28 september, 2011

Gratis ljudbok från Laudio

En fin sak med bokmässan (bortsett från allt det där jag redan har tjatat om) är att det finns så mycket kul gratissaker att få. Allt från snygga tygkassar (fick en fin av Gilla böcker, men missade tyvärr den som Opal delade ut med Funkes Recklessmotiv... illa) till godis, tidningar och böcker. Från Laudio fick jag en gratis ljudboksnedladdning, Johan Theorins Sankta Psyko. Jag har inte testat Laudio tidigare, så det ska bli intressant att se hur det fungerar. Jag laddade ner boken igår och hoppas kunna börja lyssna idag. Hoppas på väldigt mycket väldigt läskigt - det är ju ändå Theorin vi pratar om.
Någon annan som provat Laudio tidigare? Eller andra, liknande tjänster?


26 september, 2011

Bokmässan - the photo blog

Bokmässan kan göra saker med en. Man kan till exempel ha så väldigt kul i fyra dagar att man inte riktigt tänker på att fotografera, trots att man har med sig kameran. Mässan är en gigantisk mingelfest där man sticker emellan med signeringar, monterframträdanden och seminarier på stunderna när man inte umgås med trevliga författare, förlagsmänniskor, bokhandlare, bokbloggare och annat löst folk. Man springer runt från morgon till morgon (nätterna försvinner liksom på vägen) och det sista man tänker på är att blogga om det.
Mässan kan också ha den effekten att man när den är över knappt orkar kravla sig till jobbet dagen efter att man kommit hem. Trots det är man duktig flicka och arbetar. Det leder till att man sedan inte orkar göra så mycket mer än att posta de bilder som ändå faktiskt blev tagna:


Mycket trevligt & intressant seminarium om fantasy med Jo Salmson, Martin Widmark och Sara Bergmark Elfgren. Fler drakar och ormapor åt folket!


Psykologer skriver romaner var titeln på ett seminarium där Jenny Jägerfeld talade med Calle Brunell och Per Naroskin om hur det är att skriva skönlitterärt samtidigt som man arbetar som psykolog.


Bokvideon till Calles bok Brev från en bruten horisont vann dessutom pris för årets bästa bokvideo på mässan. Heja, heja!



Här pratar Torbjörn Flygt om vägen från Underdog till Outsider, iförd poppigt röda strumpor. Jag fick lust att läsa om båda böckerna i följd - men det projektet får nog vänta lite...


Jag sprang ut från seminariet med Flygt och hann precis ställa mig i kön in till salen där Jonathan Franzen skulle prata, innan kön blev toklång. Det var Franzens enda framträdande på mässan och han var på gott humör. Mycket mer skojfrisk än jag hade föreställt mig att han skulle vara. Lite elak mot intervjuaren dock; han avfärdade brutalt vissa frågor med ett "det där tror jag inte att varken jag eller publiken är intresserad av, ta nästa".


Att få se två Nobelpristagare på en och samma mässa hör inte till vanligheterna, men det var ju inte nog med Herta. Björn Wiman samtalade med Mario Vargas Llosa på DN:s scen. Vargas Llosa var dock i ärlighetens namn något av ett sömnpiller att lyssna på...


Camilla Läckberg och Amanda Hellberg höll tillsammans ett jättebra seminarium om skrivande och sina respektive vägar till att bli utgivna. Mycket lärorikt och fullt av tips för den som själv är intresserad av att få ut sitt manus.


Anna-Karin Palm berättade om nya romanen i Bonniers monter. Kul att höra på - trots att jag har läst alla hennes böcker har jag aldrig sett henne live tidigare.


I Bonniers monter berättade även Marie Hermanson om nya romanen Himmelsdalen. Är mycket pepp på att läsa den!


Christoffer Carlsson klagade innan sitt seminarium över att han var trött, men gick sedan ändå upp på scen och höll ett alldeles ypperligt föredrag om sin bok Den enögda kaninen. Själv satt jag och funderade på om det inte borde vara förbjudet att vara så ung och så begåvad och allmänt proffsig. Åtminstone om man är yngre än jag är. Förmodligen borde det vara det.


Knaus! Kamp! Pepp! Johanna Lindbäck och jag var båda mycket exalterade över att få lyssna på när Aris Fioretos intervjuade Karl Ove Knausgård om den gigantiska kampen. Saknar lite ord över hur mycket jag väntar på nästa del. Observera att Fioretos i likhet med Flygt har poppiga strumpor till sin annars ganska strikta outfit.


Var jätteglad över att kunna lyssna på Sofia Nordin när hon berättade om superba romanen Gå sönder, gå hel. Jag blev väldigt förvånad över att höra att bokens båda delar var skrivna med så långt mellanrum; det är skickligt att få ihop dem så otroligt väl i god tid.


Wordfeud. Ingen torde ha undgått fenomenet. Själv är jag glad över att inte längre vara ensam Alfapet-/Scrabblenörd, utan istället en av hippa gänget som spelar populära bokstavsspel. Här ovan ser vi den livesända (och livekommenterade!) finalen i turneringen som anordnades på mässan. Piratförlagets Mattias Boström spelar mot Scrabbleförbundets ordförande Johan Berner.

Lite oväntat, men en av mässans höjdpunkter var seminariet om boken Eld blod död. Jan Gradvall talade med författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg om den svenska metalscenen och jag flyttades raskt tillbaka till mina tidiga gymnasieår på västkusten, mitt emellan Göteborgsmetallen och de norska dödsmetallarna. Köpte boken och fick ondskefull signering med upp och nervända kors och pentagram och låtcitat. Jag började läsa den redan på tåget hem och är hittills mycket nöjd. Fullständig rapport kommer!

Ja. Det var mässan i bild. En pyttedel av mässan. Jag hade helt otroligt kul i fyra långa dagar. Seminarierna, både de som fångats på bild och de andra, var överlag väldigt bra och det var fantastiskt att få chans att träffa alla trevliga människor som jag annars främst har kontakt med över nätet. Vi ses nästa år igen!

22 september, 2011

Bokmässan, dag 1

Det har varit en lång, fin första dag på bokmässan! Redan nu är jag mycket nöjd med allt jag har sett - och då är det ändå tre dagar kvar. Sweet!

På invigningen höll Herta Müller tal, ett långt sådant. Jag trodde bara att hon skulle säga hej och välkommen, men hon pratade en lång stund. Mycket intressant & jätteroligt att ha fått chans att se en livs levande Nobelpristagare på så nära håll. Måste erkänna att jag blev ganska starstruck när jag såg att hon strax innan invigningen satt bara ett par meter ifrån mig.

Lite tomteblossiga fyrverkerier vart det också. På bilden syns Herta, bokmässans vd Anna Falck och tre tyskspråkiga ambassadörer.


Ni får ursäkta att bildkvalitén inte är den bästa... Mörkt i lokalen och zoom gör inga underverk.



Ett av dagens allra bästa seminarium var det med Lotta Olsson och Cornelia Funke (ovan). Funke var otroligt inspirerande och spännande att lyssna på. Bland annat pratade hon om sitt skrivande, slog ett slag för fantasygenren och gav tips till den som själv var intresserad av att skriva. Hon berättade också att hon brukar skriva om alla sina bokmanus 6-7 gånger/styck innan hon är nöjd. Det är fullständiga omskrivningar också, inte bara enskilda stycken som ändras. Imponerande! (Och möjligen en nyttig sak att tänka på för den som tror att texter inte behöver redigeras innan de går till tryck.)


Här ser vi Hanna von Corswant, som debuterar med romanen Barnflickan. Är mycket sugen på att läsa den. Skräck är genren. Gilla!

Petra från Breakfast Book Club och Karin från enbokcirkelföralla blev intervjuade i Formas monter om bokcirklar. Mycket roligt att lyssna på!

Boel Hackman höll ett jätteintressant seminarium om Harriet Löwenhjelm. Tallyho, tallyho jag har skjutit en dront! Jag hoppas få anledning att återkomma till det, för jag vill verkligen läsa Backmans bok. Harriet är en favorit.

Utöver det har jag träffat en miljon trevliga bloggare, förlagsmänniskor, bokhandlare, författare och andra. Så himla roligt att ses (igen)! Hoppas springa på många fler av er de kommande dagarna.
Nu ska denna bloggare kollapsa i sängen för att orka tre dagar till. Blir de lika roliga som idag, kommer jag vara übernöjd på söndag.

20 september, 2011

Om det inte var för Bokomaten...

Först blir jag lite rädd för huvudet på omslaget. Sen blir jag lite skeptisk inför titeln. Därpå läser jag baksides- och förlagstexterna och tänker att det där nog inte är något för mig. Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet hamnar inte på läslistan.

Men så hör jag Bokomaten prata väl om den. Väldigt väl. Att Bokomaten har bra smak vet vi ju sedan tidigare. Och så får jag ta över hennes rec ex, och då läser jag. Jag börjar på kvällen och läser ut dagen därpå. Och jag inser att det är en himla tur att Bokomaten finns, annars hade jag missat hela den här bra boken. (Ja, det är ju tur på många andra sätt att hon finns också, men ni förstår säkert. Just den här gången var det lite extra tur!)

Du hasar av trygghet handlar om Sara som är trettionågonting, har sambo och vikariat som sekreterare. Allt är ganska ok och ganska vanligt, kanske bara lite vardagssegt sådär. Sambon hasar runt i sina tofflor om kvällarna hemma i lägenheten. Det är inte så sexigt, men det är ändå tryggt på något vis.

Samtidigt blir det ganska snart uppenbart att något inte är riktigt bra med Sara. Hon försöker och försöker, säger alla rätta saker och försöker vara allmänt käck och välanpassad och trevlig, men det går inte helt bra. Saker blir fel, samtal blir konstiga, en elak huvudvärk tränger sig allt oftare på.

En bit in i boken dyker också tillbakablickar på hennes barndom upp, och blandas med avsnitten ur nuet. Innan dess har Du hasar av trygghet varit en ganska vanlig bok om en tjej som mår lite dåligt, men i skildringen av den unga Sara händer något. Det blir riktigt obehagligt, tränger sig på, går inte att skratta bort längre. Föräldrarna bråkar och ser inte Sara, som förgäves försöker få uppmärksamhet.

Jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är som träffar så hårt med Du hasar av trygghet, men något är det. Den är långt ifrån felfri och jag stör mig på den ibland, men den sticker ändå ut från mängden av "ung-tjej-som-mår-dåligt-och-agerar-självdestruktivt-böcker". Saras - stundtals ganska hopplösa, omogna och lite smålöjliga - uppförande berör. Ordentligt. Kanske är det igenkänning; skildringen av allt från mellanstadietidens skolgårdsprat till nuets parmiddagar och arbetsplatsmöten är fångat in i minsta detalj. Man vill bara prata med henne, förklara att det kommer att ordna sig. Kanske hålla om henne lite.

Andra som också har läst: Bokomaten, Fiktiviteter, Madeleines bokhörna.

Bokmässepepp!

Imorgon bär det av mot Göteborg för bokmässan! Jag kommer att vara där alla fyra dagar som mässan har öppet, och i år har jag för första gången seminariekort för to-sön. Ska bli himla trevligt! Jag hoppas kunna lyssna på Jonathan Franzen (fast det lär väl bli svårt att få plats där - han har bara ett enda seminarium inbokat), Karl Ove Knausgård, Majgull Axelsson, Sofia Nordin, Torbjörn Flygt, Amanda Hellberg ... listan kan göras lång - och den har gjorts lång. Jag har fyra noggrant komponerade, fullskrivna excel-ark med de programpunkter jag helst vill se. Hysteriskt? Jajamen. Det är liksom tradition.


I vanlig ordning kommer jag troligtvis inte heller att se mer än max hälften av det jag har tänkt mig. Det gör man aldrig. Istället hoppas jag på att det blir som det brukar, att man springer på en massa andra trevliga saker som man inte hade en aning om skulle finnas. Men det jag ser allra mest fram emot är alla roliga mingel och andra event som är inbokade. Ska bli otroligt kul att träffa alla: bloggare, förlagsfolk, bokhandlare och författare.

Det är som sagt många olika sociala tillställningar inbokade i år: Forma Books fredagskväll på Ordenshuset, montermingel med Sekwa, montermingel med Printz Publishing, tweetup/bubbelmingel på Gothia på torsdag m fl. Och så har vi ju det fina bokbloggarrummet i sal R3 på andra våning. Där kommer jag att vara lite då och då under mässan, samt naturligtvis på lördag kl 16 då det är bokbloggarmingel.
Ska du också till mässan? Kommer du på något av minglen? Skriv gärna i kommentarerna, så vet jag vilka jag ska hålla utkik efter!

Vi ses på mässan!

19 september, 2011

Igenkänning och överraskning

Idag kommer Camilla Läckbergs Änglamakerskan ut. Det är åttonde boken om Patrik, Erika och alla de andra i Fjällbacka och mycket är sig naturligtvis likt sedan tidigare. Utredningen av en mordbrand leder polisen tillbaka i tiden, till påskafton 1974 då en hel familj försvann spårlöst från sitt hem på Valö. Kvar fanns bara den ettåriga dottern Ebba. När Ebba nu i vuxen ålder återvänder till sitt barndomshem för att starta bed and breakfast, hotas hon på nytt. Det verkar som att ondskan från förr har hunnit ifatt henne.


Camilla Läckberg jobbar sin vana trogen med flera parallella tidsplan. Nutidens mordutredning varvas med tillbakablickar på det som hänt för länge sedan, men som fortfarande ger eko åt nuet. I Änglamakerskan utspelar sig en del av tillbakablickarna under tiden kring krigsåren, och några av de gestalter man möter är sådana som senare ska komma att få stor betydelse för kriget.

Änglamakerskan är en genomsnittlig Läckbergbok och alla som läst de tidigare delarna i serien kommer troligtvis att känna igen sig. Helt nytt - och en ganska rejäl överraskning, måste jag säga - är dock att Läckberg i den nya boken gör ett starkt politiskt ställningstagande. I boken finns det främlingsfientliga partiet Sveriges vänner, som är omöjligt att inte läsa som en lätt förklädd version av Sverigedemokraterna. Bilden som ges av partiet är allt annat än smickrande och det är lätt att se var Läckbergs egna sympatier ligger. Kritiken är kanske lite klumpigt framförd ibland; till exempel har Läckan givit Sveriges vänners partiledare problem med potensen som kronan på verket, men jag tycker ändå att det är intressant. Det är roligt, och modigt, att föra in ett nytt element på det sättet mitt i en serie och jag är nyfiken på att höra reaktionerna.

Läs mer: Sydsvenskan och Aftonbladet.

16 september, 2011

Poet på kurort

Poeten Andreas Öman har druckit för mycket och hans fru kräver ett slut på supandet - annars blir det skilsmässa. Det vore ödesdigert för Öman, inte bara för att han tycker om sin fru utan också för att han som poet från fattiga förhållanden i så fall skulle stå helt utan försörjning. För att få rätsida på drickandet och bli en ny hälsosam diktare, går han med på att tillbringa sommaren på kurorten Augustenbad. Kalla bad, hälsosam mat och hurtigt umgänge under överinseende av doktor Liljedahl torde göra susen.


Anneli Jordahls nya roman Augustenbad en sommar innehåller en massa saker jag gillar. 1890-tal, poeter, lungsjuka (obs gillar endast fiktiv lungsjukdom, kan jag tillägga efter allt sjukdomstwittrande som hörts sista tiden), alltsammans typiska Calliope-företeelser. Lägg till det Jordahls språk: väldigt originellt och ofta vackert. Det känns väldigt genomtänkt och väl avvägt, som att varje mening, varje ord, är noggrant valda. Alltsammans är mycket elegant.

Trots allt detta blir Augustenbad en sommar inte den fullträff som Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) var. Den har inte samma starka röst, saknar riktigt driv/riktning i berättelsen. Man blir inte alls lika engagerad i karaktärerna. Poeten Öman flyter mest runt på kurorten och vantrivs, utan mål eller mening. Han framstår som ganska osympatisk, omogen och gnälligt egoistisk, och det blir aldrig riktigt spännande att följa hans förehavanden. Jag blir också lite trött på vissa saker som händer en viss ung flicka - det är på alla sätt en historia man har hört förr.

Så mjä. Augustenbad en sommar landar på ett medelbetyg. Jordahl är en fantastiskt begåvad författare, men den här gången räcker det tyvärr inte riktigt till för att lyfta materialet.

Andra som också har läst: Bokbabbel, SvD, GP, DN, Expressen.

12 september, 2011

Underdog har fått en lillebror

400 000 sålda exemplar, Augustpris, modern svensk klassiker-status - de flesta författare skulle nog ha fått ångest över blotta tanken på att följa upp en sådan succé. Jag vet inte hur Torbjörn Flygt kände, men i Sydsvenskan läser jag att han hade tankar på att skriva en fortsättning på Underdog redan från början. Kanske var det det som gjorde att det ändå blev så bra när Outsider nu äntligen skrevs, att den inte fötts ur framgångarna med Underdog. Att tanken redan funnits, tidigare. Jag vet inte.


Men bra blev det hur som helst. Outsider är inte alls så lik Underdog som man skulle kunna tro. Visst handlar det forfarande om Johan Kraft, om hans mamma Bodil och syster Monika och om livet i Malmö - men väldigt mycket är annorlunda och nytt. Det har hunnit bli sent 1980-tal och Johan har flyttat till Lund för att plugga juridik. Han bor på korridor och lever studentliv med en udda samling vänner. Flickvännen Helena planerar för barn och familj, men Johan är osäker på om han är redo. Runt omkring dem förändras samhället - Palme mördas, Berlinmuren faller och Ny demokrati kommer in i riksdagen. Det är åren som i efterhand alltid beskrivs med att Sverige förlorade oskulden.

Det som jag tycker mest om med Outsider är samma sak som jag gillade med Underdog; Flygts förmåga att formulera sig. Snabbt och oväntat, med associationer som sticker iväg åt alla håll men som ändå får en att känna ja, just så är det. För mig som i likhet med Johan har pluggat vid universitetet i Lund, är det hur kul som helst att läsa beskrivningarna av staden och studenterna. Ytterst lite ändras från år till år, och man känner igen sig så himla väl. Det är dock absolut inget tvång att ha pluggat där för att uppskatta berättelsen, Flygt skriver bättre än enkel du-måste-ha-varit-där-prosa.

Outsider-blicken?

Ska jag invända mot något är det att jag inte riktigt tycker att titeln stämmer. Johan är inte alls så mycket av en outsider som man förleds att tro. Nog för att han är först ur sin familj att läsa vid universitetet, men han har ändå en väldigt mycket bättre situation än många andra, har lättare att anpassa sig till den klassresa det innebär. Jag är inte heller helt förtjust i slutet; det går lite väl snabbt och abrupt. Men bortsett från det - en alldeles utmärkt roman. Både som uppföljare och som egen bok betraktat.

Krypande obehag

OMFG! OMFG. Det här är ju internet, så då får man säga så. Och det är det enda lämpliga uttrycket för vad jag känner efter att jag har lagt ifrån mig Sofia Nordins senaste roman Gå sönder, gå hel. OMFG. Oh my fucking god. Så läskigt! Så oerhört, sjukt, krypande obehagligt och så skickligt skrivet. Det här, mina vänner, är en av höstens bästa böcker.


Gå sönder, gå hel berättar två parallella historier. En handlar om en kvinna som tagit sig namnet Anna Vredholm och som när vi möter henne är i full färd med att skapa sig ett nytt liv. Hon uppfinner sig själv från början, skapar en lämplig personlighet och fyller den med lämpliga tillbehör: man, barn, hus. Allt med målet att bli så normal som möjligt, att passa in och inte synas mer än någon annan. I den andra berättelsen följer vi en annan ung kvinna, som kallar sig Freja. Hon är på flykt, har kidnappat sin systers spädbarn. Eller - hur var det nu? Nej, hon har väl bara lånat flickan? Ska ta henne med till farmors gamla stuga. Möjligheten att det skulle kunna vara på något annat sätt tränger hon bort.

Jag ska inte spoila något, så jag säger inte mer än så om berättelsen. Men allteftersom man läser förstår man ett och annat om hur de båda historierna hänger ihop. Vad som har hänt tidigare. Vad som är på väg att hända. Nordin skriver fantastiskt skickligt, och skapar med små små medel känslan av att man befinner sig på ett sluttande plan, på väg utför. Ju mer hon skruvar åt villkoren för karaktärerna, desto mer sitter man och vrider sig i läsfåtöljen. Herregud, vad gör hon? Åh nej, gör inte så, det kommer bara att bli värre... Tankar av den typen. Gå sönder, gå hel är sjukt obehaglig och jag är galet imponerad av Nordin. Jag tyckte mycket om hennes roman Utanmyr när jag läste den för många år sedan, men den nya boken slår den med hästlängder. Läs!

Sofia Nordin har en egen hemsida - kika in där!

11 september, 2011

Otippat och bra, bara sådär

Jag gillar verkligen när man helt otippat stöter på en för en själv okänd bok, börjar läsa och gillar rejält! Det händer alldeles för sällan, framför allt på grund av att jag oftast har så många idéer om vad det är jag sätter mig ner för att läsa på förhand. Det är ytterst sällan som jag bara plockar åt mig en bok som jag inte vet något om sedan innan.

Men - nu hände det. Det var en av de där sällsynta gångerna. Ninni Schulmans debut Flickan med snö i håret fick följa med hem, enbart för att jag tyckte att den lät spännande när jag kikade på baksidan. Den visade sig vara en alldeles utmärkt, stundtals riktigt spännande deckare. Inget superoriginellt varken till handling eller utförande, utan bara vanligt bra, sådär på ett okomplicerat vis. Jag hade den som kvällsläsning ett par dagar och den fick mig att släcka lampan senare än förnuftet sade åt mig att göra. Den var definitivt i klass med (och över, i vissa fall) de andra stora, nu aktuella svenska deckarna. Känns lovande, med tanke på att det är en debut!

Ninni Schulman har en egen blogg, där man bland annat kan läsa att hon i detta nu jobbar med en bok nummer två. Även om jag nu då kommer att ta tag i den med en hel del av de där förväntningarna som jag nämnde förut, ser jag fram emot den.

Andra som också har läst: Bokhora, Fiktiviteter, Bokbiten, Hyllan.

07 september, 2011

Medel-Majgull vs Mirakel-Majgull

Jaha. Nu har jag suttit här en stund och försökt skriva något intelligent, kanske till och med marginellt nyskapande, om Majgull Axelssons Moderspassion. Med tanke på att det var en av de böcker jag längtat allra mest efter att läsa nu i höst, så borde där ju finnas mycket att diskutera. Den har ju alla ingredienser och teman som man brukar hitta i en Majgull-bok, det där som gör att man tycker så mycket om dem och läser så att ögonen blöder. Här finns de där udda, lite marginaliserade karaktärerna som liksom verkar stå utanför livet och kika in på alla andra, här finns starka berättelser om svåra relationer mellan mödrar och barn, och om hur svårt det kan vara att frigöra sig från det sociala arvet när man bor i en liten stad där alla dömer en på förhand. Allt finns, och liksom ligger där och väntar på att jag ska gå igång på det. Välskrivet och gripande är det också.


Ändå uteblir den där totala förälskelsen i boken som jag väntat på. Den är bra - men den är inte fantastiskt bra. Och av Majgull förväntar jag mig naturligtvis inget mindre än mirakel. Framför allt tror jag det handlar om att jag hela tiden har en stark déjà vu-känsla; att det känns som att jag har läst den här berättelsen förut. Den smälter liksom in lite för väl bland hennes andra böcker, ser blek ut i jämförelse. Den saknar en del av originaliteten som brukar finnas hos Majgull, saknar den där extra ingrediensen som hon brukar blanda allt det kända med.

Så är jag besviken? Nej, det är jag absolut inte. Moderspassion är en bra bok, en riktigt bra bok till och med. Den är bara inte super-über-mega-fantastisk. Medel-Majgull sopar mattan med de flesta andra författare, men hon tyvärr lite väl lite att att sätta emot Mirakel-Majgull.

05 september, 2011

Måndagsfrågor!

Enligt O har komponerat en enkät med tjugo snabba frågor - precis vad jag ville ha idag, faktiskt. Mina preferenser är fetstilade, så här kan ni helt gratis lära er en massa om mig. Kommer säkert till nytta när ni minst anar det.

Morgonpigg eller nattuggla? Det är bara att inse, jag är tusen gånger bättre på det mesta på förmiddagen. Skulle gärna ha lite mer ork på kvällarna, för jag känner mig väldigt tråkig när jag börjar gäspa tidigt. Har en föreställning om att alla tuffa personer är kvälls-/nattmänniskor.
Bibliotek eller bokhandel? Här vill jag ju egentligen inte välja, men säger ändå bibliotek eftersom själva idén med att samla och gratis tillhandahålla böcker för alla är så fruktansvärt sympatisk.
Adlibris eller Bokus? Handlar väldigt sällan hos någon av dem, föredrar amazon eller riktig, fysisk bokhandel. Ogillar starkt den osnygga designen & färgsättningen på Adlibris sida, men de är snabba, trevliga och har bra sortiment så då blir det väl ändå de. Bokus sajt är dock snyggare!
Ljudbok eller e-bok? Har typ noll erfarenhet av e-böcker.
Inbunden eller pocket? Det är billigt och tar liten plats.
Vampyrer eller zombies? Alla gånger! Kommer knappast som en överraskning för läsare av denna blogg...
Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Av så många anledningar.
En i taget eller slalomläsning? Tappar lätt tråden annars, och så slutar det med en halvläst bok. Svårt att genomföra i praktiken, dock.
Bokmärke eller hundöra? Man ska vara rädd om sina böcker! Här vill jag även tillägga att knäckta ryggar är en styggelse.
Chips eller choklad? Alltid och för evigt.
Biografier eller memoarer? Alla kan leva sina liv, men alla kan inte skriva om dem på ett bra sätt.
Skräck eller chicklit? Bu!
Boken eller filmen? Jag gillar att se min egen film i huvudet medan jag läser. Vissa undantag finns dock - Sagan om ringen är ett sådant. (Nu inväntar jag arga kommentarer.)
Twitter eller Facebook? Tusen gånger roligare.
Strindberg eller Heidenstam? Lite mer fart och fläkt över honom.
Kokbok eller Bakbok? Är mycket bättre på att baka, även om jag gillar att laga mat också.
Te eller kaffe? Kan ej leva utan.
Rött eller vitt? Mindre huvudvärk.
Boklördag eller ViLäser? Har ju inte DN, och nästan inget av det läggs ut på nätet.
Man Booker Prize eller Augustpriset? Tänker varje gång att jag ska läsa de engelska titlarna, men misslyckas. August har jag desto bättre koll på.

01 september, 2011

Om man inte gillar den man läser om - vad händer då?

Behöver man gilla huvudpersonen för att gilla boken? Mitt solklara svar är nej. Naturligtvis inte. Men ibland dyker det upp en bok som jag inte alls kan förlikas med - just för att jag inte står ut med den det handlar om, och då blir det ju genast komplicerat.


Det senaste exemplet är Erik Helmersons roman Den onödige mannen som kom ut i våras. Huvudpersonen Peter ger mig allergiska utslag. Han är omogen, egoistisk och allmänt gnällig. Jag får lätt panik bara av att läsa om honom. Frågan som infinner sig är ju då om det betyder att boken är bra eller inte? Helmerson har uppenbarligen lyckats bra med att beskriva en viss sorts person (med vilken jag inte är kompatibel), jag tror att det går omkring en hel massa Peter-liknande män där ute - men det får ju som resultat att jag inte alls tycker om boken? För i det här fallet klarar jag inte riktigt av att skilja boken från karaktären; det är Peters berättelse och jag blir så irriterad på allt han gör att jag tappar intresset för vad han har att säga. Innebär det att Helmerson skrivit en bra eller dålig bok? Jag har ingen aning. Är mycket förvirrad.

Hur brukar ni tänka kring det här? Kan ni gilla en bok där ni inte gillar huvudpersonen alls?

Den onödige mannen ges ut av Norstedts. Läs mer om boken hos DN, Expressen, GP.