Semester med Victor Legris

Så här fint har jag haft det de senaste kvällarna när jag har suttit på min balkong och läst Claude Izners Murder on the Eiffel Tower. Jag har svårt att se hur det skulle kunna bli bättre - sol på väg ner så det är mer lagom varmt än det varit tidigare på dagen, fin utsikt, bortresta grannar så det är tyst, ett glas kallt iste samt en förtjusande bokhandlare som löser brott i sekelskiftets Paris. Det är nära nog perfekt. Möjligen skulle man kunnat önska att någon uppfunnit den icke-smältande chokladen, så att man hade kunnat mumsa på en pralin samtidigt, men det vore kanske att begära för mycket.

Att jag skulle tycka om Claude Izners första bok i serien om Victor Legris kom knappast som en överraskning. Vi är liksom typecastade för varandra, jag och boken. Det är nästan så att det är lite fusk. Som om någon skrivit en berättelse efter att ha tittat på ett formulär där jag fyllt i vad jag gillar. Litteratur - check. Paris - check. Mysterier - check. Konst - check. Fin de siècle - check. Alltsammans finns där och jag faller som en fura. Efter några kapitel konstaterar jag att jag dessutom blivit lite kär i Victor. Bortsett från att han har en bokhandel på Seines vänstra strand (vilket räcker långt om man vill impa på mig), är han så ruskigt tafatt söt när han besöker en bohemflicka han är förtjust i och genast börjar sortera hennes böcker i bokstavsordning. En man för mig.

Ska jag invända något är det möjligen att deckarintrigen är lite svag emellanåt. Det svajar betänkligt när Izner ska försöka reda ut vad som ligger bakom morden. Jag är inte övertygad om mördarens motiv och tillvägagångssätt. Nu gör det inte så mycket eftersom berättelsen i övrigt har så många saker jag tycker om, men den som inte går igång på beskrivningar av dåtidens Paris ska kanske se sig om efter något mer konventionellt mysterium. Här beskrivs väldigt ingående vilka gator Victor går på och vad han ser under världsutställningen vid Eiffeltornet. Jag tycker att det är hur kul som helst och piper förtjust att "den gatan var jag på!" men är man inte road av Paris geografi blir det nog tjatigt. Systrarna bakom pseudonymen Izner (Liliane Korb och Laurence Lefèvre) handlar själva med gamla böcker är experter på 1800-talets Paris, så de skriver om det de själva gillar. Men som sagt, det förutsätter att man själv är inne på samma spår som dem.

En annan sak jag tänkte på var att samtliga inblandade uppför sig lite fel för sin tid - framför allt känns relationerna mellan män och kvinnor mer 19- än 1800-tal. Nog för att de rör sig i bohemkretsar där saker och ting var något mer liberala, men ändå. Utifrån vad jag läst om perioden i övrigt, har de nog missat lite där.

Men alla mina invändningar drunkar i det faktum att jag har så himla trevligt i Victors sällskap. Han förgyller min semester. Som tur är ligger redan del två i serien här och väntar - jag känner på mig att det inte kommer dröja länge innan jag börjar på den. Förhoppningsvis får vi fler fina kvällar på balkongen, Victor och jag.

Missa inte heller hemsidan, designad som Victors bokhandel! Me like.

Home sweet home

Tillbaka från släktsemester i bushen och den därpå följande resan till Berlin, konstaterar jag dels att det är vansinnigt skönt att vara hemma igen (även om jag haft det fantastiskt trevligt), dels att det har blivit tragiskt lite läst.

Att det skulle bli svårt att hitta läsro hos släkten visste jag redan innan jag åkte - det är samma visa varje gång, vilket gjort att jag numera inte ens packar något mer än en, max två böcker när jag ska dit. Den här gången läste jag ut Patricia Briggs Moon Called, första delen i en serie om shapeshiftande, bilmekande Mercedes. Mer om den senare - den var riktigt bra. Kommer absolut läsa även följande delar, framför allt nu när de kommer i nyutgåva utan de skäms-fula omslagen de haft tidigare.

I Berlin var det för mycket annat roligt att göra för att jag skulle gräva ned mig i några böcker. Rekommenderar staden för alla som har det minsta intresse för historia och kultur. Så mycket att se! Och billigt! Det mest litterära inslaget på den resan torde vara att jag såg Martina Lowden på Gemäldegalerie. Tror jag i alla fall. Var det inte hon så har hon en lookalike som heter duga.

Men nu är jag hemma och planerar inget annat än att ligga upp och ned i solen. Passande nog har mitt paket från Amazon kommit, så iste och böcker it is. Sweet.

I ett mörkt hörn

Semestern går sin gilla gång och även om den hittills varit extremt o-litterär, fick gårdagens utflykt den att kännas lite mer som jag. I ett mörkt hörn i källaren på en loppis hittade jag nämligen ett inbundet ex av Erik Fosnes Hansens Psalm vid resans slut - för 15 futtiga kronor. Pep av glädje. Den har jag letat efter i en sisådär 5 år. Det går med andra ord att fynda på de mest osannolika ställen. Hade jag haft lite mer tid på mig hade jag kanske kunnat hitta fler skojigheter, eftersom loppisen sköttes av en alkis som inte verkade ha någon aning om vad han hade i hyllorna. Till exempel hade han helt missat att han nog skulle kunnat ha ta mer än 5:-/st för de inbundna volymerna av Lessing... Nåväl. Det var ju bra för mig.

Annars går semestern ungefär som jag hade tänkt mig. Ingen tid att läsa annat än på kvällen när alla gått och lagt sig. Och internetuppkopplingen är så långsam att man hinner hämta fika och gå ett varv runt huset innan man ens får upp texten på sidorna man tänkt besöka. Bilder är med andra ord helt uteslutet. Jag känner mig extremt storstadsaktig som sitter och gnäller om sådant. Men som sagt - ett perfekt ex av Erik Fosnes Hansen för inga pengar alls är bra plåster på såren. Återkommer när jag är tillbaka i civilisationen.

Calliope på väg ut i bushen

Svenskans just nu vackraste ord är semester. Efter att ha tillbringat min första dag i frihet är jag någonstans mitt emellan lyrisk och resfebrigt stressad, eftersom det imorgon bär av norrut till släkten. Halva dagen har jag sprungit runt och fixat än det ena, än det andra. Men den riktiga ångesten infann sig naturligtvis när jag skulle packa de böcker som ska få följa med. Det känns som världens mest klyschiga problem att ha. Jag inser att jag delar det med större delen av Sveriges bokbloggare som planerar resor i dagarna. Så varsågoda, här är ännu ett "gud så svårt det är att välja rätt böcker till resan"-inlägg. Håll tillgodo.

Det som gör att jag fick svårt att välja vad som skulle få åka med är att jag inte kan ta det jag själv är mest sugen på eller ens det som ligger överst i läshögen. Tvärtom vet jag att det är lönlöst att ens försöka läsa Murakamis After Dark, som annars står på tur. Sällskapet jag kommer att ha förhindrar alla textuella utsvävningar som kräver mer än 25% av min uppmärksamhet, genom att ständigt prata, bjuda på kaffe eller se på tv med högt ljud.

Förmodligen skulle jag få mer läst om jag åkte elefant.

Så därför blev det en extremt enkel packning; med mig ut i bushen åker Patricia Briggs varulvsbok Moon Called, Erik Fosnes Hansens Lejonkvinnan samt en reseguide över Berlin (dit jag och sambon ska åka efter vi varit hos släkten; det är vår belöning efter genomförd släktplikt). Det är den futtigaste boksamling jag sett på länge, inte för att titlarna är dåliga, utan för att de är få. Men det är den enda jag kommer ha en chans att hinna med. Nu ska jag dricka te och tycka synd om mig själv en liten stund. Om vi inte hörs på några dagar beror det på att jag sitter ute på den internetbefriade landsbygden och tittar på kossor. Och drömmer om en tystnad stor nog att rymma Murakami.

Manchestervampyren och privatsnokan

Han är definitvit den första vampyr jag hört talas om som har manchesterbyxor. Att han dessutom försörjer sig på att skriva romanslitteratur av det sliskigare slaget gör honom knappast mindre unik. Som om allt detta inte vore nog, är Henry Fitzroy som han heter även oäkta son till Henry VIII.

Eftersom jag anser att alla vampyrer är värda att träffa åtminstone en gång, köpte jag Tanya Huffs Blood Price som är första delen i serien om Henry och hans sidekick Vicky Nelson (eller egentligen är det väl han som är hennes sidekick). Vicky är privatdeckare med ett förflutet inom polisen där hon tvingades sluta efter att hon fått en elak ögonsjukdom som hotar att göra henne blind. När hon av en slump hamnar mitt uppe i ett mord i tunnelbanan, kan hon inte låta bli att lägga sig i den därpå följande polisutredningen. Kort därefter blir hon kontaktad av offrets flickvän, som tror att förövaren är vampyr. Vicki har aldrig trott på sådant tidigare, men allt fler ledtrådar pekar åt att det är något övernaturligt på gång. Hon tar sig an fallet och finner sig snart mitt uppe i en värld full av varelser som tycks hämtade direkt ur hennes mardrömmar. Eller som i fallet Henry - ur hennes trevliga drömmar. Musklerna spelar under hans manchesterbyxor.

Tanya Huffs böcker om Vicky och Henry rekommenderas av Charlaine Harris, vilket fällde det slutliga avgörandet och fick mig att klicka på "köp"-knappen. Det är dock tveksamt om det verkligen är bra för Huff att associeras med Harris; Harris gör ju samma sak men långt mycket bättre. Har man Harris i tankarna när man läser Huff blir man lätt besviken. Huff skriver inte alls lika bra, tvärtom är både språket och strukturen i berättelsen rätt klumpiga emellanåt. Hon har en hel del goda idéer men klarar inte av att genomföra dem fullt ut. Kanske blir det bättre i kommande delar av serien; jag lär återkomma i frågan. För även om det saknas lite här och där, är Blood Price ändå underhållande. Passar extremt bra som semesterläsning om man är sugen på något lättläst och lite blod.

Tanya Huffs böcker har även filmatiserats; tv-serien heter Blood Ties. Min pocketutgåva har fått ett fruktansvärt fult tv-omslag, där det ser ut som att Vicky håller i ett gigantiskt vattensprutande gevär. Horror.

Amazon - because I'm worth it

Amazon - because I'm worth it efter att ha jobbat som en liten mupp. Jag lugnar det dåliga samvetet med att det i alla fall inte är sprit som alla pengarna går till. Så här såg dagens beställning ut, som jag hoppas ska dyka upp lagom tills semestern tar slut och jag behöver tröst för att inte deppa ihop:

Det är när jag hittar den här typen av böcker som jag börjar tro på en gud som tillverkar just sådan litteratur som jag gillar. Bara utsidan gör mig ju helt såld, och när det dessutom visar sig handla om en bokhandlare i Paris som löser kriminalgåtor i början av seklet, då kan jag inte göra annat än klicka på "köp". Det är ju så designat för mig att det nästan blir löjligt. Claude Izner är en pseudonym för två litterära kvinnor (systrar, tror jag till och med) som driver bokhandel på vänstra stranden av Seine samt skriver deckare. Eller som man också skulle kunna säga - hej, jag vill ha deras liv. Eller också inte; något säger mig att franska bokköpare är ännu värre att tampas med än de svenska. Hur som helst besinnade jag mig och köpte bara de här två delarna. Det finns fler, men jag tänkte att jag skulle vara förnuftig.

Den tredje boken jag köpte var The Seance av John Harwood. Ny bekanskap för mig, så det kanske är optimistiskt att köpa hardcover, men det var det där med I'm worth it, och jag ville inte vänta på paperback. Lät sjukt spännande hur som helst. Viktoriansk spökis, komplett med ondskefullt hus, ond bråd död, bleka sörjande kvinnor och dimma över staden. Hur fel kan det bli? Och så är den ju gruvligt snygg... Undrar när svenska förlag ska börja göra så fina böcker?

Apropå fina böcker så sparade jag den snyggaste av dem alla till sist; underbart vackra The Journal of Dora Damage av tyvärr nu bortgångna Belinda Sterling. Sååå fin! Och jag tror verkligen att den är bra. Även här är det viktorianska London, där Dora tvingas ta över sin makes arbete som bokbindare för att kunna försörja familjen. Hon börjar arbeta med erotisk litteratur eftersom det ger mer pengar, men så dyker det en dag upp en rymling på hennes trappa och hon börjar förstå att hon blivit indragen i något långt värre än lite oskyldig bokförmedling... Ser enormt mycket fram emot att få läsa den. Och alla de andra, naturligtvis. Det enda jag grämer mig över är att jag inte tänkte på att beställa dem lite tidigare så att de kunde ligga här och vänta på mig när jag kommer hem från semesterns resor... Nåväl, man kan inte tänka på allt. Bara på böcker. Fiiiina böcker.

***************************************

Och för dig som undrar - nej, jag köper inte böcker bara på grund av deras utseende. Det är bara en trevlig bonus om de ser bra ut. Men i det här fallet måste jag säga att jag lyckades få ihop en ovanligt snygg beställning.

Argh!

Dagens "nej det får inte vara SANT!!!" är ryktet att Alexander Skarsgård ska spela Eric i True Blood, tv-serien baserad på Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Jag piper av fasa! Hur kunde det hända? Har de som castar inte läst böckerna? Eric ska väl vara lite mer ... manlig än Skarsgård, eller?
Usch. Och ett usch igen. Jag är så chockerad att jag nästan tappat uttrycksförmågan. Serien har premiär i september i USA, så då får vi väl se hur illa det blir. Tills dess står jag vid mitt usch. Och kanske slänger jag också in ett fy.

Slå upp en bok

Vilken fantastiskt bra bok Berömda böcker av Britt Dahlström är! Bör finnas i varje hem med litterär självaktning. Igår satt jag och sambon och diskuterade vad Mannen utan egenskaper egentligen handlade om (jepp, sådant pratar vi om en söndagskväll - tur att vi hittat varandra så vi slipper plåga andra) och när han hävdade att mannen i fråga vuxit upp i en garderob, kände jag tydligt att vi var tvungna att gå till botten med det. Så Berömda böcker kom fram ur hyllan och vips var det löst.

För er som inte känner till Berömda böcker, så är det en uppslagsbok över just berömda böcker; här finns allt från Iliaden till Glaskupan, med utgivningsår, genrebestämning och kort handlingsreferat. Inget för den som är rädd för spoilers, men oumbärligt för den som i likhet med mig har svårt att komma ihåg hur böcker slutar. Jag tror tyvärr att Berömda böcker har gått ur tryck för det var ett tag sedan den kom, men håll utkik på antikvariat och loppisar.


Berömda böcker har också en kompis som heter Berömda svenska böcker.

Nya bilder på Harry

Inkommen från solen, röd och glad, ser jag att det har kommit upp nya bilder här på imdb.com från Harry Potter and the Half-Blood Prince. Sweet! Vi väntar med spänning på att få se resten. Kan dock inte låta bli att reagera på hur vuxna de ser ut allesammans - det är nog tur att serien snart är slut för annars skulle vi inte längre tro på att de går i skolan... Komvux, snarare. Undrar om det finns något sådant för de trollkarlar som inte klarar sina OWLs?

Nu ska jag gå och äta brownies med hallon. Lördagskvällen kunde se sämre ut.

Har ni förresten sett att SVT 1 börjar visa serien Carnival ikväll? Missa inte. Klockan 20.00 ska ni sitta i soffan om ni vill se.

En klurig liten gubbe

Kriminalroman: ordet man trycker på pärmen när man av någon anledning fått för sig att deckare är ett nedsättande ord men ändå är tvungen att sätta en genrebeteckning som berättar för läsaren att det handlar om blod och mord.

Kriminalroman: faktiskt också det som borde ha trycks på pärmen till Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Det är första (och möjligen också sista) gången jag stött på en bok som verkligen är en roman snarare än en deckare trots att den har allt som brukar ingå i den senare genren. Här finns ett mord, en polis som utreder det, ett mysterium, en skurk och ett offer. Ändå är det inte en deckare, utan snarare en stillsam, faktiskt ganska vacker och lite melankolisk berättelse om livet som inte alltid blir som man tänkt sig.

Det handlar om Ante Valdemar Roos - så tråkig och förutsägbar att han av sin andra hustru beskrivs som en möbel, av sin första som ett glas ljummet vatten. Men när han plötsligt vinner en större summa pengar förändras allt. Han köper ett ensligt beläget torp och där tillbringar han dagarna med att göra just ingenting medan hans familj är ovetande om såväl lotterivinst som husköp. De tror att han är på jobbet - men det har han sagt upp sig från. Ante Valdemar Roos är på väg mot något helt annat.

Varför Bonniers inte kunde skriva något liknande ovanstående korta handlingsreferat är för mig en gåta. Både texterna i katalogen, på hemsidan, i brevet som följde med läsexet och den som fanns på baksidan boken är bara en massa svammel som inte berättar ett dugg. Det är ju en helt vanlig bok - varför inte skriva en helt vanlig, begriplig och kanske till och med lite upplysande text för att presentera den?

Nåväl. Valdemar känns väldigt mycket Nesser i det att han är en grubblande liten gubbe som ibland visar oanad handlingskraft. Han är mycket lik Nessers andra huvudpersoner - allt från van Veeteren till nuvarande Barbarotti. Jag gillar honom, eller snarare gillar jag det han gör - människor som vågar bryta upp från sina trista liv gör mig glad. Obland blir det dock lite väl mycket gubbe - kanske har Nesser en liten medleålderskris som måste ut, vad vet jag.

Däremot tror jag att man kan bli lite besviken om man förväntar sig en spännande deckare. Här finns ingen traditionell gåta att lösa; som läsare vet man redan vad som hänt även om poliserna får fundera en stund för att komma fram till samma slutsats. Jag gillar det, men varning utfärdas till den som vill ha mer action. Berättelse om herr Roos passar bäst om man ligger i hängmattan, läser några kapitel, somnar en stund, läser lite till, dricker något kallt och gungar fram och tillbaka medan man filosoferar över tillvaron.