Tjohej är en lam rubrik men det är så det känns

Det är fredag! Jag ska vara ledig i tre dagar! Och som om inte denna källa till glädje vore nog, visade sig paketet från posten innehålla recensionsex på Ulrika Kärnborgs Myrrha! Med andra ord får jag läsa den innan alla andra och får dessutom betalt för det. Hehe. Många utropstecken! Mycket glädje!

Lön=bok

Reastart och Siri-koma: jag vet att det är mycket nu. Men missa för allt i världen inte att Johan Theorins underbart ruggiga Skumtimmen kommit på pocket nu i dagarna. Utan tvekan förra årets bästa deckare, och debutant därtill. Skynda köpa om du inte redan läst den. Har du läst, ja då är det skynda köpa och ge bort som gäller. Sjukt bra!

Bland de nya Månpocketarna den här månaden finns också Maja Lundgrens Myggor och tigrar i en riktigt snygg liten utgåva. Stod och fingrade på den igår, men köpte inte. Jag hör till de få som inte läste den när det begav sig i höstas, så eftersom jag därför ändå är hopplöst efter gör det inget om jag väntar lite till.

Istället ska jag väl köpa en del av den stooora hög som ligger undanlagd åt mig på butiken innan det går överstyr och den välter och slår någon i huvudet. I den finns några reatitlar, men inte så många: Riddarbageriets bröd, Twin Peaks guldbox, och så en konstbok om symbolismen som jag inte kan besluta mig för om jag ska ha eller inte. Snarare lutar det åt att jag tar med mig några av de engelska pocketarna som ligger där och väntar: Margaret Forsters Keeping the World Away och Strangers av Taichi Yamada. Som ni hör var det lön igår - det är synonymt med bokinköp.

Nu ska jag ut i regnet och cykla iväg till jobbet. Hoppas att de redan sålt slut all rea så jag slipper... fet chans...

Det är mycket möjligt att Gud heter Siri

Femma. Stort A. Guldstjärna. Det kan inte bli något annat för Siri. Hon ger mig en stark känsla av att vara bäst i klassen. Oklanderlig. Det är så ruggigt perfekt och snyggt gjort att man blir lite mörkrädd. Jag har precis läst ut The Sorrows of an American och jag är precis lika golvad som jag förväntade mig att bli, men det som fick mig att hamna i Siri-koma var inte som jag trodde själva berättelsen, utan strukturen, byggstenarna och sättet de är sammansatta på. Det är lite Jan Kjaerstad-varning på det; min inre litteraturvetare går i spinn över alla referenser, bilder och teman som bara skriker på att analyseras. Det är så mycket, så mycket. Och så smart, så intelligent, så överväldigande. Alltsammans hänger ihop. Alltsammans betyder något. Allt från fotot av Erik som tycks få eget liv som man kan jämföra med fotot av Iris i The Blindfold till det typiska i att föremål som tillhört avlidna personer kan avkodas och rymma nyckeln till gåtan om vilka de var i livet. Und so weiter. Där finns tusen och åter tusen paralleller att dra.

Så nu ligger jag här som en liten blöt fläck på golvet och försöker hämta mig igen. Det var så intensivt på slutet att jag nästan blev arg. För det är egentligen inte plotten som ger romanen det höga betyget; den är ganska enkel och stundtals går det nästan pyspunka i den när alla hemligheter som byggts upp visar sig vara något mindre än förväntat. Istället är det själva hantverket som bländar och imponerar. När Erik står i snöstormen i slutscenen står jag där bredvid honom och alla bilder virvlar runt oss. Har man inte sett det tidigare, ser man det då. Hur allt fungerar. Hur allt binds ihop. Att kalla det en aha-upplevelse vore lamt. Det är inget mindre än en uppenbarelse. Och det slutar ofelbart med att jag kollapsar. Hjärnan säger först herregud så bra och sedan ERROR.

Jag menar, jag älskar ju sånt här. Siri kräver mycket av sina läsare, och det är så jag vill ha det. (Hade det inte varit så sunkigt kunde jag ha sagt att jag vill ha mina romaner al dente, haha )Men någonstans står det en liten pluttedel av mig och piper om att hon saknar någon slags rå nerv i The Sorrows, någon liten hint om osäkerhet. Det finns där egentligen inte. Det försvinner under det välputsade. Men det är det enda jag har att anföra. I övrigt är det bara att buga för drottningen. Bara att ge upp och vifta med vita flaggan. Gud heter som bekant Jan Kjaerstad och bor i Norge. Men efter att ha läst The Sorrows är det också mycket möjligt att Gud heter Siri och bor på Park Slope.

I händerna på en riktigt bra författare

Få saker är så underbara som att redan efter bara några sidor i en nyligen påbörjad bok inse att man är i händerna på en riktigt bra författare. Någon som kommer att ta hand om dig på bästa sätt. Någon som kommer undvika alla fåniga intriger i plotten och eliminerar alla slarvfel långt innan de ens är gjorda. Någon som förstår vad du behöver bättre än du själv gör. Som läsare kan du bara luta dig tillbaka och njuta.

Jag har precis börjat på min nyinköpta Hustvedt, The Sorrows of an American, och det är så det känns. Som om att det här kommer bli riktigt, riktigt bra. Det vilar ett lugn över sättet hon skriver, som att hon vet vad hon gör och är övertygad om att det kommer att fungera. Samtidigt är det precis lika intelligent, flödande och fascinerande som det brukar vara i hennes texter.

Siri hemma på Park Slope

Kanske kommer en del av innerligheten i The Sorrows of an American ur de självbiografiska delarna som hon lånat in i romanen. Huvudpersonens far, Lars Davidsen, är delvis baserad på Siris egen far Erik, som skrivit ett slags memoar som han gav till släkt och vänner. I den berättade han bland annat om sin uppväxt i Minnesota och sin tid som soldat i andra världskriget. Strax innan han dog frågade Siri om lov att få använda berättelsen och det är den som nu dyker upp som fragment i The Sorrows of an American, där den blandas med de rent fiktiva delarna av romanen. Man känner igen mycket från essän Yonder (ur samlingen A Plea for Eros) och det är otroligt spännande, inte bara för att man får veta mer om familjen Hustvedt, utan också för att det är en stundtals ganska dramatisk historia.

Om jag inte minns alldeles fel var det också i A Plea for Eros som jag först läste om den nyckelknippa som Siris far hade. I romanen dyker den upp igen, när barnen städar ur sin bortgångne fars arbetsrum. Nyckelknippan var märkt med samma prydliga etikett som allt annat, men med ett långt mer fantasieggande innehåll; etiketten säger bara Unknown keys. Siri har sagt att hon brukade föreställa sig att nycklarna gick till varsin historia, så hon tyckte om att titta på dem när hon skulle skriva. Mycket riktigt läser jag också något senare i Guardian att nycklarna nu finns i rummet där hon skriver. Där finns en bild på det också:


Absolut ett av de mest prydliga författarrum jag sett hittills. Imponerande. Så nu återstår bara att se om det verkligen är som det känns, att The Sorrows of an American är en av 2008 års bästa böcker. Jag håller tummarna.

Lite latin och spöken, spöken, spöken

Carol Goodman talar till min inre nörd. Första boken av henne som jag läste, The Lake of Dead Languages, valde jag för att den börjar med en latinlektion där eleverna övar deklinationer: puella, puellae, puellae, puellam, puella läser de och jag tänker åh! Oemotståndligt för nostalgiska humanister som jag. Jag tyckte jättemycket om The Lake... men det var ändå inte förrän nu, flera år senare, som jag läste ännu en bok av Goodman, och nu hetter den The Ghost Orchid. Även denna gång var det en oneliner som fick mig på fall:

"The eloquence of water fills the hill, I repeat. How lovely. It's iambic pentameter, isn't it?"

Åh, tänker jag och så var det igång igen. Ibland tänker jag på att andra flickor nog inte går igång på samma saker som jag.

Men för dem som gör det är The Ghost Orchid om inte ett fynd, så åtminstone riktigt bra, underhållning. Alla viktiga ingredienser finns: ett gäng författare, ett mystiskt hus omgivet av en mystisk trädgård, några osaliga andar, en tragisk historia från förr och så naturligtvis kärlek med förhinder samt oäkta barn. You had me at mystiskt hus, Carol.

Det enda jag har att invända är att bokens upplägg med två parallella tidslinjer och berättelser gör att den tappar tempo och stundtals upprepar sig en gång för mycket. Men annars är den given för boknörden/humanisten/poeten/spökfreaket.

Läser också att Goodman har en ny bok på gång i april: The Night Villa. Se där, fler mystiska hus. Än så länge står det ingen info någonstans om handlingen, men jag gissar att det kommer att vara något med en mörk hemlighet i det förflutna etc etc. Det brukar det vara. Hoppas på spöken! Jag tycks ha en omättlig aptit på dem för tillfället.

Ruggig plot

Sugen på att skriva en deckare?
Titta här för ett alldeles sant och definitivt läskigt mysterium:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_877939.svd

Siri är här!

Iiiiih!

Iiiiih!

Vi har fått Siri Hustvedts The Sorrows of an American till butiken!

Iiiih!

Köpa!

Nu!

De kan inte bara packa ner sådana saker i lådorna som en intet ont anande jag ska öppna och sedan förvänta sig att jag ska vara lugn och fin när jag upptäcker vad där finns...

Jag måste säga det igen: iiiih!

Blottade bringor och bitmärken

Vad får man om man korsar Fabio med Nosferatu?

Tro det eller ej, men det blir faktiskt en hel genre: paranormal romance. För alla som alltid tyckt att det är något visst med varulvarnas håriga handflator. Ljuv, gärna förbjuden, kärlek med en övernaturlig twist. Här ryms allt från Shanna Swendson och Charlaine Harris (jag vet att jag namedroppar henne konstant, det är bara för att jag längtar till nästa del av Sookie Stackhouse) till den mer ljusskygga delen av genren. Den som bäst läses i ensamhet om natten. Det var den senare jag tänkte att vi skulle ägna oss åt idag. Jag hade nämligen lite tråkig på jobbet igår, vilket oundvikligen ledde till Amazon vilket oundvikligen ledde till dessa fantastiska omslag som jag bara måste få dela med mig av:

Dark Desires After Dusk. Ojojojoj. Jag blir så till mig att jag glömmer bort att kommentera och istället går direkt till nästa hunk. Denne man är fångad i en mer traditionell pose:

Lägg märke till det lyfta benet, komplett med foten pekande nedåt i skarp vinkel samt de plutande läpparna som kämpar för att nå varandra. Det kan jämföras med:

Ett verkligt originellt omslag - här är det machomannen som har lyft på benet och snott det runt sina drömmars mål. Antar att det har att göra med det keltiska islaget, det brukar ju ofta innebära girl power där kvinnor antingen utövar wicca i lång klänningar eller rusar nakna i skogen. Fördomar? Nej nej, inte jag inte...

Min favorit i genren muskelsvällande omslag är dock den här leopardmönstrade mannen:


Här är det riktigt avancerat. Observera hans beslutsamma men ändå känsliga blick samt hur han i sann Tyra Banks-stil vrider sig i en fördelaktig vinkel framför kameran så att hans trekantiga överkropp framträder tydligt. Hunkens hetta förstärks av elden nedtill som fint samspelar med den röda texten (vars typsnitt får mig att associera till hästbäckerna man läste på mellanstadiet, men det kanske är bara jag...).
Visst är det fantastiskt? Kan pigga upp vilken glåmig arbetsdag som helst. För dig som inte kan få nog - sök på Paranormal Romance på Amazon så kan du fördjupa dig hela dagen lång.

Poetry for Cats

Jag är ledig och läser poesi för katten. Han somnar men jag har ganska roligt.
Boken vi valt heter passande nog Poetry for Cats och är beställd ända från England. Allt för kissen.

Undertiteln är The Definitive Anthology of Distinguished Feline Verse och det är precis vad det handlar om. Med Henry Beards hjälp har en hel hoper berömda författares katter parafraserat sina ägares verk, korrekt återgivna med versmått och andemening intakta. Men innehållet har fått en mer kattig prägel. Här finns allt från Beocat och Kubla Kat till den fyrfota Poes The End of the Raven och Meow of Myself (ur Leaves of Catnip) av Whitmans behårade vän. Det är sjukt roligt, men också faktiskt en ganska imponerande prestation. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att skriva om dikterna så att de passar i en kattocentrisk världsbild. Bland favoriterna finns Hamlets katt "To go outside, and there perhance to stay/Or to remain within: that is the question" och Ginsbergs Meowl "I saw the best kittens of my litter abandoned by humans,/feral delirious rabid/propelling themselves through the calico weeds in overgrown railyards, searching for a catnip hit".


Kort sagt, oumbärlig läsning för den kattägande litteraturvetaren. Bara illustrationerna gör boken värd att köpa. Beard har också skrivit några ytterligare böcker om/för katter: French for Cats och Advanced French for Exceptional Cats och French Poetry for Cats. Självklarheter för den engagerade, frankofile kattägaren.

Spöket som kom av sig

Kanske var det jag som hade orimliga förväntningar på Laura Whitcombs A Certain Slant of Light. Men vad annat kan en stackars flicka få efter att först ha fått den rekommenderad av Stephenie Meyer-fans och sedan fått vänta i två långa månader eftersom min order hade kommit bort? Dessutom står det på hennes hemsida att hon växte upp i ett "mildly haunted house". Jag tyckte att det lät oerhört lovande.

När den så äntligen dök upp hoppade jag gladerligen hem med den tätt tryckt i famnen, gosade ner mig i soffan och ställde in mig på att få lite skön spökkänsla. Och jo, där fanns spöken. Och jo, de blev kära i varandra. Och ja, det uppstod komplikationer när de skaffade varsin kropp. Och jo, de hade spök-sex. Det piggar ju alltid upp. Men jag kom aldrig över känslan av att Whitcomb egentligen inte är en fantasyförfattare. Snarare hade hon bara råkat snubbla över en fantasyberättelse och gjorde ett inte oävet, men ändå lite klumpigt försök att skriva ner den. Framför får jag känslan av att hon inte riktigt själv tror på sin berättelse. Och om inte hon gör det, varför ska då jag?

Det stör mig eftersom A Certain Slant of Light har en bra grundstory. I en annan författares händer kunde det ha blivit fantastiskt. Men det skulle behövas mer mörker, mer bråddjup, mer ångest, mer skräck. Kanske är det för att Whitcomb valt att skriva för tonåringar som hon tonat ned det, men det var ett misstag. De bästa berättelserna håller inte tillbaka - de tror på läsarens förmåga och är obarmhärtiga mot sina gestalter.

Så mitt råd till Laura är att antingen sluta upp med att försöka skriva skräck eller också släppa hämningarna. Färga håret svart, Laura. Köp lite nya kläder. Sluta baka pajer till familjen på söndagarna. Börja röka. Ring upp Charlaine Harris och bestäm träff. Och kom ihåg att monstren lurar under sängen.

Kultur med knugen

Enligt en undersökning som IKEA gjort är kvinnor intresserade av vad kungen har i sin bokhylla, medan männen helst skulle vilja glutta på titlarna som finns hemma hos Jan Guillou. Hm. Varför i hela fridens namn skulle kungens boksamling vara den mest intressanta? No offense kungen, men du är väl inte killen man förknippar med spännande litteratur? Jag tänker mig att utrymmet delas mellan jaktböcker och konstiga presentböcker på obegripliga språk som han fått av folk på statsbesök.

Marginellt intressantare skulle väl Guillous hylla vara, men jag är skeptisk. Jag skulle mycket hellre vilja titta i Jan Kjaerstads hylla. Tänker mig att vi skulle stå där och diskutera med varsitt glas vin och han skulle förklara djupa teorier och rita såna där roliga skisser som han gjorde i K-specialen. Det vore fint. Ska man välja enbart bland svenskarna tror jag det skulle vara kul att hälsa på hos Daniel Sjölin. Med vin där också. (Märks det att det är fredag och att jag börjat tänka på helgen? Näää...) Vems hylla vill du se?

Läs mer om IKEAs undersökning hos SVD.

Kreativa klubben

För inte så länge sedan skrev jag om Pocketförlagets pyssliga marknadsföring när de skickade Mons Kallentofts Midvinterblod i en fryspåse fylld av snö.
Idag kom det ännu en lustig försändelse; ett knöligt paket inslaget i tidningspapper. Sidorna var rivna ur en engelsk dagstidning som skrek "murder" i rubriken och alltsammans var omlindat med brun packtejp. Inuti gömde sig Simon Kernicks nya deckare Handel med döden från Bra Böcker. Tillsammans med boken hade de också skickat ett helt gäng med små tunnebanekartor i plastfodral. På kartorna hade de märkt ut platser i boken och på baksidorna fanns info om författaren. Pysselklubben anfaller!
Fast de ska nog vara glada att vi bor i lilla, godtrogna Sverige; hade ett sådant paket kommit på posten i USA hade de skrikit mjältbrandsbomb och kastat det i soporna...

Sweet penguin love

Kär i en litteraturnörd? Alltid lika hjälpsamma Penguin har ett idiotsäkert sätt att imponera:

Skriv något kärleksfullt, skicka det till Penguin senast den 12/2 och håll tummarna. Om pingvinfolket tycker att du besitter förmågan att sätta hjärtan i brand kommer ditt verk att publiceras på förlagets hemsida på Alla hjärtans dag. Dessutom skrivs den in snyggt i ett ex av poesisamlingen Penguin's Poems for Life som skickas hem till dig. Stilpoäng för den som fixar en sådan uppvaktning! Delta här.

För den kärleksträngtande ger pingvinerna även ut ännu en serie klassiker. Den här gången samlas allehanda böcker under rubriken Great Loves med matchande omslag. Fast jag är lite skeptisk, måste jag säga. Inte till böckerna, men till formgivningen. Det är alla möjliga sorters växter på framsidorna, men bilderna ser mer....döda ut. Som krukväxter i norrfönster i slutet på januari, typ. Inget som får mig att tindra romantiskt med ögonen. Särskilt obegriplig har stackars Nabokov blivit:

Eh? Romans? Sweet löööve? Nej, mer en torr pinne... Stilrent kanske, men jag får helt fel associationer... Men vad vet jag? Någonstans därute sitter det kanske en hel hög med folk som går igång på lätt böjda pinnar.

Ta extra ledigt för att läsa i sommar

Har just fått sommarkatalogen från Albert Bonniers. Den bekräftar misstanken jag hade när jag såg det halvljumma vårboksnumret av SVB; de stora förlagen sparar sina bästa titlar till sommarsäsongen. Under perioden maj-juli kommer till exempel både Mari Jungstedt, Leif GW Persson, Linda Olsson, Elsie Johansson, Denise Rudberg, Ann Cleeves och Minette Walters med nya böcker. Många att lägga till listan över böcker jag kommer sälja men knappast läsa själv, med andra ord.

Istället blir jag desto gladare av att se att det äntligen äntligen äntligen kommer en ny titel av Erik Fosnes Hansen - Lejonkvinnan ges ut i juni. Jag har väntat i åtta år! Ända sedan jag läste Berättelser om beskydd. När jag nämner den nu ser alla frågande ut; det verkar som att alla har glömt Fosnes Hansen. Tragiskt! Nå, i juni ska jag påminna alla. Tjata tills öronen trillar av (förutsatt att den är bra - men det utgår jag från).

Tror också att Audrey-flickorna av Monika Björk kan vara bra, förutsatt att den inte ballar ur och går under i tant-/smörträsket och blir en sån där "varm och härlig" bok. Jag springer åt andra hållet när det står "varm" utanpå böcker eller filmer.

Och så en debutant: Marcus Grahns Picasso valde också Kristinehamn. Den har försetts med en sån där typisk, intetsägande "jag vet ta mig tusan inte hur jag ska beskriva den här boken - hoppas det låter coolt om jag bara sätter några av ingredienserna på pränt"-text i katalogen. (Och här vill jag passa på att lägga in ett fy skäms Bonniers - den typen av texter har ni haft alldeles för många av i era senaste kataloger. Kom igen! Vi vill veta vad böckerna handlar om, inte lämnas att gissa själva.) Men kodorden "omanlig vänskap, osynkad tvåsamhet, transvestiter och Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken" låter ändå skoj. Kan kanske vara något. Fast Marcus Grahn själv är född 1984, läser jag i bildtexten. Det borde vara förbjudet att bli publicerad när man är så ung. Förstår de inte att de ger oss andra ångest?? Skriver i Aftonbladet gör han också, läser jag...lyckad ung man uppenbarligen...kul att någon har något sorts karriär...inte alls bitter...ska nog sluta nu...

Ordinärtisdag med Obama

Långt borta i väster är det supertisdag; här hemma känns det påfallande mycket som ordinärtisdag. Jag jobbar kväll och kommer att ägna större delen av dagen åt min pocketavdelning, med att packa upp, fylla på och beställa. Fast blir det lugnt ikväll när jag har mitt kassapass funderar jag på att smyga åt mig lite amerikaniserad supertisdagstämning ändå, i form av Barack Obamas memoarer Min far hade en dröm. Vi fick läsex till butiken och trots att jag inte är så värst politiskt intresserad i vanliga fall, började jag bläddra i den på lunchen. Jag trodde att den som titeln antyder skulle innehålla mest smöriga plattityder, men det visade sig vara helt fel. Den var faktiskt långt mer välskriven och spännande än jag hade förväntat mig. Mycket bättre än det man vanligtvis hittar i genren, mer personlig och intressant än Hillarys bok som kom härom året. Ska man klaga på något är det väl i så fall att den inte har riktigt lika hög humorfaktor som George W Bushs små böcker i serien Bushisms... Tvärtom tror jag att amerikanerna den här gången minsann har fått sig en kandidat som både kan läsa och skriva. Kan vara kul som omväxling.

Nattliga irrfärder

Vad skulle jag göra om jag inte arbetade med böcker? Hopplöst höjdrädd som jag är, torde bergsbestigare vara uteslutet som alternativ karriärväg. Men universtitetsklättrare? Det låter mycket mera lockande. åtminstone i fantasin. Studera om dagen, vänta på mörkret och så smita ut och klättra mellan spiror, tinnar och torn på det kända universitetets tak. Jag kan inte låta bli att bli lite sugen när jag läser SVD:s artikel om boken The Night Climbers of Cambridge, där pseudonymen Whipplesnaith berättar om halsbrytande nattliga klätteräventyr över taken och längs fasaderna i 1930-talets England. Inga rep var tillåtna och det gällde att se upp inte bara för dåligt fotfäste utan också för vakterna. Trots att skolområdet verkar klättringen ha varit ett relativt vanligt nöje; vissa av de yngre lärarna deltog också, men naturligtvis under största sekretess. Jag kan inte låta bli att tycka att det låter spännande. "Halkar du har du tre sekunder kvar att leva" säger Whipplesnaith. Ooooh, tänker jag.

Läs hela artikeln här.

Lika delar konstigt & coolt

Kommer ni ihåg Gunnar Ekelöfs dikt som börjar En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror? (Läs den här om ni glömt.) Jag har precis stapplat ut ut Murakamis Hard-boiled Wonderland and the End of the World och det slog mig hur lika de två är. Trots att de kommer från helt olika håll skulle Ekelöfs dikt kunna vara kortversionen av Murakamis roman. De talar med varandra.

Berättaren i Murakamis roman är en ung man som arbetar med kryptering. Han får ett uppdrag hos en genial men kufisk forskare som sysslar med ljudvågor i ett underjordiskt labb i Tokyo. Det unika med krypteringen är att den sker direkt i berättarens huvud och utformas genom en omedveten process. Han är alltså den enda nyckeln till koden, men kan inte själv komma åt den eftersom den lagrats i en för honom oåtkomlig del av hjärnan.

Parallellt med berättelsen om krypteringen (som snart antar formen av en gangsterhistoria eftersom det är fler som vill åt den hemliga informationen) finns också en drömlik, surrealistisk berättelse om en man som just anlänt till "The End of the World", en mystisk och avlägsen muromgärdad stad. Här sker en massa saker som han (och vi) kämpar för att förstå meningen med; han får sin skugga avlägnsnad, sina ögon modifierade och ges arbete som drömläsare.

De båda berättelserna förenas när staden visar sig existera tack vare samma system som gör krypteringen möjlig - staden är en annan del av mannens medvetande men är dold för honom.

Låter det förvirrat? Jepp, det är förvirrat. Men samtidigt väldigt vackert, precis som vanligt hos Murakami. Man låter som ett svamlande mongo när man ska återge handlingen, men när man läser känns alltsammans enkelt och sammanhängande. Berättelserna skapar sin egen inre logik.

Och det är när berättelserna flyter samman som jag börjar tänka Ekelöf. Världar inom oss, kompletta och befolkade som ryska dockor gömda i varandra. Och så vi själva, som trots att vi till synes bestämmer över dessa världar, själva är fångna i något ännu större som vi inte förstår. Jämförelsen är inte vattentät, verken skiljer sig naturligtvis åt en del, men det är ändå omöjligt att inte dra paralleller. De pratar med varandra, tvärs över världen, tvärs genom tiden. Och båda möts i min bokhylla. Det är definitivt häftigt.