16 september, 2007

Den perfekta inledningen

Hur börjar man egentligen bäst en roman? Frågan fick mig att vandra runt i lägenheten i närmare en timma, ivrigt bläddrande. En efter en drog jag ut mina favoritromaner ur hyllan. Jag sökte efter den där perfekta inledningen, den där en enda mening får läsaren att omedelbart dras in i handlingen. Vilka är orden som öppnar dörren till den andra världen?

Följande tycker jag är otroligt bra (samtliga hämtade ur böcker ni absolut måste läsa om ni inte gjort det ännu):
My mother called me Silver. I was born part precious metal part pirate.
Jeanette Winterson - Lighthousekeeping

Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri
januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i en
operationssal inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974.
Jeffrey Eugenides - Middlesex

Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre
gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som
inte var han. Paul Auster - Stad av glas


Se dig för. Håll huvudet kallt, du kommer att behöva det. Staden som jag tar med
dig till är oerhört stor och labyrintisk och du har inte varit här tidigare.
Michel Faber - Sugar

Och sist men inte minst, min absoluta favorit, ur min absoluta favoritroman. Ännu oöverträffad, vad gäller såväl inledning som övrigt innehåll:
Jag har sett ett A till. Jag har sett tecken som inte kan ha varit avsedda för
något mänskligt öga. Jan Kjaerstad - Tecken till kärlek

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare på den där timmen bland hyllorna. Jag vet fortfarande inte hur man inleder den perfekta romanen. Man kan konstatera att samtliga av citaten ovan på ett par rader förmår sammanfatta stora delar av berättelserna som de inleder, men det är knappast det enda som gör dem så bra. Delvis handlar det väl om det, samt om att de kastar läsaren rakt in i romanens kärnpunkt och omedelbart sätter stämningen för vad som komma skall. Oavsett var hemligheten ligger, blev jag alldeles lycklig av att bläddra i alla dessa underbara böcker. Det är inte det sämsta en sömnig söndag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart ämne och underbara exempel! Jag längtar obeskrivligt mycket efter en ny Jeffrey Eugenides-roman. Frågan är om det går att överträffa Middlesex, i mitt tycke en alltigenom fulländad roman?

Calliope sa...

Instämmer! Det är lite hemskt att det enda som finns att tillgå är den tunna Virgin Suicides (som inte heller alls kan mäta sig med Middlesex). Å andra sidan förstod jag det som att det tog honom många år att skriva Middlesex, så vi får nog vänta ett bra tag innan det dyker upp något nytt. Och då kommer det kännas nervöst; jag har svårt att se hur stackaren skulle kunna toppa den...

Marianne sa...

Ojoj, Middlesex är en klar favorit även här!
Bortsett från alla andra kvaliteter så är den ju en släktkrönika som heter duga.


Jag kikar på Amazon.de och hittar någonting med från 2005 titeln "Air Mail". Det är tydligen en liten (118 sidor) novellsamling med tre noveller. Jag hittar inte motsvarande titel på engelska, men den borde ju finnas???

Spectatia sa...

Middlesex är bra, både inledningen och boken. Och sedan har du ju Iain Banks Crow Road, som börjar så här:

"It was the day my grandmother exploded. I sat in the crematorium, listening to my Uncle Hamish quietly snoring in harmony to Bach's Mass in B minor, and I reflected that it always seemed to be death that drew me back to Gallanach."