Calliope avslöjad

Nu har både Dark Places och Louixenpixeln utmanat mig på att lista åtta fakta om mig själv, och jag vill ju inte vara den som är den, så varsågod! Åtta (okända, underhållande, häpnadsväckande?) fakta om Calliope:

1. Det finns böcker jag inte har läst. Jag förstår att det kommer som en total överraskning, men så är det. En del av dem är t o m såna som jag nog verkligen borde ha läst. (Röda Rummet, jag tittar på dig.) (Fast det gick ju bra att skriva tenta om dig ändå, då när det begav sig på litt vet ...) Jag har inte heller läst något av Arne Dahl, Paulo Coelho, Maria Lang, George RR Martin, bara del ett i Stieg Larssons Millenniumserie ... Ni ser, jag sprider åtminstone ut det olästa mellan genrerna. 
2. Jag är inte bara boknörd, utan också tenörd av stora mått. Förra veckan beställde jag en sändning med 19 olika teer (fast det var små mängder av varje, försvarar jag mig), samt att jag köpte en dinosaurieformad tekula, en Tea-Rex, haha ...
3. Mina föräldrar läser väldigt lite. Mamma läser kanske på sin höjd en Camilla Läckberg och två Danielle Steele om året, pappa max fem böcker och då alltid om andra världskriget. Min läs-gen måste alltså komma någon annanstans ifrån. Däremot har de alltid uppmuntrat mig att läsa, vilket jag är tacksam över. 
4. Jag har sekelskiftet som stilideal. Inget nytt är någonsin lika snyggt som det som fanns då. Eller sekelskifte, det var kanske lite snävt. Säg 1850-1930, så kommer det mesta med. 
5. Jag är allergisk mot acetylsalisylsyra, vilket innebär att jag bl a inte kan äta Ipren och en mängd andra mediciner. Samma ämne finns också i väldigt många hudvårdsprodukter. Det är jättestörigt. Är också allergisk mot bi- och getingstick. Om någon sticker mig, svullnar jag upp som en blobb.
6. Jag skriver själv också. Kanske får ni läsa någon gång. 
7. Skräckfilm är inte riktigt min grej. Böcker får gärna vara precis hur skräckiga som helst, men film ... njä. Vet inte hur det kan vara så?
8. Har som mål att (helst innan året är slut) springa 10 km utan att dö. Jag klarar lite drygt 5 nu i ok fart, så jag vill gärna tro att det kommer gå. Fast egentligen simmar jag helst. 

Slut på info! Jag tror att tillräckligt många redan har blivit utmanade, så jag avstår från att skicka vidare. Men häng gärna på om ni vill; länka i så fall gärna här i kommentarerna så jag kan läsa om er också.

Årets visitkortstema: vintage

Squeee!!! Mina nya visitkort till bloggen har kommit! Tjohej, vad jag ska byta med alla andra bloggare på bokmässan - det har blivit en så fin liten tradition att göra det. Jag brukar använda alla tjusiga kort jag får som bokmärken under året.
Till mina egna kort valde jag den här gången vintage-inspirerad läsning - hoppas ni vill byta med mig på mässan!

Übersnygga lästips i übertrevlig butik

Titta här!
Är inte det här några av de finaste, mest ambitiösa lästips-skyltarna ni någonsin har sett i en butik, så säg? (Klicka på bilderna för att se dem i större format.) Det är ju helt omöjligt att inte vilja plocka åt sig boken de handlar om från hyllan.

De här och flera andra lika fina, finns på Book People i Austin, Texas. Vi besökte butiken för några veckor sedan, och den var verkligen en av de där bokhandlarna där det räcker att stiga innanför dörren för att känna sig hemma. Ooooh, tänker man och ser sig förtjust omkring. Blicken irrar mellan lockande nyhetsbord och en pappersavdelning full av litteraturnördiga saker man vill-vill-vill köpa, och man förstår på bara några skälvande sekunder att det här kommer att bli en favvo-butik. Man förstår också att den här butiken kommer att få en inte oansenlig del av ens kommande lönepengar. 

Book People är en oberoende butik (alltså inte med i någon av de stora kedjorna) och så ambitiös att man baxnar. Här har man verkligen tagit fasta på att ge kunden inspiration och tips; de snygga skyltarna ovan hör hemma på tonårsavdelningen, men i princip varenda hylla i butiken har en sektion på mitten där personalens och kundernas lästips på just den avdelningen frontas (hoppas det syns lite grann på bilden nedan). Jag hittade hur många böcker som helst som jag ville läsa, bara genom att kolla tipsen. Texterna på skyltarna är också otroligt välskrivna, personliga och roliga att läsa. Jag är grymt imponerad. 

Just det här att man kan gå in och hitta en miljon böcker man inte alls kände till sedan tidigare men som man blir helt förälskad i så fort man ser dem, är något av det jag gillade bäst med Book People. Det hänger delvis samman med att de uppenbart har väldigt kunnig och läsglad personal, delvis med att de är oberoende. Jämför man med t ex Barnes & Noble, så är utbudet på de helt annorlunda och tusen gånger roligare. Jag älskar verkligen den typen av butiker och försöker handla hos dem så att de ska kunna finnas kvar.

Om jag förstod det rätt, ska det även finnas någon app genom vilken man kan köpa e-böcker hos Indiebound-bokhandlarna (Indiebound är en förening för USA:s oberoende bokhandlar), och det låter ju himla käckt. Ska kolla upp hur det fungerar, för i så fall skulle man ju kunna handla av dem även på distans, istället för att köpa hos Amazon. Det vore trevligt. 

Som om det inte vore nog med ambitiösa tips i hyllorna, har Book People även ett helt gäng olika bokklubbar varje månad. En del av dem är "vanliga" och läser t ex nyutkomna böcker, medan andra har teman som "de där klassikerna som du verkligen borde ha läst i skolan men aldrig brydde dig om", skräckcirklar, och sci-fi-cirklar. Det finns något för alla, garanterat. Utöver det anordnar de mängder av signeringar och uppläsningar. Som sagt, jag är imponerad. Och lite kär i hela butiken, tror jag bestämt. 

Book People ligger på 603 N Lamar i Austin, och här är deras hemsida, och Facebook. Väl värda att kika in på/följa för det kommer en hel del bra lästips den vägen också. 

Ett sönderkramat hjärta

Det är svårt att förstå, det var en så helt och hållet annan tid. Vi tänker oss Sverige som ett liberalt, närmast storsint land, och att det på något sätt alltid varit det, men ännu i början av åttiotalet vägrade landets största morgontidning, Dagens Nyheter, att publicera dödsannonser där den avlidne var man och den närmast sörjande var man. Med motiveringen att detta var "ovärdigt". Ovärdigt av en man att sörja en annan man.

ur Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken 

Det har hunnit gå några veckor sedan jag läste ut Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken, men den där raderna om DN sitter fortfarande fast som en liten tagg i minnet. Obegripliga och nästan lite absurda, ja. Men samtidigt inte så långt borta när jag tänker på hur det var då, när jag var liten. Jag minns hur vuxna pratade om Sighsten Herrgård. Om att dog av någon konstig sjukdom men att det inte var något vi barn behövde vara rädda för, eftersom den bara drabbade "såna där". Vi skulle inte bry oss om det. Vi skulle inte prata om det, för det var liksom smutsigt och fult, alltsammans.

På många sätt är det ganska outhärdligt att läsa berättelsen om Rasmus och Benjamin i åttiotalets Stockholm. Gardell klipper mellan då och nu, och blandar den otroligt finstämda berättelsen om hur de söker sig själva och kärleken med hårda, helt fruktansvärda fakta om villkoren för homosexuella genom tiderna. Vi får också flash forwards i berättelsen, som visar att slutet för Benjamin och Rasmus är mörkaste mörka. Det är ett riskfyllt sätt att skriva fram berättelsen och det kunde ha blivit ansträngt, men Gardell håller det hela tiden på exakt rätt sida gränsen och får de olika delarna att inte bara samspela utan också lyfta varandra. Det är helt enkelt sjukt snyggt gjort, och det gör att man känner ännu starkare för de här två pojkarna.

För det var ju verkligen det, pojkar. De var så fruktansvärt unga. Jag har sett att Gardell själv påpekat just det i ett flertal intervjuer, och det är verkligen något som slår en när man läser. SÅ unga. Och de tvingades bära så mycket.

Det är svårt att skriva om den här boken, för orden räcker absolut inte till. Den är hypad i höst, men låt inte det avskräcka dig. Det är inget marknadsföringstrick. Jo, det är det kanske också, men strunt i så fall i det. Den den bör läsas av alla, i skolor och på arbetsplatser och hemma och överallt. Den är läsvärd, enormt mycket så. Ge den en chans, och den kommer krama sönder hjärtat på dig. På ett bra sätt. Min enda invändning är att den tar slut för snabbt. Jag vill läsa allt, alla de planerade tre delarna, nu, nu.

Andra som läst: Dark Places, Bokbabbel, Fiktiviteter, DN, Expressen, SvD, GP, Aftonbladet, Bokhora, Pocketlover.

Spöken och engelska lantgods

I vissa avseenden är jag pinsamt lättflirtad. När det på bokhandelns nyhetsbord ligger en sprillans ny, fin pocket som både har ordet "haunting" i titeln och en tjusig dam i 1920-talsutstyrsel på omslaget, blir jag naturligtvis väldigt intresserad. När jag dessutom av baksidestexten förstår att boken handlar om en ung kvinna i London som strax efter 1:a världskriget blir anställd av en underlig man som tänker åka ut på engelska landsbygden för att dokumentera spöken - ja, vilar boken redan tryggt i min famn på väg mot kassan.

Jag hittade The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James på Barnes & Noble och tog med mig den på bröllopsresan i hopp om lite trevlig semesterläsning, och det var exakt vad jag fick. Spöktemat till trots är det ingen skräckbok, utan en riktigt välskriven och underhållande mysrysare, som torde tillfredsställa en hel del anglofila böjelser hos läsaren, om sådana finnes (och det vet vi ju att de gör ...). Ingen livsomvälvande läsupplevelse, men en verkligt trevlig och bra semester-/avkopplingsbok!

Simone St. James har ännu en bok på gång med liknande tema. Titeln är An Inquiry Into Love and Death och den släpps i mars nästa år. Tyvärr verkar den handla om ett annat persongalleri (jag hade gärna läst mer om dem man möter i Maddy Clare-boken för jag gillade dem), men jag kommer säkert att läsa den ändå.

Simone St. James har även en hemsida att titta in på.

För ökad Cthulhu-känsla i hemmet

Något för alla Lovecraft-läsare där ute, kanske?
Hittade denna ljuvliga bläckfisklampa på Erin Morgensterns Instagram. Väldigt snygg och stämningsskapande i hyllan. Gillar att den dessutom parats ihop så fint med boken Poems of the Sea.

Cool? Blasé? Hipp? Passionerad?

Det har hunnit gå några dagar sedan jag läste ut Karolina Ramqvists Alltings början, och det konstiga har hänt att jag har börjat tycka mer om boken sedan jag avslutat den än vad jag gjorde under tiden jag läste den. Jag tycker tydligen mer om att tänka på boken, eller på idén om boken, än om att läsa själva boken. Mycket mysko. Jag gillar ju Ramqvist sedan tidigare, och var jättepepp på boken?

Hur som helst kan vi nog konstatera att jag är kluven. Utan tvekan är Alltings början en välskriven roman som tar upp en hel hop ämnen och teman som jag tycker är intressanta. Feminismen, till exempel; hur ska man förhålla sig till den idag, när generationen före redan gjort alla tänkbara sorters uppror? Vad finns kvar att kämpa mot/för, och hur ska den kampen i så fall se ut? Hur skapar man en egen roll?

Eftersom jag är född ungefär samtidigt som huvudpersonen Saga, är boken också full av igenkänning - hej, mitt 90-tal! Fast Saga liknar mer de där coola typerna som jag såg upp till och aldrig vågade närma mig när det begav sig. De med rätt attityd, rätt kontakter, rätt vänner, rätt allting. De som man såhär i efterhand trots allt inte är så avundsjuk på längre.

Och kanske är det just i attityden det ligger. Saga är cool, enormt cool. Så cool och rätt och hipp att jag blir alldeles matt. För hon är också så fruktansvärt blasé hela tiden. Ingenting verkar göra något större intryck, inte ens sådant som per definition borde vara ganska omvälvande. Istället flyter alltsammans bara på, i ungefär samma ton hela tiden. Sagas attityd går igenom hela texten, och gör på något sätt att hela berättarstilen blir blasé. För mig funkar det inte riktigt, för jag vill känna mer när jag läser. Om det händer huvudpersonen något dramatiskt, vill jag känna det. Det gör jag inte här, där allting berättas med ungefär samma stil/(brist på) engagemang rakt igenom, oavsett vad som händer. Jag har t ex jättesvårt att förstå hennes relation till Victor: det står att den är passionerad - men när jag läser scenerna där de är tillsammans är de helt torra, kortfattade och nästan kliniska. Jag får liksom inte ihop det. Jag tycker istället nästan att det blir lite tråkigt i längden.

Samtidigt - det är en stil, ett sätt att berätta och förhålla sig. Det är en stil som på många sätt passar den typ av människor och den tid/plats som romanen handlar om. Den är konsekvent genomförd. Så kanske får jag bara fortsätta vara kluven. Kanske får jag sortera in Alltings början under kategorin "välskriven, smart och intressant bok, men inte riktigt min kopp te ändå"?

Andra som också läst: Marcusbiblioteket, Kulturdelen, Sundsvalls tidning
Jag tycker för övrigt att det här är en kul iakttagelse ...

Louisiana Literature 2012

Patti Smith, Jonathan Safran Foer, Jeffrey Eugenides, Nicole Krauss, Hisham Matar, Alan Hollinghurst, Kerstin Ekman, Linn Ullmann, Kiran Desai, Göran Sonnevi, Anne Carson ... vill ni se & höra alla dem på en gång ska ni åka till danska Louisiana, som håller sin årliga festival Louisiana Literature 23-26 augusti. Jag är ju på annat håll så jag kan inte fara dit, vilket jag grämer mig lite över när jag ser listan över deltagande författare. Hade framför allt hemskt gärna velat höra Jeffrey Eugenides. Men vad är väl en festival på Louisiana ... Åk dit, ni som har möjlighet! Och missa för all del inte att titta på museets samlingar och skulpturparken samtidigt. Sevärt & jättetrevligt, alltsammans!

Läs mer om Louisiana Literature och se övriga medverkande författare här.

Vi avbryter läsningen för en hundkram

Jag vet att jag redan har en fånig liten hund, men ibland tänker jag mig att jag skulle vilja ha en till, och då företrädesvis en mops. Tänker mig att det skulle kunna bli ungefär som på bilden ovan. Te, bok och mopskram!

Bilden hittad hos English Muse (kika in där, finns hur mycket fint som helst!).

I visitkortsmakartagen

Av allt (Twitter, that is) att döma, sitter stora delar av bokbloggarsverige just nu och tittar på moo.com för att designa och beställa nya visitkort inför bokmässan. Visitkort till bloggen kan ju verka helt onödigt, men är faktiskt riktigt käckt, framför allt när man träffar många nya bloggbekantskaper på en gång. Inte heller fel att ha och dela ut till förlagsfolk m fl som man stöter på vid räkmackan eller bubblet eller Park. Jag upptäckte när jag rotade igenom lådorna hemma att mina gamla kort nästan var helt slut (har tydligen varit flitigare med att dela ut dem än vad jag trodde), så jag har giltigt skäl att beställa nya (vilket jag säkert hade gjort i vilket fall bara för att det är skoj). Ska nu bestämma mig för hur de ska se ut, och det lär ju ta en stund. Under tiden får ni kika på den här fina samlingen bokbloggarvisitkort från en tidigare mässa (2010, tror jag), tjusigt fotade av Bokbabbel:

Bokmärke med semesterkänsla

Tja, det här är väl vad man skulle kunna kalla desperat. Jag är sedan igår tillbaka och jobbar efter några extremt sköna och välbehövliga semesterveckor, och även om jag har ett fantastiskt trevligt jobb så är det inte utan att jag längtar tillbaka till den där evighetslånga sandstranden som vi besökte på bröllopsresan ... Alltsammans avspeglar sig naturligtvis i val av bokmärke (hur ska man annars kommunicera känslor?): för tillfället använder jag en kaffebryggningsmanual från hotellet där vi bodde. Den har till och med lite sand på sig fortfarande, som korn efter korn dröser ut när jag öppnar boken.
Vad använder ni som bokmärke just nu?

Therese Bohman twittrar på @sweden

Ni missar väl inte att Therese Bohman är denna veckas twittrare på @sweden-kontot? Ser fram emot det! Jag följer hennes egna twitterkonto i vanliga fall och gillar skarpt - ska bli roligt att se vad det blir när hon tar över hela Sverige ...

The Booklover's Map

The Booklover's Map of America Showing Certain Landmarks of Literary Geography - visst låter det underbart frestande? Det är en karta över det litterära USA, ritad på 1930-talet av Paul M. Paine. Jag kan utan problem sitta hur länge som helst och titta på såna här kartor, vrida och vända på dem för att läsa allt vad där står. Den här skulle jag gärna ha som plansch att hänga på väggen, det hade passat fint intill bokhyllan.
Klicka på bilderna för att se dem större och läs mer om kartan hos Brainpickings, där jag först såg den.

Bröllopsresa de luxe

Så här ser min utsikt ut just nu - har det oförskämt bra på South Padre Island med maken på vår bröllopsresa! Bokpackningen löste sig fint; jag har bara med mig tre böcker (och några på paddan, i reserv ...) och de kommer garanterat att räcka resan ut, för här finns alldeles på tok för mycket annat roligt att göra för att jag ska vilja läsa. Bland annat har vi besökt ett rescue center för havssköldpaddor, tagit en ridtur med häst längs stranden och  - som sig bör - druckit bubbel i solnedgången. En fantastiskt trevlig avslutning på semestern, detta (nästa vecka börjar jag ju jobba igen). Tills dess ska ni också få en recension av boken på bilden, The Haunting of Maddy Clare - riktigt bra så här långt!

50 Shades of Lip-biting Boredom

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag väntade mig när jag började läsa supermegatokhajpade, supermegatokbästsäljande Fifty Shades of Grey. Men nyfiken var jag åtminstone; vad tusan ÄR det alla köper och läser och pratar om, liksom. Måste undersökas. Och ja. Eeeh ja. Nu har jag läst. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Man kan börja med att konstatera att boken är lättläst. Det är bra. Det är ganska lätt att tycka om huvudpersonen Anastasia; hon är harmlös, snäll, en typisk girl next door. Man förstår att många säkert kan identifiera sig med henne. Och det är väl trevligt om böckerna kan inspirera folk till att ha mer/annorlunda sex. Det kan ju vara kul.

Men - och det är inte bara ett, utan flera gigantiska men - resten har jag väldigt svårt för. Det vilar en kraftigt unken könsrollsordning över hela anrättningen, och den går långt utanför det som händer i sovrummet. Jag tror inte att den har så mycket med BDSM-scenen att göra; som jag förstår det har väl en del som sysslar med det tvärtom blivit irriterade på att boken ger en skev bild av vad de gör. För i Fifty Shades of Grey handlar det lika mycket om att Christian vill att Ana ska vara undergiven i vardagen som i sovrummet. Han gillar att bestämma, punkt slut. Han är ett kontrollfreak av guds nåde och han får Edwards stalkertendenser i Twilight att framstå som ett intet. Ana protesterar lite lamt, vinner några segrar som hon storligen gläder sig åt, men som i grund och botten är ganska betydelselösa. Jag blir illa till mods av att läsa om någon som är så viljelös som Ana, och då menar jag inte bara i sängen utan i deras relation i stort. Det gör mig sorgsen att vi inte har kommit längre.

Jag kan för mitt liv inte heller lockas att tycka att Christian är tilldragande; jag tycker mest att han under större delen av boken framstår som ett arrogant, översittande praktarsel. Det hjälper inte att han gång på gång på gång beskrivs som världens snyggaste, hetaste man. Jag tycker ändå att han är olidlig.

Och så var det upprepningarna. Inner godess, oh my, stop biting your lip ... Överallt. Överallt. Och så igen. Det blir parodi av det till slut.

Och sexet, då? (Jag vet att ni undrar!) Ja, jag vet inte. Jag har för min del svårt att komma över det där att min inre feminist sitter och gråter pga Christian & Ana, så jag blir inte så till mig. Och utöver det  kommer jag på mig själv med att tänka "nej men för helvete, inte IGEN ..." när de ska till att göra något. Jag tror inte att det är så det är meningen att man ska tänka. Om man tycker att Christian är fantastisk så tycker man kanske att sexskildringarna är bra, men jag är som sagt inget fan och det blir rätt enahanda att läsa om alla himmelska, världsomstörtande orgasmer efter ett tag.

Jag hade ju inga jätteförväntningar på boken, men jag hade nog i alla fall hoppats på att den skulle vara lite underhållande. Det tyckte jag inte riktigt att den var. Förstår jag ändå varför den säljer så läskigt mycket? Jodå. Kommer jag att läsa de två andra delarna i serien? Definitivt inte.

Andra som också har läst: Helena, Bokbabbel, Bokhora, SvD, Boklysten, Helen Alfvegren.
Vill ni läsa boken på svenska, kommer den i översättning hos Norstedts i höst. 

Ett utsökt mörker

Dagen efter att jag läst ut Elizabeth Hands Generation Loss är vi på zoo. I akvarie-avdelningen ligger en gigantisk snapper turtle och tittar slött på besökarna genom glaset. Jag backar långsamt därifrån och släpper inte sköldpaddan med blicken, skyndar mig ut till de andra djuren igen. Det är egentligen inte sköldpaddans fel, och jag ska inte spoila något för er som inte har läst Generation Loss, men låt oss bara säga att det finns scener i boken som gör det svårt att se sköldpaddor som enbart söta, fridsamma varelser. Scener som kommer stanna kvar länge, länge.

Just Hands förmåga att skapa starka bilder är en av de absolut största behållningarna med Generation Loss. Hon skriver fram oerhört starka bilder av unika miljöer, av originella karaktärer, eller till och med bilder av bilder - huvudpersonen är fotograf, och här finns massor av foton beskrivna så att man verkligen ser dem framför sig. Jag tänker på hur Siri Hustvedt gör likadant med konstverken i What I Loved. Galet skickligt.

Hela berättelsen i Generation Loss är också otroligt stämningsfull; Hand skapar ett mörkt och hemlighetsfullt Maine som det ljuvligt ruskigt att besöka. Det går inte så fort fram (åtminstone inte i bokens första hälft), och det är ingen deckar-deckare, så den typen av förväntningar ska man inte ha, även om här finns ett slags kriminalfall med en ung flicka som försvinner mm. Men på det hela taget mycket snyggt genomfört och mycket läsvärt på alla sätt. Jag förstår varför så många andra bokbloggare har Elizabeth Hand på favoritlistan, och konstaterar ännu en gång att man lugnt kan lita på alla boktips från bokbloggarnas kärntrupp. Känns fint!

Missa för allt i världen inte att Elizabeth Hand besöker Sverige i höst! 8 sept kan ni se henne hos Uppsala English Bookshop, intervjuad av allas vår boktipsardrottning Helena.

Andra som också har läst Generation Loss: Fiktiviteter, Bokhora (Helena), Bokstävlarna, Glory Box, Lingonhjärta, Bokbabbel, Fru E, Eli.  

Bokpackning på bröllopsresa

Veckan som kommer blir min sista lediga semestervecka innan det är dags att ta mig samman och börja jobba igen - och den ska tillbringas på bästa sätt med att jag och maken ska åka på vår bröllopsresa. South Padre Island vid mexikanska golfkusten är målet, och förhoppningsvis blir det lika trevligt som det ser ut på bilderna jag sett därifrån. Sol & bad galore - de har till och med en sandslottsbyggarkurs man kan gå. När det gäller stilförebilder, satsar jag på något typ det här:  

Ok, kanske lite mindre konstgjord bakgrund, men annars, så ... Posen, boken och det saliga leendet är helt rätt. Särskilt för resan har jag köpt en tygpåse att bära badkläder i. Jag försatt naturligtvis inte tillfället att köpa en med litterär anknytning (vem gillar inte att köpa nördtygpåsar?), så jag införskaffade denna på Barnes & Noble:

Citaten kommer som synes ur en massa roliga böcker. Tycker den är mycket spiffig!
Nu återstår endast den delikata frågan hur många - och vilka - böcker man bör ta med sig på sin bröllopsresa. Å ena sidan: maken kanske tar illa upp om jag tar med för många. Det torde väl vara meningen att vi ska göra annat än läsa. Å andra sidan: hur många böcker behöver man inte för en genomsnittlig badsemester? Tonvis. Å tredje sidan: maken kommer också att ta med böcker och läsa. Å fjärde sidan: vi åker bil härifrån = möjlighet att packa mycket. Jag har en massa skojiga höstböcker som ligger här och väntar på att bli lästa. Med andra ord, beslutsångest! Bibliofilens ständiga ressällskap ...

Matcha bikini + bok

Att matcha nagellacket till boken är ju en fin gammal sedvänja hos många bokbloggare (looking at you, Bokomaten, Bokbabbel m fl!), men vad säger vi om att matcha badkläderna med strandläsningen? På Tumblr hittar ni matchbook.nu, som har en uppsjö olika kombinationer på temat. Kul!

Klicka in på matchbook.nu för att se fler badkläder + böcker!

Har Gillian Flynn bra boksmak?

Gillian Flynn tipsar om några av sina favoritböcker hos Barnes & Noble: på listan hittar vi Sara Gran - Dope, Patricia Highsmith - The Talented Mr Ripley, Karin Slaughter - Criminal m fl. Jag har faktiskt inte läst en enda av böckerna hon nämner, vilket ju känns tragiskt. Men hur är det med Gillian rent allmänt när det gäller det här? Är hon pålitlig som boktipsare/blurbare? Någon som vet? Det finns ju vissa författare som man lugnt kan läsa allt de sätter blurb på, trygg i förvissningen om att de har bra smak, men Gillian är ett oprövat kort för mig. Vet ni?

Se Gillian Flynns alla boktips här!