Jag läser om sport (!!!)

Mördaren måste ha varit ursinnig - på liket efter fotbollsspelaren Sebastian Lilja kan man räkna till drygt 60 knivhugg. Han hade inte en chans att värja sig. Polisen tror först att mordet är en hämnd för att Lilja svikit fansen och bytt klubb, men ju längre utredningen pågår, desto fler indicier hittar man som pekar mot något helt annat. Mördaren måste ha varit någon som stod Lilja mycket nära.

Katarina Wennstam är en av mina favoriter när det kommer till svenska deckare, eftersom hon skriver bra och spännande samtidigt som hon tar upp aktuella problem och frågor kring feminism, jämställdhet och könsroller. Det gäller även i nya boken Svikaren. Här får man en både skrämmande och intressant inblick i sportens värld och trots att jag i vanliga fall inte bryr mig det minsta om fotboll, läser jag ändå spänt vidare. Guldstjärna till Wennstam som lyckats med det!

Jag tycker också mycket om skildringen av advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektör Charlotta Lugn. De är båda två en skön och välbehövlig paus från alla sega polisgubbar som genren annars översvämmar genren. Tydligen är det meningen att vi ska få följa dem i flera böcker framöver, och det ser jag fram emot.

Det enda jag har att invända mot Svikaren är att den i vissa partier övergår till att bli väl polemisk och lite övertydligt pedagogisk när den ska förklara hur delar av rättsprocessen/utredningen går till. Det känns mer som att läser rakt ur Wennstams research-anteckningar istället för ur en roman. Detsamma gäller en del av utläggningarna om hat- och våldsbrott; de känns mer som föreläsningar än som repliker. Å andra sidan kanske det behövs. Det ruggiga som stannar kvar efter att man läst ut boken, är ju det faktum att det här lika gärna skulle kunna vara hämtat rakt ur verkligheten. Det är både tragiskt och hemskt att vi inte har kommit längre än så. Men kanske är Wennstams böcker ett litet steg på rätt väg? Jag hoppas på det.

Andra som läst: DN, SmP, GP, Bokgalleriet.
Läs också vad jag skrivit om Katarina Wennstams tidigare böcker: Alfahannen och Dödergök.

Förhandstips!

Eftersom recensionsdatum är 20 april, ska jag spara lite på det jag har att säga om Jenny Milewskis debut Skalpelldansen. Men en liten diskret vink om att den är väl värd att köpa + läsa får slinka igenom redan nu. Det här är nämligen riktigt bra, välskriven, ny svensk skräck - och det gillar vi ju, eller hur?

Läs mer om Skalpelldansen i Sydsvenskan och Litteraturmagazinet.

Havsmannen

Med tanke på det vi pratade om häromdagen, så är det väl bäst att vi säger det på en gång: precis i början på Carl-Johan Vallgrens nya roman Havsmannen, finns det en fruktansvärd scen där en katt torteras till döds. Känsliga läsare bör titta åt ett annat håll, bläddra framåt. (Eller kanske överväga att byta bok, för även om det där i mitt tycke var den värsta scenen, finns här gott om andra hemskheter också. En klassisk feel bad-bok.)

Så, när varningen var avklarad kan vi gå vidare. Vilken underlig bok den är, Havsmannen! Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den, varken under själva läsningen eller efteråt. Den är långt ifrån helgjuten och här finns saker som C-J Vallgren kanske borde ha arbetat mer på, men berättelsen har ändå en stark dragningskraft. Där finns något som lockar, och som stannar kvar när man läst klart.

Havsmannen handlar om de båda syskonen Nella och Robert som växer upp i Falkenberg under 1980-talet. De har det urkasst på alla tänkbara vis; de är fattiga, hungriga och vanvårdade, deras pappa sitter i fängelse, deras mamma är alkoholist och i skolan blir de mobbade. När Nella råkar se något hon inte borde ha sett blir det riktigt illa och de hotas av skolans värste elev - han som till och med alla de vuxna är rädda för. Men så inträffar något som inte går att förklara, och som ställer allt på ändå ...

Det är svårt att skriva om Havsmannen utan att spoila, så jag ska inte säga för mycket. Jag blir som sagt fascinerad av idén och jag gillar plotten, men jag kan inte låta bli att undra om C-J Vallgren verkligen är rätt författare för just den här berättelsen. Det känns mer som något som John Ajvide Lindqvist borde ha skrivit. Han hade förmodligen bättre klarat av det som brister lite här: att skildra en väldigt utsatt ung person med ett språk som känns 100 % trovärdigt och att på snyggast möjliga sätt klara den där svåra glidningen från vanligt till ovanligt eller kanske rent av övernaturligt utan att läsaren tvekar. Det lyckas Vallgren inte riktigt med. Språket och tankarna känns inte som att de är en tonårig tjejs, och en del övergångar blir lite klumpiga. Med det sagt - ändå en spännande och helt klart läsvärd bok. Jag gillar att Vallgren vågat pröva något nytt!

Andra som läst: SvD, Expressen, Eli läser och skriver, och dagarna går, Audrey Fenn, Litteraturmagazinet.  

Mord och möhippa på spa

Så här i efterhand ter sig tajmingen snarast komisk: bara några timmar efter att jag vänt sista sidan i Sofie Sarenbrants spa-deckare Vila i frid, blir jag kidnappad till möhippa och ivägforslad till  - just det, en heldag på spa. Mina kidnappare var helt ovetande om den litterära anknytningen men blev klart oroade när jag i relaxavdelningen berättade om allt läskigt som kunde drabba en på såna ställen. Lyckligtvis var vi åtminstone inte på Yasuragi som de är i boken, utan på ett annat spa många mil därifrån.

Medan jag skrubbades, packades in i alger och masserades förstod jag definitivt hur Sarenbrant tänkt när hon valt spamiljön som mordplats. Det är lugnt och harmoniskt - och samtidigt fullständigt oemotståndligt för en mördare. Man har ju inte så stor chans försvara sig när man ligger inpackad från topp till tå i alger och lera ... Jag var lite rädd där en stund, måste jag erkänna.

Jag var dock inte så värst rädd när jag läste själva boken. Jag har inte läst någon av Sarenbrants tidigare två titlar, men brukar följa henne på bloggen och på Twitter där hon ofta skriver snabbt och roligt. Boken känns dock ganska platt; språket var fattigt med styltiga dialoger och plotten var lite tveksam. Jag tyckte inte att psykologin bakom mördaren var helt trovärdig. Miljön var spännande, men det räcker tyvärr inte riktigt till. Fast i just det här fallet var det kanske tur - hade boken varit så där vansinnigt läskig hade jag kanske inte vågat följa med alls på det som visade sig bli en fantastiskt trevlig dag!

Någon som läst Sofie Sarenbrants tidigare böcker?

Varning för känsliga läsare

Kan vi inte bara komma överens, en gång för alla, om att vi förser alla böcker där djur far illa med en stor, fet varningsetikett? Jag avskyr att intet ont anande snubbla in i en bokscen där säg, en katt eller hund plågas ihjäl! Jag klarar det mesta i läskighetsväg, men torterade djur är mitt allra värsta. Just det står jag inte ut med. Där bläddrar jag snabbt förbi.

Vill minnas att den här diskussionen har varit uppe tidigare, tror att det var Ruth Galloway det handlade om då. Den här gången är det på Carl-Johan Vallgrens nya roman Havsmannen som jag vill placera en skrikande gul varning, eftersom där precis i början finns en scen med en katt som är fullständigt horribel. Så  varning!

Och en annan anmärkning i sammanhanget; känns inte det här med att slå/flå katter, hänga hundvalpar (looking at you, Heathcliff!), koka kaniner eller grilla insekter väldigt trött och gjort? Finns det verkligen inget annat sätt för en författare att visa att en person i berättelsen är ond eller störd? Jag skulle uppskatta lite innovation här. Se det som en utmaning, författare ...

Ungdomsböcker och boktipsare de luxe

De senaste månaderna har jag å jobbets vägnar fått läsa flera nyutkomna ungdomsböcker, både av svenska och utländska författare. Och det har gjort mig så himla GLAD! För det finns ju så mycket bra att läsa om man är ung nu. Så fruktansvärt mycket bra. Nästan allt jag har läst har hållit galet hög kvalité. Alldeles underbart!

Jag vet inte om det är jag som hade otur när jag var ung/tonåring, om jag kanske missade en massa bra eftersom jag inte hade någon som kunde visa mig vad jag skulle läsa, men jag har en stark känsla av att det kommer ut så väldigt mycket fler, väldigt mycket bättre ungdomsböcker nu än vad det gjorde då. Vet någon om det är så eller om jag är helt ute och cyklar?
Nog för att man så här i efterhand har hittat många bra böcker från den tiden också, men det känns ändå inte som om utgivningen kan mäta sig med hur det ser ut idag. Det skrivs om så många olika saker, på så många olika sätt. Jag hittar ständigt böcker där jag tänker Om jag ändå hade läst den här när jag var i den åldern...! Antingen för att jag hade tyckt att det hade varit sjukt spännande, eller för att jag verkligen hade behövt att läsa om någon som befann sig i en specifik situation. (Här menar jag inga krissituationer, utan bara alla möjliga stunder, när man läser om någon som har det likadant som en själv, att man förstår att man inte är ensam om något = guld värt, framför allt när man är ung och kanske inte alltid vågar prata om saker).

Så det är själva böckerna - det är fantastiskt att de finns. Jag hoppas verkligen att de når fram till sina tänkta unga läsare, till dem som både behöver och uppskattar dem.
Och det är där jag blir ännu gladare när jag tänker på att det nu finns så många fler sätt för unga att hitta böcker än det fanns när jag var tonåring. Tänk om jag hade haft tillgång till internet och bokbloggar och förlagssidor och författarbloggar och ... Kanske är det på ett vis tur att jag inte hade det. Kanske mådde min plånbok bättre av att jag levde ovetande. Men ändå - jag blir helt lycklig när jag tänker på hur många underbara barn- och ungdomsböcker det finns, och på hur många underbart bra bloggar mm det finns där man kan läsa om allt nytt och få tips! Fortsätt, alla! Både ungdomsbok-författare, -förlag och- boktipsare de luxe! Ni gör ett fantastiskt jobb!

När sambon är borta ...

Fästmannen (eller M2B, som jag har lärt mig att det heter genom att läsa Bröllopstorget och andra suspekta sidor), han planerar att resa bort å jobbets vägnar. Vad gör jag då?

Bästa, finaste sällskapet, som man säger på Facebook. 

Planerar läskoma de luxe, naturligtvis! Jag går igenom önskelistan på Amazon, nybokslistan på biblioteket och högarna med rec ex, allt i jakten på de perfekta titlarna för tillfället. Karl Ove Knausgårds kamp nr 4 är självskriven på listan - jag har svårt att tänka mig någon som skulle passa bättre för ostörd läsning - men utöver den är urvalet lite mer tveksamt. Jag ska fortsätta att peta på alla olästa titlar och fundera, och stillsamt oja mig över vilken liten inbiten boknörd jag är som genast någon säger "åka bort" automatiskt tänker "lästid". Å andra sidan torde det ju vara ett väldigt oskyldigt nöje ...

Little Bee

Att läsa Chris Cleaves roman Little Bee får mig att tänka på Ian McEwan. Det finns något både i stilen och temat som påminner om hur McEwan kan ta en enskild - ofta fruktansvärd - ögonblickshändelse och sedan spinna en hel roman utifrån det som sker under just de där ödesdigra sekunderna. Chris Cleaves gör likadant: intrigen i Little Bee utgår från precis en sådan stund, en blinkning där hela livet plötsligt tar en annan riktning.

I Chris Cleaves fall är stunden ett möte på en nigeriansk strand. Två jagade flickor, en grupp beväpnade män och ett naivt engelskt par stöter av en slump på varandra och konsekvenserna blir förödande. Jag ska inte avslöja vad som händer, men det är ruggigt, riktigt ruggigt, och det förföljer dem allesammans resten av livet. En av flickorna, Little Bee, berättar historien för oss och låter oss följa med när hon senare flyr från Nigeria till England.

Romanen är en skarpt formulerad kritik av det hur det brittiska (eller egentligen hela europeiska) asylförfarandet/flyktningmottagandet fungerar. Som vit, västerländsk och priviligierad skäms man - än mer så när man i romanens efterord läser att en del av det som händer Little Bee är hämtat ur verkligheten. Det är både förnedrande och förfärligt.

Ändå sitter jag under en stor del av läsningen med en lätt avvaktande känsla gentemot berättelsen. Jag kommer inte undan att den känns väldigt tillrättalagd, att den berättas på ett mycket medvetet sätt för att väcka vissa känslor. Det är som Little Bee själv säger: under tiden på flyktingförläggningen lär hon sig tala the Queens English för att lättare kunna påverka engelsmännen. Det känns som om romanen gör samma sak. Alla "charmiga iakttagelser" som Little Bee gör om västerländsk kultur är charmiga på precis rätt sätt, formulerade så att vi på ett lite lagom sätt ska se kulturskillnaderna. Lite engelsman ser på afrikaner och föreställer sig hur de på ett lite tokroligt sätt skulle kunna beskriva engelsmän, typ. Det stör mig en smula och känns inte så autentiskt.

Men även om jag inte gillar den oreserverat, är Little Bee ändå en mycket läsvärd roman. Framför allt bränner det till i de sista kapitlen, ordentligt. Slutet sitter som ett hårt slag i magen och man tänker på Little Bee och de andra långt efter att man läst sista sidan. Det är en roman som får en att tänka över sin egen - tämligen bekväma - verklighet och jämföra den med andras.

Tack till Brombergs för rec ex!
Andra som också har läst: Fiktiviteter, Stringhyllan, Bokmoster, och dagarna går, Litteraturmagazinet.

Hungerspelen-muffins

Titta, det är Hungerspelen-muffins!
Och här, en Sandman-tårta:

De här kommer från bloggen Fictional Food, som helt ägnar sig åt att laga mat om och ur olika fiktiva verk, både från böcker, tv-serier och filmer. Det kan alltså vara både muffins av typen ovan, och sånt här:

Ett återskapande av fisksoppan som Katniss äter kvällen innan hon lämnar sin familj, lagad efter hur den beskrivs i boken.

Fictional food-bloggen drivs av en kvinna på Hawaii, och än så länge finns det inte så jättemånga olika inlägg/recept, men jag hoppas att det blir fler allteftersom. Det är en kul - och ruggigt ambitiös - idé!

Hur hittar man utgivningslistor över e-böcker?

Jag har tänkt på en sak. Varför är det nästan inga svenska förlag som i sina nyhetskataloger aviserar de titlar som kommer att släppas som e-böcker?
Alla andra format (inbundet, pocket, ljudböcker mm) står ju listade månader i förväg, men när det gäller e-böcker hålls man in ovisshet tills boken i bästa fall dyker upp som nyhet när den släpps hos E-lib. Hur kommer det sig? Är det på något vis hemligt eller osäkert in i det sista vilka titlar som ska bli e-böcker? Jag har svårt att hitta en rimlig förklaring, men kanske är det någon av er som vet? Finns det någon fantastisk förteckning över kommande e-böcker som jag har missat?
Jag vill ju kunna planera mitt framtida e-boksliv, för bövelen!

Hipp, hippare, Tabula Rasa Hotels

Vi kan börja med att slå fast att jag verkligen inte alls tillhör målgruppen för Jonas Joelsons debutroman Tabula Rasa Hotels. Även om jag förvisso skriver en del copy i jobbet, är reklamvärlden med flotta byråer och avancerade kampanjer mig fullständigt fjärran. Jag har lite svårt att relatera till människorna Joelson beskriver i boken och kan inte hela tiden låta bli att undra Är de på allvar? Gör folk så här? Pratar de på det här viset? Boken får mig att känna mig gammal, ohipp och väldigt ordentlig. Ändå kan jag inte undgå att bli lite fascinerad.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig på två tidsplan, ett före och ett efter. I före-kapitlen är David Skoglund killen som klarar allt; omåttligt framgångsrik och populär glider han genom livet. I efter-kapitlen är han en rädd och nojjig spillra av sitt forna jag och klarar knappt av vardagen. Nu och då slingrar sig om varandra och fram växer bilden av en människa som blir alltmer fartblind, destruktiv och farlig, både för sig själv och omgivningen.

Jag lyssnade på Tabula Rasa Hotels som ljudbok, uppläst av Gustaf Skarsgård. Han gör en ruggigt bra uppläsning och passar perfekt i rollen som David. Tydligen är han vän med författaren - oavsett vilket, kunde de knappast ha hittat någon bättre till att läsa, även om de letat. Kul!

Är boken bra då? Tja, jag är som sagt helt fel målgrupp. Jag förstår inte riktigt den här typen av människor, och har som sagt svårt att ta dem på allvar. På vissa ställen får bokens formuleringar/stil mig att rysa - men jag har ändå en känsla av att det är ungefär så det låter när det hippa folket pratar, så det tror jag inte att man kan lasta Jonas Joelson för. Han har också ett starkt driv i berättelsen som gör att man lätt läser vidare, vidare, vidare.

Däremot är jag mer tveksam till det lite halvfilosofiska anslaget; att söka djup i en person som David Skoglund tror jag tyvärr är dömt att misslyckas. Dialoger och tankegångar som ska vara reflekterande och djupa tenderar att bli mest plattityder och meningslöst allmängods. Här finns ingen livsvisdom, även om det är det en del av boken söker. Och WHY OH WHY måste David prata med sitt Ganesha-halsband?? Sjukt irriterande.

Så - Tabula Rasa Hotels ligger långt utanför min comfort zone när det kommer till läsning. Men skam den som inte beger sig dit ut ibland.

Tack till A Nice Noise för lyssnarex!
Andra som också har läst: SvD, Breakfast Book Club, Zachan, Smp, Böckerx3, Boktokig.

Bookish

Just som ni kanske shoppat klart på The Literary Gift Company som jag tipsade om härförleden, så tänkte jag ge er ännu en livsfarlig butik: engelska Bookish. Här är ett miniurval av allt fint som finns att beställa hos dem:

Skrivmanskinshalsband. Det står en hel liten berättelse på bladet! 

Taveltryck med roliga bilder på gamla boksidor. Här sidan "animal" ur uppslagsbok. 

Syntest-brosch Why are you reading my brooch ...

Klicka in och titta runt! På egen risk, naturligtvis. Jag ansvarar inte för eventuellt tömda plånböcker...

Kan en hög e-böcker välta?

Just nu väntar de här godingarna på mig i paddan: Chris Cleaves Little Bee och Katarina Wennstams Svikaren. Ser mycket fram emot att läsa dem båda!

Sedan tidigare finns där även Michelle Pavers Dark Matter och Shirley Jacksons The Haunting of Hill House. När jag köpte min iPad hade jag en idé om att jag inte skulle köpa på mig/låna en massa böcker som bara blev liggande, utan att jag duktigt skulle läsa dem jag laddat ner innan jag skaffade mig fler. Låt oss så här i efterhand konstatera att det var väldigt utopiskt. De olästa e-bokshögarna verkar bli precis lika höga och svajiga som de fysiska. Känns på något vis tryggt och hemtamt.

Något hemskt har hänt med Kate

Ingen har väl undgått att jag är ett stort fan av Kate Carlisles The Bibliophile Mysteries, serien om bokbindaren Brooklyn i San Fransisco som har en förmåga att alltid snubbla över mordfall och annat ruggigt. Glad i hågen köpte jag del 5, One Book in the Grave samma dag som den kom ut.

Jag började läsa och insåg dock till min förskräckelse att det måste ha hänt något hemskt med Kate Carlisle. För hur förklarar man annars att One Book in the Grave är ... ja, jag kan nog faktiskt inte ens linda in det: boken är usel. Rent ut sagt skitdålig. Förlåt Kate, men det här är ett manus som borde ha stannat på idéstadiet.

Plotten är tveksam från första början och blir bara sämre ju längre det pågår. Samtliga karaktärer uppför sig på ett sätt som känns helt osannolikt (till exempel får de reda på en man de trott varit död i tre år lever - och det enda de då gör är att prata om pastan de just ska äta, sida upp och sida ner). Meningslösa scener och dialoger dras ut i det oändliga. Alltsammans är bara så dåligt att man vrider sig av olust. Jag hade aldrig läst ut den om jag inte redan var ett fan av serien.

Det värsta av allt är att det på något sätt känns som att Kate Carlisle själv varit medveten om att det inte är så bra. På flera ställen ursäktar karaktärerna sig själva och sitt uppförande genom att säga saker som "det här känns ju fel och otroligt, men så var det faktiskt..." Det blir olidligt till slut och det får mig att undra om det helt enkelt är så att Kate Carlisle skrivit mot en väldigt tight deadline och helt enkelt känt sig tvingad att fortsätta med en manusidé som hon själv inte varit så förtjust i. Oavsett vad som hänt, konstaterar jag sorgset att One Book in the Grave är ett totalt bottennapp. Hoppas - och tror - att nästa del i serien, Peril in Paperback, kommer att vara normal och fin och bra. Avskyr när det blir så här med serier man gillar ...!