Må de flygande franska katterna bringa er alla ett fantastiskt nytt år!

Ah, inget går upp mot den totala obegripligheten i vissa gamla vykort ...! Jag är till exempel inte helt säker på vad de här franska katterna ska göra med svampen som hänger och dinglar under flygplanets buk, men de har säkert en bra plan och jag hänger gärna med på deras nyårshälsning. Ett flygplan fullt av partyglada katter som redan verkar ha smuttat på nyårsdrickat - vad kan gå fel? Troligtvis mycket litet.

Inför 2014 hoppas jag annars mest på lugn och harmoni och förträffliga läsupplevelser, som jag hoppas kommer infinna sig även om Knausgård har skrivit klart sin kamp och jag hittade oroväckande få titlar som lockade i Svensk Bokhandels vårboksnummer. Det ordnar sig nog, tänker jag.

Som sig bör, avslutar vi med en årsbästalista. Här är de, 2013 års bästa böcker, huller om buller som jag kommer att tänka på dem:

• Donna Tartt - The Goldfinch
• Hillary Jordan - Mudbound
• Carol Rifka Brunt - Tell the Wolves I'm Home
• Mikael Fant - Vattnet i mars
• Jessica Kolterjahn - Den bästa dagen är en dag av törst

Och bubblarna: Katherine Webb - Carolines arv, Stefan Spjuth - Stallo, Joy Castro - Hell or High Water, Jeff Crook - The Sleeping and the Dead, Curtis Sittenfeld - Sisterland, Anna Lihammer - Medan mörkret faller, Bea Uusma - Expeditionen ... Det finns många. 2013 var tydligen inte ett så dåligt läsår som jag ibland lockats att tro. Skål för det!

Ha nu ett alldeles underbart nyår, så ses vi igen i januari!

Jul med Ruth Galloway

I år hade jag lyxen att kunna unna mig ovanligt mycket lästid under juldagarna - herregud så skönt att kunna ligga i soffan, dricka kaffe, mumsa choklad och bara läsa, läsa, läsa! Det var på tok för länge sedan sist. En del av tiden tillbringade jag med allas vår arkeolog Ruth Galloway, närmare bestämt i A Dying Fall.

Boken är femte delen av Elly Griffiths serie om Ruth, och vid det här laget känner läsaren henne rätt väl. Jag valde den här som julläsning för att jag tänkte att den kunde vara lagom avkopplande och lite småspännande, och de förväntningarna infriades väl på ett ungefär. Ruth kontaktas av en vän och arkeologkollega som hon inte träffat sedan studietiden; han vill att hon ska titta på ett gravfynd han gjort och som han tror kan vara smått sensationellt - men innan Ruth kommer dit dör han i en anlagd brand.

Det börjar ganska spännande, och sedan puttrar det på. Och puttrar på. Och puttrar ännu mer ... Bortsett från en scen på ett nöjesfält mot slutet, blir A Dying Fall aldrig så värst spännande, tycker jag. (Tycker också att jag känner igen den känslan lite även från tidigare Griffiths-läsningar; kanske gillar jag egentligen inte serien lika mycket som jag inbillar mig? Jag vet ju att det här är en av de mest omtyckta böckerna i serien, och ändå faller jag inte pladask?) Det är mer sådär mysdeckaraktigt och trevligt och snällt mest hela tiden. Det är inte dåligt, men jag hade nog ändå velat ha något med lite mer dramatik och action i. Blodtörstig, jag? Jovars.

Och vad ÄR det för övrigt med Ruths viktfixering? Den har ju diskuterats åtskilliga gånger tidigare bland Ruths bokbloggarfans - men i A Dying Fall blir den extrem. Ruths vikt (när man räknar om den till kilo är hon ju inte ens särskilt tjock!) och hennes förhållande till mat nämns så många gånger att man blir helt trött. Så gott som varenda kvinna hon möter, definieras också utifrån sin vikt (=oftast påfallande smala och vackra jämfört med Ruth). Tröttsamt!
Så mjä. A Dying Fall är trevlig och ok, men jag ska nog istället välja något betydligt ruggigare att läsa nästa gång.

Andra som också har läst: Annikas kultur- och litteraturblogg, Stringhyllan, Books ABC, Bokomaten, Enligt O.

Surf's up, Agatha!

Titta, det här är Agatha Christie! Avbildad tillsammans med surfbrädan Fred, på Waikiki Beach 1922.
Jag hade ingen aning om att deckardrottningen ägnade sig åt sådana fritidssysselsättningar, men tydligen lärde sig Agatha surfandets ädla konst under sin årslånga jorden-runt-resa.
Om surfandet skriver Agatha i sin självbiografi:
"Oh, it was heaven! Nothing like it. Nothing like that rushing through the water at what seemed to you a speed of about two hundred miles an hour; all the way in from the far distant raft, until you arrived, gently slowing down, on the beach, and foundered among the soft flowing waves."
Jag gillar att tänka mig Agatha på en surfbräda!

Mer om surfandet och om resten av jorden-runt-resan går att läsa i The Grand Tour, en resedagbok med bilder, som jag måste erkänna att jag, trots att jag inte är någon större Christie-fantast, blir lite nyfiken på!

Via: The Guardian

God Jul!

God jul allesammans!
Hoppas att ni får oändlig lästid och många fantastiska bokpaket!
Min egen jul ska förhoppningsvis bli väldigt lugn i år; jag har inte ledigt så många dagar men ämnar utnyttja de jag har fullt ut (ligga upp och ner i soffan, äta ost och choklad och dricka vin, that is). Som julläsning har jag först Elly Griffiths A Dying Fall, och sen Katarina Wennstams Stenhjärtat och Linda Boström Knausgårds Grand Mal - därefter håller jag tummarna för att tomten kommer med något litet läsbart paket. I övrigt är planen god om än kanske inte så traditionell julmat, tv-serier, bio och sovmorgon. Infaller dessa önskningar, kommer jag att vara mycket nöjd.
Vi ses på andra sidan jul!

Guldfinken, Donna och jag

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!

Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.

Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Här kan ni läsa om mitt fangirlmöte med Tartt i Austin.

Och här kan ni i likhet med mig sukta och vänta och längta tills det går att köpa biljetter till hennes Sverigebesök i vår. 

Andra som också har läst: Helena, Bokstävlarna, Bokomaten, SvD, Bokhora, Skuggornas bibliotek.

Bland antika böcker och mängder av Jesusar

Kan man motstå att gå (ok då, springa) in på ett ställe som ser så här trevligt ut? Naturligtvis inte. Under vårt besök i Houston hittade vi på en stillsam, grönlummig gata August Antiques, en kombinerad antikvitets- och antikvariatbutik. Efter att ha ooh:at och aaah:at åt alla fina saker som fanns på antikdelen, hamnade jag föga oväntat på den här avdelningen: 

Ytlig som jag är, tillbringade jag en god del av tiden med att titta på böcker som kanske inte var jättevärdefulla, men väldigt vackra att se på. Jag skulle hemskt gärna ha en hel vägg med bara såna här fina gamla utgåvor hemma.

Ett vackert arkivskåp var fullt av fina gamla bilder, sorterade i ämnen. Här är mode-lådan, sent 1800-tal utdragen ... 

I en annan liten låda kunde man hitta Shakespeare i behändigt format. 

Det fanns gott om barnböcker också, varav många mycket retrosnygga. 

Får det lov att vara lite Nancy Drew, någon?
Eller något annat mystiskt, kanske?

Den här hyllkategoriseringen gillar jag. Interesting books. 

Den får en inte alls att ifrågasätta vad som finns på de övriga hyllorna. 

Köpa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem. 

Inte orka läsa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem det heller. Ta en baseballtidning istället. 

På barnavdelningen stod det också ett stort hästhuvud i ett hörn. Jag blidde lite rädd. De läskiga ögonen verkade följa mig runt hyllorna. 

En annan kul sak med August Antiques är att de är specialinriktade på religiösa föremål. Bortsett från de vanliga antikviteterna, loppissakerna och böckerna, har de även en STOR avdelning för dito religiösa prylar.

Stora fina gamla biblar var det naturligtvis gott om.
Och så kunde man köpa sig en egen Jesus. Eller två. Eller sjuttio.

Och vad köpte jag då? Nå, jag var mycket måttfull. Jag fyndade bara två små (5x5 cm, typ) miniböcker: Salome av Oscar Wilde och Ghosts av Ibsen, för det facila priset av 5 dollar tillsammans. De ska få stå som prydnad i hyllan hemma. 

August Antiques ligger på 803 Heights Boulevard i Houston.

Trevliga, farliga Brazos Bookstore i Houston

Den ser i ärlighetens namn inte så mycket ut för världen utifrån, Brazos Bookstore. Kanske är det den ruggiga terrakottafärgen som avskräcker (hela kvarteret är målad i samma läskiga nyans). Men om man vågar sig in, blir det något helt annat. Då väntar en väldigt prydlig, inspirerande och trevlig bokhandel, ännu en av de där independent-butikerna som amerikanerna är så bra på.

Brazos Bookstore har som slogan "We recommend unusual titles to appeal to curious readers", och det stämmer ganska väl. Du hittar naturligtvis de lite mer litterära storsäljarna (looking at you, Goldfinch och Eleanor Catton), men de ligger inte i gigantiska högar direkt man kommer in genom dörren. Istället fokuserar Brazos på att lyfta fram lite mer ovanliga, handplockade titlar. Såna som lätt kommer bort, men som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Bortsett från skönlitteratur, hittar du gott om konst-, foto- och arkitekturböcker, fina kokböcker och en hel del för barn.
Personalen verkar ha ypperlig smak: på den lilla stunden jag gick runt, hittade jag ett tjugotal (!) titlar jag tidigare aldrig hade hört talas om, men genast insåg att jag hemskt gärna ville läsa. Jag har lite köpstopp just nu (jag veeeet, hur dålig tajming är det inte??? men nödvändigt), så jag köpte inget, men lade en hel lång lista titlar på minnet (eller inbillar mig i alla fall att jag kommer ihåg).

En av de jag blev nyfiken på var Longbourn av Jo Baker. Här är det Pride and Predjudice, fast downstairs. Det handlar alltså om tjänstefolket istället, där intrigerna var minst lika många och lika komplicerade som upstairs hos finfolket.

Jag stod även och klappade på Shady Characters, en väldigt fin och lockande bok om skiljetecknens användning och historia (ja, jag är totalnörd när det kommer till sådant). Bortsett från att verka intressant, var den naturligtvis också hemskt tjusigt formgiven. Och så fanns det en massa pocket jag ville ha, och fiiiina kokböcker och fantastiska bilderböcker för barn som var som små konstverk och ... Ja, ni förstår. Det var helt enkelt en av de där bokhandlarna som påminner en om varför man tycker om att besöka fysiska bokhandlar, istället för att handla på nätet. Nästa gång jag kommer dit, ska jag vara beväpnad med stor resväska och mycket pengar!

Brazos Bookstore ligger på 2421 Bissonnet Street i Houston, lägligt nog bara ett stenkast från en annan ypperlig bokhandel, deckarspecialisten Murder by the Book. Missa icke att besöka båda om du skulle ha chansen!

Clues that you're reading a Jane Austen novel

Tihi.

Dagens gymnastiska övning för läsare

Detta!
Är avundsjuk på såväl simultankapacitet som rörlighet ... Låt oss säga att det här är en läs-pose som ni inte kommer att hitta mig i (gör ni det, bör ni ringa ambulans).
Kvinnan på bilden heter Charlotte Greenwood, var skådespelerska och dansös under första hälften av 1900-talet, och beskrev sig själv som att hon var den enda kvinnan som kunde sparka en giraff i ögat. På något vis tror jag henne ...

Ny serie av Charlaine Harris 2014

Jaha jaha, vad tror vi om det här då? 

Charlaine Harris verkar ÄNTLIGEN låta Sookie vara ifred och har enligt förlaget en ny serie på väg med start i maj 2014. 

Del ett i den planerade trilogin heter Midnight Crossroad och beskrivs så här: 

From Charlaine Harris, the bestselling author who created Sookie Stackhouse and her world of Bon Temps, Louisiana, comes a darker locale—populated by more strangers than friends. But then, that’s how the locals prefer it…
Welcome to Midnight, Texas, a town with many boarded-up windows and few full-time inhabitants, located at the crossing of Witch Light Road and Davy Road. It’s a pretty standard dried-up western town.
There’s a pawnshop (someone lives in the basement and is seen only at night). There’s a diner (people who are just passing through tend not to linger). And there’s new resident Manfred Bernardo, who thinks he’s found the perfect place to work in private (and who has secrets of his own).
Stop at the one traffic light in town, and everything looks normal. Stay awhile, and learn the truth...

Hm. Kan bli kul, kan bli cheesy. Eller både och på en gång. Jag hoppas ändå på kul, eftersom jag fortfarande hyser tilltro till Harris som författare (trots de inte så lyckade senare Sookieböckerna). Väntar med om spänt, så åtminstone med viss, försiktig nyfikenhet.

Till sängs

Jag gillar:
att gå och lägga mig obscent tidigt, bara för att få tid att umgås med en speciell bok i lugn och ro, innan jag blir så sömnig att jag tappar den på näsan (vilket har hänt).

Fun fact: 1908 varnade en artikel i The Lancet för farorna med att läsa i sängen. Det var inte bra för ögonen och det var på tok för svårt att hålla boken i en anatomiskt hälsosam position.
Några år senare, 1976, hade The Guardian en hel artikel på ämnet: How to have a comfortable read in bed. Fint att folk engagerar sig och skriver små artiklar om det här, tycker jag!

Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.

Bok + foto = sant

Titta - lite fint, no?
Fotografen heter Joel Robison och gillar att göra bilder där saker inte är lika stora som vanligt. Flera av hans bilder har med böcker och läsning att göra på ett eller annat sätt.

Vill du se mer? Titta in på Joel Robisons Flickr!

Krokodilvarning

Bara en rad till. 

Tebjudning med Diane Setterfield

I kategorin "evenemang man sjukt gärna hade velat gå på om man hade befunnit sig i rätt stad" noterar vi en sällsynt lockande tebjudning: deckarbokhandeln Murder by the Book i Houston bjuder 18 november in till te/lunch med Diane Setterfield.
De som anmäler sig till evenemanget får till det facila priset av 67 dollar inte bara fika och författarframträdande, utan också ett signerat ex av Bellman & Black. Hur trevligt låter inte det??
Tidigare författarframträdanden i samma serie har bl a varit Harlan Coben, Michael Connelly och Janet Evanovich. Låt oss - än en gång - konstatera att Murder by the Book är grymt bra på att ordna framträdanden.
Är det förresten någon av er som hunnit läsa Bellman & Black ännu?

Läs om mitt (hittills enda) besök på Murder by the Book här.

Happy Halloween!

Må ruskiga saker komma krypande över era boksidor och må ni alla darra njutningsfullt av skräck! 

Bisarrt, farligt och blingigt i Texas

Vissa författare har förmågan att skriva ihop karaktärer som är så himla sköna att vara med att man gärna skulle läsa hur många sidor som helst, bara för att få fortsätta hänga med dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att karaktären egentligen är så värst trevlig, det kanske inte alls är någon man skulle ha gillat i verkliga livet, och ibland behöver inte heller boken i vilken personen bor vara så fantastisk som helhet - men oj, så schysst man har det medan man läser om dem. Känner ni igen situationen?
En sådan bekantskap var Tommie i Julia Heaberlins Playing Dead, som jag läste och gillade i våras. Glad i hågen kastade jag mig nu därför omedelbart över Heaberlins andra bok, Lie Still, som kom ut nu i somras. Jag blev inte besviken.

I Lie Still hamnar vi i den lilla staden Clairmont i Texas, dit Emily Page och hennes man just har flyttat. De kommer från Manhattan, och kulturkrocken med de blingiga, nyrika, bisarra och yviga Texasborna är total. Men maken har fått ett bra jobb, och Emily vill gärna glömma allt som påminner om hur livet tidigare varit. Flytten till Texas ska förhoppningsvis bli en nystart för dem, där de dels kan lägga en jobbig incident med en stalker bakom sig, dels se fram emot barnet de äntligen väntar tillsammans.

Naturligtvis funkar inget av det där så som de har tänkt. Emily blir inbjuden till en av de andra hemmafruarna, och upptäcker att det verkar finnas något slags konstig klubb bland fruarna i staden, där endast ett utvalt fåtal får delta. Men klubbens ledare försvinner spårlöst, och Emily mottar en mängd nya, anonyma hot. Den lilla staden visar sig vara allt annat än lugn och fridsam.

Emily är i likhet med Tommie extremt rolig att umgås med - jag gillar verkligen både henne och hennes man. Heaberlin har en vass, ironisk och smart ton som är en fröjd att läsa och det är jätteskoj att efter våra resor nu kunna känna igen en hel del från The Lone Star State. Själva deckarintrigen kommer här liksom i Playing Dead lite i skymundan, den når inte riktigt upp till samma nivå som miljö- och karaktärsskildringen, men som helhet betraktad är Lie Still ändå en riktigt bra bok. Jag hade den som semesterläsning, och till det passade den utmärkt. Vill dock inflika att alla i Texas INTE är lika galna som det verkar här ... Bara nästan. Förhoppningsvis räcker deras excentriska drag till för att inspirera Julia Heaberlin till minst ytterligare en bok (utöver Black-Eyed Susans som tydligen redan är på väg som bok tre!).

Älsk på biblioteket!

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Jag ÄLSKAR bibliotek! Av så många anledningar. Världens bästa uppfinning! Gå och ge ditt lokala bibliotek lite kärlek idag!

Dagens sötaste läsare

Dagens sötaste läsare är de här små bedårande mössen. Habegär!
De - och deras lika söta små vänner i filt - görs av Johana Molina och säljs i hennes shop Felting Dreams på Etsy. Jag känner starkt att min livskvalité skulle förbättras av ett par läsande filtmöss ...

Andra boken, tredje rösten

En av de saker jag gillade med Rolf och Cilla Börjlinds debut Springfloden när jag läste den förra året, var den höga bladvändarfaktorn, att det var en typisk bok som håller en vaken för länge på kvällen eftersom man hela tiden vill läsa bara ett kapitel till, och ett till, och ... Ni vet. Det var en schysst thriller och jag gillade karaktärerna Tom Stilton och Olivia Rönning.
Därför lät jag nu uppföljaren Den tredje rösten följa med som sällskap på en lång flygresa (kan omöjligen läsa för svåra/tunga saker då, vill bara ha något där bladen vänder sig själva). Och hur det gick? Mja, jo, tja ...

I Den tredje rösten fortsätter vi följa Tom och Olivia, som fortfarande har gott om personliga problem, för att uttrycka det milt. Vi får också se mycket mer av deras mystiske vän Abbas, som blir personligt involverad när en kvinna han känt hittas styckmördad. Mordet på kvinnan visar sig så småningom ha kopplingar till ett mord i Sverige, där en tulltjänsteman funnits död i sitt hem.
Det är många trådar som ska fästas samman, och jag tycker att paret Börjlind lyckas rätt väl med det. Däremot är jag lite mindre förtjust dels i Abbas som gestalt, dels i de ganska många ganska orealistiska inslagen i berättelsen. Det blir lite för mycket av allt stundtals (svårt att förklara utan att spoila ...). Här finns inte heller riktigt samma driv som i Springfloden. Men visst, tillräckligt spännande för att hålla mig sällskap på flyget är det fortfarande. Det ska bli intressant att se vad de väljer att göra med serien och karaktärerna framöver.

Andra som också har läst: Mysterierna, Bokbrus, Vickes boklåda, Kim Kimselius, Annika Bengtsson.