Metallarbetare & blodsugare

Jag vet att jag utlovade en rapport från Bokmässan men jag tänker helt utan dåligt samvete bryta det löftet. Det var förvisso trevligt, men också hyfsat ospännande. Gammal och blasé som sagt - det krävs mer än Guillou & Marklund för att jag ska bli till mig. Jag håller tummarna för att de tänker ut ett roligare tema inför nästa år och hoppas att det dyker upp fler utländska (läs engelskspråkiga) författare då. Det är dem jag vill se.

Mässan förde ändå det goda med sig att jag fick upp ögonen för en bok jag helt missat, trots att vi haft den på hyllan i affären sedan i våras och sålt stora mängder: Åsa Linderborgs Mig äger ingen (är det inte en vacker titel, för övrigt?). Jag har trott att det var en trist och politiskt korrekt uppväxtskildring från metallarbetarland, men så jag fick ett gratisex som höll mig sysselsatt under hela tågresan hem. Och nu är jag omvänd. Jag stämmer helt in i alla hyllningar - det är en stålande bok. Rolig, sorlig, träffande, originell, intressant. Precis som en annan favorit, Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny, berättar den mycket levande om att växa upp i arbetarklassen för att sedan hamna i helt andra sammanhang. Eftersom jag själv kommer från ett arbetarhem känner jag igen mig, även om Åsas pappa var långt mer excentrisk och udda än någonsin mina föräldrar. Men ändå. Strålande! Den är värd allt beröm den fått. Och tro mig, man behöver absolut inte vara politiskt intresserad för att läsa den.

Och så bara för att visa mig från min mer personlighetsförvirrade sida ska jag tala om vad jag köpte också. Del tre i Charlaine Harris serie om Harper Connelly An Ice Cold Grave och Stephenie Meyers New Moon, del två i Twilight-serien. Väskan från mässan var således packad med socialrealism från 70-talets Västerås, ett medium samt några vampyrer. Man kan åtminstone inte anklaga mig för att vara enkelspårig.

Tema Estland gör ingen glad

Nu ska jag bara jobba ett par timmar till, sedan ska jag hem och packa väskan. Imorgon bär det av till bokmässan. Måste dock säga att jag är lite mindre entusiastisk än vanligt. Har analyserat mig själv och kommit fram till att det dels beror på att jag blivit gammal och blasé efter att ha besökt mässan de tio senaste åren, dels på att temat i år är ovanligt trist. "Estland i fokus" sätter inga hjärtan i brand, åtminstone inte dem som klappar för böcker. Det känns mest som om de sökt och fått Östersjö-bidrag. Jag skulle hellre se att de gjorde en repris på det brittiska temat de hade för tre år sedan. Det var suveränt!
Hoppas ändå att det blir en trevlig mässa. Bloggen tystnar ett par dagar, men återkommer med rapport när jag är tillbaka!

Bokfemman v 39

Temat för veckans Bokfemma är ungdomsböcker för tjejer. Nämn dina 5 favoriter.

Har funderat en stund på om jag skulle delta i veckans bokfemma eller inte; jag är egentligen emot könsuppdelad läsning. Det känns lite dammigt som idé betraktat. Jag är hjärtligt trött på alla som kommer in på affären och vill ha boktips till sina barn, fast förankrade i antagandet att pojkar bara kan läsa böcker om andra pojkar medan flickorna kan läsa om såväl kvinnliga som manliga huvudpersoner. Hur ska vi någonsin komma vidare om man resonerar så? En god bok är en god bok, punkt slut. Men till slut vann listomanen i mig, så här kommer mina fem, goda böcker. Med en viss feminin slagsida, men de fungerar till alla från 14 och uppåt som vill ha bra litteratur. Böcker som lär en något om livet, helt enkelt.

Nina Björk - Under det rosa täcket
Japp, feministen i mig drämmer till med den direkt. Get them while they're young.

Lian Hearn - Sagan om klanen Otori (Över näktergalens golv, På kudde av gräs, Under lysande måne, Vid hägerns skarpa skri, Och himlens vida väv okt-07)
Så spännande! Det roliga är att serien läses & gillas av så många olika människor. Alla hittar "sin" del av berättelsen.

Maria Gripe - Skuggböckerna (Skuggan över stenbänken, Och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn, Skugg-gömman)
Mystik och bleka tonåringar. Lovely. Bonustips här blir Tordyveln flyger i skymningen. Man kan läsa hennes böcker hur många gånger som helst.

Curtis Sittenfeld - I en klass för sig
Hög igenkänningsfaktor. Oerhört välskriven debut om utanförskap.

Philip Pullman - Den mörka materien (Guldkompassen, Den skarpa eggen, Bärnstenskikaren)
Fantasy när den är som bäst. Ska bli mycket intressant att se hur den gör sig på film till jul!

Habegär väckt av engelska pippifåglar

Onda, onda Penguin som ger ut en hel radda böcker i den klassiska Penguin-utstyrseln! Jag skulle lätt kunna köpa allesammans bara för att de är så fina. Skolexemplet på enkel men funktionell och snygg design.

Jag gillade den så mycket att jag var tvungen att köpa två muggar med den när jag var i London - Bonjour Tristesse & A Room of One's Own. Upptäckte just på Art meets matter att de har utökat sortimentet med handdukar, pennor, väskor och solstolar (!) också. Kanske lite overkill, men jag skulle absolut vilja ha fler muggar. Gärna en hel servis...

_____________________________________________

Uppdatering: det måste ligga i luften med muggarna; fick just veta att DN skrivit en krönika om dem igår. Har inte läst den men kände för att skriva om samma sak...anar konspiration...kanske har Penguin lagt in subliminala budskap någonstans där vi alla tittar?

Frodo goes Asian

Vem kunde ha anat att The Shire låg i Indonesien?
Eftersom det är fredag eftermiddag och jag börjar bli övertrött räcker det med att jag föreställer mig Bilbo, Frodo & de andra ätande ris med pinnar för att jag ska fnissa lite dumt. Den intellektuella standarden är inte hög så här dags...

Paris, je t'aime - hundra år för sent

Efter att Erika bevisat mig om motsatsen när jag trodde att jag var den enda som kände till & gillade Cora Sandels trilogi om Alberte, snöade jag fullständigt in på där & då, det vill säga Paris kring sekelskiftet. Satt och drömde en lång stund och suckade för mig själv. Ack, ve. Jag hade lätt kunnat offra en eller annan viktig kroppsdel för att ha fått vara med när det begav sig. "Alla" var verkligen där; kan inte komma på någon annan plats/tid där så många av de viktigaste konstnärerna och författarna var samlade. Det verkar ha varit en fantastisk tid - full av idéer och kreativitet.

För den som likt mig gärna skulle ha varit med på ett hörn finns två andra givna tips. De utspelar sig förvisso några år in på 1900-talet, men är mycket läsvärda.

Sylvia Beach - Shakespeare and Company: min boklåda i Paris

Sylvia är bara några och tjugo när hon öppnar en engelsk bokhandel i Paris. Den blir sedermera legendarisk och stammisarna var bla Hemingway & Joyce. Skulle kunna döda för att få ha varit med på deras fester...

Thora Dardel - Jag for till Paris

Thora reser till Paris och lever jetsetliv, gifter sig med målaren Nils Dardel och träffar ungefär alla som var något att räkna med. Jag upprepar ovanstående skulle kunna döda-fras.

80 romaner för dig som har bråttom

Jag har just hittat boken som får mig att undra varför jag alls brydde mig om att läsa litteraturvetenskap. Varför kämpa sig igenom evighetslånga litteraturlistor med tusen och åter tusen sidor när jag istället kunde ha plockat upp en enda bok?

Henrik Langes idé är lika enkel som genial: på en sida à fyra serierutor sammanfattar han innehållet i inte mindre än 80 kända böcker. Från Bibeln till Da Vincikoden via Lasermannen. Det är sjukt roligt! Det bisarra är att han oftast lyckas få med allt det väsentliga i plotten på bara de fyra rutorna.

Så köp, köp! Boken finns i pocket, utgiven av Kartago.

Bokfemman v 38

Veckans tema för Bokfemman är "page-turners", dvs böcker man inte kan sluta läsa förräns man har kommit till sista sidan. Nämn dina 5 favoriter.
Page-turner:A very interesting, exciting, or suspenseful book, usually a novel.

Ett sådant tema kan man ju inte missa att vara med på! Vi börjar omedelbart:

Michel Faber - Sugar
En av de bästa historiska romaner jag läst. Det räcker kanske med att säga att den är drygt 800 sidor lång och att man ändå vill ha mer mer mer när man har läst ut den.

Cora Sandel - Alberte-trilogin (Alberte och Jakob, Alberte och friheten, Bara Alberte)
Utvecklingsroman om ung flicka från Nordnorge som reser till Paris och lever fattigt konstnärsliv, möter kärleken, konsten och livet. Sucker för sekelskiftesliv/frankofil som jag är kan jag inte annat än älska den.

Jan Kjaerstad - Tecken till kärlek
Att läsa Jan Kjaerstad är att ha sex med hjärnan. Passion. Och fullständigt omöjligt att beskriva utan att låta imbecill. Läs den istället för att ägna tid åt mina otillräckliga beskrivningar.

Hanne-Vibeke Holst - Trilogin om Therese Skårup (Thereses tillstånd, Det verkliga livet, En lycklig kvinna)
Köpte första boken i början av min semester för ett par år sedan. Nästa dag var jag tvungen att cykla tillbaka till affären i ottan för att köpa de två andra delarna. Smart och skarpt om kvinnors villkor idag, skrivet så man känner igen sig.

Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse (Dead until dark m fl, hittills sju böcker)
Världens bästa vampyrböcker med en tankeläsande servitris i huvudrollen. För alla fans av Buffy & Angel. Och alla andra som gillar män med vassa tänder.

Kan konstatera två saker efter att ha sett min lista.
1) Jag kommer aldrig bli finkulturell hur jag än försöker. De bästa böckerna är inte de som hyllas på kultursidorna. Våga vägra fisförnäm litteratur!
2) Hur olika de ovanstående titlarna än är, har de en sak gemensamt och det är att de alla är sådana böcker där man känner att man blir bekant med huvudpersonerna, att man får en vän som man saknar när berättelsen är slut. Därmed inte sagt att man inte kan få enorma läsupplevelser av böcker om osympatiska karaktärer, men det är ändå spännande att se hur man fäster sig vid dem. Det är därför man måste äga sina favoritböcker - för att ha sina vänner inom räckhåll. Man tittar på dem och blir glad.

Hermione+Hagdrid=jag?!?

Börjar den nya arbetsveckan oerhört seriöst med ett test för att avgöra vilken karaktär jag är i Harry Potter. Ett sådant test kan man ju inte missa även om det egentligen var jobba jag skulle göra...

Svarar på frågorna, och what do you know, det blev oavgjort! Jag är hälften-hälften Hagrid & Hermione! (Testet syftar tack och lov på karaktär, inte utseende...)

Hermione:You are part Hermione. You're a bookworm always in search of answers. When pressed, however, you can always be counted on to put away the books and help your friends.

Hagrid:You are part Hagrid. You're an outcast with a heart of gold. Despite your own problems, you always find time to help those in need.

Kanske inte helt fel ändå. Låter ju tjusigt även om kombinationen var en smula oväntad. Kul att det blev Hermione; hon är namnet jag brukar svara när någon frågar vilken litterär karaktär jag helst skulle vara...så djup är jag... Dags att återgå till det hårda arbetet. Håhåjaja.

Den perfekta inledningen

Hur börjar man egentligen bäst en roman? Frågan fick mig att vandra runt i lägenheten i närmare en timma, ivrigt bläddrande. En efter en drog jag ut mina favoritromaner ur hyllan. Jag sökte efter den där perfekta inledningen, den där en enda mening får läsaren att omedelbart dras in i handlingen. Vilka är orden som öppnar dörren till den andra världen?

Följande tycker jag är otroligt bra (samtliga hämtade ur böcker ni absolut måste läsa om ni inte gjort det ännu):

My mother called me Silver. I was born part precious metal part pirate.
Jeanette Winterson - Lighthousekeeping

Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri
januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i en
operationssal inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974.
Jeffrey Eugenides - Middlesex

Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre
gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som
inte var han. Paul Auster - Stad av glas

Se dig för. Håll huvudet kallt, du kommer att behöva det. Staden som jag tar med
dig till är oerhört stor och labyrintisk och du har inte varit här tidigare.
Michel Faber - Sugar

Och sist men inte minst, min absoluta favorit, ur min absoluta favoritroman. Ännu oöverträffad, vad gäller såväl inledning som övrigt innehåll:

Jag har sett ett A till. Jag har sett tecken som inte kan ha varit avsedda för
något mänskligt öga. Jan Kjaerstad - Tecken till kärlek

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare på den där timmen bland hyllorna. Jag vet fortfarande inte hur man inleder den perfekta romanen. Man kan konstatera att samtliga av citaten ovan på ett par rader förmår sammanfatta stora delar av berättelserna som de inleder, men det är knappast det enda som gör dem så bra. Delvis handlar det väl om det, samt om att de kastar läsaren rakt in i romanens kärnpunkt och omedelbart sätter stämningen för vad som komma skall. Oavsett var hemligheten ligger, blev jag alldeles lycklig av att bläddra i alla dessa underbara böcker. Det är inte det sämsta en sömnig söndag.

Besviken!!!

Här går man glad i hågen iväg och hämtar sitt ex av Ian McEwans On Chesil Beach, beställd från utlandet, i tron att en lika stor läsupplevelse som i hans tidigare böcker väntar. Köper choklad också, för säkerhets skull. Två goda ting är ju alltid bättre än ett. Men vad händer? Boken är...tja, hur ska jag säga det? Hur jag än funderar kommer jag bara på ett ord; det börjar på s och slutar på -kit.

Det är 1962 och Edward & Florence har nyss gift sig. Nu sitter de på hotellet vid kusten och äter middag och inväntar bröllopsnatten. Djuppsykologiskt kammarspel följer. Naturligtvis går det åt helvete. De är helt olika varandra och misstolkar konstant allt den andre gör. Eftersom konvenansen dessutom förbjuder dem att tala ärligt om eventuella intima problem så slutar det med katastrof.

Allt är med andra ord upplagt för att kunna bli en riktigt bra McEwan. Alla ingredienser finns, scenen är perfekt. Men ändå fungerar det inte. Främst tror jag det beror på att jag stör mig så till den milda grad på hur korkade & omogna Edward och Florence är att jag till slut tycker att det är rätt åt dem att det går som det gör. Man sympatiserar inte med dem, blir inte engagerad i deras liv. Jämför med Curtis Sittenfelds Prep - den handlar också om en huvudperson som är allt annat än smart, men man förstår henne och tycker om henne ändå. On Chesil Beach känns bara navelskådande och outvecklad. Jag är grymt besviken. Blä. Tur att jag åtminstone hade tröstchoklad.

"Mr Gaiman, how does it feel to be a genius?"

Jag brukar aldrig säga det, men i det här fallet var faktiskt filmen bättre än boken. Gaimans Stardust som vi såg igår kväll gjorde sig definitivt bättre som film. När jag läste boken för ett par år sedan tyckte jag att den var seg; den var omständlig och det tog en evighet innan det hände något. Filmen däremot var helt annorlunda och tusen gånger bättre. Berättelsen hade strukturerats om och stramats upp och allt det jag tyckte var tråkigt var borta. Istället fick man se en saga i underbara miljöer med onda häxor, goda hjältar, spöken och magi. Samt Robert De Niro som transa. Fantastiskt!

Och så Neil Gaiman himself. Han såg exakt ut som på bilderna i böckerna - svart skinnjacka och stort lockigt hår åt alla håll. Jag försökte koncentrera mig på vad han sade men tänkte mest "Här sitter jag och där står Neil Gaiman - hihi". Det var svårt att inte le fånigt. Han berättade också att det medium han gillade bäst att arbeta med var radioteater, något överraskande. Hade ingen aning om att han sysslade med det också. Finns det något den mannen inte gör?

Hinner tydligen uppdatera sin blogg sjukt mycket också trots att han är på turné...förstår han inte att andra människor får magsår när han springer runt och är så produktiv och kreativ och innovativ och tusen andra saker på -iv?

Själv ska jag vara vegetat-iv i soffan hela kvällen. Sista lådan vi packade upp på affären innan jag slutade visade sig innehålla den ny Elvis-boken. Och jag har varit på Konsum och köpt en liter glass.

Neil Gaiman i samma stad som jag

Det är bara fyra timmar tills jag ska få se Neil Gaiman livs levande :)
Stardust har premiär i samband med att Fantastisk filmfestival startar och Gaiman ska presentera den. Dessutom ska det vara frågestund. Hoppas någon annan har frågor så det inte blir tyst & pinsamt & Neil känner att han korsat Atlanten i onödan. Själv är jag alldeles för trött för att komma på några innovativa frågor - tänkte bara luta mig tillbaka i biostolen och glo ohämmat. Inte varje dag man ser en levande fantasylegend.

Aurora Teagarden

Upptäckte just att Berkley tänker ge ut Charlaine Harris serie om Aurora Teagarden i nytryck. Happy happy, joy, joy! Första delen, Real Murders, kommer redan i december och del två, A Bone to Pick, kommer i februari. Himla trevligt! Snart får hon ha ett helt eget hyllplan - det börjar bli många böcker. Ska köpa An Ice Cold Grave, del 3 av Harper Connelly, nästa gång jag är på Sf-bokhandeln också. Egentligen är alla de andra serierna bara substitut i väntan på nästa Sookie Stackhouse, men ändå. De är kul i alla fall.

Man tager vad man haver

Troligt samtal på redaktionen:

"Vad ska vi ta för bild till omslaget?"

Tja...känns rätt med beslöjade kvinnofigurer just nu, tycker jag."

"Fast vi har bara den vi använde förra veckan."

"Jamen byt färg då. Det är ingen som känner igen den ändå."

Phui, fjui, pffft

Inspirerad av alla feng shui-böcker jag bläddrat i när vi haft lite att göra på jobbet, har jag nu äntligen rensat ut min garderob. Det känns bra. Man öppnar dörren och om man bara anstränger sig lite kan man riktigt höra alla goda energier som nu har fritt spelrum att svischa omkring därinne. Phui, fjui, pffft säger det när de far förbi så luggen lyfter sig. Har även hört att det enligt feng shui ska vara bra för ens ekonomi att ha en ren spis så det torde bli nästa projekt...att man kan få betalt för att skriva böcker om sådant? Nå, det blev åtminstone fint i garderoben.

Svensk misärhöst

Jan Guillou sitter och ler självbelåtet i morgonsoffan och tycker verkligen att han fått till det.
Theodor Kallifatides gillar sin mamma.
Klas Östergren fortsätter vara tråkig men i en internationell serie för omväxlings skull.
Maja Lundgren gör folk förbannade.

Är det bara jag eller är hösten ovanligt ospännande i år?
När ska det komma en debutant som skriver om något annat än sin egen ångest?
Finns inte en enda svensk bok som gör mig entusiastisk.
Och SVD lockar med att man kan ladda ner en bilaga om Bergman i pdf.
Jippie-hej.

Tusen sidor senare

Så var den äntligen här, The Apple, fortsättningen på Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Mycket efterlängtad, det visar om inte annat alla de läsarbrev som Faber citerar i förordet. Det är många som vill veta vad som hände med Sugar och de andra. Jag är definitivt en av dem. Helt otroligt att man kan läsa drygt 800 sidor och sedan ändå vilja ha mer. Är inte det ett gott betyg så...

The Apple är ingen regelrätt uppföljare. Istället är det relativt fristående noveller, små glimtar ur huvudpersonernas liv som utspelas såväl före som efter händelserna i The Crimson... Genomgående är de precis lika välskrivna och originella som föregångaren.

Lite får man tack och lov veta om "hur det gick". Vi möter både William Rackham och Sophie. Och jag tror att Aunt Primrose är Sugar, under nytt namn. Mest spekulation från min sida, men ändå.

När man läst de knappt 200 sidorna i The Apple finns det fortfarande kvar gott om frågor, men tillräckligt många bitar har fallit på plats för att man både ska vara nöjd men också fortsätta längta efter mer och fantisera vidare på egen hand. Så sammanlagt har jag nu läst drygt tusen sidor, men vill ändå ha mer. Det är ytterst få författare som klarar det.

Världens konstigaste hund

Har precis läst ut John Grogans Marley and Me. Kattägare som jag är föll jag ändå pladask för den här charmiga boken.

John & Jenny är unga och nyförälskade och skaffar hund för att öva sig på att ta hand om en levande varelse. (Tidigare har de mest provat på att sköta växter och de har alla dött.) Båda har de ljuva minnen av sina barndomshundar, men när de får hem labradorvalpen Marley inser de snart att det här kommer bli något radikalt annorlunda. Han växer kolossalt, massakrerar allt i sin väg och lyckas bli utsparkad från den lydnadskurs han så väl behöver. Han förstör deras hem, får panikattacker när det åskar och skrämmer livet ur folk de möter på stan. Han är helt enkelt världens värsta hund.

Samtidigt är Marley oerhört lojal och kärleksfull. Trots att han ångar fram som en galning vinner han allas hjärtan. Stundtals är det väl amerikanskt smörigt men för det mesta är det riktigt roligt & underhållande. Man får följa familjen under flera år och när Marley till sist dör, är det sorligt att ta farväl. Precis som John & Jenny konstaterar kan man inte låta bli att tycka om Marley, trots (eller kanske på gund av) att han är världens konstigaste hund.

Marley har numera en egen hemsida.

Hälsa på Charles Dickens

Läser att man i Chatham, en timme utanför London, öppnat en litterär temapark där besökarna får stiga in i Dickens värld. Ficktjuvar, läskiga kloaker och råttor som lurar i dimman. Låter oerhört nördigt och även om jag egentligen inte är något fan av just Dickens - hur kul som helst! Viktorianska London -ooooh. Jag hade en serie böcker när jag var liten som handlade om en kille med en tekniskt avancerad hjälm som gjorde att man kunde resa i tiden. Om jag hade en sådan skulle jag landa där i dimman vid Themsen . Jag skulle säkert bli rånad och deflorerad på tre sekunder men det gör inget.
I brist på tidsresehjälm får jag väl ta mig till England och Dickens World. Är om inte annat något att besöka i väntan på det där Harry Potter-landet de ska bygga i Florida...Dit ska jag definitivt!

Jag är Mrs Dalloway

Test-junkie som jag är var jag tvungen att prova länken The Book Quiz som jag hittade hos The Girl Least Likely To, där man genom att svara på bara en handfull frågor får veta vilken bok man är.

Jag är tydligen Mrs Dalloway:

Your life seems utterly bland and normal to the casual observer, but inside you are churning with a million tensions and worries. The company you surround yourself with may be shallow, but their effects upon your reality are tremendously deep. To stay above water, you must try to act like nothing's wrong, but you know that the truth is catching up with you. You're not crazy, you're just a little unwell. But no doctor can help you now.

Jaha...? Låter ju lite oroväckande det där sista. Annars stämde det faktiskt förvånansvärt väl med tanke på hur lite info de fick för att komma fram till det...läskigt...

Inte bara Tintin som har varit i Kongo

Lördag kväll och regn. Ett djupt lågtryck på väg in från Atlanten. Det är då man plockar fram Harry Martinson ur hyllan och läser dikten "På Kongo" som inleder Resor utan mål:

Vårt fartyg "Havssmedjan" girade ur passaden

och kröp uppåt Kongofloden.

Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.

Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,

deras heta plåtdäck myllrade av negrer från Sankurus

biflodsterritorier.

De satte händerna till munnen

och ropade "må fan ta dig" på ett bantuspråk.

Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt

och kocken i sin kabyss tänkte:

"nu skalar jag potatis i det inre av Kongo."

Om nätterna glodde "Havssmedjan"

med röda ögon in i djunglerna,

ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,

en hirsmortel hostade vasst

och en trumma klang dovt någonstans från en by där

gumminegrer levde sitt slavliv.

*********************************************************

Underbar reseskildring från en tid när det fortfarande var helt comme il faut att säga gummineger :)