29 oktober, 2009

Auster bryter ny mark

Efter Paul Austers milt uttryckt svajiga prestationer på sistone, var jag nästan lite nervös när jag öppnade nya Invisible för första gången häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Och nu när jag har läst ut den är jag faktiskt inte riktigt säker på vad det egentligen var jag fick. Men jag tror ändå att jag gillar det.

Invisible är delad i tre delar, sinsemellan ganska olika till både stil och innehåll. Här finns också tre olika berättarröster. Det börjar när författaren Jim Freeman får oväntat ett paket med posten, innehållande ett manuskript. Avsändaren är Adam Walker, en man Freeman inte haft någon som helst kontakt med sedan de båda studerade vid Columbia University i mitten av sextiotalet. Walker är nu sjuk och har på sin dödsbädd börjat skriva ett slags memoarer om sina tämligen udda upplevelser under åren 1967-69, så starka upplevelser att de kom att forma om hela hans tillvaro och på djupet påverka hela hans framtida liv.

Jag ska faktiskt inte säga mer än så om handlingen, för en stor del av upplevelsen med boken var i mitt tycke överraskningsmomentet. Adam Walker gör saker jag aldrig någonsin trodde att en Auster-figur skulle göra. De brukar ju mest gå runt och filosofera kring slumpens inverkan på sina liv - men här har vi helt plötsligt en ung man som ägnar sig påfallande mycket åt ganska naughty sex med en person han som defintivt borde vara off limits. Hepp. Det kunde ha blivit väldigt fel, men fungerar oväntat väl i sammanhanget. Det finns inget sensationslystet eller billigt över det; det är mer bara något som händer, något som är nödvändigt för historien. Ändå - jag blir rätt överraskad.

Och missförstå mig rätt här nu. Tro inte att Auster har skrivit en porr-roman med massor av sex. Hoppas ni på det blir ni gruvligt besvikna. Vad jag menar är snarare bara att han i Invisible för in flera element som känns nya i hans författarskap, varav explicit sex är en av dem. Ett annat är vad jag snarast skulle beskriva som ett slags brutalitet och starkare kontakt med en råare verklighet. Invisible innehåller mycket som är typiskt Auster - om inte annat hör jag hela tiden texten läsas upp med hans röst i huvudet när jag läser - men den är också ett steg i en delvis ny riktning. Det välkomnas. Det är bra att han tar sig lite utanför sin comfort zone.
Samtidigt har jag en väldigt stark känsla av att Auster, inte bara i Invisible utan även i de andra romanerna han publicerat på senare år, i hög utsträckning skriver för att förstå något hos sig själv. Handlingen i berättelserna blir underordnad det där mysteriet i tillvaron som han vill komma åt. Utan att läsa in författaren i hans verk, kan man säga att många av de där filosoferande medelålders männen han skrivit om känns väldigt mycket som Austers alter egon. Det gäller delvis även för Invisible, men i mindre utsträckning än tidigare. I Invisible står berättelsen åter i centrum och det gör den mer intressant än det mesta annat han gjort på flera år.

Med det sagt är den långt ifrån en felfri roman. Jag saknar framför allt ett slut; det är en hel del som fortfarande hänger i luften när man vänt sista bladet. Formexperimentet med tre olika berättare fungerar inte heller lika bra överallt; att läsa ett låååångt kapitel helt skrivet i du-form är till exempel inte så kul hela vägen. Och när allt är läst vet jag inte riktigt vad Auster vill med romanen. Och varför heter den egentligen Invisible? Har teorier men jag vet inte om det alls har något att komma med. Nåväl. Auster har fått mig att fundera och det var roligt att läsa något helt annat än det jag trodde att han skulle ha gjort. Det är gott så.
**************************************
Läs mer om Invisible i en intervju med Auster här.
Bild på Auster från Mark Mahaney. Ursnygg om du frågar mig.

7 kommentarer:

jenny sa...

Åh vad kul att läsa om nya Auster! Som gammalt Austerfan förstår jag verkligen vad du menar med en viss "nervositet" när man öppnar en ny bok av honom...Jag håller honom som en stadig favvo(titlar som New York-trilogin, Leviatan, Orakelnatten, Månpalatset, Dårskaper i Brooklyn...jag säger bara...LOVE!)Men han Är ojämn,jag läser allt han kommer med, men har blivit besviken ibland. Men du fick mig verkligen att hoppas nu- det låter spännande med en Mr Auster på nya vägar! Ser fram emot nästa besök i Austerland...

Calliope sa...

Jag hör också till dem som envisats med att läsa allt - ibland mot bättre vetande. Men den här gången var det som sagt riktigt intressant! Hoppas du också gillar den!

Fru E sa...

Jag vågar inte läsa det här riktigt än. Har beställt den från Adlibris och idag fått levernasbesked. På måndag bör den vara här - underbart! Jag får återkomma till din recension när jag också läst.

Anonym sa...

Hej!

Upptäckte just din sida efter att ha googlat auster+inviisible. Fin!

Jag håller med: Auster är upp och ner. Och han skriver nog böcker för att fatta något om sej själv. Dvs han är inte originell. Jag menar finns det NÅN bok där det inte förekommer försvunna manuskript, unga män som söker efter fadersfigurer osv? Änå så dras man till varje ny bok: kanske söker man inte honom utan oxå sej själv?

Vad du tycker du om augustnomineringarna? jag är mitt in i "De fattiga". Lite omständligt men allvarligt. De andra böckerna har jag inte tittat på än.

Jag kommer tillbaka till din sida.

Ha det

Pelle i Arlöv

Calliope sa...

Välkommen tillbaka när du läst klart, fru E!
Och kul att du hittat hit, Pelle! Augustnomineringarna, tja de var inte min kopp te även om de säkert kan vara bra böcker. Inte riktigt min smak.

Green sa...

Jag håller med Pelle, Auster är inte originell, men det är kanske därför man gillar honom. Jag tyckte nog mest om hans första böcker där slumpen, svälten och den röda anteckningsboken alltid kom upp. Men på senare år har jag blivit besviken. Nu ligger invisible här och väntar... det kanske bara är att sätta igång? jag blev i alla fall mer sugen när jag läst din text, Calliope!

Calliope sa...

Alltid kul att kunna inleda någon i frestelse ;)