En andra vaxfigur, som ska få bo på Madame Tussaud's i London, ska tydligen vara under tillverkning. Låt oss hoppas att den blir mer lik förlagan. Om inte, tycker jag väldigt synd om Madame Tussaud som tvingas leva med en halvkass look-alike. 
Och så vips sitter jag där idag och tittar på mig själv, på första raden bland åhörarna i den litterära debatten. I min svarta tröja med ett halsband modell större. Hårpinne på plats i knuten, glasögon med lustiga bågar i stark färg. Det är då sanningen går upp för mig. Jag är en av dem. Jag är en kulturkofta. En kulturtant. Jag går ju på alla de där arrangemangen (utom möjligen Claes Hylinger på biblioteket, för han är ju lite trist). Det enda jag saknar är Gudrun Sjödén-kläder, men det lär väl komma om utvecklingen fortsätter såhär. Plötsligt känner jag mig väldigt medelålders. Varför är det så ont om unga kulturkoftor på alla arrangemang? Ni finns ju på nätet? Tycker genast att ni ska ta och komma ut så jag slipper känna mig ensam.
Silent in the Grave är berättelsen om Julia Grey, vars make oväntat avlider. Eftersom många av männen i Edwards familj genom åren har drabbats av hjärtsjukdomar, utgår man från att det var det som tog kål på honom också. Men Julia kontaktas av privatspanaren Nicholas Brisbane, som berättar Julias man en tid innan han dog hade anlitat honom för att utreda vem som skickat hotfulla brev till honom. Julia vägrar tro att något sådant skulle vara möjligt - Edward hade inga fiender - men när hon av en slump hittar ledtrådar som pekar mot att maken visst skulle kunna ha blivit mördad, återupptar hon kontakten med Brisbane och tillsammans börjar de utreda vad det egentligen var som hände den där kvällen när Edward så hastigt gick bort.
Böckerna ni har chans att vinna kommer alla ur Pocketförlagets nya serie IRL, som når bokhandeln nu i veckan. IRL är främst en satsning för unga läsare, men titlarna fungerar för alla åldrar. Gemensamt för böckerna är att de ska skapa riktigt starka känslor hos läsaren - vara en sjuhelsikes bra historia helt enkelt. I första omgången släpps 8 titlar: 
Läs mer om priset och boken hos DN, GP och Sydsvenskan.
Författarporträtt: Sven Paustian
2009 vann Elsie Johansson. Nominerade till priset 2010 var Jerker Virdborg, Karolina Ramqvist, Monica Fagerholm, Per Agne Erkelius, Aris Fioretos och Alexandra Coelho Ahndoril. Inför galan ikväll har de gått igenom ytterligare en urvalsomgång och sållat fram tre finalister: Fioretos, Ahndoril och Fagerholm - eller Den siste greken, Mäster och Glitterscenen om man så vill. På programmets hemsida leder just nu Alexandra Coelho Ahndorils Mäster med 45% av rösterna. Den omröstningen har ingen inverkan på det slutgiltiga resultatet, men är lite kul ändå. Vinner Mäster? Det tror jag. Lyssna på P1 18.15 ikväll!
Boken är del ett i serien om den norske polisen/tuffingen Harry Hole. Jag vet jättemånga som älskar böckerna så mina högt satta förväntningar fick sig en hård törn när jag började läsa och det faktiskt visade sig vara lite tråkigt. Vad som började hyfsat spännande blev snart en omständlig, snårig berättelse där det var svårt att förstå gestalternas handlingar. Persongalleriet kändes påfallade klyschigt och den där humorn som hade skymtat förbi i början av boken var sedan länge försvunnen. Bla, bla, bla tänkte jag men läste vidare eftersom så många hade sagt att det skulle vara bra. 
Nästa logiska steg borde vara att något pyssligt förlag hittar på ett sätt att få med själva musiken till dem som köper boken; kanske kunde man få en kod som man kunde skriva in på hemsidan för att lyssna? Eller få några extra musikfiler som kommer tillsammans med ljudboken? Säkert är det ett helvete att ordna om man tänker på rättigheter och annat, men visst vore det skoj? Jag skulle gärna se ett soundtrack till mina romaner.
Än så länge har soundtracket till nya tv-serien Vampire Diaries varit bättre än själva serien. Bland musiken hittar man allt från Bat For Lashes till Placebo, medan de avsnitt jag hittills sett mest har känts som en blodfattig (förlåt, jag kunde inte låta bli) blandning av ingredienser hämtade från andra vampyrserier. Det är ruggigt förutsägbart och när inte serien bjuder på ens den minsta gnutta självdistans, ja då blir det faktiskt lite trist. Vampyren Stefan ska nog vara dark and brooding, men är mest bara grey and boring. Fangbanger som jag är kommer jag naturligtvis att fortsätta titta ändå, men jag håller tummarna för att det händer lite annat i de kommande avsnitten.
Den här gången är det just Fröken Märkvärdig & karriären som blir film, men jag hoppas att även Fröken Livrädd & kärleken kan få samma chans längre fram. Har du inte läst böckerna? Gör det! Nu!
Buhu, säger jag. Jag har inte alls lust att vara tvungen att titta igenom elva golvhyllor smockfulla med sunkböcker från 70-talet varenda gång jag ska låna något. Visst kan det finnas bra böcker även bland de äldre, men det är ju de nya jag oftast vill ha. Surt kikade jag igenom några av hyllorna innan jag boklös och modlös gick hemåt igen. Pseudoproblem? Borde jag se över mina prioriteringar? Njae. Kvinnodagen till ära tänker jag omfamna min inre surtant.
Efter att ha spenderat närmare två timmar i biosalongen, kan jag konstatera att Alice in Wonderland hade allt det jag hade hoppats på. Fantastiska miljöer, bisarra dialoger, nervösa kaniner och försvinnande katter. Och så en hel bunt superbra skådespelare, där ingen utom möjligen Anne Hathaway, var felcastad. Det kändes som att alla var på precis rätt plats och gjorde exakt det de var bäst på. Jag hade varit lite rädd för att det skulle bli skumt med all animering; när halva ensemblen är animerad måste det ju vara svårt för skådespelarna av kött och blod. Men alla mina farhågor kom på skam - samspelet fungerade utmärkt. Till önskelistan lägger jag också en av de där söta små grodorna i livré som Röda Drottningen har. Jag skulle gärna ha en sån här för att hjälpa mig med hushållet. Jag skulle lova att vara mycket snäll mot den och aldrig hota med halshuggning.
Liknande berättelser verkar det ha funnits gott om under Theorins uppväxt. Vissa var bara kul; som när släktingarna en dag var på väg mellan Gotland och Öland då de plötsligt hörde en hund skälla, trots att de befann sig mitt ute på öppna havet. De spejade ut över vattnet och hittade en simmande schäfer som de fraktade i land. Ingen anmälde den som saknad och hunden blev därför kvar hos familjen. Varje gång den hörde någon som pratade engelska blev den tydligen mycket entusiastisk, så de trodde att den kanske fallit av en engelsk båt. 
På bilden ser vi också ett läsprov av Blodläge - som för övrigt går till tryck imorgon - som jag gärna hade lagt vantarna på, men jag besinnade mig och lät bli att rusa fram. Theorin var ganska förtegen om handlingen utöver det man redan har kunnat läsa i katalogtexterna, men det lilla vi fick veta verkade hur spännande som helst! Visste ni förresten att blodläge är det man hamnat i när man brutit sten och grävt sig för långt ned, så att man hamnat under det användbara lagret? Där nere är stenen röd, därav namnet blodläge. Intressant!
Najarians Sex Lives of Animals Without Backbones - föreställ er reservationskön för den. Går säkert hela vägen runt huset och ut på gården. Observera också att den är illustrerad. Snigelsex! Wow.
Barnpsykologin tycks ha tagit både ett och två kliv framåt sedan sjuttiotalet, då den här inte så politiskt korrekta boken publicerades. Boken är också intressant eftersom den ger ett perspektiv på vårens snackis om att långa titlar skulle vara extra inne just nu. Johnny's such a bright boy, what a shame he's retarded torde sopa banan med alla konkurrenter och få Eli Levéns titel att verka kort och kärnfull.
Stannar vi kvar på psykologihyllan, hittar vi också Schizophrenia, losing touch with Reality som faller in under kategorin "When layout goes wrong". Observera mannens galna blick på fotona som fint matchar det galna typsnittet på titeln. Här har någon tänkt till. Eller inte... 
Ergo: Fyrvaktaren var ingen revolutionerande upplevelse. Har man läst Läckbergs andra böcker, känner man igen allt. Ett tag funderade jag på om det till och med var så att jag hade läst Fyrvaktaren tidigare, men kom fram till att så inte var fallet. Med detta sagt fungerade den ändå alldeles utmärkt som underhållning en slö helg i soffan, med kaffe och arraksbollar på behändigt avstånd. Avslappningen var total och det var precis vad jag var ute efter. Mission accomplished.
Den som vill läsa en recension av Fyrvaktaren utan alla korvar kikar lämpligen här eller här . Eller här för en annorlunda men intressant läsning av Läckbergs böcker.
