Kriminalroman: faktiskt också det som borde ha trycks på pärmen till Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Det är första (och möjligen också sista) gången jag stött på en bok som verkligen är en roman snarare än en deckare trots att den har allt som brukar ingå i den senare genren. Här finns ett mord, en polis som utreder det, ett mysterium, en skurk och ett offer. Ändå är det inte en deckare, utan snarare en stillsam, faktiskt ganska vacker och lite melankolisk berättelse om livet som inte alltid blir som man tänkt sig.
Det handlar om Ante Valdemar Roos - så tråkig och förutsägbar att han av sin andra hustru beskrivs som en möbel, av sin första som ett glas ljummet vatten. Men när han plötsligt vinner en större summa pengar förändras allt. Han köper ett ensligt beläget torp och där tillbringar han dagarna med att göra just ingenting medan hans familj är ovetande om såväl lotterivinst som husköp. De tror att han är på jobbet - men det har han sagt upp sig från. Ante Valdemar Roos är på väg mot något helt annat.
Varför Bonniers inte kunde skriva något liknande ovanstående korta handlingsreferat är för mig en gåta. Både texterna i katalogen, på hemsidan, i brevet som följde med läsexet och den som fanns på baksidan boken är bara en massa svammel som inte berättar ett dugg. Det är ju en helt vanlig bok - varför inte skriva en helt vanlig, begriplig och kanske till och med lite upplysande text för att presentera den?
Nåväl. Valdemar känns väldigt mycket Nesser i det att han är en grubblande liten gubbe som ibland visar oanad handlingskraft. Han är mycket lik Nessers andra huvudpersoner - allt från van Veeteren till nuvarande Barbarotti. Jag gillar honom, eller snarare gillar jag det han gör - människor som vågar bryta upp från sina trista liv gör mig glad. Obland blir det dock lite väl mycket gubbe - kanske har Nesser en liten medleålderskris som måste ut, vad vet jag.
Däremot tror jag att man kan bli lite besviken om man förväntar sig en spännande deckare. Här finns ingen traditionell gåta att lösa; som läsare vet man redan vad som hänt även om poliserna får fundera en stund för att komma fram till samma slutsats. Jag gillar det, men varning utfärdas till den som vill ha mer action. Berättelse om herr Roos passar bäst om man ligger i hängmattan, läser några kapitel, somnar en stund, läser lite till, dricker något kallt och gungar fram och tillbaka medan man filosoferar över tillvaron.
3 kommentarer:
Det finns fler böckerj ag egentligen skulle kalla lika mycket roman eller mer så än deckare faktiskt. har inte läst någon av Elisabteh Georges senare böcker men hennes tidiga skulle jag definitivt kalla romaner även om de ofta innehåller någon gåta, något mord eller något försvinnande som skall lösas också. Annars håller jag med dig. Det är som att deckare ofta får beteckningen deckare som en lite mysstämpel och kriminalroman om de är mer hårdkokta, eller?
Nja, kriminalroman brukar väl snarast hamna på de som vill vara lite förmer än sina kollegor i genren, en etikett att använda när man vill visa att man har mer djup än en simpel tjuv-och-polis-historia...
Skriver man inte "kriminalroman" för att det är den mest etablerade och mest korrekta beteckningen man kommit på hittills? "Deckare" har ju dels lite informell klan, och antyder att boken handlar om en detektiv istället för - lite bredare - primärt om brott? Sen kan man ju tycka att alla romaner kunde få just beteckningen "roman" oavsett vad de innehåller, men det är ju förstås en fråga om marknadsföring.
Skicka en kommentar