05 februari, 2012

Deckardebut i en svunnen tid

Hon hittas av en man som söker tillfälligt skydd för natten, åttaåriga Ingrid Bengtsson. Hon har slagits ihjäl men lagts tillrätta på ett sätt som nästan ser varsamt ut. Trots att polisen snabbt kommer till platsen, finner de ytterst få spår att följa. Den unge kommissarie Stierna som leder utredningen vet det inte då, men många år senare ska fallet Ingrid fortfarande komma att följa honom. Vad var det egentligen som hände den där natten? Och hur ska han kunna leva med det?


Pontus Ljunghills debut En osynlig skapar en fin tidsstämning, både i delarna som utspelas året för mordet 1928 och i de senare i början på 1950-talet. Jag gillar den intelligente och lite vemodige kommissarie John Stierna, och det är befriande att läsa en deckare där allt inte går att lösa med dna eller sökningar i databaser. Däremot tycker jag att själva berättelsen går väl långsamt fram; det är väldigt mycket funderande, en del upprepningar och flera kapitel som inte riktigt tillför något utan mest bara finns där. Jag skulle gärna ha sett ett mycket starkare driv framåt. Kanske har det delvis med etiketten deckare/spänningsroman att göra; den skapar förväntningar som inte riktigt infrias. Ja, här finns ett kriminalfall, och ja, det handlar om poliser, men En osynlig är snarare en roman om en mans förfall. Inte så spännande, utan mer en nostalgisk, lite melankolisk berättelse med känsla av ungt 1900-tal.

Kika gärna på boktrailern; den fångar bokens känsla riktigt bra även om den är kort:


Tack till Wahlström & Widstrand för rec ex!

Andra som också har läst: SvD, Nisse Scherman, Jennies boklista.

6 kommentarer:

Helena (Dark Places) sa...

Har varit sugen på den här sedan jag först hörde om den. Är ju, milt sagt, en sucker för forna tiders deckare (Christie, Trenter, Lang, et al) och det känns sympatiskt att någon ger sig på att skriva nostalgiska deckare i dagens Sverige. Ska definitivt läsa. Fast det där med att mordoffret är en åttaårig flicka... aj, mammahjärtat! Särskilt ingående och våldsamt är det väl inte? Har egentligen ingen goregräns, men barn och katter, du vet... :)

Calliope sa...

Förstår exakt hur du menar - beskrivningen av mordoffret/mordet här är ju av naturen inte så trevlig, men den är ett intet mot mycket annat vi har läst ... Vet inte vad det säger om oss? ;)

CAB sa...

Härligt omslag, sådan ser man inte särskilt ofta.

Calliope sa...

Omslaget är snyggt! Dock gjort i en papperstyp som väldigt lätt fnasar upp sig; trots att jag läst väldigt försiktigt är den redan sliten på hörnen :(

Thomas E sa...

Hm. Är tolkningen att du inte alls rekommenderar den här boken? Lite osäker på vilket betyg den fick...? ;)

Calliope sa...

Den får en medelbetyg: jag tycker att Ljunghill har lyckats väldigt bra med språk, stil och känsla. Han har även skapat ett starkt persongalleri, med gestalter som känns spännande. Däremot tycker jag att dramaturgin är lite mindre bra. Jag skulle gärna ha sett att berättelsen gick snabbare fram och hade ett starkare driv.
Så - både bra och mindre bra! Slutbetyget höjs dock om man tänker på att Ljunghill är debutant. Det är väldigt bra skrivet av någon som tidigare inte har givit ut något. Torde lova gott för framtiden!