14 september, 2008

Sexhundra sidor.... ja, vaddå?

Att läsa Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter är som att trilla ned i vild, strömmande flod någon gång på våren när snön precis håller på att smälta. Orden väller över dig, till synes utan slut. Berättelsen är svart och upplevelsen av den så total att du inte vet om du någonsin ska hitta ut igen. Och så många långa timmar senare, vänder du sista sidan. Stapplar upp på andra stranden, yr av ansträngningen. Var det värt det?

Just nu är mitt svar på den frågan ganska osäkert. De sexhundratjugotre sidorna i Dödgrävarens dotter har framför allt gjort mig förvirrad. Allt är motsägelsefullt. Konstateras kan att jag stundtals hade rätt tråkigt när jag läste. Någonstans i mitten var jag mycket nära att lägga av. För my god så lång den är!! Här och där fick jag känslan av att läsa ett oredigerat manus, ett första utkast där Oates bara skrivit och skrivit, helt frenetiskt och utan hejd. Jag får lust att ta fram pennan och markera stora stycken att stryka.

Samtidigt är det absolut inte dåligt skrivet. Definitivt inte. Men jag blir inte klok på huvudpersonen Rebecca. Hennes liv är extremt dramatiskt - ändå gränsar Oates berättelse om henne till det outhärdligt långsamma och den känns underligt distanserad som helhet trots att den är intim i detaljerna. Rebecca gör mig frustrerad; Oates skriver någonstans något i stil med "att vara kvinna är som att vara ett sår". Word. Den där hudlösa sårbarheten, rädslan, bundenheten till såväl kroppen som mannen och barnen och det jordiska får hon fram alldeles utmärkt och det ger mig lite panik. Berättelser om "Den Kvinnliga erfarenheten" har den effekten på mig. Kombinationen av hjälplöshet och något slags allmän smetighet gör mig irriterad. (Oj, så jag känner att alla kommer missförstå det här stycket. Nåväl, kommentarsfunktionen är öppen...)Inte heller går jag igång på eländesskildringen i början. Rebeccas uppväxt i den smutsiga lilla stugan på kyrkogården gör mig mest uttråkad. Helt fel börjar jag tvångsassociera till den där Monty Python-sketchen där några män försöker bräcka varandras tragiska historier: "You lucky bastard!", ni vet. Jag har också svårt för kopplingen till andra världskriget och förintelsen; efter att ha växt upp med en WW2-fanatisk far hade jag fått nog av krigsskildringar redan innan jag kunde gå. Det är inte Joyce Carol Oates fel, men det blir ett problem när jag läser boken. Jag berörs nog inte alls på det sätt som det är tänkt.

Så jag instämmer med andra ord inte i hyllningskören av recensenter som lovsjungit Dödgrävarens dotter. Kanske nynnar jag lite lågt i bakgrunden. Den är inte dålig, men ... Om den varit tvåhundra sidor kortare skulle jag ha varit gladare.

7 kommentarer:

Helena sa...

Jag förstår vad du menar med smältisfloden, men för mig är det värt att tumla omkring i det där vilda, iskalla, mörka vattnet. Även om Oates ibland kanske frossar i onödigt miserabla detaljer är jag så vansinnigt förtjust i hennes språk och förmåga att bygga upp en närmast elektrisk stämning att jag inte har några som helst problem med tegelstensformatet på Dödgrävarens dotter. Snarare tvärtom; jag crawlade igenom strömmen och hade inte haft något emot ytterligare ett par sidor. Men visst är det lite litterär elefantiasis-varning på hennes böcker.

Calliope sa...

Det är just det - jag brukar inte ha något problem med att gotta ned mig i hennes megaromaner annars. Men den här gången tyckte jag att hon misslyckats med att få fram det där elektriska. Alla ingredienserna finns men kakan jäser inte, för att säga det med en bakningsmetafor :)

Catrin sa...

Hmm - jag känner så igen omdömet om Oates trots att jag inte läst just denna bok. För jag har tyckt ungefär så - det är välskrivet och bra och fängslande, inte dåligt, men för långt och så får hon inte ihop historien på något vis - om de senaste böckerna hon har gett ut, inte minst Fallen so kom häromåret.

Annars gillar jag Oates mycket. Jag blev helt fascinerad av Den tatuerade flickan till exempel i vilken det finns scener som jag tänkre på om inte dagligen så åtmionstone någon gång i veckan.

På mitt nattduksbord ligger faktiskt BLONDE och väntar, för jag är den enda i hela världen som inte har läst den.

Noémi sa...

Jag tror faktiskt jag aldrig läst en bok av Oates... jag trodde det tidigare, men jag brukade blanda ihop henne med Jodi Picoult av någon anledning. Men skriver hon bra alltså? För jag vet inte om jag ska läsa henne eller inte...

Calliope sa...

Själva essensen av Oates är mycket och ojämnt. Många böcker, tjocka böcker, vissa hur bra som helst, andra mindre bra. Men tveka inte att läsa henne; när hon är bra är hon verkligen fantastisk!

Paula sa...

"Det var vi som var Mulvaneys" är min bästa Oatesbok.

Den luttrade bibliotekarien sa...

Ja, själv orkade jag inte läsa ut boken. Det började lite trögt med att hon gick hem längs en kanal, kändes som om hon gick i flera timmar trampande i gyttja, som om hon aldrig skulle komma fram. Efter det gick det bara utför och eländesskildringen från hennes uppväxt på kyrkogården blev i segaste laget. Men är det inte typiskt Oates, en del är bra och andra går inte att läsa.