Jag - komplicerad och svår att tillfredsställa

Ibland vill det sig bara inte trots att allt är rätt. James Bradleys The Resurrectionist får återvända till bokhyllan ett tag i väntan på...tja, jag vet inte. Mer gynnsamma vindar? Sämre väder (alltså inte strålande sol som väldigt dåligt matchar berättelsen)? Oavsett vad det är som behövs för att jag ska komma någonstans i läsningen är det i alla fall andra omständigheter som behövs. Jag har börjat, börjat om, tappat bort mig, bläddrat tillbaka, tröttnat, läst lite till och börjat igen men inte hjälper det. Jag är övertygad om att Bradley har skrivit en alldeles utmärkt bok men han och jag klickar inte just nu. Tragiskt. Jag gillade annars inledningen väldigt mycket. Boken handlar om en man som arbetar på ett bårhus och första kapitlets beskrivning av liken är så ... fin. (Har ni inte tyckt att jag var lite konstig innan, går det bra att börja nu.) Han skriver: "In their sacks they ride as in their mother's womb: knee to chest, head pressed down, as if to die is merely to return to the flesh from which we were born, and this a second conception." Nåväl, just nu räcker inte ens poetiska beskrivningar av döda människor till för att tillfredsställa mig.

Som om det inte räckte för att bevisa min status som komplicerad och svår att tilfredsställa, kan jag tillägga att till och med självaste Sarah Waters fick stryka på foten. The Little Stranger får även den ligga till sig i hyllan ett tag. Fast i hennes fall handlar det snarare om att jag har väntat så länge på den att jag vill invänta ett riktigt bra tillfälle när jag kan läsa den i lugn och ro. Med släktingar på besök den här helgen så går det definitivt bort. Finns för övrigt få saker jag avskyr så mycket som att under en hel helg inte få tillfälle att läsa en enda timme utan att bli avbruten var femte minut (se där ett av många skäl till att jag aldrig vill ha några kids).

Istället spenderar jag de få stunderna jag kan läsa med en ny bekantskap från det ljuva Japan (man måste ju älska ett land som har frambragt Murakami); började läsa Taichi Yamadas Strangers häromdagen. Har på grund av alla avbrott inte kommit långt alls trots att boken är lättläst, men det jag har hunnit med har jag absolut gillat. Det lutar åt suspekt japanskt spök och det tycker jag ju om. Återkommer med omdöme om släktbesöket tar slut någon gång och jag därmed får chans att läsa ut den.

Från Japan rapporteras idag också att nämnde Murakamis senaste, ivrigt emotsedda roman 1Q84 har landat på bokhandelsdiskarna där den förorsakat rusning. Haruki har knappt andats ett knyst om handlingen eftersom han blev putt när handlingen i Kafka på stranden läckte ut på förhand och hemlighetsmakeriet har naturligtvis gjort att alla blivit ännu mer nyfikna. Mig inkluderat. Hoppas att någon engelsktalande, bloggande liten snäll japan skyndar sig att läsa och recensera den så jag kan få höra mer om den. Jag har surfat på en massa sidor på japanska och tittat på den (eller på dem, ska jag kanske säga, det är ju två delar) men det har bara resulterat i att jag frustrerat fått en hint om hur det skulle vara om jag var dyslektiker - det är en massa tecken som inte säger mig ett dugg och jag förstår bara om de har roliga bilder... Nästa projekt bör med andra ord bli att lära mig japanska. Eller inte. Under tiden man väntar på Murakami med begripliga tecken kan man läsa Guardians artikel. Och så håller vi självklart tummarna för att Jay Rubin översätter fortare än kvickt.

Desperately seeking vampire

Kan man någonsin få för många vampyrböcker? Naturligtvis inte. Det är ungefär som att vissa kvinnor samlar på skor - jag samlar på böcker om mystiska män med spetsiga tänder. Samlingen lär inte bli mindre av att jag hittat en mycket innehållsrik sida där alla ens behov på området kan bli tillfredsställda, vare sig man vill ha en Edward eller en Carmilla. Love Vampires.com samlar alla böcker där det finns vampyrer i handlingen och listar dem efter genre, titel och författare. Det finns författarintervjuer och länkar men framför allt en diger samling recensioner som faktiskt är riktigt informativa - perfekt om man vill bilda sig en snabb uppfattning om en ny serie eller så. Me like. Jag menar, visst behöver jag väl fler böcker att sukta efter? Självklart. Har man sedan köpt så många böcker att de blir svåra att bära, kan man med fördel gå in på cafepress och köpa sig den här fina påsen att förvara dem i:

What I Talk About When I Talk About Great Writing

1 april 1978, Jingu Stadium, Japan. Yakult Swallows spelar baseball mot Hiroshima Carp. I en grässlänt ligger en ung man och tittar på matchen. Just där, just då, föds en författare. För det var där och då som Haruki Murakami bestämde sig för att skriva sin första roman.

Jag köpte hans lilla bok What I Talk About When I Talk About Running för några dagar sedan och började, trots att jag har ett extremt varmt förhållande till hans romaner, läsa utan några som helst förväntningar. Även om jag vet att han är en fantastisk författare, trodde jag helt enkelt inte att en bok om löpning skulle kunna vara så värst intressant. Nog för att jag gillar att springa, men att läsa om det? Nja. Att jag ändå valde att läsa den handlade mer om att jag lätt blir fixerad vid att läsa ALLT författarna som jag tycker om skriver.

Men oj, vilken överraskning jag fick! Jag hade inte läst så långt innan jag insåg att den här lilla, till synes anspråkslösa saken faktiskt var om inte lika bra som romanerna, så ändå både extremt läsvänlig och extremt läsvärd. Underhållande, inspirerande och intressant. För det är, precis som han själv påpekar i den, inte bara en bok om löpning. Det är snarare en memoar som kretsar kring löpning, en bok som använder löpningen som ett genomgående tema samtidigt som den handlar om Murakamis liv och tankar i stort. Den består av ett antal kortare texter, skrivna mellan sommaren 2005 och hösten året därpå, under tiden som Murakami förberedde sig för att ännu en gång springa New York Marathon. Det handlar med andra ord en hel del om hans träning, men det blir tvärtemot vad man skulle kunna tro aldrig någonsin tråkigt. Nästan allt han säger om löpningen kan tillämpas på andra delar av tillvaron och han blandar upp det med så mycket annat att även den som är helt och hållet ointresserad av sporten kan läsa boken med stor behållning.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag tycker så mycket om What I Talk About... Kanske är det med boken som med löpning - man måste uppleva det själv för att förstå tjusningen. Men att läsa Murakamis stillsamma, underfundiga, intelligenta och lågmälda funderingar om allt från vikten av fokus för en aspirerande författare och språkets funktion till bästa sortens träningsskor och den godaste ölen gör mig otroligt inspirerad. Det var helt otippat och kanske just därför så mycket roligare.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Bokhoras Johanna L gillade också What I Talk About... Läs mer här.

Skräckhelg

Det är riktigt, riktigt illa att jag är ohjälpligt upptagen nästa helg. Det vankas släktkalas extraordinaire där sambon är föremål för uppmärksamheten - ergo kan vi inte smita iväg. Det är ruggigt synd, för vi skulle väljdigt gärna byta den inplanerade skräckupplevelsen mot en helt annan; det vankas monstermöte i Bokskogen utanför Malmö. Världens coolaste happening och ett måste för alla fangbangers och zombifreaks med självaktning. Och så kan jag inte vara där! Ack ve!

Vad som händer är att Lilith Performance Studio bjudit in den kanadensiska konstnären Jillian McDonald för att iscensätta en performance under namnet Undead in the Night. Publiken samlas i Malmö mellan kl 21 och 01 och i grupper om åtta bussas de sedan ut till ett skogsområde utanför stan. Där följer de en tre kilometer lång stig, på vilken de träffar på Jillian McDonalds crew på 100 personer som agerar zombies och vampyrer i mörkret och spelar upp olika scener, antingen ensamma eller i grupp, med publiken mer eller mindre inblandad. Som att gå omkring i en livs levande skräckfilm, alltså. Skulle kunna bli hur cheesy som helst, men jag tror att McDonald är rätt person att göra det bra och creepy. Hon har gjort en hel del roliga saker förut. Dessutom, Bokskogen är definitivt rätt ställe att göra det på. Det är ett stort område med massor av stigar kors och tvärs, lite lagom kuperad terräng, en del vattendrag och så den typiska, kala marken som blir under bokträd som gör att man kan se långt mellan stammarna. Jag har bara varit där i strålande solsken och då är det extremt harmoniskt, men det är inte alls svårt att föreställa sig hur det skulle se ut i mörkret. Om det sedan var så att man gick omkring där och bara väntade på att det skulle dyka upp blodiga monster runt kröken, ja då vet jag åtminstone en här som skulle kissa ned sig av skräck...Läs mer om Jillian McDonald och hennes performance här, här och här.

Siri i Stockholm!

Man skulle kunna lägga många långa timmar på att formulera det vackert, men det orkar jag inte. Istället säger jag det bara: Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm igår - skitbra! Oj oj oj. Jag har kramat mitt signerade ex av The Sorrows of an American hårt i famnen hela vägen hem, särskilt sedan de ropade ut varningsmeddelanden om fick- och väsktjuvar x antal gånger medan jag väntade på tåget på centralen. Nåde den som tar min Siri. Det känns mycket lugnare nu när den är tryggt uppställd på finhyllan i vardagsrummet igen.

Föredraget på Kulturhuset var ett av de där som man skulle vilja ha inspelat för att kunna lyssna på flera gånger, spela tillbaka och pausa för att fundera. Det fick mig att vilja läsa om alla hennes böcker igen. Det var intressant, underhållande och klargörande men ändå lättlyssnat.

Siri signerar på Pocketshop

Utgångspunkten var naturligtvis nyöversatta Sorgesång, men samtalet kom lika mycket att handla om hennes författarskap i stort. Många teman återkommer och utvecklas allt eftersom. I Sorgesång ville hon skriva om ett syskonpar som faktiskt tycker om varandra; dysfunktionella släktrelationer finns det så gott om ändå. Som äldst av fyra systrar har hon alltid fantiserat om att ha en storebror och romanens Erik ligger nära hur den brodern skulle kunna ha varit, samtidigt som Inga lånade drag av Siri själv. Siri talade också om hur det var att gå igenom "the objects of the dead" som hon gjort efter faderns död, samt om den snart smått legendariska knippan med okända nycklar som hon fann där.

Det handlade också naturligtvis om hur det påverkade henne att bo med en annan författare. Paul är hennes förste läsare (och tvärtom) och det har hittills aldrig hänt att någon av dem inte tagit den andres råd. Även när det sitter hårt inne lyssnar de på vad den andre säger om texten; Siri berättade bland annat om en passage i What I Loved, ett tiotal sidor som hon jobbat hårt med och var nöjd över men som Paul hävdade inte fungerade. De gick bort i slutversionen, för hon litar på hans omdöme. Det omvända gäller också, hon har veto när det kommer till hans texter. "Ruthless in-house editing", kallade hon det.

Siri är en morgonmänniska och skriver helst tidigt om dagarna, innan hjärnan förlorat skärpan. Upp kl 6, på plats vid skrivbordet innan 7, skriva till tidig eftermiddag, sedan läsa 3-4 timmar och sen middag, ärenden, träning - så ser en typisk vardag ut. Ambitiöst, måste jag säga. Hon arbetar vanligen 6 dagar i veckan och har alltid sett sig själv som en långsam skribent med långt mellan böckerna. Men det håller tydligen på att ändras; med ökat självförtroende, ett större lugn, mer avslappnad och med fler viktiga erfarenheter att bygga på tycker hon att det börjar gå snabbare. Hon får det rätt tidigare, med mindre arbete än förut. Just nu håller hon på med en ny roman med arbetstiteln A Summer Without Men (yay!!!). Ett steg i en ny riktning för en författare som i tio år skrivit med en manlig huvudperson, något hon upplever givit det skrivna större auktoritet. Det lyssnas mer på vad män har att säga. Jag tyckte också att det var mycket spännande att höra hennes tankar kring vad en roman ska vara, hur en riktigt bra bok är. Den bästa berättelsen är den som får läsaren att se/förstå något han/hon har varit med om eller lagt märke till men inte kunnat greppa innan boken tagit upp det. Boken hjälper läsaren att tolka världen, att se den på nytt. Bra litteratur väcker också någon form av känslomässigt gensvar inom läsaren, menar Siri. Du minns genom känslor. Den bok som väckt de starkaste känslorna hos dig är förmodligen den vars innehåll du kommer minnas bäst. Hon berättade om böcker hon tyckt varit snyggt genomförda och smarta, men som inte väckt någon känsla hos henne och som hon därför inte kommer ihåg. En favoritbok? Musils Mannen utan egenskaper.


Frågor från publiken blev det också, t ex om vad som hände med Erik efter att romanen slutade. Tja, han blir nog i alla fall aldrig ihop med Miranda. Siri ville att de skulle få åtminstone en natt ihop, men karaktärerna själva vägrade och hon lyder alltid dem eftersom de är starkare än hon själv. Var jätteroligt att höra om hennes relation med böckernas gestalter - anledningen att Leo dyker upp även i The Sorrows... är t ex att hon saknade honom och ville kolla så att allt var ok med honom. Mycket sympatiskt! Så var även förklaringen till att hon känner sig mer europeisk än amerikansk; hon tycker sig inte vara tillräckligt mycket obotlig optimist för att vara amerikan. "Optimismen beror på att amerikanerna inte har förstått att de ska dö ännu", inflikar hon.

Som sagt - en oerhört intressant stund med en oerhört intressant författare. Jag är verkligen glad att jag tog mig dit så att jag fick lyssna! Och även om jag vet att det är ett kardinalfel att kommentera kvinnliga författares utseende - gud, så elegant hon är. Smart och snygg och allmänt überintelligent. Det är inte svårt att förstå vad Paul föll för.

Ny Auster i höst

Vilket fantastiskt bra sätt att avsluta söndagskvällen: att på Bokhora hitta länk till en finfin Paul Auster-intervju gjord av Granta, där vi inte bara får veta att Paul kommer med en ny roman i höst, utan också får lyssna på hans tankar om skrivande! "The hard part is to make it look easy" säger Paul. Att få läsaren att liksom glömma bort orden, att se igenom dem och istället vistas direkt i berättelsen. Så sant som det är sagt. Det är bästa sortens text, den som lyckas med det.
Hör Paul berätta om fenomenet här (och passa samtidigt på att spana in det vackra rummet de sitter i - så kunde gärna mitt vardagsrum få se ut).

Varulvsbröllop i Las Vegas

Dagdrömma om en övernaturlig pojkvän går bra ända tills man läser saker som de varulven Ben säger till sin Kitty: "You smell worried, darling". Hm. Det är ju omtänksamt och så, men vill man ha en partner som luktar sig till inte bara hur man mår utan också allt man gjort under dagen? Ätit en hamburgare, tankat bilen, träffat mamma? Jag är skeptisk. Nu är i och för sig inte varulvar min kopp te från början, men ändå. Det är något att tänka på innan man går och åstad och börjar dejta.

Ben och Kitty har dock inte några problem med det ivriga sniffandet. Båda är ju varulvar så det går fint. Såpass fint att de i Kitty and the Dead Man's Hand, del fem i serien, planerar giftermål. Inledningen är väldigt rolig (tror jag uppskattade den extra mycket eftersom jag just nu håller på och koordinerar ett större släktkalas) - Kitty försöker fundera ut hur i all världen man fixar ett bröllop när både ens föräldrar och ens varuvlspolare samt ett par vampyrer ska vara med och parta utan att blodvite uppstår. Lösningen blir att fara till Las Vegas, men det blir inte så enkelt ändå. När de kommer dit är hotellet fullt av prisjägare på vapenmässa och fler än en av dem har silverkulor i pistolerna. Dessutom pågår något skumt på en av magishowerna, som är mer Voldemort än Joe Labero. Och vips har Kitty gått med på att köra sin radioshow i direktsändning inför publik. Och Ben går upp i rök bara ett par timmar innan det var tänkt att de skulle stå framför vigselförrättaren... Oj, oj.

Serien om Kitty var helt ok redan från första stund men har ändå blivit bättre för varje bok och Kitty and the Dead Man's Hand är inget undantag från regeln. Vaughn har hittat precis rätt form och är absolut underhållande. Det är ingen kärnfysik direkt, men vad gör det? Riktigt bra urban fantasy och ett måste för den som gillar t ex Patricia Briggs böcker om Mercy Thompson.

Dessutom slutar den med en cliffhanger. Jag funderade på varför de släppte del sex nästan samtidigt som femman, men efter att ha läst ut den är jag hyfsat tacksam över att inte behöva vänta. Ska bli kul att se vad som händer där!

En glad nyhet kommer inte ensam

Två glada nyheter:
I höst, i oktober närmare bestämt, kommer en ny Arnaldur Indridason i översättning på Norstedts. Den kommer heta Frostnätter och handlar precis som de tidigare om en av mina absoluta favoritpoliser - Erlendur. Ser mycket fram emot det!
Den som inte vill vänta till oktober innan det händer något trevligt kan ta del av glad nyhet nummer två - redan ikväll går det bra att bänka sig framför Kunskapskanalen kl 20.00. Då sänds ÄNTLIGEN programmet om Jan Kjaerstad i repris. Ni vet, det där som fått närmast mytologisk status där Jan ritar upp cirklar och spiraler på papper för att förklara strukturen i sina böcker. Nu får vi se det igen! Tjo! Helkväll med chips och dip anbefalles. Jag funderar på att knacka på hos mannen tvärs över gatan, han som har en tv som täcker nästan hela väggen i vardagsrummet, och fråga om jag får titta där. Tror att hans tv skulle må bra av att visa något annat än sport och det vore helt klart coolt att få se dokumentären i kolossalformat...

Höstfint redan nu

Tog med mig ett paket med Bonnierförlagens höstakataloger hem från jobbet i fredags. På utsidan kartongen deklarerade de kaxigt att de "hade alla favoritförfattare" och hur det är med den saken vet jag inte, men där fanns några titlar som fick mig att bli lite extra glad. Både Camilla Läckberg och Mia Törnblom kommer med nya böcker! Yay! Nä, nu är jag bara dum. Skärpning anbefalles. Vi börjar om.

På Forum i augusti kommer Jessica Kolterjahns andra roman Nattfjäril, mycket glad överraskning! Jag gillade debuten Ut ur skuggan skarpt men hade inte förväntat mig att det skulle dyka upp en andra bok så snabbt. Men hurra! Nattfjäril handlar om ett mystiskt dödsfall på ett hotell i Kalifornien i slutet av 1800-talet och är delvis based on a true story. Ska bli jättespännande!

Forum ger också ut Nick Caves roman Bunny Munros död i oktober. Lite otippat men inte desto mindre trevligt. Vet inte hur han fungerar i översättning, men det lär vi märka. För övrigt undrar jag hur länge Nick tänker envisas med den där ruggiga mustaschen? Behåring på överläppen är av ondo, vem den än sitter på.

Hos Wahlström & Widstrand hittar jag en ny Hans Koppel-bok. Ni vet, pseudonymen med den sjukt roliga Vi i villa där vi lärde oss det oförglömliga ordet pratmuppscoach. Den här gången utlovas det ensamstående mamma som genomgår medicinska experiment.

För er som trots mina ivriga tillrop inte har läst Curtis Sittenfelds American Wife ännu, så försvinner er enda ursäkt för att inte ha gjort det i augusti, då den kommer på svenska. Jag förväntar mig läsrapporter från var och en av er på mitt bord senast 1 september.

I katalogen från Albert Bonniers (som f ö skryt-publicerar ett gammalt telegram skickat till dem från John Steinbeck på framsidan...) hittar jag en ny Carina Burman, Kärleksroman heter den kort och gott. Den gör mig lite nervös eftersom den utspelas i nutid och handlar om kärlek i Visby - men vi hoppas att Carina fixar det också. Det är bara jag som fått för mig att hon är bäst fast i det förflutna. Det går säkert bra det här med.

Sedan kommer ett knippe folk som jag gillat en gång i tiden men inte längre vet vad jag tycker om: Kerstin Ekman gör någon slags remake/fortsättning på Söderbergs Doktor Glas i Mordets praktik, Inger Alfvén skriver om kärlek mm i När förnuftet sover och Håkan Nesser skriver om jag vet inte vad i Maskarna på Carmine Street. Det står att "Maskarna på Carmine Street vidareutvecklar New York-temat från Skuggorna och regnet" och att den "lyser som bara nymånen och ett författarskap i tillväxt kan". Hm. Jag anar en Håkan som går bonanza och skriver något väldigt skumt som AB svettas över att marknadsföra.

Intressantare är då att de översätter Per Petterssons Jag förbannar tidens flod. Har längtat länge efter den. Ut och stjäla hästar - oj oj så bra. Kul med mer!

Så nu vet ni vad vi ska se fram emot. Börja ladda så går jag på promenad så länge. Ska hjälpa sambon att bära hem en massa böcker. Det är sådant man ägnar söndagarna åt i ett intellektuellt förhållande...

Blurben från helvetet

Rätt blurb på rätt bok kan betyda allt, det vet varje förlagsmänniska. Fast frågan är hur många av dem som även tänker på att det omvända också gäller. Att fel blurb på boken kan stjälpa hela projektet?

Jag fick gratisex till bokhandeln av Sadie Jones debutroman Den utstötte som Wahlström & Widstrand ger ut på svenska i slutet av maj. Jag har kikat på den tidigare när vi hade den inne på engelska, men var lite tveksam så det blev inget köp den gången. Därför blev jag glad när den nu dök upp gratis, med bonusDVD till och allt. Dessutom - och det här var det avgörande för att jag plockade med den hem - stod det på omslagets baksida ett citat från Harper's Bazaar: "Om du tyckte om Ian McEwans Försoning kommer du att älska Den utstötte." OOOh, tänkte jag. Försoning är en av mina favoritböcker (eller var i alla fall, tills Keira Knightley kom in i bilden och förstörde alltsammans). Jag tog hem boken och med den följde höga förväntningarna, satta av McEwan-blurben. Den utstötte handlar om Lewis, som efter att som ung ha förlorat sin mor i en drunkningsolycka, aldrig riktigt kommer tillbaka på rätt spår. Tvär, ledsen och arg blir han alltmer utagerande och därmed missförstådd av både sin far och de andra byborna och katastrofen är inte långt borta. Den utstötte är en berättelse om sorg, utanförskap och kärlek och om hur det är att försöka hitta en plats i en värld som inte tycks vilja ha en.

För att vara en debut är Den utstötte ambitiös och hyfsat väl genomförd. Men det tar mig en jäkligt lång stund innan jag kan börja uppskatta den över huvud taget, för när jag läser hör jag hela tiden den där blurben om Ian McEwan eka i huvudet. Automatiskt jämför jag Sadie Jones med McEwan och whoops, där förlorade Jones stort. För det hon misslyckas med är just det som McEwan lyckas så sjukt bra med. Han skriver fantastiska, mångskiftande och komplexa psykologiska porträtt av människor som verkligen får läsaren att förstå deras handlingar och känna med dem. Sadie Jones klarar inte av det. Visst, det är en dramatisk historia hon berättar, visst, man skulle kunna tycka väldigt synd om både Lewis och de andra för folk är inte snälla mot dem, men.... Nej. Jones gestalter förblir påfallande endimensionella och förutsägbara. Det är inte dåligt men det är ljusår från McEwan. Hade jag varit Sadie Jones hade jag hatat personen som fick läsaren att sätta ribban på den nivån.

Så mjää, säger jag. Den utstötte får ett medelbetyg. Den är inte så bra som man kan tro och den är inte så bra som den skulle kunna ha blivit. Och missförstå mig inte här - jag dissar den inte enbart utifrån en blurb. Ett annat problem Sadie Jones har är att hon gärna nöjer sig med att återberätta/summera vissa delar av handlingen. Framför allt gäller det början av romanen, där hon helt kort refererar flera mycket dramatiska händelser istället för att ge dem ordentlig plats och gestalta dem. Greppet stör mig. Boken är inte lång, det hade alltså inte gjort något om hon hade lagt till några sidor. Nu sitter jag mest och funderar på varför i hela friden hon valt att hasta förbi scener som har så uppenbar dramatisk potential, som hade kunnat ge så mycket till berättelsen om hon givit dem lite mer utrymme. Antar att hon ville komma snabbt fram till det hon uppfattar som berättelsens fokus. Det är inte en bra idé. Jag tror att Sadie Jones kan bli bra så småningom och hon är inte dålig nu. Men hon är inte heller så bra som man skulle kunna förledas att tro. Ge henne tid och låt bli att sätta upp orimliga förväntningar, så ordnar det sig nog...

Gräset är grönare på andra sidan bokhyllan

Tio överfulla Billyhyllor men inte en enda bok som verkar lockande. Ack, ack, ack. James Bradleys The Resurrectionist som jag började på häromdagen har visat sig vara lite seg och jag började se mig om efter något annat. Inget roligt fanns hemma. Inget roligt fanns på jobbet heller. Någonstans där började jag ana att problemet inte låg hos böckerna, utan hos mig själv. Det mest störiga med hela situationen är att jag vet vad jag skulle vilja ha; om bara Curtis Sittenfelds American Wife hade varit oläst skulle den ha varit perfekt. Eller möjligen Hustvedts Sorrows of an American. En tjock, extremt välskriven, gärna engelskspråkig roman hade suttit fint. Men var är de när man behöver dem? Inte i min hylla i alla fall.

Hade jag bara fått ändan ur vagnen skulle jag kanske kunna ha löst problemet genom att gå till biblioteket och låna något, men nu är det stängt sedan flera timmar. Jag hade annars kunnat tänka mig att låna någon av Mare Kandres äldre titlar - jag blev extremt sugen på att läsa henne igen när jag såg SVT:s K-special om henne i fredags. Såg ni också? Om inte, måste ni se den! Jättespännande om en författare som verkligen är saknad. Programmet finns att se på SVT Play. Det fick mig att genast hoppa in i hyllan och leta fram de Kandre jag har: Bestiarium, Kvinnan och Dr Dreuf och Xavier - samtliga titlar jag tyckte mycket om när jag läste dem. Av någon outgrundlig anledning har jag inte läst varken Aliide, Aliide eller Bübins unge och programmet fick mig att förstå att jag verkligen missat något. Måste åtgärdas.

Extra störigt är att jag samtidigt som jag dissar alla böcker jag har tillgängliga, kan tänka ut en lååång lista på titlar jag gladerligen skulle kasta mig över om de bara fanns här:
Jan Kjaerstads nya, Charlaine Harris Dead and Gone, Stephenie Meyers The Host, Bläckhjärta, Lehanes The Given Day... you name it. Allt som inte finns här. Ynk. Varför är alltid boken man inte har i handen den roligaste?

Läskiga killar i Miami

På något sätt är det inte alls svårt att föreställa sig Jeff Lindsay smyga omkring i skuggorna i Miami en varm natt, inte när man ser den här bilden av honom:Vissa författare verkar castade för att passa in i sina egna böcker och han är definitivt en av dem. Han skulle lugnt kunna vara en bad guy som sprättade upp folk med vass kniv.

Efter besvikelsen med Dexter in the Dark förra veckan kunde man tro att jag skulle vara avskräckt, men det fungerade faktiskt precis tvärtom; jag var tvungen att köpa del 4 också trots att den bara kommit i storpocket ännu. Men jag kunde inte lämna fina Dexter i misären efter Moloch-äventyret i förra boken, det gick bara inte. Det skulle vara att skiljas som ovänner - kan aldrig vara hälsosamt för en sund och fin fiktiv relation. Så Dexter by Design blev det. Även om den var lite dyr. Och tung att hålla i. (Jag gillar verkligen inte storpocketformatet! Häftade, sladdriga saker. Hu!)

Tack och lov visade sig Dexter by Design vara ett steg tillbaka i rätt riktning. Den var inte lika bra som Dearly Devoted Dexter (tvåan, min favorit hittills i serien), men ändå. Efter skräckupplevelsen med förra delen får man vara nöjd med det lilla.

Dexter by Design börjar i Paris där Dexter och Rita är på smekmånad. Månen hänger rund och fin över Seine och de smala krokiga gatorna tycks som gjorda för lite mord, men Dexter är duktig och uppför sig. På ett galleri för modern konst hittar han det enda som intresserat honom på hela resan; en kvinnlig konstnär gör en performancevideo där hon amputerar sitt eget ben. Ungefär samma förbryllade känsla återkommer när han tillbaka i Miami åker till en ny brottsplats och hittar två lik arrangerade i en milt sagt annorlunda pose. Gränsen mellan konst och mord verkar vara oväntat tunn och det är omöjligt för Dexter att inte bli nyfiken.

Idén bakom Dexter by Design är ganska rolig och håller nästan ända fram till slutet. Jag läser och gillar - ända till jag kommer till det sista kapitlet och den obligatoriska stora uppgörelsen där alltsammans slutar på ett mycket otillfredsställande sätt. Jag tycker inte att mördarens motiv håller och inte heller att man får veta tillräckligt mycket om honom. Han blir mest en underlig, vagt irriterande skuggfigur. Och själva fighten är det inte mycket med heller. Folk uppför sig konstigt och det hela är över innan det egentligen börjat. Sedan toppas dessutom efterspelet med en sjukt dålig cliffhanger. Den sämsta cliffhangern av dem alla, skulle man till och med kunna säga. Inte ens Dexters fina cynism kan rädda det.

Det kassa slutet drar ned betyget ordentligt för en bok som annars kunde ha varit riktigt bra. Men Dexter är åtminstone tillbaka i form, som sitt vanliga jag och det gläder mig. Ryktet säger att Jeff Lindsay (som f ö är gift med Hemingways brorsdotter, noterer avdelningen för menlösa fakta) håller på och skriver del fem som ska heta Dexter is Delicious och handla om kannibalism...Nå, vi får väl se på det... Det är bara skönt att veta att Dexter in the Dark var mer av ett olycksfall i arbetet än en ny trend. Nu ska jag förflytta mig till TV:n med en skål Ben & Jerry och se på SVT:s program om Mare Kandre. Är ju otroligt kul (och otroligt otippat) att de sänder något sådant bara sådär. Me like!