Det är 1962 och Edward & Florence har nyss gift sig. Nu sitter de på hotellet vid kusten och äter middag och inväntar bröllopsnatten. Djuppsykologiskt kammarspel följer. Naturligtvis går det åt helvete. De är helt olika varandra och misstolkar konstant allt den andre gör. Eftersom konvenansen dessutom förbjuder dem att tala ärligt om eventuella intima problem så slutar det med katastrof.
Allt är med andra ord upplagt för att kunna bli en riktigt bra McEwan. Alla ingredienser finns, scenen är perfekt. Men ändå fungerar det inte. Främst tror jag det beror på att jag stör mig så till den milda grad på hur korkade & omogna Edward och Florence är att jag till slut tycker att det är rätt åt dem att det går som det gör. Man sympatiserar inte med dem, blir inte engagerad i deras liv. Jämför med Curtis Sittenfelds Prep - den handlar också om en huvudperson som är allt annat än smart, men man förstår henne och tycker om henne ändå. On Chesil Beach känns bara navelskådande och outvecklad. Jag är grymt besviken. Blä. Tur att jag åtminstone hade tröstchoklad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar