Ny bokbloggarträff!

Nu är det dags för en ny bokbloggsträff!

Tillsammans med Bokomaten ordnar Calliope Books bloggträff kl 11.00, söndag 20 februari. Den här gången tänker vi hålla till i Lund, närmare bestämt på Espresso House på Knut den stores torg (mitt emot Centralstationen, se karta här).

Bortsett från att prata om böcker, författare och läsning, tänkte vi också göra ett bokbyte. Jag har ett helt gäng böcker som väntar på att få nya ägare/läsare - har du också någon eller några böcker du kan tänka dig att byta bort, så ta med dem! Ju fler, desto roligare. Inom rimliga gränser, ska jag kanske tillägga... Det är förmodligen uppskattat om vi inte fyller hela caféet med böcker.

För att vi ska ha ett hum om hur många vi blir, skicka gärna ett mail till books.calliope@gmail.com och tala om att du kommer.

Välkommen!

Nya mord i bokbindarland

En av 2010 års trevligaste nya bekantskaper var Brooklyn Wainwright, bokbindare och mysterielösare extraordinaire. I Kate Carlisles serie om Brooklyn, The Bibliophile Mysteries, har det nu blivit dags för del tre. I likhet med de föregående har den fått en vitsig titel: The Lies That Bind.

När berättelsen inleds har Brooklyn just börjat undervisa på en kvällskurs i bokbinderi hos organisationen Bay Area Book Arts i San Francisco. Kursdeltagarna har knappt hunnit titta på sin första bok innan ett lik hittas utanför lokalen - en av organisationens styrande medlemmar har mördats. Men varför? Sin vana trogen, hamnar Brooklyn naturligtvis mitt uppe i utredningen och börjar med fara för sitt eget liv ta reda på vad som kan ha hänt den mördade. Hade det kanske något att göra med att den mördade strax innan hon dog bad Brooklyn ljuga om en synnerligen värdefull, men förfalskad förstautgåva?

The Lies That Bind är precis som sina föregångare i serien fylld med godis för boknörden. Allehanda bokfakta och bokfyllda miljöer blandas med mordmysteriet; det finns till och med en ordlista med bokbinder-termer längst bak. The Lies That Bind är inte seriens bästa del, men duger alldeles utmärkt väl för den som vill ha en stunds trevlig underhållning. Som ett plus i kanten ger den mig också kraftig San Francisco-nostalgi. Jag vill tillbaka dit! Nu! Fast det går väl knappast. Istället får jag sitta här och vänta på del fyra i serien. Den ska heta Murder Under Cover (håhå jaja - vart FÅR de allt ifrån? Typ.) och kommer ut i maj.

Läs mer om böckerna på Kate Carlisles hemsida och läs vad jag tyckte om del ett och två här.

Gott & blandat från kungen av skräck

Låt de gamla drömmarna dö har beskrivits som en bok för dem som måste läsa allt av John Ajvide Lindqvist. Mhm. Det måste ju vara jag, det tänker jag och läser. Och gillar - åtminstone det mesta. Innehållet i boken är en salig blandning mellan högt och lågt, nytt och gammalt, läskigt och konstigt. Här finns några riktigt bra stycken som jag absolut inte skulle vilja ha missat: novellerna Ansiktsburk och Tindalos är två sådana texter. Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag inte riktigt förstår poängen med en del av de andra; manusen till Reuter & Skoog skumläser jag snabbt förbi.

Men på det hela taget är Låt de gamla drömmarna dö trevlig läsning. Jag gillar manuset till Johns sommarprogram. Och så känns det väldigt bra att få veta mer om vad som hände efter att Eli och Oskar efter att den sista sidan i Låt den rätte komma in hade vänts.

Tack till Ordfront för rec ex!

Andra som också har läst Låt de gamla drömmarna dö & tyckt till: Svd, Stringhyllan, Smålandsposten, Fru E och Spektakulärt.

Själva definitionen på en mellanbok

Isländske Arnaldur Indridason tillhör de författare jag läser allt av. Ända sedan jag av en slump kom över Glasbruket när den gavs ut på svenska, har jag ivrigt läst varenda ny del i serien. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att alla delarna inte har varit riktigt lika bra, men överlag har serien hållit hög kvalité. Även de dåliga delarna är ok, och de bra - de är sjukt bra. Jag gillar miljöerna och personerna och tycker om hur böckerna ofta riktar in sig på psykologin bakom brottet istället för bara på jakten efter mördaren.

Den senaste boken i serien är Mörka strömmar. Här syns nästan inget av seriens huvudperson, polisen Erlendur, utan istället får vi följa hur Elínborg, en av hans kollegor, löser ett fall där en våldtäktsman hittas mördad i sin lägenhet. Kvinnan han drogat ner på krogen och släpat med sig hem blir naturligtvis misstänkt i första hand, men hon säger sig inte minnas något alls av vad som hänt. Det finns också andra tecken som pekar på att mordet begåtts av någon annan - men vem var då i så fall denne tredje person? Elínborg får ett tufft fall att lösa när ingen av de inblandade vill berätta sanningen.

Mörka strömmar puttrar på i ganska lugnt tempo. Den är helt ok, men jag hade gärna sett att man skruvat upp temperaturen i plotten några varv. Elínborg gör också bra ifrån sig som huvudperson, men hon har inte samma utstrålning som Erlendur. En trevlig mellanbok med andra ord, men kanske främst intressant för dem som gjort som jag och följt serien från början.

Andra har också läst Mörka strömmar och tyckt till: Violens boksida, Bokvalen och Smålandsposten.

Bokbloggarträff hos Brombergs

En älskad bil, en stad som är själva sinnebilden för en håla och en vänskap så stark att den nästan går att ta på - det är några av ingredienserna i Veronika Malmgrens debutoman Gracie. Boken är bara 159 sidor lång, men rymmer så mycket starka stämningar att man som läsare omedelbart sugs in i berättelsens miljöer och vill veta mer, både om berättelsen och om författaren.

Det var med andra ord perfekta förutsättningar för bloggträffen som Brombergs anordnade igår för att presentera boken. Tillsammans med ett gäng andra bokbloggare lyssnade jag när Veronika Malmgren berättade mer om Gracie, om hur det är att gå på skrivarkurs och om hur vad som egentligen händer med ett manus när det blir antaget för utgivning. Det diskuterades omslag och debut-nervositet, redigering och inspiration. Och naturligtvis bokbloggande. Det går ju liksom inte att undkomma det ämnet om man samlar ihop en hel bunt av oss... Som vanligt var det himla trevligt att ses, mingla och prata - jag börjar tro att det är omöjligt att anordna en misslyckad bokbloggarträff!

Under kvällen berättade även Dorotea Bromberg om förlagets övriga utgivning och frestade med kommande titlar. Majgull Axelsson, Umberto Eco och Jonathan Franzen är några av alla de som kommer med nya böcker framöver. Mycket att se fram emot, alltså.

Hade jag nu varit en smart bokbloggare, hade jag tagit med den bra kameran istället för den dåliga - och då hade ni kunnat se bilder från träffen. Nu får ni nöja er med mitt ord på att det var en toppenkväll, och så kan ni förstås kika på bilder hos de andra: Karin på enbokcirkelforalla, till exempel.

Passa också på att se klipp från SVT där Magnus Utvik recenserar Gracie.

Gotiskt, anglofilt och läsvärt

Jag har redan tidigare ooh-at och aah-at över den tjusiga formgivningen av Kate Mortons The Distant Hours. För att ni inte ska tro att jag är en alldeles ytlig typ av boknörd, ska jag nu ta mig samman och säga något om bokens innehåll också. Det visade sig nämligen vara minst lika fint som utsidan.

Redan inledningen lovar gott: ett gammalt brev anländer en dag till förlagsredaktören Edie och hennes mor. Brevet skrevs redan 1940 men har legat gömt i en bortglömd postsäck ända tills nu. Edies mor reagerar starkt på innehållet - och när Edie börjar forska i vad det egentligen handlar om, hittar hon ett förflutet fyllt av dramatiska händelser som hon inte haft en aning om.

Jag ska inte ens försöka ge mig in på att sammanfatta berättelsen - den är lång, vindlande och full av stickspår - men jag kan säga att den innehåller det mesta som en anglofil bibliofil kan önska sig. Ett förfallet slott där det bor en mystisk, möjligen galen författare, ett tvillingpar som gör allt för att skydda varandra, en begåvad dotter som på grund av en sjukdom tycks tappa minnet och få våldsamma utbrott, en känd barnbok som kanske har något att göra med Edies egen mamma... Det är bara några av delarna, men ni förstår ju själva vartåt det lutar. The Distant Hours har alla beståndsdelar som behövs för att skapa en fantastisk roman. Den ger vibbar av både Ian McEwans Atonement och Sarah Waters The Little Stranger.

Det enda jag egentligen har att invända är att romanen är lååång. 560 gigantiska, tätskrivna sidor som det tar även en van läsare en god stund att ta sig igenom. Inte för att de är svåra eller för att berättelsen är dålig, utan bara för att det är så mycket text. Morton skriver bra, men ibland önskar man att tempot hade varit en aning högre i berättelsen och beskrivningarna något färre. Det blir lite maratonläsningskänsla över det hela, framför allt på slutet. Kanske var Morton helt enkelt ovillig att lämna sina karaktärer och miljön hon skapat i The Distant Hours- något jag i så fall kan förstå och förlåta.

Helena skrev om The Distant Hours på Bokhora och Cathrine skrev om den på sin blogg. Morton är på det hela taget en favorit hos många bokbloggare; googla "Kate Morton" så hittar du massor av recensioner av hennes tidigare böcker.

Är du sugen på att läsa The Distant Hours men ogillar att läsa på engelska? Frukta inte. Forum ger ut den svenska översättningen i april. Den svenska titeln blir I det förflutna.

Rätt om Rosengåva

Många av er som hamnar här på Calliope Books har googlat på antingen Rosengåva, Rosengåva + slott eller Flickan vid stenbänken + dvd. Kul! Välkomna hit! Jag är ett stort fan av både Maria Gripes skugg-böcker och av den gamla tv-serien (även om den kanske inte åldrats med enbart värdighet - mer om det här).

Just för att ni är många, ska jag passa på att göra en rättelse. Jag har tidigare skrivit att tv-serien Flickan vid stenbänken spelades in på Vittskövle slott nära Åhus, men det är fel. Vittskövle är förvisso likt det slott som syns i serien, men det är inte det. Arild och Rosilda gick omkring i rosenträdgården på västra sidan Skåne. Verklighetens Rosengåva heter Trolleholm och inget annat. Det syns tydligt om man jämför bilder ur serien (överst) med nytagna bilder av Trolleholm.

Mycket enkelt att klura ut när man väl ser det, men inte alldeles enkelt att googla sig fram till (förrän nu, då).

Trolleholm ligger strax norr om Eslöv i Skåne och används idag främst till konferenser och evenemang. Stjärnorna på slottet har spelats in där, vilket onekligen förstör lite av Rosengåva-vibbarna...

Ber om ursäkt för att det blev fel tidigare! Hoppas att inte någon stackars boknörd har vallfärdat till fel ställe.

Den som vill veta mer om Trolleholms slott kan titta här. Missa inte att kika på deras fantastiska bibliotek som bland annat syns här, näst längst ned... ojojoj, så fint!

Jag ska se Paul Auster!

Whoopie! Jag håller i min hand en biljett till Paul Auster på Kulturhusets Internationella författarscen i Stockholm 10 maj! Yay, yay! Biljetterna till vårens arrangemang släpptes idag och jag fick tag på en. Yay igen! Paul och jag har haft en något krokig relation på sistone eftersom jag har tyckt att kvalitén på hans böcker skiftat väl mycket, men just nu känns det som att allt är förlåtet. Det är ändå en modern legend vi pratar om här... Och jag ska få se honom. Whoopie!

Någon mer som ska dit?

Se alla arrangemang på Internationell författarscen och beställ biljetter här.

Intet nytt på topplistan. Eller?

Nöje för boknördar: på den här sidan kan man ta reda på hur New York Times boktopplista såg ut dagen man själv föddes. Tipset kom från någon på Twitter (har tyvärr glömt vem..?) och när jag testade kunde jag konstatera att på min födelsedag var det fantasy och romantik som gällde. Tolkiens Silmarillion låg på förstaplatsen, tätt följt av McCulloughs The Thorn Birds. Lite förfärad inser jag också att John Le Carré verkligen har varit i ropet länge; jag är inte purung och han låg på topplistorna redan när jag var nykläckt. På tredjeplatsen hittar vi hans The Honourable Schoolboy.

Still going strong

Längre ned bland topplistetitlarna finns namn som Anaïs Nin, Marilyn French, Phillip Roth och John Fowles.

Många av författarna på listan är alltså sådana som fortfarande säljer bra och är aktuella. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det är kul eller tragiskt. Klassiker i all ära, men borde det inte ha hänt mer sedan dess? Och framför allt: kommer vi hitta Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann på pockettoppen även år 2050? *insert: valfritt skräckfilmssoundtrack*

Ta reda på vilka böcker som låg på listan när du föddes här! Missa inte att du måste skriva datumet med snedstreck emellan, precis som det står i exemplet, för att det ska fungera.

Tentakler, sprit och skräckel

Om det är meningen att en bok i genren skräck ska få läsaren att känna sig extremt illa till mods, då har Anders Fager lyckats alldeles utmärkt väl med sin novellsamling Svenska kulter. Jag läser, förundras och blir efter en stund nästan lite deprimerad. Ett krypande obehag smyger sig på, en känsla av att något verkligen inte står rätt till. Jag konstaterar att det beror på det jag just har läst i boken, funderar på att sluta läsa, men kan inte. Jag måste läsa vidare.

Svenska kulter är skräckel = skräck med starka äckel-/splattereffekter. Inga subtila antydningar här inte, nejnej. Det är inälvor som rivs ut, huvuden som slits av och blod som skvätter. Inget för den äckelmagade, alltså. Jag måste också medge att jag är lite förvånad över att Svenska kulter kommer ut på Månpocket; den känns mer underground än så. Lite för udda, jämfört med vad åtminstone jag förväntar mig att hitta med Månpockets logga på. Tror att en och annan, intet ont anande pocketkund kommer att plocka upp den och få en grotesk chock. Om inte av skräcklet, så av de stundtals mycket... tja, vad ska jag säga... framträdande sexscenerna. Därmed inte sagt att det är fel av Månpocket att ge ut den, tvärtom är det trevligt att de ger något som inte är så mainstream chansen.

I Svenska kulter finns också starka Lovecraft-vibbar med tentakelvarelser, hybridmänniskor och folk som ber till Yog-Sothoth. Samtidigt är de flesta novellerna fast förankrade i vardagen; det börjar ofta helt normalt och sedan svischar det förbi någon liten obetydlig detalj som får en att stanna upp, läsa om och inse att allt är så långt ifrån vardag det kan bli. Monstren finns definitivt mitt ibland oss. Om inte under sängen så i lägenheten bredvid.

Allra bäst tycker jag om novellen "Mormors resa". Helskum, suggestiv och rent ut sagt skitläskig. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa mer om de där varelserna som far genom halva Europa i en skåpbil för att hämta hem det där de kallar mormor. Föreningen Catahya utsåg i slutet av förra året "Mormors resa" till vinnare i Årets novellpris 2010. Motiveringen löd: "Mormors resa" är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund." En bra beskrivning!

I vår blir det mer skräck: i mars släpps Samlade svenska kulter hos Wahlström & Widstrand.

Tills dess, passa på att läsa Bokhoras måndagsmöte med Anders Fager. Var rädd, John Ajvide Lindqvist, var mycket rädd skrev Helena i sin recension.

Om katten själv får välja

Apropå gårdagens inlägg om Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet): boken är nu även cat-approved. Den är alltså inte bara fin att läsa; den fungerar alldeles utmärkt som huvudkudde också. Bra, va?

Kärlekshistoria för boknördar

Egentligen hade jag inte alls tänkt läsa den, Anneli Jordahls bok med den monsterlånga titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) - men så läste jag om den hos Bokbabbel och tänkte att jo, den verkade nog lite intressant ändå. Så slank den med hem från biblioteket ett par dagar senare. Och tur var väl det, för annars hade jag missat en alldeles förträfflig liten bok.

Jag skulle vara din hund... handlar om Ellen Key. I romanform får vi följa henne under flera år, när hon har en affär med den på annat håll gifte litteraturrecensenten Urban von Feilitzen. Ellens och Urbans kärlekshistoria är en relativt kysk sådan; de träffas bara några få gånger och den största delen av deras relation utspelar sig istället i de glödande heta kärleksbrev de skickar mellan sig. Att det i första hand är en intellektets passion gör den dock inte mindre intensiv. Glädjen i att ha funnit någon som tänker på samma sätt, någon som funderar över samma frågor, är enorm. Den skapar en oerhört stark samhörighet mellan Urban och Ellen.

Samtidigt är det naturligtvis också en problemfylld relation. Urban är och förblir gift. Ellen väntar, hoppas och förtvivlar om vartannat. Hon fyller livet med arbete istället och försöker glömma smärtan över att inte få familj och barn. Jordahl skildrar hennes ökande desperation trovärdigt, medkännande och intensivt.

En åldrad Ellen i sitt bibliotek

Kärleken till Urban är dock bara en av två passioner i boken. Den andra stora kärleken är den till böckerna, till skrivandet och litteraturen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla boknördar och hade det inte varit en biblioteksbok jag läste, skulle jag ha tagit fram pennan för att stryka under alla fantastiska citat jag hittar. Detsamma gäller många av de andra formuleringarna också; Jordahl skriver med ett originellt, levande språk som ligger nära huvudpersonernas tankevärld. Jag gillar det skarpt.

Så nu rekommenderar både jag och Bokbabbel Jag skulle vara din hund... Vad väntar du på? Spring och köp! Finns i pocket. Och man behöver inte alls vara intresserad av Ellen Key eller ha en massa förkunskaper om henne för att uppskatta boken. Det går alldeles utmärkt att läsa ändå.