitterärt efter ett tag. Brill uppfinner en soldat, inkastad i ett pågående inbördeskrig i USA och denne får i uppdrag att döda mannen som startat alltsammans. Mordoffret visar sig så klart vara Brill själv.

Berättelsen om soldaten är stundtals hyfsat spännande men känns ändå lite blodfattig. Som om Auster/Brill inte riktigt vet vart den ska ta vägen eller varför den berättas. Den får också ett mycket abrupt slut. Kommen så långt i boken var jag ganska tveksam; den var ok men inte mer.

Men när berättelsen om soldaten tar slut, får man istället veta mer om Brills eget liv. Och det är då boken verkligen lyfter. Gestalterna får liv och man börjar intressera sig för dem på ett helt nytt sätt. Brill berättar om sin bortgångna fru och trots att deras kärlekshistoria egentligen inte alls är speciell, blir jag jätterörd. Om jag inte avskydde ordet "varmt" skulle jag använda det. Historien om hur deras liv tillsammans är väldigt mänsklig och fylld av en sådan ömhet att man får ha ett hjärta av sten för att inte påverkas. Detsamma gäller för berättelsen om vad som hänt barnbarnet Katya och hennes pojkvän Titus. Jag ska undvika att spoila alltsammans, men låt oss säga så mycket som att det är något man tänker på länge efter att man läst ut den. Auster skapar bilder som inte vill försvinna.

Med risk för att låta som en klyscha i en inredningstidning, måste jag säga att det som gör att jag fastnar för Man in the Dark är just det vackra i vardagen - det lågmälda men extremt intensiva sätt på vilket Auster beskriver Brills liv. Han har inte gjort något sensationellt, men man känner verkligen med honom där han ligger i mörkret och tänker tillbaka. En vanlig man - men med en värld inom sig. Med Man in the Dark visar Auster att han fortfarande kan. Han tycks ha hittat en väg ut ur såväl myten om sig själv som ur 9-11 depressionen. Det gör mig oerhört glad.

Dejta en pingvin

Jag är inte singel, men om jag vore det skulle jag gladerligen kasta mina tvivel inför internetdejting åt sidan och anmäla mig till den nya matchmakingsajten som Penguin startat i veckan. Den är nämligen specifikt riktad till boknördar! Låter det inte underbart? När man skriver in sig talar man om vilken ens favoritbok är och vad man senast har läst och så letar de upp andra matchande, ensamma och kärlekstörstande läsare.

Pingvinerna säger själva om tjänsten: “At Penguin we believe that the books we cherish and read over and over, those that we feel a deep emotional connection with, say something defining about us and the type of people we are.”

Ja! Ja! instämmer jag entusiastiskt. Visst är det så.

Dessutom ska sajten vara “a place to meet and indulge in the age-old art of writing love letters”. Låter härligt anakronistiskt och romantiskt. Jag hade turen att träffa min sambo innan internet slog igenom och därpå oturen att behöva genomlida ett års distansförhållande - resultatet är att jag har en hel bunt gammaldags kärleksbrev sparade. Riktiga brev, inte mail. Hoppas att pingvinerna kan få fler att skriva sådant! Det är så ... fint. Om de dessutom kommer från någon som har samma goda smak för böcker som man själv - ja då är det bara att njuta och hoppas på sweet looove.