Förtjusande magiskt

Nu har jag ju inte sommarlov, men OM jag hade haft det, hade det här varit den perfekta boken att börja det med. The Ocean at the End of the Lane är typiskt Gaiman-magisk och precis lagom spännande för att läsas med ficklampan tänd under täcket. Ett förtrollat barndomsäventyr som både är roligt och sorgligt och samtidigt får en lite dovare ton av att det är en vuxen som minns tillbaka. Eller minns och minns ... det där med minnet kanske inte alltid är så pålitligt?

The Ocean at the End of the Lane är egentligen inte varken superoriginell eller så avancerad i sin plot, men är ändå mycket bra. Jag grämer mig lite över att det exemplar jag läste bara var lånat på biblioteket, för här fanns många meningar jag skulle ha velat stryka under och ha kvar, flera av dem handlade om hur det var att vara det där lilla udda barnet som helst bara satt i ett hörn och läste medan alla andra lekte runt ... Onödigt att säga att igenkänningsfaktorn var skyhög.

"I lived in books more than I lived anywere else. (...) I lay on the bed and lost myself in stories. I liked that. Books were safer than other people anyway."

Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.

Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.

Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.

I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.

Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.

Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

Oemotståndlig film för boknördar!

Åh, åh, ÅH! Jag har hittat en liten animerad film som ni MÅSTE se!!! Jag kan lova att den kommer smälta bokälskande hjärtan på löpande band. 

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore handlar om vad som händer när fridsamme Mr Morris en dag råkar ut för en fruktansvärd orkan, där både hans hus och hela hans bibliotek blåser iväg. Det blåser så mycket att till och med själva bokstäverna blåser bort från boken han håller med (förstå paniken!). Men när allt ser som mörkast ut, tittar Mr Morris upp i himlen och ser ... ja, vadå? Det ser ut som ett knippe flygande böcker ...?

Jag älskar den här lilla filmen – den är genial i all sin enkelhet. Det är jättesorgligt när alla böckerna har blåst bort (ja, det är även sorgligt att alla hus är trasiga, men böckerna ...!), jättesött med alla små böcker som springer omkring på smala ben, fantastiskt i det där biblioteket, roligt att han på morgonen klär på böckerna deras små skyddsomslag som varit upphängda som kläder i garderoben över natten, spännande när han lagar boken på anatomiska teatern ... ja, det är helt enkelt underbart, alltsammans!
Se filmen nu på en gång, här!

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är gjord av William Joyce och Brandon Oldenburg vid Moonbot Studios, Louisiana.