Tyska teorier

"En kommissarie som mest går omkring och funderar. En polis som tycks se ut som Pamela Anderson men som folk ändå tycker är ful. Ett par förvirrade fysiker som borde släppa teorierna för en stund och faktiskt ägna sig åt livet istället. En cyklist som förlorar huvudet alldeles i onödan. Alla de här blandas med varandra på tyskt manér. En massa fåglar flyger runt. Upplösningen kommer, men känns överraskande platt. Ungefär så var det, tror jag."

Se där min alldeles egenhändigt hopknåpade parafras på baksidestexten till Juli Zehs Fritt fall. Kunde inte låta bli. Jag har läst Fritt fall av och till under en veckas tid, samtidigt som jag jobbat extremt mycket. Kanske inte det smartaste bokvalet i det läget, men när jag upptäckte det hade jag redan börjat och kunde lika gärna fortsätta. Men för er som inte har börjat ännu - spara den till semestern. Den är perfekt om man vill ha en klyftig, originell deckare när man är ledig.

Det som gör Zeh annorlunda än andra i samma genre är dels språket och berättelsens struktur, dels att det pratas en del fysik (spring inte skrikande iväg nu; det är faktiskt ganska intressant för det mesta). Själva plotten är dock förhållandevis enkel: fysikprofessorn Sebastian ska köra sin son till ett scoutläger och stannar på en rastplats. När han kommer tillbaka till bilen efter ett kort stopp är både bil och barn borta. Strax därpå mottar han ett telefonsamtal som förklarar att han måste undanröja en man vid namn Dabbeling om han vill återse sin son. Dabbeling är inte okänd för Sebastian; han är vän till Sebastians fru och möjligen även inblandad i en skandal vid sjukhuset i staden.

Zeh kräver en hel del av sina läsare. Framför allt tar det en stund att komma in i språket och sättet att berätta. Det gäller att läsa uppmärksamt, att verkligen inte missa någon information. Zeh skriver skenbart enkelt, med korta nästan staccato-artade meningar. Samtidigt är de ofta poetiska och fyllda med oväntade bilder som man får fundera på för att verkligen förstå vad som avses. Skarp iakttagelseförmåga blandas med humor av den mer drastiska sorten. På något sätt känns det hela väldigt typiskt tyskt; jag tror att det främst är tonen i språket som får mig att associera ditåt. Jag är tyvärr inte tillräckligt bra på tyska för att läsa Zeh i original, annars hade det varit roligt att jämföra och se hur översättningen påverkat.

Fritt fall är som sagt en smart deckare, en mordhistoria som inte främst letar efter en heltäckande förklaring till hur allt låg till utan snarare en lek med genren och olika teorier. Det märks framför allt på personteckningen - knappast någon av gestalterna i boken känns trovärdig som en riktig person. Snarare representerar de olika idéer, ståndpunkter eller typer. Det är klyftigt men det är inte direkt mänskligt, om ni förstår hur jag menar.

Någonstans här kommer också min invändning mot Fritt fall. Jag gillar den och köper konceptet - ända fram till slutet. Upplösningen är förvånansvärt simpel och känns platt. Men framför allt är den så osannolik att den får berättelsen att helt lämna verkligheten och gå upp i idéernas/teorins värld. Ingen riktig människa skulle uppföra sig så som de här personerna gör. Jag tycker inte heller att upplösningen funkar fullt ut ens om man bara ser till den teoretiska sidan av berättelsen.

Med det sagt - Fritt fall är ändå trevlig läsning. Vill man ha en deckare kan man mycket hellre välja Zeh än någon av hennes mer standardmässiga kollegor i genren.

*******************

Tack till Weyler förlag som skickade läsex!

Läs andras åsikter om Fritt fall här och här.

Jag lär mig nya ord

Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om vad en pissbomb var. Den tiden är förbi. Skogsporr är också ett nytt begrepp. Jag läser de första kapitlen i Pittstim och inser att jag är väldigt glad över att inte vara kille. Är det så ni har det på eran sportträning, på era pojkrum? Jag skulle ljuga om jag inte var åtminstone lite chockad ibland.

Texterna i Pittstim är, precis som i föregångaren Fittstim, rätt ojämna. Stil och innehåll varierar mycket, och det är väl också en del av charmen. Vissa texter förstår jag ingenting av, men andra träffar hårt. Max Landergårds text är en ur den senare kategorin. Den handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad far och är osentimental, skriven med helt rätt ton för att drabba läsaren som får en hård knut i magen. Även Axel Gordh Humlesjö, Andrez Bergström och Inti Chavez Perez skriver bra.

Pittstim ger mig känslan av att ha gluttat på en dörr in till ett rum där det försiggår en massa saker som man bara anat. Det är spännande, men också frustrerande eftersom texterna är så korta. De bästa hinner just börja, just komma till det som är intressant - och sedan tar de slut. De väcker fler frågor än de ger svar och i flera fall skulle jag ha velat veta mer om det som låg bakom texten. Egentligen tror jag inte att man ska läsa Pittstim som jag - allt i ett par sittningar, utan hellre en text då och då som diskussionsunderlag. Perfekt för grupper som arbetar med tonårsgrabbar, tänker jag mig (utan att veta något om hur sådana fungerar nu för tiden... en bieffekt av Pittstim är att jag känner mig rätt gammal när jag ser alla författarna som är födda -80 någonting och ändå är alldeles vuxna...). Lärare borde ta med boken till sina klasser, läsa och prata. För oss andra ger Pittstim något att fundera på på egen hand och det är ju inte heller det sämsta. Men pissbomb. Hm. Har svårt att komma över det.

Härligt hemsökta hus

Kanske kunde man kalla det litterär husporr - fast då låter det väl mer som något med Ernst Kirchsteiger. Nej, det jag menar är de där berättelserna där ett hus eller ett gods spelar så stor roll att det nästan blir en egen gestalt i romanen, ett levande väsen. Oftast med ödesdigert inflytande på människorna i och runt det. Om jag säger Manderley eller kanske Wraxford Hall förstår ni säkert vad jag menar. Nu är det dags att lägga ännu ett namn till den listan: Hundreds Hall. Hundreds Hall i Warwickshire var en gång storslaget, men när Sarah Waters visar oss dit i The Little Stranger har det blivit sent 1940-tal och förfallet är tydligt. Den stora parkliknande trädgården håller på att växa igen, stallarna står tomma och i salongen buktar taket eftersom det regnar in. När byns läkare, Dr Faraday, kallas dit för att undersöka en av tjänarna som blivit sjuk, förvånas och förfäras han över vad som har hänt med godset. Han minns Hundreds Hall från när han var liten, då hans mamma jobbade där och det ofta hölls stora glamourösa fester hos familjen Ayres som äger det. Nu är det en hårt prövad liten skara som bor där. Pappan är död och likaså familjens förstfödda. Kvar är Mrs Ayres och hennes två vuxna barn Roderick och Caroline. Roderick har inte helt hämtat sig från skadorna han ådrog sig i kriget och Caroline har rykte om sig att vara en intelligent flicka - med andra ord tycker folk synd om henne för att hennes mycket alldagliga utseende och lite trubbiga sätt som gör att hon aldrig kommer att bli gift.

Dr Faradays besök hos familjen Ayres blir det första i en lång rad. Han börjar behandla Rodericks krigsskador och kommer familjen allt närmare. Han fascineras av deras sätt att leva; de är en kvarglömd rest av en tid som för länge sedan är borta och nu passar de inte in någonstans. De har stora ekonomiska bekymmer och hur de än försöker spara är det bara en tidsfråga innan de kommer vara tvungna att göra något drastiskt. De har redan sålt av en del av marken till tomtspekulanter och nu syns de nya, praktiska kedjehusen med glada arbetarfamiljer om man går upp på andra våningen i Hundreds.

Samtidigt tycks det finnas andra, mer subtila hot. Familjen Ayres försök att presentera dottern Caroline för en lämplig ung man från en annan familj slutar med förskräckelse: den gamla hunden Gyp som aldrig har gjort en fluga förnär biter plötsligt en ung flicka så illa att hon blir vanställd för livet. Mystiska brännmärken dyker upp i Rodericks rum och efter viss övertalning berättar han för Dr Faraday att han tror att de kommer från en ond ande som tagit huset i besittning. Hushållerskan Betty är inne på samma spår. Det finns något elakt i huset, säger hon. Underliga ljud hörs och saker flyttar på sig. Och en natt syns flammor i fönstren på Hundreds Hall...

The Little Stranger är en melankolisk och vacker berättelse. Sarah Waters är bra på att skapa stämningar och här har hon verkligen lyckats skriva en berättelse att läsa i långa sjok, att sjunka in i. Samtidigt handlar det inte bara om att hon målat en ytlig bild; tvärtom är det en ingående social skildring av efterkrigstiden i England. Det är också typen av bok där man efter ett tag känner att man blir personligt bekant med gestalterna - och snart är man också väl hemmastadd på Hundreds. Waters har gjort det lätt för läsaren att se framför sig hur det ser ut och det är både läskigt och härligt att gå omkring där. Som sagt - jag älskar sådana hus. Förmodligen skulle jag freaka ut efter två sekunder om jag verkligen bodde i ett, men i bokform är de underbara.

Länge förmår också The Little Stranger leva upp till mina extremt höga förväntningar. Men efter en sisådär tvåhundra sidor blir det till min förvåning lite segt. Det är som att Waters inte riktigt vetat vart hon varit på väg, men ändå fortsatt att skriva och liksom hoppats på att det ska lösa sig själv. Känslan går över efter ett tag när det börja hända saker igen, men så återkommer samma sak en gång till och då blir jag irriterad. Spänningen byggs upp, det börjar hända något som gör att jag tänker "åh, nu kommer det!" och så förväntar jag mig något extremt dramatiskt som ska sparka igång romanen men sedan planar det bara ut och så är det tillbaka i samma spår igen. Det är utan tvekan en bra roman hon har skrivit, men den hade otvivelaktigt tjänat på att kortas ned. Från de femhundra sidorna den är nu till kanske trehundrafemtio.

Jag har inte heller lyckats besluta mig för om jag gillade slutet eller inte. Jag ska inte spoila något här, men låt oss konstatera att slutet är ... tja, i mina ögon är det faktiskt en lite feg utväg. Jag kan på ett sätt förstå hur det passar med resten av berättelsen, men det är lätt att känna att man nog ändå hade förtjänat något annat efter att ha hängt med i femhundra sidor. Jag hade gärna velat se ett lite starkare ställningstagande från Waters. Med det sagt är The Little Stranger ändå en extremt läsvärd roman. Missa inte!

Ingen sill men väl en massa gratis böcker

Saker som får mig att känna att jag bor i en underbar stad: nu på morgonen gick jag och sambon iväg för att handla de sista sakerna inför middagen ikväll. När vi korsade torget utanför affären såg vi en man som hade stannat till i allén och stod och tittade på något på marken. En bok! Flera böcker! En massa böcker! I två långa rader längs kanten på gången under träden hade någon lagt ut en massa böcker på två banderoller där det stod Glad Midsommar! Ta en gratis bok! Vilken fantastisk idé! Nu var det förvisso mest skräp (gamla bokklubbsböcker, typ), men ändå! Vilken underbar tanke! Jag yrkar för att den genast sprids till fler städer och till fler högtider.

Ha en skön helg!

En hund, en dinosaurie, en katt

En bok om Björn Ranelid, en bok om Björn Ranelids hund tillsammans med andra författarhundar samt en ovanligt stor mängd böcker som får en att känna att liket lever/dinosaurerna har återuppstått/PRO har möte (välj själv lämplig metafor) - det är vad jag kommer ihåg efter en första genombläddring av Svensk Bokhandels nyutkomna höstboksnummer. Tog med mig den hem från jobbet i ösregnet igår, väl insvept i dubbla plastpåsar för att förhindra att den förvandlades till pappersmassa.

En något mer noggrann genombläddring idag visar att mitt förstaintryck från igår inte var helt fel. Ranelid är i ropet och så även hundarna. Dessutom kunde jag nöjt konstatera att det var som jag hoppats - Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker kommer i svensk översättning i oktober. Tyvärr verkar det inte som att han kommer till mässan i Göteborg, åtminstone har jag inte hittat honom i programmet ännu. Synd!

Bortsett från de titlarna jag redan visste skulle dyka upp, är det dock lite tunnsått på romanfronten. Inget att gå i taket över, direkt. Snarare är känslan av deja vù stark när jag bläddrar vidare. Många annonser skulle kunna vara hämtade från vilket år som helst; det är samma författare som kommer om och om igen med ungefär samma böcker. Bokserier kan vara kul, men de gör sannerligen inget för spänningen i katalogerna.

Dessutom är det som konstaterat ovanligt många av "de stora" som kommer med "nya", "efterlängtade" böcker. Jag skriver ""x3, för jag är tveksam till om det verkligen är värt att hetsa upp sig över dem. Är det verkligen någon som har bett om vare sig Kurt Wallanders återkomst eller Jan Guillous memoarer? Kanske inte. Möjligen någon med lite bristande fantasi och tråkig smak. Samma person kan i så fall öven glädja sig åt Dan Browns Da Vincikodsuppföljare Den förlorade symbolen och Klas Östergrens Den sista cigarretten. Själv känner jag snarast att den typen av böcker inte kommer bli aktuella för mig förrän den dag jag får sömnproblem men inte vill äta tabletter. Då ska jag möjligen överväga att läsa dem, men inte förr.

Roligare är i så fall att det kommer en hel liten bok med Simon's cat. Har ni inte sett honom, kolla här. (Eftersom den är en katt, vägrade den att klistra in sig, så ni får gå dit själva...) Den ska jag ha! Den är så lik någon jag känner...

Låååångsamt framåt

Har kommit halvvägs i Sarah Waters The Little Stranger. Läser, läser, läser... och lääääser... Herregud! Den är verkligen lång och massiv. Och är den inte lite...seg? Den började ju alldeles utmärkt och var välskriven och spännande, precis som hennes tidigare böcker. Hundreds (godset det utspelas på) är exakt sådär stort och läskigt som det ska vara. Berättelsen startade i ett ganska långsamt tempo som lät stämningen byggas upp gradvis och det fungerade bra - ända tills jag hade läst en sisådär 200 sidor och började känna att det saktade ned ännu mer. Nu är jag ytterligare femtio sidor längre fram och inte händer det så mycket mer. Tvärtom känns det som om berättelsen har stannat upp; den står och väger i väntan på att Sarah Waters ska besluta sig för vilken väg hon ska ta. Under tiden hon funderar på det fortsätter hon att skriva. Nicht gut. Det är inte dåligt, men det är ju inte så värst spännande heller... Jag ber en stilla bön för att The Little Stranger ska ta sig ur svackan och fortsätter läsa. Och läsa. Och läsa... Längre är definitivt inte alltid bättre.

Snälla (?) japanska spöken

Lika svårt som det är att skriva något om Joyce Carol Oates utan att nämna hennes (ö-)kända produktivitet, är det att skriva något om Taichi Yamadas roman Strangers utan att nämna den där andre japanen - ni vet, han vars namn börjar på M och som jag tycker mer och mer om allt eftersom och som jag därför tjatat sönder... Ni förstår säkert alla vem jag menar (om inte kan ni bara scrolla nedåt). Jag ska verkligen försöka att skriva om Strangers utan att säga för mycket om he who must not be named, för jag kan föreställa mig att Yamada är rätt trött på jämförelsen. Vi får se hur det går.

Strangers är berättelsen om den medelålders Harada som arbetar med att skriva manus till tv-serier. Sedan han skilde sig från sin fru har han bott i en minimal lägenhet i ett gigantiskt kontorskomplex, där bruset från den närbelägna motorvägen aldrig dör bort. Om nätterna är huset övergivet; Harada tror länge att han är den ende som är kvar i byggnaden efter arbetstid. Men en kväll, när han just fått veta att en av hans kollegor har hookat upp med hans ex-fru, ringer det på dörren. Utanför står en ung kvinna som säger att hon också bor i huset. Vill han kanske ta en drink?

Ungefär samtidigt händer också en annan oväntad sak. Harada är ute på stan när han får syn på en man som är en exakt kopia av hans sedan länge avlidne far. Han följer efter mannen och blir allt mer säker. Främlingen är inte bara lik pappan, det är pappan. Fast han har inte åldrats en dag; han ser fortfarande ut som han gjorde när han dog i trettioårsåldern. Dessutom tycks han känna till Harada. Mannen bjuder Harada att följa med honom hem. I lägenheten väntar en kvinna som inte bara liknar, utan faktiskt är Haradas mor. Även hon ser exakt likadan ut som när hon dog.

Spooky, spooky med andra ord. Yamada berättar stillsamt och vardagligt men ändå intensivt och spännande om hur Harada försöker förstå vad det är som händer honom. Trots att han är en vuxen man har Harada aldrig riktigt kommit ifrån känslan av övergivenhet som han bär med sig från barndomen då båda föräldrarna dog samtidigt i en olycka. Yamada skildrar på ett fint sätt sorgen som dröjer sig kvar utan att det blir sentimentalt.

Och spökerierna då? Till en början är de ganska o-spökiga eller hur man ska säga. Spökena är som folk är mest. Vill hänga lite, typ. Fast den som har minsta koll på hur det brukar fungera på the dark side vet att umgänge med döda alltid kostar mer än det i förstone kan verka som, och så blir det naturligtvis även här. När det kommer till den övernaturliga sidan av berättelsen visar Yamada samma sak som så många av sina landsmän - att japanska andar är fan så mycket läskigare än sina västerländska motsvarigheter. Japanerna kan sin skräck, det kan man konstatera (även om just Yamada är lite för lugn för att klassas i det mer hardcore skräckfacket). Någon dag ska jag utveckla det där med skillnaden mellan västerländska och japanska späken, för det är något som verkligen fascinerar mig. Japanerna är så oförsonliga på något vis, ondskan är oftast bara ond rakt igenom utan anledning eller hopp om bättring, medan andarna i väst alltid går att stoppa på ett eller annat sätt och nästan alltid har ett skäl till varför de är elaka (de är bara missförstådda, typ). Men mer om det en annan dag, som sagt.

Se fler japanska spöken här.

Yamada har med andra ord mycket som jag tycker om. Men han saknar skickligheten som behövs för att lyfta Strangers den sista biten från bra till fantastisk. Vissa saker säger han alldeles för många gånger, andra hoppar han över för snabbt. Men framför allt handlar det nog om att han är för försiktig. Han skulle ha skruvat upp temperaturen i berättelsen, gjort mer, större, läskigare. Fläskat på mer, helt enkelt. Gjort det obehagliga mer obehagligt. I nuläget är Strangers en ganska snäll spökis. Och det är här jag nog trots allt ändå inte kan låta bli att nämna han den där andre japanen. Med Fågeln som vrider upp världen i åtanke (lågmäld men extremt läskig på sina ställen), är det lätt att se hur Yamada borde ha gjort.

Med det sagt vänder jag ryggen till Japan en stund och hoppar så att säga från en stranger till en annan - ska börja läsa Sarah Waters The Little Stranger ikväll. Äntligen! Förväntningarna är skyhöga.

*************************************

Som bonusinfo kan tilläggas att Natur & Kultur kommer att ge ut Strangers i svensk översättning i höst. Trevligt initiativ!