01 maj, 2009

Läskiga killar i Miami

På något sätt är det inte alls svårt att föreställa sig Jeff Lindsay smyga omkring i skuggorna i Miami en varm natt, inte när man ser den här bilden av honom:Vissa författare verkar castade för att passa in i sina egna böcker och han är definitivt en av dem. Han skulle lugnt kunna vara en bad guy som sprättade upp folk med vass kniv.

Efter besvikelsen med Dexter in the Dark förra veckan kunde man tro att jag skulle vara avskräckt, men det fungerade faktiskt precis tvärtom; jag var tvungen att köpa del 4 också trots att den bara kommit i storpocket ännu. Men jag kunde inte lämna fina Dexter i misären efter Moloch-äventyret i förra boken, det gick bara inte. Det skulle vara att skiljas som ovänner - kan aldrig vara hälsosamt för en sund och fin fiktiv relation. Så Dexter by Design blev det. Även om den var lite dyr. Och tung att hålla i. (Jag gillar verkligen inte storpocketformatet! Häftade, sladdriga saker. Hu!)

Tack och lov visade sig Dexter by Design vara ett steg tillbaka i rätt riktning. Den var inte lika bra som Dearly Devoted Dexter (tvåan, min favorit hittills i serien), men ändå. Efter skräckupplevelsen med förra delen får man vara nöjd med det lilla.

Dexter by Design börjar i Paris där Dexter och Rita är på smekmånad. Månen hänger rund och fin över Seine och de smala krokiga gatorna tycks som gjorda för lite mord, men Dexter är duktig och uppför sig. På ett galleri för modern konst hittar han det enda som intresserat honom på hela resan; en kvinnlig konstnär gör en performancevideo där hon amputerar sitt eget ben. Ungefär samma förbryllade känsla återkommer när han tillbaka i Miami åker till en ny brottsplats och hittar två lik arrangerade i en milt sagt annorlunda pose. Gränsen mellan konst och mord verkar vara oväntat tunn och det är omöjligt för Dexter att inte bli nyfiken.
Idén bakom Dexter by Design är ganska rolig och håller nästan ända fram till slutet. Jag läser och gillar - ända till jag kommer till det sista kapitlet och den obligatoriska stora uppgörelsen där alltsammans slutar på ett mycket otillfredsställande sätt. Jag tycker inte att mördarens motiv håller och inte heller att man får veta tillräckligt mycket om honom. Han blir mest en underlig, vagt irriterande skuggfigur. Och själva fighten är det inte mycket med heller. Folk uppför sig konstigt och det hela är över innan det egentligen börjat. Sedan toppas dessutom efterspelet med en sjukt dålig cliffhanger. Den sämsta cliffhangern av dem alla, skulle man till och med kunna säga. Inte ens Dexters fina cynism kan rädda det.

Det kassa slutet drar ned betyget ordentligt för en bok som annars kunde ha varit riktigt bra. Men Dexter är åtminstone tillbaka i form, som sitt vanliga jag och det gläder mig. Ryktet säger att Jeff Lindsay (som f ö är gift med Hemingways brorsdotter, noterer avdelningen för menlösa fakta) håller på och skriver del fem som ska heta Dexter is Delicious och handla om kannibalism...Nå, vi får väl se på det... Det är bara skönt att veta att Dexter in the Dark var mer av ett olycksfall i arbetet än en ny trend. Nu ska jag förflytta mig till TV:n med en skål Ben & Jerry och se på SVT:s program om Mare Kandre. Är ju otroligt kul (och otroligt otippat) att de sänder något sådant bara sådär. Me like!

2 kommentarer:

Shirin sa...

Ja-a, storpocket är vekligen rysligt, särsklit om boken är på under fyrahundra sidor. Det blir liksom alldeles oproportionerligt. Sedan har dom ofta alldeles för tunna pärmar också. Fy.

Calliope sa...

Framför allt är de ruskigt obekväma att hålla i, pärmarna viker sig när man läser...