01 september, 2011

Om man inte gillar den man läser om - vad händer då?

Behöver man gilla huvudpersonen för att gilla boken? Mitt solklara svar är nej. Naturligtvis inte. Men ibland dyker det upp en bok som jag inte alls kan förlikas med - just för att jag inte står ut med den det handlar om, och då blir det ju genast komplicerat.


Det senaste exemplet är Erik Helmersons roman Den onödige mannen som kom ut i våras. Huvudpersonen Peter ger mig allergiska utslag. Han är omogen, egoistisk och allmänt gnällig. Jag får lätt panik bara av att läsa om honom. Frågan som infinner sig är ju då om det betyder att boken är bra eller inte? Helmerson har uppenbarligen lyckats bra med att beskriva en viss sorts person (med vilken jag inte är kompatibel), jag tror att det går omkring en hel massa Peter-liknande män där ute - men det får ju som resultat att jag inte alls tycker om boken? För i det här fallet klarar jag inte riktigt av att skilja boken från karaktären; det är Peters berättelse och jag blir så irriterad på allt han gör att jag tappar intresset för vad han har att säga. Innebär det att Helmerson skrivit en bra eller dålig bok? Jag har ingen aning. Är mycket förvirrad.

Hur brukar ni tänka kring det här? Kan ni gilla en bok där ni inte gillar huvudpersonen alls?

Den onödige mannen ges ut av Norstedts. Läs mer om boken hos DN, Expressen, GP.

7 kommentarer:

Bokmalen sa...

Vad är en bra bok?

Min svensklärare från skoltiden skulle säkert hänvisa till språket, disposionen osv.

Jag, däremot, tycker att kännetecknet på en bra bok är att jag tycker om att läsa den. Kan den handla om osympatiska personer? Javisst, så länge jag gillar att läsa storyn om dem så är det andra oviktigt.

Det finns så många som är mycket bättre än jag på att bedöma dispositon och språk att jag helt fokuserar på njutningen och läsglädjen. Det är min måttstock på en bra bok. De allra bästa är de som man bara inte kan lägga ifrån sig, och det har inte ett dugg med att göra om det är kiosklitteratur eller nobelpristagare.

Så, gillade du att läsa den? = Bra bok. Annars, = dålig bok.

Bokomaten sa...

Generellt håller jag med Bokmalen. GIllar man att läsa boken är den bra för mig. hade samma problem som du nyligen med en bok. Fanns ingen i historien jag egentligen tyckte var särskilt trevlig. Men lite är det kanske också hir personerna framställs i övrigt. Är det MENINGEN att huvudkaraktären ska framstå som någon man identifierar sig med och hejar på? Om det är så, att man ska stå på X sida och han/hon framställs som någon man ska tycka om och man sedan själv inte alls gör det.. ja, då kan det bli problem för min del. men då tycker jag generellt inte jättebra om boken heller.

a-lo (the book pond) sa...

Det objektiva svaret är ju "Nej, såklart man inte behöver gilla huvudpersonen för att gilla boken."

Mitt subjektiva svar är "Knappast!"

Men det är inte heller helt sant. Läser jag dokumentära romaner har jag inget behov av att gilla/kunna identifiera mig med karaktärerna. Men skönlitteratur är det värre med, den använder jag ju för att fly bort en stund och det är mindre roligt att komma hem till en person man bara kräks på/suckar över/blir allergisk av...

Alla lyckliga familjer/Claes de Faire är mitt senaste exempel på ett sådant fall.

Anna (Bokstävlarna) sa...

Jag håller helt med Bokomaten. Om det är meningen att man ska sympatisera med en karaktär men inte gör det, då faller boken ganska platt.
Annars är jag överlag ganska förtjust i osympatiska, arga och missanpassade protagonister. Jag tror jag har svårare för karaktärer som är alltför perfekta, de gör mig förbannad på riktigt när en författare skriver en karaktär helt utan brister.

Evalinn sa...

Intressant frågeställning! En av mina favoritböcker är Bret Easton Ellis fantastiska American Psycho. Och nej, jag tycker ju alls inte om huvudpersonen som person. Han är ju hemsk, fruktansvärd. Så det beror väl på hur boken är skriven. Tanken är ju inte att man ska tycka om honom (även om det ingenstans i hela boken står det, det får läsaren själv räkna ut). Däremot är en av de sämsta böckerna jag läst t.ex. El Choco och Diplomatdottern. Båda handlar om personer som jag antar att det är tanken att man ska tycka synd om/känna sympati för. Men jag tycker bara de är puckade och då blir ju böckerna svåra att uthärda också. Hade böckerna haft ett annat, mer kritiskt perspektiv (uttalat eller outtalat) hade jag nog känt annorlunda för böckerna.

Calliope sa...

Det ni alla säger är jätteintressant! Jag har funderat på om Helmerson vill att man ska hysa sympati för Peter eller inte, men jag har inte blivit riktigt klok på det. Någon som läst intervju eller liknande som vet vad hans tanke var?

hannashorna sa...

Sten i Ray Kluuns "En sorts kärlek är ju ingen charmerande man precis. Men jag gillar boken.