Jag har redan tidigare ooh-at och aah-at över den tjusiga formgivningen av Kate Mortons The Distant Hours. För att ni inte ska tro att jag är en alldeles ytlig typ av boknörd, ska jag nu ta mig samman och säga något om bokens innehåll också. Det visade sig nämligen vara minst lika fint som utsidan.
Redan inledningen lovar gott: ett gammalt brev anländer en dag till förlagsredaktören Edie och hennes mor. Brevet skrevs redan 1940 men har legat gömt i en bortglömd postsäck ända tills nu. Edies mor reagerar starkt på innehållet - och när Edie börjar forska i vad det egentligen handlar om, hittar hon ett förflutet fyllt av dramatiska händelser som hon inte haft en aning om.
Jag ska inte ens försöka ge mig in på att sammanfatta berättelsen - den är lång, vindlande och full av stickspår - men jag kan säga att den innehåller det mesta som en anglofil bibliofil kan önska sig. Ett förfallet slott där det bor en mystisk, möjligen galen författare, ett tvillingpar som gör allt för att skydda varandra, en begåvad dotter som på grund av en sjukdom tycks tappa minnet och få våldsamma utbrott, en känd barnbok som kanske har något att göra med Edies egen mamma... Det är bara några av delarna, men ni förstår ju själva vartåt det lutar. The Distant Hours har alla beståndsdelar som behövs för att skapa en fantastisk roman. Den ger vibbar av både Ian McEwans Atonement och Sarah Waters The Little Stranger.
Det enda jag egentligen har att invända är att romanen är lååång. 560 gigantiska, tätskrivna sidor som det tar även en van läsare en god stund att ta sig igenom. Inte för att de är svåra eller för att berättelsen är dålig, utan bara för att det är så mycket text. Morton skriver bra, men ibland önskar man att tempot hade varit en aning högre i berättelsen och beskrivningarna något färre. Det blir lite maratonläsningskänsla över det hela, framför allt på slutet. Kanske var Morton helt enkelt ovillig att lämna sina karaktärer och miljön hon skapat i The Distant Hours- något jag i så fall kan förstå och förlåta.
Helena skrev om The Distant Hours på Bokhora och Cathrine skrev om den på sin blogg. Morton är på det hela taget en favorit hos många bokbloggare; googla "Kate Morton" så hittar du massor av recensioner av hennes tidigare böcker.
Är du sugen på att läsa The Distant Hours men ogillar att läsa på engelska? Frukta inte. Forum ger ut den svenska översättningen i april. Den svenska titeln blir I det förflutna.
10 kommentarer:
Jag tänkte kasta mig över den men när jag såg att den kommer på svenska redan i April blev jag lat och väntar på översättningen.
Jag är nog också lat och väntar till den svenska översättningen. Älskar Morton och hennes invecklade berättelser.
Ett sidospår, vad tyckte du om filmatiseringen av Atonement, om du nu sett den ?
Jag var inte jätteförtjust i filmatiseringen, främst pga att jag har Keira Knightley-fobi :)
Mums, jag har boken i vardagsrummet, ej uppackad ännu. Ska vänta tills barnen lagt sig innan jag packar upp dyrgripen och kan oha och aha mig över den! Att den även håller måttet textmässigt sett låter ju perfekt. Tack för en dregelframkallande recension.
Jag har inte riktigt hämtat mig från ditt förra inlägg om den här boken (genombläddringen med bilder på hur fantastiskt fin den är) och nu blir jag ju ännu mer sugen på att läsa och äga den här... Jag ska läsa den här på svenska när den kommer i vår men det är inte helt omöjligt att jag kommer köpa/önska mig just den här utgåvan sen också...
Åh, visst är den fin? Kate Morton är en riktigt mysfavorit, längtar deras efter nästa bok.
(Jag utgår från att det kommer en "nästa bok". Snart. Åtmistone till hösten. Eller nästa höst då, med tanke på omfånget.)
PS: Jag har ju också Keira Knightley-fobi! Great minds... VAD är grejen med att hon är med i alla filmatiseringar av favoritböcker?
Det kan man definitivt undra! Hon förstör stämningen! Låt oss hoppas att Keira håller sig långt borta om de någon gång skulle få för sig att filmatisera The Distant Hours... :)
Wow, har man kanske tid att läsa någon gång nästa år.
: (
Men vad är svenska förlags problem, egentligen? "Åh nej, ett fint original-omslag! Måste spoila känslan genom att göra den svenska upplagan helt osmaklig!"
Det där är faktiskt en av de små anledningarna till att jag helst läser på engelska.
Jo, omslag betyder mer än många tycks tro :)
Skicka en kommentar