Mord i bokhandeln

Allt rätt - och ändå blir det fel. Även om Lorna Barretts Murder Is Binding har en till synes extremt hög Calliopefaktor har det tagit mig en halv evighet att läsa ut den. Den kändes seeeeeg som överkokt knäck.

Murder Is Binding är första delen i serien Booktown Mysteries, tre böcker som alla utspelar sig i Stoneham, New Hampshire. Den lilla staden har på sistone fått ett uppsving efter att ha specialierat sig på böcker. Man har helt enkelt gjort en Hay-on-Wye och öppnat en hel radda bokhandlar, alla med sin specialitet. Den vi följer i Murder Is Binding heter Haven't Got A Clue och säljer vintage-deckare. Butikens ägarinna Tricia Miles lever ett stillsamt liv bland böckerna tillsammans med sin katt Miss Marple ända tills hon en kväll upptäcker att det brinner i kokboksbutiken intill. Hon tar sig in och bland lågorna hittar hon Doris Gleason, affärens ägarinna, död. Men Doris har inte omkommit i branden, hon har blivit knivhuggen. Och från montern på disken saknas Doris mest värdefulla bok...

Värsta thrillern med andra ord. Nej, nu var jag elak. Det händer en hel del mer än att den värdefulla antikvariska boken försvinner och det hela är lite sådär mysigt småspännande. Passar bra att dricka te till och äta kex. Upplägget är ungefär detsamma som i Tea Shop Mysteries (som jag skrev om här) bortsett från att det nu handlar om en bokhandel istället. Det borde med andra ord perfekt för mig och jag borde sitta här och skriva lyriskt om hur mycket jag gillar miljöerna. Som ni märker är så inte fallet.

Mest beror det på att det bara är mysigt. Det händer för lite och mordgåtan är alldeles för enkel. Här finns inte heller direkt några särskilda karaktärer att fästa sig vid. Murder Is Binding blir nog därför både den första och sista delen jag läser i Booktown Mysteries. Vill jag ha mys-mysterier fortsätter jag hellre på Tea Shop Mysteries och vill jag läsa om bokhandlare som löser brott har jag ju alltid min käre Victor att återvända till. Det känns tryggt.

Auster bryter ny mark

Efter Paul Austers milt uttryckt svajiga prestationer på sistone, var jag nästan lite nervös när jag öppnade nya Invisible för första gången häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Och nu när jag har läst ut den är jag faktiskt inte riktigt säker på vad det egentligen var jag fick. Men jag tror ändå att jag gillar det.

Invisible är delad i tre delar, sinsemellan ganska olika till både stil och innehåll. Här finns också tre olika berättarröster. Det börjar när författaren Jim Freeman får oväntat ett paket med posten, innehållande ett manuskript. Avsändaren är Adam Walker, en man Freeman inte haft någon som helst kontakt med sedan de båda studerade vid Columbia University i mitten av sextiotalet. Walker är nu sjuk och har på sin dödsbädd börjat skriva ett slags memoarer om sina tämligen udda upplevelser under åren 1967-69, så starka upplevelser att de kom att forma om hela hans tillvaro och på djupet påverka hela hans framtida liv.

Jag ska faktiskt inte säga mer än så om handlingen, för en stor del av upplevelsen med boken var i mitt tycke överraskningsmomentet. Adam Walker gör saker jag aldrig någonsin trodde att en Auster-figur skulle göra. De brukar ju mest gå runt och filosofera kring slumpens inverkan på sina liv - men här har vi helt plötsligt en ung man som ägnar sig påfallande mycket åt ganska naughty sex med en person han som defintivt borde vara off limits. Hepp. Det kunde ha blivit väldigt fel, men fungerar oväntat väl i sammanhanget. Det finns inget sensationslystet eller billigt över det; det är mer bara något som händer, något som är nödvändigt för historien. Ändå - jag blir rätt överraskad.

Och missförstå mig rätt här nu. Tro inte att Auster har skrivit en porr-roman med massor av sex. Hoppas ni på det blir ni gruvligt besvikna. Vad jag menar är snarare bara att han i Invisible för in flera element som känns nya i hans författarskap, varav explicit sex är en av dem. Ett annat är vad jag snarast skulle beskriva som ett slags brutalitet och starkare kontakt med en råare verklighet. Invisible innehåller mycket som är typiskt Auster - om inte annat hör jag hela tiden texten läsas upp med hans röst i huvudet när jag läser - men den är också ett steg i en delvis ny riktning. Det välkomnas. Det är bra att han tar sig lite utanför sin comfort zone.

Samtidigt har jag en väldigt stark känsla av att Auster, inte bara i Invisible utan även i de andra romanerna han publicerat på senare år, i hög utsträckning skriver för att förstå något hos sig själv. Handlingen i berättelserna blir underordnad det där mysteriet i tillvaron som han vill komma åt. Utan att läsa in författaren i hans verk, kan man säga att många av de där filosoferande medelålders männen han skrivit om känns väldigt mycket som Austers alter egon. Det gäller delvis även för Invisible, men i mindre utsträckning än tidigare. I Invisible står berättelsen åter i centrum och det gör den mer intressant än det mesta annat han gjort på flera år.

Med det sagt är den långt ifrån en felfri roman. Jag saknar framför allt ett slut; det är en hel del som fortfarande hänger i luften när man vänt sista bladet. Formexperimentet med tre olika berättare fungerar inte heller lika bra överallt; att läsa ett låååångt kapitel helt skrivet i du-form är till exempel inte så kul hela vägen. Och när allt är läst vet jag inte riktigt vad Auster vill med romanen. Och varför heter den egentligen Invisible? Har teorier men jag vet inte om det alls har något att komma med. Nåväl. Auster har fått mig att fundera och det var roligt att läsa något helt annat än det jag trodde att han skulle ha gjort. Det är gott så.

**************************************

Läs mer om Invisible i en intervju med Auster här.

Bild på Auster från Mark Mahaney. Ursnygg om du frågar mig.

Plötsligt händer det - igen

För inte så länge sedan var jag glad över att helt otippat ha snubblat över en alldeles utmärkt bok och eftersom jag nöjer mig med det lilla (vadå? gör jag väl? varför skrattar alla?), trodde jag att det var bra så. Men kanske har jag gjort något alldeles rätt i bokvärlden så att jag helt plötsligt fått ovanligt god bok-karma, för nu hittade jag lika otippat ännu en alldeles utmärkt bok. Yay! Mitt bokliga hjärta värms och lyser lite i mörkret.

Den här gången var det Catherine O'Flynns debutroman Händelser vid Green Oaks galleria som fick följa med hem och förgylla min tillvaro. När jag kastade en hastig blick på baksidestexten stod det något om att den handlade om folk som jobbade i köpcentrum, vilket hade gjort dem bittra och nu såg de kanske spöken också - hey, det där är ju jag tänkte jag (för köpcentrumtristess se valfritt inlägg med etiketten "i bokhandeln", för spökreferens se här).

Och visst stämde det bra. O'Flynn har definitivt ett skarpt öga för hur otroligt tröstlöst det kan vara att jobba i detaljhandel i allmänhet och på köpcentrum i synnerhet. Det är sjukt träffande och deprimerande och skoj att läsa. Och tack gode gud för att jag snart ska sluta jobba där, annars hade nog hennes bok fått mig att vilja välta en tung bokhylla över mig och långsamt tyna bort under den utan att någon märkte det.

Nåväl. På Green Oaks galleria jobbar hur som helst säkerhetsvakten Kurt. På ett av hans evighetslånga nattpass får han syn på en figur på en av monitorerna som visar bilder från det folktomma, stängda centrat. Mitt i en av gångarna står en liten flicka alldeles ensam, alldeles stilla. När han kommer dit är hon redan borta och hur han än letar kan han inte hitta några spår efter henne. Några dagar senare hittar Lisa, en av centrats butikschefer ett borttappat gosedjur, som på pricken ser ut som det flickan hade med sig. Tillsammans börjar Kurt och Lisa leta igen. Men vem - eller vad - är det egentligen de letar efter? Köpcentrats långa, labyrintiska gångar är byggda ovanpå gammal fabriksmark och fulla av oväntade utrymmen. Och för tjugo år sedan försvann en liten flicka i närheten...

Händelser vid Green Oaks galleria har inslag från en mängd genrer, nästan så många att det borde vara omöjligt att få ihop dem. Här blandas spök med spänning, kärlek, cynism, svart humor och ganska stora delar allvar om livet - och det går alldeles utmärkt! En eloge till Catherine O'Flynn som lyckats förena dem så snyggt, och i sin debut dessutom. Kan inte ha varit lätt, men hon får det att kännas självklart att det ska vara just så. Super! En eloge även till Alfabeta som hittat denna pärla och givit ut den. Bra jobbat! Nu måste ni se till att fler hittar den. Ut med er och marknadsför. Nu!

********************************

Läs en intervju med Catherine O'Flynn hos Vulpes Libris.

Allt du läser blir sant

Jag tror att alla bibliofiler någonstans innerst inne drömmer om att någon gång hitta Boken med stort B. Boken som gör alla andra böcker onödiga. Den ursprungliga, enda boken. Den som rentav besitter magiska krafter.

Det är just vad som händer Hanna Demeter. Fast hon anstränger sig inte ens; det är snarare boken som kommer till henne. Det saknas växel när hon ska köpa frukt i affären och kassörskan föreslår Hanna att hon ska välja en bok istället. I alla hast tar Hanna en sliten sak med titeln Slumpens bok. Inte förrän ett tag senare börjar hon inse att det är något särskilt med den - för det verkar plötsligt som om boken handlar om henne. Det hon läser om i boken börjar hända runt henne.

Åsa Linds nya bok är en slingrande, fantasifull historia om ett udda barn med likadledes udda förmågor. Det är dock inte fråga om någon Harry Potter; Hannas förmåga är helt enkelt att hon är en Läsare. Närmare bestämt den enda läsare som kan läsa Slumpens bok på rätt sätt.

Samtidigt är det också en ganska tragisk historia; Hanna har trots att hon bara är tolv år gammal under en längre tid tagit hand om sin mamma efter att morfar och mormor gått bort. Mamman har någon sorts mentalsjukdom, pratar med figurer som inte finns och går inte att lita på. För att dölja hur det ligger till har Hanna och mamman flyttat runt, ständigt på väg till nästa stad när någon börjat undra hur det egentligen står till med dem.

Just skildringen av Hannas ensamhet och hennes enorma vilja att skydda och ta ansvar för mamman är det mest drabbande med boken. Det ger den en extra dimension utöver de mer magiska inslagen i resten av berättelsen, får den att bottna i en väldigt konkret verklighet. Och trots att jag gillar de surrealistiska, sagobetonade delarna, hade jag ibland önskat att Lind hållit sig lite närmare verkligheten. Inte alltid, men då och då. Det kan bli lite för mycket saga, lite för mycket fabel över det hela och då tappar man bort de underbara personligheterna som berättelsen kretsar kring. Det är synd. Med det sagt är ändå Slumpens bok en skön berättelse och jag lär inte glömma den i första taget. Placeras med fördel i händerna på lässugna, fantasifulla tolvåringar. Till jul, kanske?

Peta inte på min vampyr

För mig - som under flera år inte visste något bättre här i världen än Pearl Jam, Nirvana och Alice in Chains - för mig dog grungen i samma stund som Veckorevyn hade ett flersidesreportage med "senaste grungemodet". Taniga modeller med rutiga skjortor över trasiga klänningar fick mig att helt tappa lusten. Hela idén med musiken var puts väck. Det är inte förrän nu på senare tid som jag lyssnar på mina gamla skivor igen, för nu får jag vara ifred och tycka om dem på egen hand.

Samma känsla som när jag läste Veckorevyn drabbar mig med full kraft när jag i senaste numret av Elle hittar först en lång intervju med Robert Pattinson och sedan ett Elle Club-erbjudande att köpa hela Twilightserien för bara 435 kronor inkl frakt. Bläddra lite längre och du hittar uppslaget 4 x vampyrnytt, titta på deras hemsida och hitta glada tillrop över att Vanity Fair har en Twilightblogg... då känner jag att det börjar bli för mycket. Funderar på att trycka upp knappar med texten Rör inte mina vampyrer.

För visst är det kul att en hel generation tapetserar sina tonårsrum med vampyrposters, visst är det kul att Charlaine Harris har blivit så känd att SVT av alla kanaler visar True Blood. Men jag blir extremt anti. Hela (eller åtminstone halva) grejen med vampyrficition är ju att den är något udda, något som pågår parallellt med den vanliga världen. Inte något som kreti och pleti konsumerar dagarna i ända. Kalla mig barnslig eller fisförnäm - jag vill ha mina vampyrserier för mig själv.

Det är lite som när din favoritlåt plötsligt blir en hit och spelas på radion dagarna i ända tills du inte längre minns vad det var som fick dig att tycka om den från början. Dessutom - visst är det hemskt att se böckerna du själv gillar i händerna på någon du absolut inte tycker om? Rysningar. Eftersom jag är för beroende av vampyrfiction för att sluta tvärt, blir det till att hitta andra böcker istället nu när både Harris och Meyer älskas till döds. Får väl se det som en utmaning. Under tiden lagrar jag Harris, Meyer och de andra för att ta fram dem igen om några år när det hippa folket för länge sedan glömt vem Edward var.

*****************************************

För övrigt hörde jag också rykten om att senaste numret av Playboy har vampyrtema. Hepp.

Tolka tecken

Skolnostalgi har aldrig varit min grej. Jag är helt oförstående inför hur någon kan längta tillbaka till gymnasiet (eller än värre högstadiet). Tvärtom är jag extremt glad över att ha blivit till åren och kommit därifrån, även om gymnasiet var ok. (Oj, så gammal jag lät nu...rollatorn nästa... Men ni förstår säkert.) Jag tycker bara att det är extremt skönt att vara vuxen, att få bestämma själv och att ha vuxit ifrån den osäkerhet som alltid följer en när man är yngre.

Därför är det med skräckblandad förtjusning jag läser Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag. Den handlar om Agnes, som precis har flyttat till Umeå från Stockholm med sin familj. I Stockholm var hon om inte mobbad, så åtminstone utanför och allmänt fel, och därför har hon bestämt sig för att flytten ska bli en nystart för henne. Hon ska göra allt rätt den här gången. Bli glad, populär och trevlig istället för pluggig, svår och ensam. Det här är helt enkelt hennes chans till ett nytt liv.

De flesta lär känna igen sig i beskrivningen av Agnes liv. Träffsäkert beskriver Lindbäck vardagsliv i en vanlig svensk tonårsfamilj. Jag kan tycka att det är rätt skönt att läsa om en så Svensson-artad familj; ett tag kändes det som att de var portförbjudna i böckerna. Alla skulle vara så himla originella. Det kan också vara kul, men inte alltid. Eftersom jag inbillar mig att identifikationsfaktorn är ganska viktig när det kommer till tonårslitteratur, tror jag också att en vanlig familj är lättare att leva sig in i. Alla kan ju inte vara The Cullens... även om det vore fint...

Nu kom vi visst ur spår här. Inga vampyrer, bara villaliv med hund och sånt. Jag tror att jag hade gillat Tänk om det där är jag när jag var i yngre tonåren - det gör jag förvisso nu med, men den känns nog mer som en tonårsbok än som en allåldersbok (eller vad man nu vill kalla den typ av böcker som riktar sig till yngre men som även passar utmärkt till vuxna). Som en som passerat tonåren kan jag tycka att det blir lite tjatigt med Agnes alla funderingar på vad han menade med det, varför hon egentligen kollade sådär, varför de gick dit och så vidare och så vidare. Samtidigt vet jag att det var just så man var. Att vara tonåring var att tyda tecken - livsviktiga tecken som visade om man var ok eller inte. Dem fångar Lindbäck på pricken.

Överdos av katt

Katter som gör fåniga saker är vanligtvis ett idiotsäkert kort för att få Calliope på gott humör. Allt från My cat hates you till Get fuzzy fungerar. Därför har jag väntat med spänning på att få se Simon Tofields Simon's Cat i bokform - jag har ju kollat You tube-klippen så många gånger att det börjar bli pinsamt och en bok vore därför fint.

Häromdagen fick vi in den på jobbet och jag konstaterade glatt att den var mycket tjockare än förväntat. 498 gram läste jag på artikelkortet i datorn; det är ju nästan ett halvkilo kattglädje. Hurra, tänkte jag och började läsa redan på lunchen. Hrmpf, tänkte jag en stund senare när jag kommit halvvägs i den utan att ha mer än småfnissat ett par gånger. Det här var ju inte alls lika kul som jag hade hoppats på. Bilderna är svartvita i samma stil som filmklippen och ofta är det bara en stor bild per sida. Ingen text finns, utan kissen utför snarast ett slags pantomim (och här vill jag bara säga att en mimande katt låter mycket roligare än det faktiskt är...). På de sidor där det finns små episoder, blir det ibland svårt att hänga med på vad som är poängen och vad som händer. Vissa är definitivt kul - här finns situationer som de flesta kattägare torde kunna känna igen sig i. Bisarra, frustrerande, förvånande eller bara konstiga; har man katt har man sett det mesta och kan skadeglatt le åt Simon när man ser att han har det likadant med sin kisse. Men efter ett tag tröttnar man lite. Bilderna börjar kännas torftiga i sin ordlöshet och flera gånger upprepas samma scenario med få variationer.

Kanske passar Simons katt inte riktigt i bokform, åtminstone inte i en såpass tjock bok. Hade man gallrat hårdare hade reslutatet nog blivit bättre. Nu känner jag mig mest överdoserad på hela konceptet och det kan knappast vara meningen. Observera i sammanhanget att det krävs en rätt rejäl insats för att få mig trött på katter... En mindre fanatisk kattfantast hade nog tröttnat långt tidigare. Simons katt får bara en ensam tonfiskburk i betyg och det är i Kattland tyvärr ett mycket lågt betyg. Synd!

Vem älskar en kritiker?

När jag startade Calliope Books var det främst för att jag sökte ett annat sätt att skriva om böcker. Efter att ha jobbat i bokhandel och på förlag och där författat allt från säljtexter till ren bokinfo och dessutom under flera år som frilansande recensent i dagstidningar, var jag urtrött på det sättet att handskas med litteratur. Det var hel enkelt inte kul längre. Framför allt kände jag att jag ville ha ett ärligare sätt att skriva, något som helt och hållet var mitt eget. En plats där jag inte behövde ta hänsyn till någon annan eller representerade någon annan, utan där det jag skrev bara var min egen ärliga åsikt. Ett fritt rum, fyllt av mig och min böcker.

Två år senare kan jag konstatera att det är precis så Calliope Books har fungerat. Här kan jag diskutera det jag läser på vilket sätt jag vill och få kontakt med andra som läst samma sak. Bokbloggandet är genialiskt i all sin enkelhet och ger den ensamma sysslan läsning en helt ny social dimension.

Därför blir jag lite förvånad när jag läser DNs artikel om hur bloggarna hotar den traditionella litteraturkritiken. Undr rubriken Känslorna mot kritiken tar Annika Persson sin utgångspunkt i Bokhoras nyligen utkomna Album och ifrågasätter om devisen "hundra procent läsglädje" verkligen är rimlig. Vad händer med det kritiska perspektivet när alla plötsligt kan leka kritiker på egen hand?

Åsa Linderborg säger: "Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil."

Jaha. Tänk, mig retar det mer att Åsa Linderborg (som jag hittills alltid sett som en förnuftig person) plötsligt visar en så snäv attityd. Konserativ och extremtrist. Jag kan lova Åsa att majoriteten av bokbloggarna ser boken som väldigt mycket mer än en accessoar. Och varför är det fel att ha läsandet som en livsstil? För att det skulle antyda att kultur faktiskt kunde vara ... roligt?? Kan man sortera böckerna i färgordning och ändå vara kritiskt analyserande? Ve och fasa.

I mina ögon är bokbloggarna ett alldeles utmärkt komplement till den traditionella kritiken. Ofta får jag faktiskt veta mer om en bok genom att läsa bloggarna än genom att läsa recensioner i tidningarna. Att som i DNs artikel antyda att bloggarna inte skulle besitta tillräckliga kunskaper för att skriva om böcker på ett kvalificerat vis är bara lamt. Många bloggare har enorma kunskaper om ämnet och delar frikostigt med sig av dem. Flera av dem har både relevanta utbildningar och erfarenhet av yrken i branschen. Dessutom recenserar bloggarna inte bara nyheter och fiiiina böcker, utan blandar upp det med äldre titlar och genrer som aldrig någonsin syns på kultursidorna.

För mig ger bloggarna en också ärlighet och en entusiasm kring litteratur som den traditionella kritiken oftast saknar helt. Att bloggarna skulle vara för entusiastiska och på något vis älska ihjäl litteraturen istället för att objektivt analysera den är mest bara bisarrt. Ja, vi gillar ofta böckerna vi skriver om. Det är därför vi läser dem från första början. Men jag har hittills inte sett en enda bloggare som drar sig för att kritisera en favoritförfattare när denne har presterat dåligt. Kanske är kritiken mer pang på än på kultursidorna, men det är väl knappast ett problem. Söker man långa, analyserande inlägg brukar man alltid kunna hitta dem också. Det finns många bloggar som lutar mer åt ett litteraturvetenskapligt perspektiv, med längre, mer ingående texter.

Tack och lov kommer det ett par mer nyanserade röster i slutet av DNs artikel. Några tycks ha förstått poängen. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Vad är kritikerna rädda för? Konkurrens? Tvåvägskommunikation? Att ha roligt samtidigt som man ägnar sig åt böcker? Den som helst ser sin litteratur grå, sönderanalyserad och på piedestal bör tänka om. Tiden för det är obevekligen förbi.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::..

Bloggare vs kritiker var ett av ämnena som debatterades på bokmässan och som många bloggare kommenterat vidare sedan vi kom hem. Läs mer bl a på Kulturbloggen och hos Daniel Åberg.

Äntligen!

Kolla! Jag har äntligen fått en True Blood-mugg! Yay! Tack sambon!

Tror bestämt att jag ska fira med att dricka te ur den och se på ett eller annat avsnitt av serien... Kanske med en bit choklad också... Igen, wooohooo!

Den något bättre vintern

Kanske åkte han faktiskt på spa, Åke Edwardson. Jag uppmanade ju honom att göra det i ett inlägg jag skrev efter att jag läst ut Nästan död man, del nio i serien om kommissarie Winter, eftersom jag var så grymt besviken på hur han fortsatte att i bok efter bok misshandla sin stackars huvudperson. Winter förtjänade bättre, tyckte jag då.

Och se - i Den sista vintern, den tionde och avslutande delen i serien, har något hänt. Den har fortfarande en bra bit kvar till nivån på den första böckerna i serien, men den är ändå ett enormt uppsving om man jämför med hur det har varit under seriens andra hälft. Den sista vintern är tillräckligt nära den värdiga avslutningen jag efterlyste för att jag ska vara nöjd.

Tack vare SVT-filmatiseringen som gjordes för några år sedan, ser jag fortfarande Johan Gry framför mig när jag läser om kommissarie Winter. Det är fint. Den här gången har han tagit familjen på utflykt till tomten de köpt vid havet och är just i färd med att kasta smörgås med dottern när de upptäcker en död man några meter ut i vattnet. Inte bra. Familjeutflykt förstörd. När han dessutom blir tvungen att försöka reda ut vad som hänt med de två kvinnor som bragts om livet liggande i sina sängar, medan deras partners hävdar att de sovit - ja då blir det lite mycket för Winter. Han har mycket att klura ut innan han får stiga ut ur serien.

Hyfsat spännande, lättläst även om jag stör mig på Edwardsons sätt att alldeles för ofta först formulera sig och sedan omformulera sig både en och två gånger så att samma sak sägs igen och igen. Jag började läsa den på tåget hem från bokmässan och som reselitteratur fungerade den utmärkt. Pocketutgåvan som jag läste hade dessutom ett extrakapitel där Edwardson låter oss få ännu en glimt av vad som hände Winter efter att sista punkten var satt i den inbundna utgåvan. Jag måste säga att jag är ganska tacksam för att jag läste den i pocket; i originalversionen lämnas både läsaren och Winter hängande i luften. Winter bokstavligen så. Jag hade nog blivit lite putt om det hade slutat så, även om det här nyskrivna extrakapitlet inte känns så värst genomarbetat. Jag vet åtminstone vad som hände Winter. Det känns bra.