Twilight ikväll

Jag står i begrepp att slå mig ned i soffan för att se Twilight - är det inte trevligt så säg?! Var ju naturligtvis tvungen att köpa DVD:n på releasedagen och är likaledes tvungen att se den direkt idag också. Ska bli spännande att se vad jag tycker den här gången (som faktiskt bara är andra gången; jag avhöll mig mirakulöst nog från att gå till bion fler gånger i vintras...). Och så finns det en massa extramaterial som jag säkert kommer sitta och se på halva natten så jag är alldeles trött imorgon när jag ska upp till jobbet. He he. Ska springa ut till tv:n nu! Man ska aldrig låta en vampyr vänta.

Trist tisdag no more

I serien "pigga upp din trista tisdag" hittar vi idag en kort men ack så fin snutt ur säsong två av True Blood. Kolla in den här!
Den är som sagt var kort, men jag tycker ändå att den verkar lovande. Och även en kort kik på Bill & Sookie kan ju förgylla en seg dag...

Undertryckta viktorianska lustar

"Molly was fifteen when she began working with the dead" låter onekligen som en bra förstamening. När det dessutom visade sig att boken skulle handla om ett engelskt medium under senare delen av 1800-talet kunde jag naturligtvis inte låta bli att klicka på köp-knappen på Amazon och vips så var Faye L Booths Cover the Mirrors på väg hem till mig.

Cover the Mirrors handlar om Molly, som efter att hon förlorat sin mor växer upp hos sin moster Florrie. Florrie försörjer sig på att hålla seanser för stadens välbärgade och när hon blir sjuk får Molly ta över verksamheten. Att det handlar om trick för att lura folk råder det aldrig någon tvekan om - här syns inte skymten av en äkta ande så långt ögat når. Istället manipulerar Molly sina klienter så mycket hon kan genom nedsläckta rum, dolda luckor i taket, skåp med falska bakstycken och ett helt knippe andra klassiska medium-finesser.

Strax efter att Florrie gått bort möter Molly William Hamilton, tjusig och förförisk gentleman som hon genast (faktiskt redan första kvällen) inleder ett passionerat förhållande med. Allt är som vanligt fun and games till en början, men snart inser Molly att hon genom att binda sig vid William håller på att förlora all självständighet hon tidigare haft. På fem röda sekunder har hon lyckats bli av med både sitt hus, sin försörjning och alla sina juridiska rättigheter. Som om inte det vore nog, visar det sig också att moster Florrie ljugit om både det ena och det andra. Saker och ting är definitivt inte som Molly trott och sanningen är på väg att hinna ifatt henne.

Cover the Mirrors är Faye L Booths debutroman och som sådan betraktad är den lovande. Många etablerade författare skriver långt sämre och med tanke på att Booth dessutom tillhör den där skaran ruskiga människor som får mig att känna mig gammal och okreativ (läs: 80-talister som får sina ambitiösa verk publicerade på stora förlag), är den verkligen inte illa. Den är lättläst, underhållande och spännande. Men - för det finns tyvärr ett sådant - här och där känns det som att det saknas bitar av texten. Det handlar framför allt om realtionerna mellan huvudpersonerna, där man som läsare har svårt att följa med. Två personer som tidigare knappt hälsat på varandra kan plötsligt stå och hångla i en trappuppgång och vara dödligt förälskade, utan att man fått någon indikation alls på att de ens var intresserade av varandra. Vid flera tillfällen fick jag bläddra tillbaka för att se om jag hade slöat till och missat något stycke, men det hade jag inte.

Dessutom hade jag föredragit ett något annorlunda fokus i berättelsen. Booth har valt att lägga tyngdpunkten på förhållandet mellan Molly och William och det är ruskigt mycket lidelsefulla stönanden, klämmanden och närmanden. Det är lite tröttsamt i längden. Jag hade hellre sett att det hade handlat mer om Mollys seanser och hela spiritualist-grejen. Det känns som slöseri med en spännande miljö & period att inte utnyttja det mer.

Med det sagt är Cover the Mirrors ändå läsvärd. Framför allt tror jag att Booth kan vara värd att hålla koll på i framtiden. Skriver man såpass bra redan innan man fyllt 30 är chansen god att man kan bli något stort. Redan i september kommer hennes nästa roman - ännu en viktoriansk historia med titeln Trades of the Flesh. Ser fram mot det!

Läs mer om Faye L Booth här. Och missa för allt i världen inte att kolla in hennes tatuering! Cool!

Fransk filosofi på Rue de Grenelle

Frankofil som jag är, kunde jag naturligtvis inte tacka nej när Sekwa frågade om jag möjligtvis ville ha ett gratis läsex av Muriel Barberys Igelkottens elegans. Jag hade hört så mycket gott om den att jag absolut ville läsa den och om den dessutom hade vänligheten att komma gratis till min dörr - well bring it on! Vem är jag att säga nej?

Gratis är gott-principen i samverkan med alla välvilliga recensioner jag läst gjorde att förväntningarna var rätt höga när jag väl satte mig ned för att läsa. Samtidigt var jag lite rädd för att det skulle visa sig vara franskt på det där Amélie från Montmartre/Anna Gavalda-sättet. Inget ont om någondera av dem men de dras båda med en mysfransk atmosfär som jag tycker blir lite påfrestande ibland. Det ska vara så jäkla franskt och så jäkla hjärtligt och så lite vin på det och titta vilka fina vänner vi blir allesammans efter att högljutt ha bråkat över en middag på ett språk som låter exotiskt, typ. Här och där visade sig Barbery lida av samma problem, men det är såpass sällan att den ändå klarar sig undan på rätt sida gränsen. Igelkottens elegans höll måttet och mer därtill. Det är en originell liten roman som efter en något tveksam inledning som man gör bäst att bara ta sig igenom, blir riktigt bra.

Berättelsen pendlar mellan de två huvudpersonerna som skriver vartannat kapitel. De har till synes inte något mer gemensamt än att de bor i samma hus. 12-åriga Paloma är en extremt lillgammal flicka som genom att intaga alldeles för stora mängder alldeles för vuxen litteratur kommit fram till att världen suger och att det enda raka är att hon tar livet av sig, helst innan hon blir 13. Det är hardcoreversionen på ungdomens eviga "ingen förstår mig så det är ingen idé att jag ens försöker förklara för idioterna hur jag känner". Renée å sin sida är portvakt och går in stenhårt för rollen som trög och obildad tjänsteande, trots att hon har mycket goda kunskaper om både litteratur, film och filosofi. Eftersom det inte hade blivit mycket till roman om de bara hade fortsatt leva sina liv så, för Barbery in en ny katalysator i berättelsen, en distingerad, intelligent och omtänksam japansk man får flytta in i samma trappuppgång. Genom honom lär de känna varandra och det ändrar helt och hållet deras tillvaro. Båda två får en helt ny syn på världen och på sig själva. De gömmer inte längre sina sanna jag för omgivningen.

Det låter kanske lite småklyschigt, men funkar fint när man läser plotten i Barberys prosa istället för min halvtaskiga sammanfattning. Eventuell fantasilöshet i uttrycken skyller jag på lågt blodsocker - jag borde ha ätit innan jag satte mig vid datorn... ska försöka hålla ut till slutet utan att kollapsa. Hur som helst, Igelkottens elegans blir en fin bok till sist. Den är som sagt något trög att ta sig in i och jag hade svårt för Paloma i början, men det gick över efter ett tag. Ska också erkänna att jag hoppade över en del av de filosofiska diskussionerna. Inte min grej. Tror för övrigt att jag hade dött av tristess om jag skulle ha sett på någon av de svåra, fina filmerna som Renée gillar, men det är ju bara jag.

Till sist måste jag också bara uttrycka mina gratulationer till Sekwa som visar att även små förlag kan göra strålande jobb med marknadsföring. Redan deras tidigare böcker har visat att de vet vad de sysslar med, men med Igelkotten har de gjort det snäppet bättre. Andra småförlag - se och lär. Och det säger jag inte för att jag fick Igelkotten gratis, utan för att jag blev impad av hur Sekwa lyckades sälja in sina böcker i förhållandevis stora mängder till bokhandlarna. Hell, de tog sig till och med förbi Akademibokhandels nya hårdare sortimentsstyrning. Det förtjänar en eloge.

Läs även vad Boktoka tyckte om Igelkottens elegans här.

Dexter går vilse

Kanske skulle jag ha lyssnat på läsarkommentarerna på Amazon - som var allt annat än positiva - när det gäller del tre i serien om Dexter. För de hade ju alldeles rätt; Dexter in the Dark är seriens sämsta del. Det råder ingen tvekan om att Jeff Lindsay helt har gått vilse här. Förmodligen ville han experimentera och det är ju ett lovvärt initiativ, men ack ack ack så fel det gick.

Dexter in the Dark handlar till stor del om vad Dexters Dark Passenger egentligen är och var den kommer ifrån. Är det en inre röst, en demon, en fix idé, en personlighetsklyvning eller rentav ett främmande väsen? En Gud? Lindsay bestämmer sig för det sista alternativet och därmed kapsejsar hela plotten innan den ens har börjat. Serien om Dexter är förvisso skruvad och bisarr i god tid, men den är ändå på något plan realistisk. När Lindsay helt plötsligt för in ett övernaturligt element blir det omöjligt att ta berättelsen på allvar. Metafysiska funderingar passar absolut inte in i Dexters universum.

Så njäää. Dexter in the Dark är vad den heter - Dexter fumlande i mörkret, vilse från sitt vanliga elaka jag. Boken är alldeles för lång (370 sidor) och fel på alla tänkbara sätt. Tack och lov ger de sista sidorna av den hopp om att det bara var en tillfällig formsvacka. Jag hoppas att allt är tillbaka till det normala igen i nästa del, Dexter by Design. Är det inte det kommer jag bli extremt ledsen.

Gud i Köpenhamn

Om inte det här är ett Kodak-moment så vet jag inte vad som skulle vara det. Jan Kjaerstad igår kväll på Kungliga Biblioteket Den sorte Diamant i Köpenhamn, stillsamt men intensivt läsande ur Erövraren, stycket "Sidenvägen" precis i slutet av boken. Aahh. Njutning. Det är helt tyst i den stora salen och allt man hör är Jan. Som bara sitter några meter framför oss. (Gah!) Det var fantastiskt!

Kvällen som helhet landade över mina förväntningar även om de var skyhöga. Jag har aldrig varit på Den sorte diamant förut, men det var ett otroligt vackert bibliotek som verkligen passade perfekt på sin plats vid vattnet. Det är extremt modernt i utformningen och sådant brukar jag vara ganska anti, men här fungerade det jättebra. Det var mycket vackert att i den stora entrén se ut på vattnet genom en hög, bred glasvägg som sträckte sig flera våningar upp. Åker gärna dit fler gånger och tittar mer på själva biblioteket - nu var ju Jan i blickfånget och då var det svårt att titta på något annat... Ett besök på damtoaletten (där det var så tyst som det bara kan vara på en bibliotekstoalett), visade en hel rad damer som stod vid speglarna och lade på nytt fint läppstift för att visa sig från sin bästa sida när det var dags att ta plats i salongen. Jan tycks ha en fascinerande inverkan på kulturlivets kvinnor. Mig själv inräknad. Jag tog på lite läppbalsam i brist på läppstift.

Vi hade tur och fick finfina platser på andra raden. Framför oss var det fyra reserverade platser. När det hela började kom Jan himself in och satte sig på stolen snett framför mig i väntan på att det skulle bli dags att kliva upp på scenen. Jag är mycket stolt över min extrema självkontroll som gjorde att jag inte sträckte fram ett finger och petade på honom. Duktigt av mig. Det är svårt att hålla fingrarna i styr när Gud sitter så nära att man ser varenda hår på hans huvud.

Nåväl. När Jan lämnat stolen för scenen, intervjuades han i en dryg timmes tid av en dansk kulturjournalist som var mycket pratglad. Lite i överkant; ibland kändes det som att hennes frågor tog längre tid än hans svar. Jag skulle jättegärna gå på ett föredrag där han fick prata alldeles på egen hand - det är ju det som är intressant att höra.

Och intressant var det. Kvällen handlade till stor del naturligvis om hans nya bok Jeg er brödrene Walker som precis kommit i dansk översättning. Jag har inte läst den men blev sjuuukt sugen. Som om jag inte var nog pepp innan. Men det pratades också om en hel del annat och precis som vanligt sade Jan en massa sådär smarta saker att det känns som att varannan mening är en aha-upplevelse. Guru-varning? Jepp. Räkna in mig bland the believers. Jag vet få andra som kan fånga in så många idéer på en och samma gång och få alltsammans att både hänga ihop och låta fantastiskt. Och jag vet inte heller någon som kan få sina stackars fans att låta som sådana totala miffon när de ska förklara varför de gillar böckerna. Den gamla klyschan "det är omöjligt att förklara dem, de måste läsas" måste dammas av och användas.

Så kurtz und gut - det var en sjukt schysst kväll. Det är skönt att Gud lämnar Norge ibland så man kan få se honom.

Surrealistisk påsk

Ahh, påsk! Denna fantastiska högtid när harar kör fram och tillbaka i små vagnar dragna av får, skickligt manövrerade i trafiken av kycklingar med ridspön under armen!

Jag letade efter en trevlig påskbild att sätta hit, men hittade bara bisarra saker - om någon söker inspiration till skräcknoveller med mardrömskaraktär är det bara att googla "påskkort" så hittar man allt man kan önska sig. Man kunde göra en hel novellsamling på temat. Den skulle få Alice i underlandet att verka socialrealistisk.

Nåväl. Påsk känns också som en bra läshögtid; inga måsten med familjen, inget annat än trista Jesusfilmer att se på tv. I mitt påskägg låg tredje boken av Dexter, som jag trots viss reservation (se föregående inlägg) har börjat läsa. Jag ska ta med mig den och en ohälsosamt stor påse godis ut på balkongen och njuta av solen. Hoppas att ni gör detsamma!

Glad påsk önskar Calliope!

Dear Darling Dexter

Dear darling Dexter - jag tror bestämt att du och jag har något på gång. En smärre romans. Det kan rentav hända att jag blir tvungen att köpa med mig tredje boken om dig när jag går hem från jobbet idag, för jag känner starkt att du talar till min cyniska sida. Det passar mig alldeles utmärkt just nu.

Dearly Devoted Dexter överraskade mig genom att ta en helt annan vändning än vad jag hade förväntat mig. Seriens första del läste jag för ett litet tag sedan (läs mer om den här) och gillade, men allt var exakt som i tv-serien och eftersom jag sett den var det ingen total aha-upplevelse att läsa när jag redan visste det mesta som skulle hända. Men del två går i en helt annan riktning. Här händer helt andra saker än i säsong två av tvserien: polisen hittar en superstympad (se där ett nytt ord) man som blivit av med inte bara armar och ben utan också alla andra utskjutande kroppsdelar som näsa, läppar och ögonlock. Han lever fortfarande när polisen hittar honom men är av naturliga skäl alltför traumatiserad för att kunna meddela sig med omvärlden. FBI dyker upp och tar över utredningen, men eftersom Dexters syster Debbie får i uppdrag att guida FBI-folket i Miami, blir både hon och Dexter snart inblandade i fallet som visar sig ha kopplingar till vad Dexters nemesis Doakes hade för sig i El Salvador. Det är lite grann som att få en ny säsong av serien - mer Dexter till folket, typ - och det är ju ruskigt trevligt. Båda tvåorna håller dessutom hög klass; jag gillar båda två även om de är väldigt olika. Boken har dock en extremt stor fördel, här finns ingen Lila med löjlig dialekt att störa sig på. Skööönt. Saknar inte.

Jag märkte också att det fanns en klar poäng med att läsa serien på engelska. Del ett läste jag i svensk översättning och det var ok, men det ger onekligen mer känsla att läsa i original. Finns en hel del ordlekar som skulle gå bort annars och Dexters dunkla stämma har en viss oefterhärmlig klang som inte fungerar riktigt i översättning. I original får man njuta av den ostört.

Och njuter gör jag helt klart. Dexter är ett underbart monster, en blandning av naivitet och cynism som ger en sjukt härlig svart humor. Totalt opassande och just därför oemotståndlig.

Nu väntar Dexter In The Dark, men jag är lite nervös efter att ha kikat på läsarrecensionerna den fått på Amazon. De är en sorglig samling besvikna inlägg av Dexterfans som fått något annat än de förväntat sig, men jag tror ändå inte att jag kan låta bli. Jag håller tummarna för att inte någon dum kund köpt slut på boken innan jag kommer till jobbet...

Corporate chick lit

Man ska inte döma folk efter utseende, men jag tror faktiskt att det var den här bilden på Marika King som lurade mig. Hon ser sympatisk ut. Någonstans på vägen mellan att jag konstaterade det och sedan hörde Norstedts representants extremt entusiastiska lovordande, bestämde jag mig för att ge Kings debutroman Supernova en chans. Började läsa den på lunchen på jobbet, slutade hemma i sängen. Lättläst. Korta kapitel som tydligt pekar vidare. Lite som salta nötter - man kan inte nöja sig med bara en när man väl börjat.

Nötmetaforen visade sig hålla hela vägen. Det var dumt att börja. Det var ännu dummare att fortsätta. För nu har jag läst dryga 400 sidor av något jag egentligen inte alls tyckte om (jmf känslan som infinner sig efter att du har smällt i dig en hel påse nötter och mår lite illa sådär). Samtidigt ville jag gärna tycka om den. Jag förstår att det suger att vara debutant och glad över att ha fått sin bok utgiven och så googlar man på sig själv och så hittar man en länk till en elak människa vid namn Calliope som har läst ens bok och som inte gillade den och så läser man vad hon skrivit och så blir man alldeles ledsen. Så om du läser det här, Marika - förlåt. Jag vill inte vara otrevlig. Men jag gillade inte Supernova. Och någonstans tror jag att du kan bättre, att du är en bättre författare än vad som kommer fram i Supernova.

Supernova handlar om Lisa som gått ut Handels och just fått jobbet alla drömmer om på den välkända, übercoola konsultfirman med stort K. Hög lön, internationella kontakter, spännande arbetsuppgifter och viktiga kunder. Lisa börjar jobba och eftersom hon är en allmänt överpresterande ung kvinna, går det bra. Mycket bra, till och med. Hon får allt fler, allt viktigare uppdrag och goda betyg som gör att hon snabbt avancerar. Men (för det kommer naturligtvis ett sådant) ganska snart har hon också inte bara gjort det extremt höga tempot till vardag, utan också inlett en affär med en av de gifta cheferna på firman. Att det därifrån raskt går utför mot både krossat hjärta och utbrändhet kommer knappast som en överraskning för läsaren, men Lisa blir förvånad när hon tvingas omvärdera hela sitt liv och allt hon trodde att hon visste. Frågor som klassikern vem är jag egentligen? dyker upp en masse.

Om jag låter lite trött beror det på att jag är det. Jag har läst berättelsen om den duktiga, ambitiösa flickan som bränner ut sig mååånga gånger förut. Hell, jag har varit den duktiga, ambitiösa flickan som brände ut sig - det fixade jag redan under åren på universitetet. Kanske är det just för att jag vet hur det känns att hamna på sjukhus för att man stressat för mycket som jag förväntar mig mer av Supernova. Förväntar mig att känna något, att bli berörd eller upplyst eller vad som helst. Men det enda som dyker upp är irritation.

För här finns gott om saker att störa sig på. Jag vet (tack och lov) inte hur det låter när managementkonsulter pratar med varandra, men om det låter som i Supernova skulle jag inte klara att lyssna på dem mer än tio minuter innan öronen skrumpnade ihop och ramlade av. Ytterst få meningar kan sägas utan att de slänger in ett eller annat (helt onödigt) engelskt uttryck, som sedan förklaras på raden under av berättarjaget. Det är ok de första tjugo gångerna, men därefter blir det jäkligt tjatigt och gör att texten hackar till. Återigen - det är möjligt att det faktiskt låter så på konsultfirmorna därute och att King återger det troget. Hon har ju ändå jobbat i den miljön tidigare, så hon borde ha koll på läget. I så fall säger jag bara skärp er konsulter! Det låter extremt fånigt. Jag passar i sammanhanget också på att säga grattis till King som slutat jobba där - ingen borde behöva jobba på ett sånt skruttställe. Det är inte prestigefullt, det är bara dumt.

Pinsamma, dåliga sexskildringar finns här också ett antal. "Vem hade kunnat ana att han skulle ha en sån härlig snopp, tänkte jag sömnigt" är en favorit bland citaten. Please, skona mig. Jag klarar inte sånt om det inte involverar minst en övernaturlig varelse (se recensioner av Charlaine Harris). Då är det ok om det är kasst. Spetsiga tänder gör att allt framstår i ett mycket mer förlåtande ljus.

Men det grundläggande problemet med Supernova är att jag omöjligen kan förlika mig med Lisa. Hon känns kall och ointressant, opersonlig, nästan otrevlig ibland. Jag blir aldrig engagerad i hennes liv - ett gigantiskt problem när man skriver i den genren som King gör. För att den här typen av böcker ska funka måste de få läsaren att känna någon sorts samhörighet med huvudpersonen. Men Lisa och jag klickar aldrig. Om felet är mitt eller hennes vet jag inte.

Så nej, det var bara dumt att jag läste klart. Vill man läsa den här typen av böcker finns det väldigt många som är bättre. Sorry, Marika.

Fangbangerklubben antecknar

Kolla! Det finns nya bilder ur säsong två av True Blood här eller här! Sweet!

HBO meddelar också att det blir premiär för säsongen 14 juni. Fint, trodde det skulle dröja längre. Micke & Johanna om ni läser det här - kan man redan nu önska sig den säsongen på likadana fina skivor med likadant fint omslag som jag fick ettan? En tidig julklapp? Väldigt tidig? Om jag lovar att uppföra mig väldigt snällt? (För er som tycker att det här låter väldigt internt - jag fick första säsongen i fantastiskt sött omslag, komplett med bitmärken, gasbinda, blod och allt...behöver knappast påpeka att det var mycket uppskattat)

Såg också att kaffemuggen med True Blood-loggan var tillbaka i lager på HBO:s shop. Funderar starkt på att belöna mig själv (oklart varför) med en sådan. Fast jag vet inte om det skickar saker till Sverige? Ska testa.

Dagen bjuder också på andra nyheter för alla fangbangers; en rolig och en trist, båda från Buffy/Angel-sfären. Roliga först: Alyson Hannigan (Willow) och Alexis Denisof (Wesley) har fått en dotter. Tråkiga: no more green demon - Lorne har gått hädan, Andy Hallett som spelade honom dog av hjärtfel bara 33 år gammal.