29 juni, 2009

Tyska teorier

"En kommissarie som mest går omkring och funderar. En polis som tycks se ut som Pamela Anderson men som folk ändå tycker är ful. Ett par förvirrade fysiker som borde släppa teorierna för en stund och faktiskt ägna sig åt livet istället. En cyklist som förlorar huvudet alldeles i onödan. Alla de här blandas med varandra på tyskt manér. En massa fåglar flyger runt. Upplösningen kommer, men känns överraskande platt. Ungefär så var det, tror jag."

Se där min alldeles egenhändigt hopknåpade parafras på baksidestexten till Juli Zehs Fritt fall. Kunde inte låta bli. Jag har läst Fritt fall av och till under en veckas tid, samtidigt som jag jobbat extremt mycket. Kanske inte det smartaste bokvalet i det läget, men när jag upptäckte det hade jag redan börjat och kunde lika gärna fortsätta. Men för er som inte har börjat ännu - spara den till semestern. Den är perfekt om man vill ha en klyftig, originell deckare när man är ledig.

Det som gör Zeh annorlunda än andra i samma genre är dels språket och berättelsens struktur, dels att det pratas en del fysik (spring inte skrikande iväg nu; det är faktiskt ganska intressant för det mesta). Själva plotten är dock förhållandevis enkel: fysikprofessorn Sebastian ska köra sin son till ett scoutläger och stannar på en rastplats. När han kommer tillbaka till bilen efter ett kort stopp är både bil och barn borta. Strax därpå mottar han ett telefonsamtal som förklarar att han måste undanröja en man vid namn Dabbeling om han vill återse sin son. Dabbeling är inte okänd för Sebastian; han är vän till Sebastians fru och möjligen även inblandad i en skandal vid sjukhuset i staden.

Zeh kräver en hel del av sina läsare. Framför allt tar det en stund att komma in i språket och sättet att berätta. Det gäller att läsa uppmärksamt, att verkligen inte missa någon information. Zeh skriver skenbart enkelt, med korta nästan staccato-artade meningar. Samtidigt är de ofta poetiska och fyllda med oväntade bilder som man får fundera på för att verkligen förstå vad som avses. Skarp iakttagelseförmåga blandas med humor av den mer drastiska sorten. På något sätt känns det hela väldigt typiskt tyskt; jag tror att det främst är tonen i språket som får mig att associera ditåt. Jag är tyvärr inte tillräckligt bra på tyska för att läsa Zeh i original, annars hade det varit roligt att jämföra och se hur översättningen påverkat.

Fritt fall är som sagt en smart deckare, en mordhistoria som inte främst letar efter en heltäckande förklaring till hur allt låg till utan snarare en lek med genren och olika teorier. Det märks framför allt på personteckningen - knappast någon av gestalterna i boken känns trovärdig som en riktig person. Snarare representerar de olika idéer, ståndpunkter eller typer. Det är klyftigt men det är inte direkt mänskligt, om ni förstår hur jag menar.

Någonstans här kommer också min invändning mot Fritt fall. Jag gillar den och köper konceptet - ända fram till slutet. Upplösningen är förvånansvärt simpel och känns platt. Men framför allt är den så osannolik att den får berättelsen att helt lämna verkligheten och gå upp i idéernas/teorins värld. Ingen riktig människa skulle uppföra sig så som de här personerna gör. Jag tycker inte heller att upplösningen funkar fullt ut ens om man bara ser till den teoretiska sidan av berättelsen.

Med det sagt - Fritt fall är ändå trevlig läsning. Vill man ha en deckare kan man mycket hellre välja Zeh än någon av hennes mer standardmässiga kollegor i genren.
*******************
Tack till Weyler förlag som skickade läsex!

Läs andras åsikter om Fritt fall här och här.

2 kommentarer:

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag har faktiskt sparat den till semestern ;-P

Calliope sa...

Smart drag! Tror den kommer något mer till sin rätt om man är lite piggare i huvudet när man läser den än vad jag var... :)