Förtjusande matematik

Som inbiten humanist och matematik-fobiker blir jag spontant lite rädd för böcker som heter saker som Primtalens ensamhet. Vad fan är ett primtal? När jag inser att förlaget vänligt nog har förklarat termen i baksidestexten, känns det bättre. När jag sedan förstår att det dessutom är en alldeles utmärkt bild för att beskriva relationen mellan bokens huvudpersoner, är jag villig att förlåta den som kommit på titeln. Känner mig också nästan lite stolt för att ha lärt mig en term från ett område så långt utanför min comfort zone. När det kommer till matematik får jag vara glad för det lilla, liksom.

Nåväl. När jag väl har kommit förbi olusten väckt av matte-associationen samt smält det faktum att författaren dessutom tycks närmast obehagligt ung och multi-begåvad (inte bara prisbelönt, internationellt berömd författare utan också doktorand i teoretisk fysik - alltsammans innan han ens fyllt trettio), vänder jag uppmärksamheten mot berättelsen och upptäcker till min glädje en alldeles utmärkt roman. Primtalens ensamhet är en liten pärla, en sådan där bok som man blir riktigt glad över att ha hittat.

I Primtalens ensamhet möter vi Mattia och hans syster Michela. Trots att de är tvillingar är de så olika två barn kan vara; deras far brukar skämta om att Mattia måste ha sparkat på Michela medan de låg i mammans mage. Medan Mattia snarast är överintelligent är Michela så utvecklingsstörd att hon bara klarar av det allra enklaste. Hon behöver ständigt ha hjälp och Mattia bär ett tungt ansvar när han tar hand om henne under dagarna i skolan. Tvillingarna lever isolerat och när Mattia för första gången blir inbjuden på ett kalas, tvekar han. Han vill gå, men tycker att hela situationen med att vara på fest är tillräckligt jobbig ändå utan att han dessutom ska behöva oroa sig för vad Michela ska hitta på. På väg till festen lämnar han henne därför i en park - säkert klarar hon sig där tills han är tillbaka? Men när han återvänder för att hämta henne finns hon inte kvar...

Mattia är en sådan där huvudperson som man omedelbart känner en enorm sympati för och det är omöjligt att inte lida med honom. Man vill bara ta hand om honom och förklara att det inte är hans fel, att han är ok. Detsamma gäller flickan han senare möter och utvecklar en stark men lite underlig relation till; titelns andra primtal Alice. Hon har det inte heller alldeles enkelt. Därmed inte sagt att romanen på något sätt skulle vara en eländesskildring. Det är den definitivt inte. Tvärtom är den en inkännande och originell berättelse om hur det är att vara annorlunda - och om att någonstans också försonas med sitt utanförskap. Ibland är det kanske helt ok att inte passa in, att inte höra till.

Än så länge är Primtalens ensamhet det enda som finns utgivet av Paolo Giordano, men jag hoppas att det blir mer. Han har uppenbarligen talang för att skriva; romanen berättas med ett slags mjuk följsam stil som är skön att läsa. Jag hoppas att han inte försvinner helt in i sin teoretiska fysik - det vore en förslust för litteraturen. Giordano var förresten på bokmässan, men bara på torsdagen innan jag hade kommit dit. Någon som hann se honom?

Då: mässa, nu: böcker, te och choklad

Det är hårt att vara intellektuell. Trots ivrigt handtvättande mässan igenom och mjuka skor sitter jag här och har både ont i halsen och ont i fötterna. Medicinerar det hela med soft musik från Bat For Lashes och stora mängder varmt te. Känns rätt fint ändå, framför allt om man tar med i beräkningen att det ligger en stor chokladkaka och ett par nya böcker och väntar på att jag ska sällskapa dem i eftermiddag.

Är också mycket nöjd med hela utflykten till Göteborg. Vanligtvis brukar mässan för min del innebära att jag kryssat för mängder av punkter i programmet och därför springer som en liten mupp fram och tillbaka för att hinna med att se allt, men i år var det ovanligt stillsamt. Främst beror det nog på att det i krisens spår sparas på förlagen - färre utländska författare hade flugits in för mässan och eftersom det är dem jag vanligtvis helst vill se, så blev det tid över till annat. Trist på ett vis, men samtidigt lite skönt.

Bland dem jag lyssnade på fanns Kerstin Ekman, som fick mig att förstå att jag nog måste snabba på mitt införskaffande av hennes Mordets praktik. Jag hade förvisso tänkt läsa den såsmåningom, men efter att ha hört henne berätta om den, tog den ett gigantiskt kliv uppåt på läslistan.

Ekman diskuterade också hur överskattad hon tyckte att Strindberg är - och hur underskattad Hjalmar Söderberg är. Jag är böjd att hålla med. Ju mer jag funderar på det, desto med känner jag att en Söderberg-revival är under upptågande. Läsa om lite gamla Söderbergfavoriter såhär till hösten skulle vara fint.

Intressant var också Karolina Ramqvist som berättade om reaktionerna på romanen Flickvännen och hur många som tyckt att hon borde ta starkare moralisk ställning mot sin huvudperson. Spännande! Läs mer om vad jag tyckte när jag läste Flickvännen här.

Väckte mest tankar gjorde debatten i V-hallen där Bokhoras Johanna Ögren, Unni Drougge, Isobel Hadley-Kamptz, Daniel Åberg och Anna Troberg diskuterade förlagens och författarnas förändrade roller. Kommer förlagen behövas i framtiden eller kan det till och med vara bättre att ge ut sin bok själv? Isobel Hadley-Kamptz berättade om Bonniers som vill skriva en ny sorts avtal med sina författare, ett avtal där förlaget får rätten att ge ut boken men inte har någon skyldighet att göra det. Det innebär att du som författare i värsta fall kan bli av med din bok - den fastnar hos ett förlag som inte vill ge ut den och du kan inte söka någon annan som vill ge ut den. Avtalet var en nyhet för mig och jag säger aja baja Bonnier - det låter kanske fördelaktigt för er men med tanke på hur mycket lättare det har blivit att publicera sig på annat vis ska man kanske vara försiktig med att hota sina författare med den typen av avtal. Det är både korkat och elakt och kommer knappast leda till något bra i slutändan.
Fredagen innebar ju också bloggträff - himla trevligt! Lite förvirrat innan vi klurat ut vem som var vem; hur lätt är det att hitta tio personer som man inte vet hur de ser ut? Men sedan var det verkligen skoj! Med var Bokomaten, Hermia, Lyran, Morellen, Gunilla från Kulturbloggen, En full bokhylla, Arina och Boktoka. Nästa gång måste vi absolut ha mer tid på oss, för här fanns ju inte en chans att hinna prata om allt man ville med så många trevliga nya bekantskaper samlade på ett och samma ställe. Jag och Bokomaten klurade på en uppföljning - låt oss återkomma om det längre fram. Tack till alla som kom och gjorde det till en så trevlig träff!

Och så den sista punkten: shoppade jag inte något? Nej, tänk att jag gjorde faktiskt inte det. Det enda jag köpte inne på mässan var kaffe och sånt. Detta trots att de frestade med sådant som en hel vägg små-Leifs: Nå, på lördagen var jag på SF-bokhandeln och då återgick jag till normala vanor. Kom ut med en ny Get Fuzzy-kalender, George Manns The Osiris Ritual och Charlaine Harris A Touch of Dead. Svängde sedan förbi Pocket Shop på hemvägen och fick äntligen köpt deras underbara påse med den broderade texten Jag är obegripligt intellektuell. Åkte sedan tåg i tysta kupén, där alla satt djupt försjunkna i varsin bok. Ingrid Elam satt där också. Alltsammans kändes väldigt kulturellt. Klockrent avslut på bra resa!

5 snabba

5 snabba efter bokmässebesöket:
*Stort tack alla som var på bloggträffen! Himla trevligt var det - nästa gång ska vi ha längre tid så vi hinner prata ännu mer.
*Första mässan någonsin (och sökert sista) som jag inte köpte en enda bok. Är jag sjuk? Möjligen.
*Camilla Läckberg måste ha fruktansvärt ont i fötterna; hon hade dagens högsta klackar plus lite platå där hon gick runt i Bonniermontern. Låt oss hoppas att hon hade ett par platta extraskor med sig i någon påse som jag inte såg.
*Jag måste nog läsa Mordets praktik snart.
*Riktigt intressant debatt med bla Johanna Ö från Bokhora och Unni Drougge mfl -mer om det senare. Dessutom - bilder, hoppas jag. Alltsammans kommer när jag är hemma igen!

Bokmässa imorgon!

Nu åker Calliope på bokmässa! Lovar att återkomma med rapport om hur det var efter helgen. Ni som är där - missa inte bloggträffen! 13.15 imorgon fredag på plan två vid trappan upp mot internationella scenen. Be there or be... nej, kom bara dit helt enkelt!

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. Och då menar jag inte Trisslottsvinster (även om en sådan hade suttit fint). Istället pratar jag om de där alldels underbara ögonblicken när man helt ovetande snubblar över en okänd bok som man inte har några förväntningar alls på men som visar sig vara hur bra som helst. Det händer alldels för sällan, men häromdagen hade jag turen med mig.

Jag var på biblioteket för att lämna tillbaka lite böcker när jag av en slump hittade Jennifer Egans roman Slutna rum. Jag kikade på den på butiken förra året när den kom ut, men var för snål för att köpa. Tyckte också att upplägget lät lite ansträngt när jag läste baksidestexten. Men när jag nu kunde låna den alldeles gratis var jag inte svårövertalad. Egan följde med mig hem i bokpåsen och några intensiva läspass senare kan jag konstatera att lugnt kunde ha köpt den när jag först såg den. Den hade varit värd pengarna. Nåja, nu fick jag en såndär helt otroligt trevlig läsupplevelse utan att betala ett dugg. Fint!

Slutna rum är ett slags dubbel-historia. Dels följer vi Ray som under tiden han sitter i fängelse går en skrivarkurs och gör sitt bästa för att där imponera på läraren Holly. Dels följer vi med i berättelsen som Ray skriver; en spänningsroman med en touch av östeuropeisk mystik. Berättelsen börjar när Danny, fd cool kille från New York, kommer till ett icke namngivet europeiskt land där hans kusin Howard har köpt ett slott. Danny har fått resan betald mot att han hjälper till att renovera, men kan inte låta bli att undra vilken den egentliga anledningen är till att Howard har bjudit dit honom. Det var evigheter sedan kusinerna sågs, och den gången skildes de knappast åt som vänner.

Det råder schysst Dracula-stämning redan från Dannys ankomst. Slottet ligger ensamt uppe på ett berg ovanför en liten pittoresk by och är stort nog att kunna innehålla både det ena och det andra. Det är lätt att gå vilse i gångarna och de tidigare ägarna har lämnat kvar mängder av saker och möbler som nu står och förfaller i de dammiga rummen. I slottets citadell finns dessutom en gammal dam som vägrar flytta; baronessans släkt har ägt slottet i niohundra år och tänker inte lämna det för en så simpel sak som att en amerikan köpt det.

Slutna rum kan låta en smula både ansträngd och konstig när man återberättar plotten, men när man läser den är det en helt annan sak. Greppen fungerar och det är stundtals extremt spännande att få vandra omkring på slottet med Danny. Vad finns egentligen i alla de där långa tunnlarna? Och vad hände med tvillingarna som sägs ha drunknat i fontänen?

Detsamma gäller för den del av historien som handlar om Ray och hans skrivande. Här har vi en författare in spe som riskerar att bli mördad med en vässad tandborste om han inte skriver färdigt; de andra fångarna vill veta hur det går och har inget emot att ta till våld om inte Ray skriver snabbt nog. Dessutom - Rays cellkamrat verkar vara skum på ett helt annat sätt än vad Ray har trott. Holly döljer något. Och hittar Ray verkligen på allt som händer Danny? Låter det inte lite för ... självupplevt?

Om plotten låter lam beror det som sagt på mig och inte på Jennifer Egan. Hon har tvärtom gjort ett utmärkt jobb. Slutna rum är definitivt läsvärd och det är trist att den inte fick någon direkt uppmärksamhet när den gavs ut. Det enda jag har sett är ett par halvljumma recensioner och även om man naturligtvis kan ha invändningar här och där, är den ändå värd bättre betyg. Jennifer Egan har också skrivit två tidigare romaner, Look At Me och The Invisible Circus samt Emerald City, en novellsamling. Ska absolut kolla upp dem också. Om inte en ny favvo, så är Jennifer Egan åtminstone strålande lässällskap. Det är inte det sämsta.

Bloggträff på bokmässan

Ska du till bokmässan? Då ska du inte missa chansen att träffa några av alla oss som bloggar om böcker! På fredag kl 13.15 (OBS NY TID!) ses vi vid toppen av trappan som leder upp från mässgolvet till området vid internationella scenen. Fika och massor av bok-/bloggprat utlovas!
Jag ser enormt mycket fram emot att träffa irl - ska bli sjukt spännande att se vilka som gömmer sig bakom bloggnamnen. Som en litterär blinddejt... eller vad man nu ska jämföra med. Skoj ska det bli i vilket fall. Jag vet att jag, Boktoka, Bokomaten och En full bokhylla är en rikedom kommer att dyka upp - häng på du också, vetja! Skriv gärna i kommentarerna att du kommer, så håller vi utkik efter dig.

UPPDATEREING!! Obs! Vi har bytt tid för träffen! Det är fortfarande fredag som gäller, men vi ses redan kl 13.15 istället för tidigare angivna kl 15. Samma plats gäller dock fortfarande.

Erlendur...eller Julia??

Dagens quiz: vad har Arnaldur Indridason och Julia Roberts gemensamt?

En hel del, verkar det lite otippat som - åtminstone när man läser Indridasons nyutkomna Frostnätter. Frostnätter är del sex i serien om den sorgsne men briljante polisen Erlendur och jag gillar honom fortfarande skarpt. Han har haft en liten svacka i två föregående delarna, men det verkar ha löst sig nu. Frostnätter visar definitivt på att både Indridason och Erlendur är i god form igen.

Det börjar dramatiskt - en kvinna har lånat ett avlägset beläget sommarhus av en väninna och åker dit ut för att vila upp sig från en tuff period på jobbet. Men när hon kommer dit hinner hon inte mer än innanför dörren förrän hon hittar väninnan, husets ägarinna, död. Hon hänger från en lina i taket och det verkar vara ett solklart självmord.

Enter Julia Roberts.

Nej, inte riktigt. Men Erlendur envisas med att utreda självmordet som om det vore ett mord trots att han inte har något som stöder teorin. Och det är där Julia stiger in i bilden. Med sig har hon Kiefer Sutherland och Kevin Bacon och manuset från filmen Flatliners från 1990. Erlendur hittar ett gäng läkarstudenter som experimenterar med att ta livet av folk och sedan återuppväcka dem för att få reda på mer om ett eventuellt liv efter döden - hepp, det var ju exakt samma plot som filmen...

Jag vet inte om Indridason har sett Flatliners, eller om han kanske har sett den och glömt bort den och tror att han har hittat på alltsammans själv. Men jag höll på att bli knäpp när jag läste boken, för jag kunde först inte komma på vilken film det var. Jag var bara säker på att jag kände igen alltsammans någonstans ifrån. Nej, alltsammans var kanske lite elakt sagt; det händer mycket annat i boken som inte händer i filmen. Men det är lite för likt för att jag ska kunna släppa det helt. Frostnätter är en spännande bok och jag sträckläste den, men jag hade nog tyckt bättre om den om jag inte hela tiden känt den överhängande känslan av plagiat...

Bygg din egen vampyr

Kolla! Man vet att man har hittat rätt sambo när han åker till London på jobb och kommer hem med såna här presenter:Edward! Som 1000-bitarspussel! Med det härliga citatet "What if I'm not the hero? What if I'm the bad guy?" Jaa du, what if? Let's hope so. Jag ser fram emot att under många långa mörka vinterkvällar få nöjet att pussla ihop min egen Edward.

*****************************************

Pusslet är köpt på Forbidden Planet - världens roligaste nördbutik. Missa inte den om du ska till London! Tänk SF-bokhandeln fast i två gigantiska våningar, en sisådär fem gånger så stort som sf's butik i Gamla stan. Hemskt trevligt ställe.

Norska tankar om döden

"När det gällde detta att dö var jag rädd. Inte för att vara död, det kunde jag begripa, det var att vara ingenting och därför obegripligt för mig och egentligen ingenting att vara rädd för, men just detta att dö kunde jag begripa, precis den sekund då du alldeles säkert vet att just nu kommer det ögonblick som du alltd har fruktat, då du plötsligt förstår att alla möjligheter att vara den du egentligen ville vara är över och förbi, och att den du var är den som de andra kommer att minnas. Då skulle det bli som när något sakta dras åt kring halsen och inte en dörr som någon öppnar och låter ljus strömma ut, och en kvinna eller man du alltid har känt och alltid har tyckt om, kanske alltid har älskat, sticker fram sitt huvud och vinkar in dig till en vila där inne bakom dörren så mild och så fin från evighet till evighet."

Så resonerar Arvid, huvudperson i Per Pettersons Jag förbannar tidens flod. Han finner sig plötsligt vara medelålders och ingenting är som han hade velat att det skulle vara. Hans fru är på väg att lämna honom och när han dessutom får veta att hans mor diagnosticerats med cancer, blir han förtvivlad. Modern reser oväntat iväg ensam till familjens sommarhus i Danmark och Arvid bestämmer sig för att fara efter. Han vill inte att hon ska vara ensam. Men när han dyker upp i stugan kastas rollerna om; Arvid blir den svage, den förvirrade, medan modern står stark och säker.

Jag förbannar tidens flod kan låta hopplöst deprimerande vid en första beskrivning, men så är inte fallet. Så värst glatt är det naturligtvis inte med tanke på omständigheterna under vilka berättelsen utspelar sig, men jag uppfattar den inte som en sorgsen roman. Åtminstone inte i första hand. Hade det varit så, hade den nog varit närmast outhärdlig att läsa. Istället ser jag den främst som en berättelse om att försonas med livet. Inte utan kamp, utan snarare genom att medvetet välja livet igenom. Arvid har på något vis slutat välja för flera år sedan och det blir tydligt när modern är på väg bort.

Det citerade stycket här ovan sammanfattar ganska väl vad romanen handlar om. Ställd inför moderns döende, inser Arvid hur han själv har det. Arvid är också mycket osäker som person och handlar påtagligt ofta utifrån vad han tror att andra förväntar sig av honom eller utifrån vad han på något dunkelt sätt känner att han borde göra. Han känns som en mycket yngre person än vad han egentligen är, en pojke snarare än en man - ett intryck som förstärks av de insprängda stycken som återger händelser ur hans uppväxt.

Per Petterson

Jag förbannar tidens flod är en underlig liten roman, som faktiskt är bättre i retrospektiv än under pågående läsning. Det är som att man inte fullt ut förstår den förrän man har läst hela, så den skulle säkert tjäna på en omgående omläsning. Säkert skulle den också må bättre av en långsammare läsning än min, men jag var ivrig eftersom jag tyckte så mycket om Ut och stjäla hästar (Per Pettersons förra bok). Ska man jämföra de två, tyckte jag nog att den första var bättre, främst för att den hade en starkare driven intrig. Jag föredrar ju som bekant handling framför filosofi. Jag skulle dessutom ha önskat att Petterson kunde ha skrivit bara några sidor till - Jag förbannar tidens flod slutar lite för snabbt, lite för ofärdigt.

Med det sagt är den ändå väl värd att läsa. Petterson är oerhört duktig på att visa exakt hur svårt det kan vara att säga och göra det som är allra viktigast, det som borde vara självklart men som ändå förblir osagt. Han är också en mästare på att skapa stämningsfulla bilder som dröjer sig kvar. Jag tänker mig att det perfekta stället att läsa den är i ett hus på landet, tidigt om morgonen på hösten när det ännu ligger dimma över fälten men man ändå kan se att solen är på väg och att det kommer bli en vacker dag.

Förutsägbara bullar i ugnen

Kanske inte allra högst, men åtminstone på en topp 3-placering över saker som ger mig allergiska utslag vid läsning, ligger scenariot "huvudpersonen är gravid men fattar inget trots att hon haft oskyddat sex, sväller upp och kräks varje morgon". Jag har tappat räkningen på hur många böcker som haft den plotten, men ändå tycks det fortfarande vara helt ok för författarna att skriva så. Fattar de inte hur trist det är?

Nej, det gör de uppenbarligen inte. Den här gången var det dessutom någon jag i vanliga fall brukar tycka väldigt bra om som gjorde sig skyldig till det - Charlaine Harris Poppy Done To Death får lägre betyg av mig på grund av gravid-grejen än vad den skulle ha fått annars. Och to inte att det är jag som spoilar här; man fattar det tämligen omgående.

I övrigt är Poppy Done To Death en helt ok del i serien. Den tar sig upp ur svackan från föregångaren Last Scene Alive och är rätt trevlig läsning. Aurora hamnar som vanligt mitt i ett brott; den här gången är det hennes plast-svägerska (eller vad heter det?) som mördas. Med sin vanliga blandning av charm och rättframhet kommer hon längre i utredningen än polisen och hittar inte bara en utan flera hemligheter i mordoffrets förflutna. Här finns alla gestalter vi vant oss att möta och all sydstatsstämning man kan önska sig. Me like.

Poppy Done To Death är tyvärr sista delen i serien om Aurora och det är inte utan att jag kommer sakna den lilla bestämda bibliotekarien. Serien är utmärkt läsning för den som vill ha småtrevliga, lagom spännande och avkopplande mysterier. Gravid-grejen är förmodligen Harris sätt att fixa ett schysst slut till en gestalt som ligger henne varmt om hjärtat och det är helt ok - men det kunde ha gjorts på ett väldigt mycket mindre klyschigt sätt.

Äntligen i min hand

Äntligen i min hand! Boken med höstens vackraste titel - åtminstone kan jag inte låta bli att tycka det än så länge. Jag förbannar tidens flod. Enkelt, starkt och snyggt. Nu hoppas jag bara att innehållet lever upp till mina sjukt höga förväntningar. Men det tror jag nog. Egentligen skulle jag vilja börja på den nu nu nu, men jag är alldeles för trött ikväll. Skulle kännas lite vanvördigt att slöläsa den, så jag väntar till imorgon. Får klappa den lite på pärmen så länge. Fin bok. Fiiiin boook... *klapp*