Så här tror jag:
Gunnhild Öyehaugs tokhyllade debutroman
Vänta, blinka handlar om de där avgörande ögonblicket i livet. Stunderna där allt vänder, där allt förändras. Öyehaug borrar sig ner i de där ynka små sekunderna och vrider och vänder på dem för att verkligen förstå hur de fungerar. Så tror jag. Jag säger
tror, eftersom jag faktiskt inte är helt säker på att jag till 100% förstår
Vänta, blinka. De 260 sidorna norsk litterär succé lämnar ganska många frågetecken och får mig att undra om jag antingen är a) lite dum b) lite trött eller c) lite av varje. Vad det än är, så har jag i alla fall lite svårt att känna den där totala euforin som så många andra recensenter har känt. Främre fliken på omslaget är full av lovord ur norsk press och romanen har fått ett gäng priser och nominerats till ännu fler.
På ett sätt är det lätt att förstå vad som har attraherat alla de som har höjt
Vänta, blinka till skyarna. Öyehaug är en författare med god kontroll över sina verkningsmedel som vet hur man skriver fram gestalter som får läsarens beskyddarinstinkter att vakna. Romanen är skriven med en stark stilkänsla och behåller sin originella behandling av språk och tematik rakt igenom. Jag vet inte om Öyehaug har gått någon skrivarskola, men det hela känns ganska mycket välpolerad skrivarkursprosa. Här finns också en lätthet i berättelsen, där hon på ett ofta påfallande snyggt sätt gör de mest akrobatiska hopp i berättelsen men ändå lyckas få det hela att hänga ihop. Här finns dessutom gott om samtidsmarkörer som alla behandlas på ett lagom nonchalant sätt och mängder av referenser till både film och musik. Så långt är det bra.

Det som får mig att tveka är snarare att det till slut blir lite
för bra. För mycket stilövning. Öyehaug skriver en modern, extremt
hipp berättelse som självsäkert (och självmedvetet) rör sig mellan ett gäng likaledes hippa urbana människor. Även töntarna är töntiga på ett hippt sätt, sådär så att man nästan kunde tro att deras osmidiga sätt är valt med omsorg. De är inte fel eller obekväma så att det blir jobbigt eller frånstötande, utan snarare truligt charmigt. Lagom tokigt. Jag är lite allergisk mot den sortens poserande, uträknade töntighet eftersom den alltid får mig att känna att romanen inte är lika autentisk som den vill ge sken av att vara, men det är ju min högst personliga hang-up.
Något jag däremot misstänker att fler än jag kan få svårt med är språket/stilen, där Öyehaug konstant överöser läsaren med en störtflod av ord, låååånga meningar som ibland går över en sida eller mer och ett myller av inskjutna satser. Här finns också ett överflöd av omständliga utvikningar och beskrivningar, mängder av meningar som börjar med ordet och samt en hel del kapitel och stycken som åtminstone jag har svårt att se avsikten med. Vill man vara snäll kallar man stilen infallsrik och sprudlande, vill man vara som jag kallar man den jobbig. Vid de tillfällen då hon släpper lite på den, slappnar jag av och njuter. Då blir det riktigt bra och jag fäster mig till exempel vid bokens räddharige Viggo, "ett ensamt får i utkanten av flocken, med skälvande ull". Det är lite gulligt.
Vänta, blinka är med andra ord en begåvad berättelse av en otvivelaktigt begåvad författare och den kommer säkert att, välförtjänt, fortsätta värma många nordiska hjärtan. Däremot är den inte min kopp te och jag blir inte så förtjust i den som jag hade hoppats på att bli.
Det finns många som gillar Vänta, blinka:
DN,
GP, SVD ,
Hermia och
Bokhoras Johanna L för att nämna några.