08 september, 2008

Iakttagelser om Iakttagelserna

Etta på topplistan i Bookseller, utvald av Waterstone's som månadens bok, nominerad till Orange Prize - det verkar som om Jane Harris romandebut Iakttagelserna älskats ihjäl av bokhandlare på andra sidan vattnet. Det har inte varit någon ände på lovorden för den här viktorianska, mystiska berättelsen som enligt omslaget innehåller såväl sex som spöken och ond bråd död. Eftersom jag länge gått och fingrat på den engelska pocketutgåvan men varit lite för snål för att köpa den, blev jag glad när vi fick läsex av den svenska översättningen till jobbet. Gratis är gott.
Det börjar bra. Det är 1863 och den unga Bessy är på väg till Edinburgh för att söka jobb. Av en slump passerar hon en skylt som visar mot Haivers slott och svänger av. Väl där visar det sig att den åsyftade egendomen är så långt ifrån ett slott som man kan komma, men frun i huset blir genast intresserad av Bessy. Trots att flickan inte visar några som helst färdigheter när det gäller hushållsarbete, blir hon anställd som piga. Bessy tvekar, men hey - ett jobb är ett jobb och hon behöver verkligen pengar. Som brukligt i romaner förstår Bessy snart att inte allt står rätt till i stugan. Frun uppför sig underligt och har Bessy till att göra en mängd meningslösa saker som snarast tycks vara lydnadstest. Dessutom blir hon ombedd att skriva upp allt som händer henne i en liten anteckningsbok som frun ska läsa sedan. Som om inte det vore nog, upptäcker Bessy också att hon bara är den senaste i en lång rad flickor som passerat Haivers slott. Och fruns förklaringar till vad som hänt dem låter inte ett dugg trovärdiga...

Det är med andra ord upplagt för en precis sådan berättelse jag tycker om. Skottland, mörka hemligheter, 1800-tal, en och annan övernaturlighet och kanske lite weird and kinky sex. Låter ju strålande. Men - för det kommer tyvärr ett sådant - alla de rätta detaljerna till trots, så är Iakttagelserna faktiskt en riktigt tråkig bok. Jag läser och läser och väntar på att den ska ta sig, men när de 450 sidorna är slut, har det ännu inte hänt. Vad alla de entusiastiska brittiska bokhandlarna sett i den här romanen är för mig ett mysterium.

Jane Harris

En stund funderade jag på om det kunde ha att göra med att jag inte läste den på originalspråk. Det är Bessy själv som för ordet i romanen och Jane Harris har valt att skriva en lite tung, trulig prosa med starka inslag av slang för att illustrera hur hon uttrycker sig. Men det är Ulla Danielsson som har översatt och hon brukar vara duktig, så jag tror ändå inte att det är där felet ligger. Snarare är det nog hela upplägget som brister. Själva storyn är bra och kunde ha blivit hur spännande som helst. Men frågan är om det var en god idé att låta Bessy berätta. Jag hade föredragit att Harris hade använt sig av en allvetande berättare istället. Mysteriet hade inte behövt bli mindre för det. Däremot hade man sluppit hamna i det ingemansland där författaren anstränger sig för att låta otränad på språk och obildad men ändå måste skriva någorlunda egripligt och därför landar på en högre nivå än den Bessy skulle ha befunnit sig på. Det är en svår balansgång när man skriver historiska romaner - hur ska man skapa en känsla av autencitet hos läsaren? Väljer man att göra det genom språket måste man vara mycket skickligare än Harris.


Förlaget gör därför snarast Harris en otjänst när de placerar en blurb på bokens baksida, där Harris jämförs med Sarah Waters och Michel Faber. Inte så smart att få läsaren att associera till två andra författare som klarar av just det som Harris misslyckas med.


Så ett lite besviket hrmpf blir mitt betyg. Det finns andra som skriver den här typen av böcker tusen gånger bättre. Jag är glad att jag inte betalade för att läsa den här.

5 kommentarer:

Irene sa...

Hej!

Du som älskar att läsa liksom jag, har du lust att vara med om att skriva i min bloggroman, Vi möttes på ICQ som jag startade i går.

Solvarma hälsningar från Irene

Helena sa...

Vad belåten jag blir nu! Har nämligen också fingrat på den engelska utgåvan vid otaliga tillfällen. Nu behöver jag inte oroa mig över att jag missar något spektakulärt.

(Fast det är klart, om den rent hyptetiskt skulle dyka upp på dunderrea/biblioteket lär jag läsa ändå...)

Historiska romaner, särskilt i brittisk miljö, är iofs mumma på hösten. Har du läst något av Clare Clark? Jag gillade hennes Nature of Monsters skarpt.

Alwilda sa...

Nä,den är verligen tråkig. Precis som du så var jag förväntasfull den första ... femtedelen? Men sedan, om jag ska vara helt ärlig, så skummade jag resten av boken. Och det är jag glad för, för jag tyckte mest att den var tjatig och utdragen efter att jag hade fattat åt vilket håll allt barkade. Jag tyckte verkligen inte att den levde upp till alla de där spännande orden som "spökhistoria", etc ens en tiondel så mycket som jag skulle ha velat.

Martina sa...

Äsch vad synd! Jag som hade tänkt passa på att läsa den nu när den kommit ut i svensk översättning (ja, jag hade kunnat läsa den på engelska, men... jag har inget bra skäl till varför inte. Nå, hur som helst). Men om den är så pass tråkig så kanske jag skippar den.

Calliope sa...

Helena; har inte läst Clark, men det kanske jag borde. Lät ju ruggigt spännande när jag läste om den på amazon...

Och alla andra - nix, ni missar inget. Tanken är god, men utförandet mediokert. Hon kunde ha gjort väldigt mycket mer av spökandet. Och dessutom var det precis som Alwilda säger extremt lätt att lista ut hur det skulle gå. Boooring!