Dagens quiz: vad har Arnaldur Indridason och Julia Roberts gemensamt?En hel del, verkar det lite otippat som - åtminstone när man läser Indridasons nyutkomna Frostnätter. Frostnätter är del sex i serien om den sorgsne men briljante polisen Erlendur och jag gillar honom fortfarande skarpt. Han har haft en liten svacka i två föregående delarna, men det verkar ha löst sig nu. Frostnätter visar definitivt på att både Indridason och Erlendur är i god form igen.
Det börjar dramatiskt - en kvinna har lånat ett avlägset beläget sommarhus av en väninna och åker dit ut för att vila upp sig från en tuff period på jobbet. Men när hon kommer dit hinner hon inte mer än innanför dörren förrän hon hittar väninnan, husets ägarinna, död. Hon hänger från en lina i taket och det verkar vara ett solklart självmord.
Enter Julia Roberts.
Nej, inte riktigt. Men Erlendur envisas med att utreda självmordet som om det vore ett mord trots att han inte har något som stöder teorin. Och det är där Julia stiger in i bilden. Med sig har hon Kiefer Sutherland och Kevin Bacon och manuset från filmen Flatliners från 1990. Erlendur hittar ett gäng läkarstudenter som experimenterar med att ta livet av folk och sedan återuppväcka dem för att få reda på mer om ett eventuellt liv efter döden - hepp, det var ju exakt samma plot som filmen...
Jag vet inte om Indridason har sett Flatliners, eller om han kanske har sett den och glömt bort den och tror att han har hittat på alltsammans själv. Men jag höll på att bli knäpp när jag läste boken, för jag kunde först inte komma på vilken film det var. Jag var bara säker på att jag kände igen alltsammans någonstans ifrån. Nej, alltsammans var kanske lite elakt sagt; det händer mycket annat i boken som inte händer i filmen. Men det är lite för likt för att jag ska kunna släppa det helt. Frostnätter är en spännande bok och jag sträckläste den, men jag hade nog tyckt bättre om den om jag inte hela tiden känt den överhängande känslan av plagiat...
2 kommentarer:
Å vad synd och visst är det irriterande med författare som tycks ha glömt bort att vissa idéer är alltför välkända för att norpa rakt av. Filmexempel hittar man också: Jag såg nyligen The Passenger med Anne Hathaway och vägrade i det längsta att acceptera att både premiss och poäng var identiska med filmen Sjätte Sinnet. Hopppades hela tiden att handlingen skulle visa sig var något annat, men icke... Och jag ber om ursäkt eftersom jag härmed avslöjar vad The Passenger handlar om.
Åh, jag hade missat att det finns en ny inridason! Kul!
Men det är alltid tråkigt så där när det känns som plagiat. Ibland funkar det ändå, om det är en skickligt konstruerad historia, bra språk eller något annat som gör det värt att läsa/höra/se samma historia igen.
Inom deckargenren känns det ju ofta som om man läser samma bok om och om igen.
Skicka en kommentar