28 april, 2010

Victor Legris äntligen på svenska

Apropå vårböckerna som jag skrev om häromdagen - ni har väl inte missat att första boken om min favoritdetektiv/bokhandlare Victor Legris nu har kommit på svenska? För bara några veckor sedan gav Kabusa ut den i svensk översättning av Johanna Hedenberg. På svenska har den fått titeln Mordet i Eiffeltornet.
Jag är som sagt var ett stort fan av Victor, så det är himla kul att böckerna äntligen kommer på svenska så att fler kan hitta dem. Det här är böcker som man läser för de otroligt väl skildrade miljöerna från det sena 1800-talets Paris och för de underbara karaktärerna, snarare än för själva mordmysterierna (även om de också är helt ok). Systrarna bakom pseuonymen Claude Izner har superkoll på allt som rör parisisk historia och böckerna är en guldgruva för den som i likhet med mig gärna drömmer sig dit som det var dåförtiden. Att en liten fågel dessutom viskade i mitt öra att systrarna eventuellt ska besöka bokmässan i Göteborg i höst, gjorde mig ännu gladare. Jag ska stå först i kön och vifta med min bok för att få den signerad. I så fall tar jag antingen med mig den första boken i serien eller den del 5 - som äntligen kommer i engelsk översättning i juli - The Predator of Batignolles. Ser extremt mycket fram emot den! Det enda jag inte riktigt gillar är att förlaget har bytt färg på omslaget så att den här är blå istället för beige som de tidigare i serien har varit. Borde vara förbjudet att skifta färg sådär mitt i en serie...

26 april, 2010

Visst gör det ont när vårböcker släpps

Gör det ont när knoppar brister? Jag är inte så säker på det. Jag har i alla fall inte hört några skrikande träd. Vad som däremot är alldeles säkert är att man just nu kan se mig sitta gnällande och ynklig här - smärtsamt medveten om att alla roliga vårböcker som jag har väntat på nu behagar dyka upp på en gång. Jag hinner inte med!

I helgen skaffade jag mig Johan Theorins Blodläge, som jag hoppas kunna börja på ikväll. Jag såg honom på SVT:s morgonprogram imorse och blev ännu mer pepp än vad jag hade varit tidigare, trots att det borde vara fysiskt omöjligt. Jag var ju redan så entusiastisk efter hans besök på biblioteket... Men tydligen gick det att öka desperationen ett snäpp till, så nu är det hetsläsning som gäller. Hej och hå.
Säkra källor gör också gällande att man på SF-bokhandeln redan i fredags kunde få tag på Charlaine Harris Dead in the Family. Det hördes plågade skrik här när jag i lördags kväll förstod att jag inte skulle kunna få tag på den förrän tidigast idag - och ännu fler sådana ekar nu när dagen snart är slut och jag ännu inte har den i min hand. Ynk! Jag ska försöka lindra plågan genom att ta reda på om Charlaine möjligtvis kan tänkas signera någonstans i närheten av där vi kommer vara i sommar (ska till både New York och San Francisco, så om man har tur så...).

SF-bokhandeln meddelade dessutom glatt i förra veckan att John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna hade inkommit till butiken och i helgen såg jag även den på en handfull andra ställen. Jag gjorde mitt bästa för att inte köpa den, eftersom jag ännu lever i hopp om att få ett rec ex från förlaget (så om någon på Ordfront läser det här - snällasnällasnälla, skynda på paketet eller gör slut på plågan). Under tiden jag väntar, tar jag del av provkapitel och Spotifylista med soundtrack som John Ajvide Lindqvist har lagt upp på sin hemsida. Strålande idé, för övrigt. Fler borde göra samma sak!
Så ja, visst gör det ont att vänta på att vårböckerna ska släppas. Ännu ondare gör det när man inser att man inte kan läsa dem alla samtidigt.

25 april, 2010

Det är norskt och det är galet hippt

Så här tror jag: Gunnhild Öyehaugs tokhyllade debutroman Vänta, blinka handlar om de där avgörande ögonblicket i livet. Stunderna där allt vänder, där allt förändras. Öyehaug borrar sig ner i de där ynka små sekunderna och vrider och vänder på dem för att verkligen förstå hur de fungerar. Så tror jag. Jag säger tror, eftersom jag faktiskt inte är helt säker på att jag till 100% förstår Vänta, blinka. De 260 sidorna norsk litterär succé lämnar ganska många frågetecken och får mig att undra om jag antingen är a) lite dum b) lite trött eller c) lite av varje. Vad det än är, så har jag i alla fall lite svårt att känna den där totala euforin som så många andra recensenter har känt. Främre fliken på omslaget är full av lovord ur norsk press och romanen har fått ett gäng priser och nominerats till ännu fler.

På ett sätt är det lätt att förstå vad som har attraherat alla de som har höjt Vänta, blinka till skyarna. Öyehaug är en författare med god kontroll över sina verkningsmedel som vet hur man skriver fram gestalter som får läsarens beskyddarinstinkter att vakna. Romanen är skriven med en stark stilkänsla och behåller sin originella behandling av språk och tematik rakt igenom. Jag vet inte om Öyehaug har gått någon skrivarskola, men det hela känns ganska mycket välpolerad skrivarkursprosa. Här finns också en lätthet i berättelsen, där hon på ett ofta påfallande snyggt sätt gör de mest akrobatiska hopp i berättelsen men ändå lyckas få det hela att hänga ihop. Här finns dessutom gott om samtidsmarkörer som alla behandlas på ett lagom nonchalant sätt och mängder av referenser till både film och musik. Så långt är det bra.

Det som får mig att tveka är snarare att det till slut blir lite för bra. För mycket stilövning. Öyehaug skriver en modern, extremt hipp berättelse som självsäkert (och självmedvetet) rör sig mellan ett gäng likaledes hippa urbana människor. Även töntarna är töntiga på ett hippt sätt, sådär så att man nästan kunde tro att deras osmidiga sätt är valt med omsorg. De är inte fel eller obekväma så att det blir jobbigt eller frånstötande, utan snarare truligt charmigt. Lagom tokigt. Jag är lite allergisk mot den sortens poserande, uträknade töntighet eftersom den alltid får mig att känna att romanen inte är lika autentisk som den vill ge sken av att vara, men det är ju min högst personliga hang-up.


Något jag däremot misstänker att fler än jag kan få svårt med är språket/stilen, där Öyehaug konstant överöser läsaren med en störtflod av ord, låååånga meningar som ibland går över en sida eller mer och ett myller av inskjutna satser. Här finns också ett överflöd av omständliga utvikningar och beskrivningar, mängder av meningar som börjar med ordet och samt en hel del kapitel och stycken som åtminstone jag har svårt att se avsikten med. Vill man vara snäll kallar man stilen infallsrik och sprudlande, vill man vara som jag kallar man den jobbig. Vid de tillfällen då hon släpper lite på den, slappnar jag av och njuter. Då blir det riktigt bra och jag fäster mig till exempel vid bokens räddharige Viggo, "ett ensamt får i utkanten av flocken, med skälvande ull". Det är lite gulligt.


Vänta, blinka är med andra ord en begåvad berättelse av en otvivelaktigt begåvad författare och den kommer säkert att, välförtjänt, fortsätta värma många nordiska hjärtan. Däremot är den inte min kopp te och jag blir inte så förtjust i den som jag hade hoppats på att bli.

Det finns många som gillar Vänta, blinka: DN, GP, SVD , Hermia och Bokhoras Johanna L för att nämna några.

19 april, 2010

Skrivet på kroppen

Via Petra på En annan sida hittade jag till Contrariwise, en blogg som bara handlar om tatueringar med litterära motiv, och nu har jag spenderat alldeles för mycket tid med att titta på folk som har allt från Bukowski-citat till Alice i underlandet-kaniner och golden snitches på huden. Måste nog säga att text på hud ofta är snyggare än bild, förutsatt att man väljer ett lämpligt typsnitt. Courier (klassisk skrivmaskinstil) blir ofta bra.
Själv är jag tyvärr alldeles för smärträdd för att någonsin vilja utsätta mig för en tatuering, men jag kan inte annat än bli oerhört fascinerad av bilderna på bloggen. Tänk att vara författare och upptäcka att det du har skrivit betyder så mycket för någon att han/hon tatuerar in det på sin kropp! Är inte det en komplimang, så vet jag inte vad som skulle vara det. Hade jag varit lite mindre feg skulle jag ha satt igång och leta favorit-citat på en gång. Werner Aspenström skulle ligga bra till.

Grammatiknörden i mig gläds också åt att se att det finns de som har tatuerat in semikolon. Det är ett underskattat skiljetecken! Själv älskar jag semikolon och använder dem alldeles för ofta. Jag fick skäll för det redan på högstadiet, men det har inte hindrat att de sprider sig som ogräs i alla texter jag skriver. Ett semikolon om dagen är bra för magen; det är min devis.

Text-tatueringarna får mig också att tänka på en film jag tycker mycket om men som jag inte har sett på länge: Peter Greenaways Pillow Book från 1996, där stora mängder text skrivs på hud med ett i slutändan förfärande resultat. Men innan det går illa är det oerhört vackert. Se den om du inte redan har gjort det! Ewan McGregor gör en strålande insats, bland annat som mjuk textad kudde:

17 april, 2010

En viktoriansk Fabio

Det finns inget trevligare än att läsa en riktigt bra bok - och det finns inget värre än att läsa ut den. Just nu sitter jag här och försöker bota min separationsångest från Lady Julia Grey och Nicholas Brisbane med choklad. Det går sådär.

För saknar dem gör jag definitivt. Det har bara gått några timmar sedan jag vände sista bladet i den tredje delen i serien, Silent on the Moor, och jag vill läsa mera. Nu. Nu! NU! Serien är kraftigt beroendeframkallande, som ni märker. Jag har haft otroligt roligt när jag har läst den och det känns inte alls bra att försöka följa upp den med något annat.
Just underhållningsaspekten på läsandet blir extra tydlig i Silent on the Moor. Till skillnad från de första två delarna, utspelar sig denna inte i London utan på hedarna i Yorkshire där Nicholas Brisbane har blivit ägare till ett förfallet gods. Lady Julia far dit och våldgästar Brisbane och råkar naturligtvis snubbla över en gammal familjehemlighet som fortfarande kastar en allmänt ond och elak skugga över såväl godset som den närliggande byn. Mysteriet visar sig också ha väldigt mycket att göra med Brisbane själv - och det är här det underhållande kommer in i bilden. Dark and brooding, mad bad and dangerous to know; ja, ni vet alla de där epiteten som funkar på mörka, mystiska män som får alla kvinnor inom en mils radie att sucka längtansfullt, alla passar in på Brisbane. Han är den perfekte 1800-talsmannen. Om läsaren till äventyrs skulle ha missat det förut, så får man vara både blind och döv för att inte märka det i Silent on the Moor, där Lady Julias blickar på denne viktorianske Fabio är många, långa och synnerligen utförligt beskrivna. Bröstmuskler spänns, mörka ögon gnistrar och starka armar lyfter tunga saker. Det kunde ha blivit fruktansvärt - men det funkar! Det är så roligt att jag skrattar högt flera gånger när jag läser, och då inte åt de stackars karaktärerna utan med dem. Det hela är gjort med glimten i ögat. Lady Julia och de andra mobbar till exempel Brisbane när han inte vill låta saxen komma nära sina svarta lockar: "You don't want to wander around looking all Heathcliff, do you?"
Vill man, kan man läsa serien om Lady Julia som ett slags blinkning till alla de billiga äventyrsföljetongerna som gavs ut under perioden som romanen handlar om. Här finns alla ingredienser, från zigenare och förbannelser till bleka damer i nöd och romantiska turer i månskenet. Det kunde ha blivit fruktansvärt - men det är underbart. Det är så långt ifrån fiiiin litteratur man kan komma och ville man vara elak skulle man säkert kunna placera Deanna Raybourns böcker på romance-hyllan och låta dem samla damm där, men då hade man missat väldigt mycket skojigt. Så därför struntar vi i det och läser glatt vidare. Jag ska försöka tygla min längtan efter mer tills i höst, då del fyra Dark Road to Darjeeling, väntas komma ut (I den ska Lady Julia fara till Indien! Me like!). Under tiden som jag väntar, placerar jag varsamt Nicholas Brisbane på goding-hyllan tillsammans med Victor Legris och alla de andra fina pojkarna. Varför är det ingen som gör action figures av dem? Jag skulle köpa hela lagret...

Läs mer om de tidigare delarna i serien här och här. Missa inte heller Deanna Raybourns hemsida.
Tack till colourscapesphotography för bild!

15 april, 2010

Bloggträff i Malmö 23/4!

Nu är det dags igen! Alla bokbloggare är välkomna till bloggträff fredagen den 23e april på restaurang Nyhavn på Möllevångstorget i Malmö. Vi ses klockan 18 för lite after work med litterär anknytning. Kom dit och prata böcker med oss!
Vill du komma, så skicka gärna ett mail till mig på books.calliope@gmail.com, så att vi kan boka bord till lagom många.
Välkomna!

14 april, 2010

På morgonpromenad med Strindberg

Nästan varje morgon passerar jag det här huset. Här bodde August Strindberg 1897 när han skrev Inferno. Som vardande boknörd måste jag säga att det känns tryggt att vistas i en stad där man kan få sig en så käck liten bit litteraturhistoria till livs dagligen. Strinberg bodde inte länge i Lund, men han hann beta av inte mindre än sex olika adresser i stan. Lite som dagens studenter, med andra ord.
En period bodde Strindberg i det här huset, som man hittar en liten bit längre åt nordost:

Det är ett litterärt ställe på alla sätt och vis; det har inte bara hyst Strindberg utan är också Falstaff Fakirs barndomshem. Mitt emellan de här två husen ligger ytterligare en annan känd författares hem. Esaias Tegnér bodde i det här huset, som idag är museum tillägnat honom:


Tegnérmuseet har tyvärr väldigt sparsamma öppettider, men i gengäld är det väldigt billigt att gå in. Entréavgiften är futtiga 10 kr. Läs mer om museet och se hur det ser ut inomhus här.
Strindberg och Tegnér är två av de mest kända författarna som har bott i samma fina stad som jag, men det finns ett helt gäng andra litterära gestalter som också har levt och verkat här. Stadsbiblioteket har samlat ihop dem på en lista, komplett med adresser och allt, så att man kan gå runt och titta på var de höll hus. Lite som Cribs, fast utan den obligatoriska titten i kylskåpet. Nu väntar jag bara på att någon ska ta och skruva upp en skylt på mitt hus: I detta hus bodde Calliope då hon skrev sin blogg.

07 april, 2010

Perfekta viktorianska mysterier

Under påskhelgen roade jag mig kungligt med Deanna Raybourns Silent in the Sanctuary. Jag har sällan träffat på en så perfekt serie att avkopplingsläsa - gärna med ett välfyllt påskägg till hands. Själv hade jag choklad och whisky, en utmärkt kombination att mumsa på samtidigt som jag läste vidare om Lady Julia Grey och Nicholas Brisbane.

Silent in the Grave är del två i serien och när den börjar befinner sig Julia på resande fot i Italien tillsammans med sina båda bröder. Den ena brodern, Lysander, har hittat kärleken och gift sig med en äkta lite signorina, något som får syskonens far att genast beordra hem dem allesammans till England. De reser hem i lagom tid för att fira jul på släkten Marchs stora lantgods, ett ombyggt kloster. Knappt har förberedelserna för firandet börjat förrän de råkar ut för ett klassiskt mordmysterium; en av gästerna tycks ha mördat en av de andra och kort därefter blir de alla insnöade i det stora stenhuset... "A wickedly witty mystery" står det på utsidan av boken, och jag är böjd att instämma.
Precis som i den första delen, Silent in the Grave, är Silent in the Sanctuary oerhört underhållande. Jag njuter i fulla drag av att få vistas i den underbara, superengelska viktorianska miljön - och skrattar gott åt hur upprörda alla blir när det visar sig att man kan ha glömt att röra om i den livsviktiga julpuddingen. Samtidigt är det också rejält spännande. Boken har alla element som behövs: ond bråd död, komplicerad kärlek, kluriga intriger, skojiga, originella karaktärer som man fäster sig vid och miljöer to die for. Jag skulle hemskt gärna vilja fira jul med Lady Julia och de andra i familjen March, men eftersom det väl inte lär hända får jag nöja mig med att genast kasta mig över den tredje delen i serien, Silent on the Moor. Som jag sade redan när jag hade läst ettan - det finns inget jag inte gillar med de här böckerna! Ljuvligt!

05 april, 2010

Pockettävlingen avgjord!

IRL-pockettävlingen i samarbete med Pocketförlaget är nu avgjord! Bland alla svar som kom in drog jag tre vinnare som kommer att få varsitt bokpaket hem på posten: MyNilsson i Sjuntorp, Ann Svensson i Stockholm och Harriet Norberg i Ersmark. Grattis!
Stort tack också till alla er andra som skickade in bidrag. Håll ögonen öppna för fler tävlingar framöver...

03 april, 2010

Tillbaka till slottet Rosengåva

Nostalgi är kul. Åtminstone så länge den inte tar kål på ens minnen av något som man en gång upplevde som fantastiskt. På bokrean köpte jag som bekant inga böcker, bara en dvd-utgåva av Flickan vid stenbänken, den gamla SVT-filmatiseringen av Maria Gripes skuggböcker. Jag hade inte sett den sedan den gick på tv 1989 och var extremt nyfiken på att få se om den. Den var en av de få tv-serier som jag verkligen ohämmat älskade när det begav sig och jag kunde knappast vänta tills jag åter fick se en ung, ömtålig Gerhard Hoberstorfer i rollen som Arild på Rosengåva.
Mitt tolvåriga jag tyckte framför allt att serien var sjukt spännande och att Rosengåva var mystiskt, mörkt och alldeles, alldeles underbart. Mitt något äldre jag har läst om böckerna ett antal gånger och tyckt lika mycket om dem då som vid första läsningen, men tv-serien har inte gått att få tag på förrän nu. Förväntan låg med andra ord tung i rummet när jag slog mig ner i soffan för att titta. Det första man slås av är hur oerhört mycket som har hänt i tv-underhållningen sedan -89. Flickan vid stenbänken är full av halvtaskigt filmade scener, lååååångsamma partier som man inte riktigt förstår vitsen med och en dialog som ofta känns ansträngd. Tidens tand har inte varit snäll mot den. Dessutom reagerar jag på att manuset är bedrövligt; om man vill göra 4,5 timmar tv av en hel lång bokserie, måste man naturligtvis ta bort saker. Men här har man valt att skala bort så mycket att berättelsen blir hoppig och osammanhängande. Samtidigt har man inga problem med att ägna många långa minuter åt scener som inte ger något. Mycket underlig prioritering av Marianne Ahrne som skrivit manus och regisserat.

Detta till trots, finns fortfarande en del av magin som jag mindes kvar. Omständigheterna har inte helt lyckats ta kål på Maria Gripes fantastiska berättelse. Jag gillar fortfarande karaktärerna och grundstoryn. Gerhard är utsökt i rollen som plågad emo-yngling, stirrande ut genom slottsfönstren. (Någon borde f ö be honom spela Dracula - det hade fungerat ypperligt!) Det som filmatiseringen har lyckats bäst med är att överföra känslan i miljöerna; serien är inspelad dels i Lunds medeltida stadskärna, dels ute på det oerhört vackra Vittskövle slott söder om Åhus. Precis så trolskt, gammaldags och spooky som man föreställer sig när man läser böckerna.
Så ett nja är väl omdömet om serien. Att se den igen gör att den tappar det mesta av det där förtrollande glittret som den omgavs av i mitt minne. Jag skulle gärna se en nygjord filmatisering av böckerna - med nutidens liiite fräschare filmteknik, ett bättre manus och kanske några ytterligare avsnitt så att berättelsen fick hinna utvecklas. Någon regissör där ute som känner sig manad? Tills dess funderar jag på att göra en sommarutflykt till slottet. Det vore fint att sitta i Rosengåvas park med en picknickkorg.

RÄTTELSE:
här har det blivit fel! Serien spelades inte in på Vittskövle slott. Flickan vid stenbänken är inspelad på Trolleholms slott utanför Eslöv.

01 april, 2010

Big Brother med varulvar och vampyrer

Att man inte ska döma boken efter pärmen har sällan varit så sant som i fallet med Carrie Vaughns serie om den radiopratande varulven Kitty Norville. Gräsligare omslag får man leta efter - behovet av ett heltäckande pocketfodral har aldrig varit större. Jag har tyvärr inget sådant och får därför läsa Kittyböckerna i hemmets trygga vrå med persiennerna nere så att ingen av grannarna ser. För läsa dem måste jag ju; ju längre jag kommer i serien, desto mer gillar jag Kitty. Bok nummer sju, Kitty's House of Horrors är en av de bästa hittills i serien. I Kitty's House of Horrors har ett produktionsbolag kommit på den briljanta idén att samla ett gäng kändisar till en dokusåpa. Under två veckor ska de vistas dygnet runt tillsammans ute i en ensligt belägen stuga i bergen. Allt de säger filmas och aktiviteterna de får att göra är designade för att locka fram konflikter mellan dem. Konceptet är med andra ord inte helt obekant. Det som är nytt den här gången är att deltagarna alla har anknytning till det övernaturliga; här finns varulvar, vampyrer, en fangbanger, medier, en varsäl (som en varulv fast han blir en säl istället för en varg...), en magiker, en programledare och en skeptisk författare (som vägrar tro på någon av de nämnda figurerna trots att han bokstavligen talat har dem framför näsan). Det är alltså upplagt för dramatik.
Knappt har deltagarna heller anlänt till stugan förrän de börjar misstänka att något inte står rätt till. Men vad är på väg att hända och vem styr det? Är plotten upplagd för att underhålla en tv-publik eller är det något helt annat som väntar dem? Efter bara några dagar inser deltagarna att de har tur om de lyckas lämna stugan med livet i behåll.

Kitty's House of Horrors har alla ingredienser som jag gillade ur de tidigare böckerna - humor, originalitet och spänning - plus en riktigt rolig plot. Carrie Vaughn tar dokusåpakonceptet och twistar till det på sitt alldeles egna sätt och formatet lämpar sig utmärkt för boken. Det förvånar mig att ingen av de andra urban fantasyförfattarna jag läser har kommit på någon liknande idé tidigare. Kitty's House of Horrors är också en rejäl teaser inför kommande del 8; Kitty Goes To War som släpps i slutet av juni. Man anar en grandios fight i fjärran. Trevligt!
Tills den dyker upp kan man läsa Vaughns nya, Voice of Dragons, en ungdomsbok eller som Vaughn själv säger, "just your typical girl meets dragon-story". Missa inte heller hennes flitigt uppdaterade blogg.