Road trip i Kalifornien del 3: Winchester-husets osaliga andar

Nu ska jag försöka berätta för er om ett hus som egentligen trotsar alla beskrivningar och inte låter sig fångas i ord - utom möjligen då med ett hänfört fantastiskt. The Winchester Mystery House, som det numera kallas, är en viktoriansk dröm/mardröm med 160 rum, 47 eldstäder, 2000 dörrar och 10000 fönster. Vad som inspirerade den arkitektoniska galenskapen (eller uppfinningsrikedomen)? Osaliga andar, naturligtvis.

Huset var från början ett helt vanligt åttarumshus, ända tills det 1884 köptes av änkan Sarah Winchester. Hon hade drygt tjugo år tidigare gift sig med William W Winchester, medlem i familjen som ägde det galet framgångsrika företaget som tillverkade The Winchester Repeating Rifle. Tillsammans fick de en dotter - men hon dog strax efter födseln. Sarah återhämtade sig aldrig riktigt från förlusten, och när dessutom William dog i tuberkulos 1881, blev hon ännu mer förtvivlad. I sorgen besökte hon ett medium, som förklarade för henne att all olycka som drabbat henne var en hämnd från de tusentals indianer, soldater och andra som dött av gevären som Winchesterfamiljen tillverkade. Sarahs enda möjlighet att undkomma dem var att flytta västerut, köpa ett hus och aldrig sluta bygga på det. Så snart byggandet slutade, skulle olyckan och döden hinna ifatt henne.

Sagt och gjort, Sarah flyttade till Kalifornien och köpte gården som då låg strax utanför San Josés stadsgräns (idag inne i stan). Hon anställde ett helt lag snickare som arbetade dygnet runt, ända fram till den natt 1922 då hon dog. Vid det laget hade det från början ordinära huset fått det bisarra utseendet det har idag - gigantiskt, totalt asymmetriskt, oförutsägbart och alldeles underbart förvillande och fantasieggande. Ologiska halvplan, sneda vinklar, trånga vrår, konstiga återvändsgränder, snirklande, slingrande korridorer, lönndörrar, fönster i golven, trappor som leder rakt upp i taket, dörrar som leder ut i tomma intet; enligt legenden var allt designat för att villa bort de andar som Sarah Winchester trodde jagade henne. Kunde hon färdas på konstiga vägar genom huset, skulle de inte hitta henne. Om nätterna höll hon seanser i ett särskilt rum försett med lönndörrar, mitt inne i huset, där hon kommunicerade med de döda. När seansen var över, kom hon med nya ritningar till snickarna om hur den fortsatta tillbyggnaden skulle ske. Så säger i alla fall legenden, och även om ens mer nyktra, förnuftiga sida måste erkänna att större delen av Sarahs hemligheter följde med henne i graven och vi därför inte med säkerhet kan säga så mycket om varför hon valde att bygga sitt hus så här, så är legenden är nästan för sorgligt vacker för att inte tro på.

Titta uppe på andra våningen - här är den berömda dörren
som leder rakt ut i ingenting!

The Winchester Mystery House var en av de absoluta höjdpunkterna på vår resa, och jag är så oerhört glad över att ha fått se det! Jag hade hört berättas om det innan, men det är OMÖJLIGT att föreställa sig hur det ser ut där inne innan man har besökt det (och det är tyvärr förbjudet att fotografera inomhus). Jag har aldrig varit i ett hus som så fullständigt motsäger alla ens förutfattade meningar om hur/vad ett hus ska vara; det är som något hämtat direkt ur en underlig dröm. Trots att jag i vanliga fall har extremt bra lokalsinne/god rumsuppfattning, tappade jag bort mig efter bara ett par minuter där inne och skulle nog aldrig ha kommit ut om inte guiden lett oss i rätt riktning (turister tillåts av den anledningen aldrig gå själva genom huset). Det är ett helt underbart, och på grund av historien bakom, väldigt sorgligt ställe - ett måste att besöka för alla, men särskilt för dem som gillar viktoriana, skräck & spöken. En fullständigt surrealistisk upplevelse!

Innan den stora jordbävningen 1906 hade huset även ett torn.

Läs mer om The Winchester Mystery House här.
Här har en sjukt ambitiös människa byggt en pepparkakshus-replika av huset ...

Road trip i Kalifornien del 2: Bland poeter och sälar i Big Sur

Big Sur - så vackert att man får ont i magen. Området ligger strax söder om San Francisco och det är härifrån alla de där flotta bilderna som man ser när folk ska göra reklam för att köra bil genom Kalifornien är tagna. Big Sur är Kaliforniens kust med extra allt - extra höga berg som kastar sig extra brant ner i det extra blå havet som skummar extra fint och vitt just här.

Områdets fantastiska natur har genom åren lockat många författare och konstnärer, bland andra Hunter S Thompson och Henry Miller höll till här. Och mest känd, förstås, Jack Kerouac. Efter att ha bott en tid i poeten och sedermera bokhandlaren Lawrence Ferlinghettis ensligt belägna stuga i Big Sur, skrev Kerouac en halvt om halvt självbiografisk roman om en författare som flyr ut i skogen för att skriva, hantera sina alkoholproblem och undkomma fansen.

Ferlinghettis stuga låg i Bixby Canyon, nära berömda Bixby Bridge, som är obligatorisk att stanna och fotografera sig intill när man åker förbi. Mitt leende döljer en grav rädsla för att sugas ner av vindarna och trilla ut över kanten; här finns inte ett räcke så långt ögat når och det stupar brant ner strax intill vägen.

Jag grämer mig fortfarande lite över att jag inte var förutseende nog att ta med Kerouacs bok som reselektyr (värsta rookiemisstaget, ju) men tröstar mig med att det knappt blev någon tid över till att läsa på resan ändå. Det fanns alldeles för mycket att se och göra. Big Sur är utan tvekan det allra vackraste området på Highway 1 mellan San Francisco och Los Angeles, så har man inte möjlighet att fara hela vägen, är det Big Sur man ska välja. Jag är fantastiskt tacksam över att ha fått fara dit; det har varit en dröm för mig länge.

Jag såg nyss också att det tydligen finns en film som kom för ett par år sedan som handlar om Kerouacs tid i Big Sur. Den heter One Fast Move or I'm Gone. Dessutom finns det en ny filmatisering av Keroaucs roman, gjord av Michael Polish, som är ny nu för i år. Båda verkar helt klart spännande - hoppas jag kan hitta dem någonstans och se!

I väntan på filmerna kan vi kika på de utomordentligt söta elefantsälarna som vi stötte på vid Piedras Blancas, en strand i södra delen av Big Sur-området. Det är tydligen ett känt ställe, men vi visste inte om det på förhand, så vi blev glatt överraskade när vi plötsligt förstod att det vi trodde var en massa stenar, i själva verket var sälar som låg och solade på stranden. Har aldrig sett så många på ett och samma ställe! Cuteness overload!

Road trip genom Kalifornien del 1: Litterära sardiner på Cannery Row

Ta-daa! Locket till en burk inlagd fisk.
(här föreställer jag mig att en smärre tystnad lägrar sig över nejden)
Men - ta-daa igen - det är ju inte vilket sardinburkslock som helst. Det är inköpt för hela 3 dollar på legendariska Cannery Row i Monterey i Kalifornien - och nu börjar ni säkert förstå den helt och hållet logiska förklaringen till att locket är med här. Det här är nämligen litterära fiskar av finaste sort. 

Cannery Row i Monterey löper parallellt med havet och hette från början Ocean View Avenue, men döptes om efter att John Steinbeck hade skildrat den i sin roman Cannery Row 1945. Romanen handlar om en samling människor som lever på och kring de sardininläggningsställen som kantade gatan under depressionen. Romanen har blivit både film och pjäs, och boken säljs numera flitigt i de många turistbutikerna som tagit över sardinställenas plats. 

På det hela taget gör stan vad den kan för att odla Steinbeck-kulten i det här området; förutom att man ser böckerna överallt, kan man promenera över Steinbeck Plaza, gå en självguidad Steinbeck-tur , titta på läskiga dockor på Steinbeck Wax Museum eller som jag - nöja sig med att posera intill författaren själv.

Om man har bil, kan man också åka en liten tur österut till Salinas, där man kan besöka National Steinbeck Center. Vi valde dock att istället gå längst bort på Cannery Row, till det stora akvariet Monterey Bay Aquarium. Helt klart värt ett besök - de har utöver fiskar, hajar och annat skoj havsuttrar, pingviner och bäst av allt: en hel avdelning full av olika sorters sjöhästar! Be still, my beating heart.

Och så finns där sjödrakar. SJÖDRAKAR! Flera olika sorter. Jag har sett såna förut, men kan ändå glo på dem hur länge som helst. Väntar fortfarande ivrigt på att någon ska skriva en bok om dem. Gärna en bilderbok då, naturligtvis. Jag lovar att köpa minst tre exemplar. 

Snart, så ...

Vad gör jag nu för tiden, varför hör ni aldrig av mig?
Jo, jag jobbar som en liten gnu för att ta igen allt som samlats på hög under de två veckorna jag och maken var på resande fot i Kalifornien. Jag jobbade ju förvisso längs vägen också, men det räckte inte till för att hinna med allt. Men det var SÅ värt det! Så snart jag skrivit färdigt mina jobbtexter (som ni ser på bilden ovan har jag god hjälp), så lovar jag berätta om hemsökta hus, sardininläggning och beatniks - allt sånt vi stötte på på vägen. Stay tuned!

The Girls - originell och fascinerande

För ett tag sedan såg jag dokumentärserien Abby & Brittany när den gick på TLC. I den följer man ett par tonårstjejer från Minnesota, som är sammanvuxna tvillingar. Från bröstet och nedåt delar de på en kropp. När jag såg serien tänkte jag att "gud, någon borde skriva en roman på det här temat" - och så visade det sig att någon redan hade gjort det. Bokbabbel tipsade om romanen The Girls av Lori Lansens, och det visade sig vara en liten pärla.

The Girls handlar om Rose och Ruby Darlen, sammanvuxna nästan kind mot kind men med varsin kropp. Ruby är spädare, och har klumpfötter så hon kan inte gå ordentligt, vilket gör att Rose för det mesta bär dem båda. Jag har aldrig sett min syster i ögonen, säger Rose i början av berättelsen, som är full av liknande skenbart enkla konstateranden som samtidigt öppnar hisnande, mörka bråddjup. För hur är det att leva hela sitt liv tillsammans med någon på det sättet? Att aldrig få vara ensam, att alltid bli utstirrad och pekad på? Lori Lansens gör ett fantastiskt jobb med att skriva fram tvillingarna, både deras gemensamma liv och deras respektive personligheter. Vad de gör, vad de säger, vad de inte säger. De hemligheter de otroligt nog lyckas ha för varandra.

The Girls är en riktigt bra bok, ett otroligt fascinerande porträtt av två unga kvinnor som befinner sig i en väldigt ovanlig omständighet. Ibland blir det lite sentimentalt, och lite väl "färgstarkt" eller "varmt" eller vad man nu ska kalla det - Isabelle Allende har blurbat boken och det ligger nära till hands att jämföra med tonen i en del av hennes berättelser. Men för det mesta styr boken fri från det, och är då bara rakt av bra. Det är ett par veckor sedan jag läste ut den nu, och jag tänker fortfarande ofta på Rose & Ruby. De är gestalter som stannar kvar - lika levande och komplexa som vore de verkliga människor. Bästa sortens romanfigurer, och här har de dessutom fått en välskriven, originell berättelse att bo i. Fint!

Samtidigt hos farbror Freud

Det hade varit en lång, hård påskhelg.

Mycket litet hade avlöpt som planerat, 

och äggen hade tagit slut redan tidigt på

långfredagens morgon.