Din egen minibokbuss

Titta så sött - som en minibokbuss! Jag skulle kunna tänka mig att köpa en privat; tänk så praktiskt att fylla den med sina egna olästa böcker och ha med på släp efter bilen när man åker på semester! Det borde ju ge viss lindring åt abibliofobin som alltid uppstår när det är dags att resa iväg någonstans ...

Blekt kopierade magiker

Hörni, vi måste prata lite om Lev Grossmans Magikerna. Jag har läst 100 sidor och hittills är den mest bara ... tråkig? Har jag helt missförstått - jag trodde ju att den skulle vara bra?
Jag gillar upplägget och hur den spelar på klassikerna i genren, men jag stör mig på språket (här ska tilläggas att jag läser den på svenska, och att det därför kan hända att det är översättningen som är problemet - har inte jämfört sv/eng), jag har svårt att uppbåda något intresse för karaktärerna och kan omöjligen komma ifrån känslan att det jag läser är en tämligen blek kopia av något annat, något som redan har gjorts bättre i original. Naturligtvis spökar både Harry Potter & Narnia, men det finns ju flera böcker som klarar av att ha paralleller utan att kännas kopia. Magikerna gör det inte.
Så nu undrar jag om jag ska fortsätta kämpa vidare med den? Vad säger ni som har läst, blir den bättre?

Coming of age-fullträff

Det var det snygga omslaget som lockade mig att plocka upp Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home när jag först såg den på bokhandeln i somras. Jag köpte den inte då, men när jag nu äntligen fick den i min hand, visade den sig vara väl värd att vänta på.

När berättelsen börjar är det 1987 och June Elbus är 14 år. Hennes morbror Finn har just gått bort i aids och June sörjer. Hon är tjejen som alltid är fel, som har konstiga intressen som ingen annan har, som ständigt hamnar i underläge när hon jämför sig med sin perfekta syster. Finn var Junes ende vän, den ende som förstod sig på henne, och nu är han borta. June har ingen.

Men så dyker det upp en okänd man som smyger omkring på Finns begravning. Det visar sig vara Finns pojkvän Toby - en man som June aldrig vetat om att han ens fanns. Än mindre visste hon att han varit sambo med Finn i flera år, och att mycket av det som hon trodde var typiskt Finn i själva verket var Toby som låg bakom. Att June aldrig fått veta om Toby beror på att hennes mamma tror att det var han som gav Finn aids, att det var han som mördade honom. June får under inga omständigheter prata med Toby, säger mamman.

Men så tar Toby kontakt med June. Han skriver brev och säger att han har något som tillhörde Finn och som han vill att June ska ha. Trots att June inte får, inte bör, går hon dit. Hon saknar Finn så det gör ont och varje liten sak, hur liten den än är, som påminner om honom, är guld värd för henne. Mötet blir början på en lika udda som ömtålig hemlig och förbjuden vänskap.

Det är jättesvårt att beskriva alla olika trådar och nivåer i berättelsen, men tro mig när jag säger att den är BRA. Jag var lite tveksam till den allra först, för jag hade svårt att komma ifrån känslan att allt liksom redan hade hänt när romanen började (Finn var redan död, och June hänvisade hela tiden bakåt i tiden), men det var ett helt klart övergående problem. Tell the Wolves I'm Home är en synnerligen välskriven berättelse om att vara udda och utanför och att desperat längta efter ett sammanhang där man passar in. Den handlar om vänskap, kärlek, "förbjudna" känslor, fördomar, syskonskap, familj - ja, helt enkelt om komplicerade relationer. Och den gör det väldigt bra. Inget är enkelt, inget är entydigt, och man känner verkligen med alla i historien. Det handlar också om konst; Finn var en känd konstnär och målade just innan han dog ett porträtt av June och hennes syster. Berättelsen om det + vad som händer när familjen får hand om porträttet vore nog för att bli en bra bok i sig. Gilla, gilla!

Glada nyheter: X Publishing kommer att ge ut Tell the Wolves I'm Home i svensk översättning i höst. Tjo så kul!

Andra som också har läst: Bokhora, Onekligen, Min bok och jag.

Volym!

Kanske var det luftfuktigheten, kanske något annat. Men ju längre hon satt på biblioteket, desto större tycktes hennes hår bli. 

Caturday i bokhyllan

Om det inte redan vore så trångt i min bokhylla, skulle jag definitivt avsätta ett plan för sånt här ...

Beautiful Creatures

Det där med att det troligen händer skumma saker inne i träskmarkerna, som jag skrev om igår? Fick väldigt mycket vatten på min kvarn när vi nu gick på bio och såg Beautiful Creatures. Den utspelar sig förvisso inte i Louisiana, utan i South Carolina, men likadana miljöer har de gott om. Är nu övertygad om att träsken utöver alligatorer, även innehåller allehanda magiska varelser och folk som gör mystiska ritualer.

Jag hade inte så mycket förväntningar på filmen eftersom jag inte har läst bokserien, men den visade sig vara helt ok underhållning. Den har ju jämförts med Twilight, och där kan man konstatera att Beautiful Creatures vinner med hästlängder. Ingen skämskudde behövs, den har inga sunkiga idéer om vem som ska göra vad pga kön, den har fina miljöer, och stundtals rätt smart och rolig dialog. Jag gillar till exempel att de boknördar sig så mycket; att de läser alla de där klassikerna som man som svårmodig, überintellektuell tonåring läste hemma på sin kammare. Det var också skojigt med allt man kunde känna igen i hela den här sydstatsgrejen, nu när vi åker runt här nere i krokarna.

Så - helt ok film! Den får också en extra guldstjärna för att Florence & the Machine är med i soundtracket.

Djupt inne i Louisianas träskmarker väntar en skräckroman på att skrivas

Ibland kommer man till ställen som bara skriker om att få vara miljö i en bok, där det känns som om det döljer sig romaner bakom varenda liten krök. På väg från New Orleans besökte vi ett sådant; Honey Island Swamp. Det är Louisianas största träsk, mäter ungefär 30 x 10 km och har några av USA:s mest orörda träskmarker. Vi åkte på en guidad tur med båt - ett par fantastiska timmar!

Eftersom det är vinter och därmed "bara" 15-20 grader varmt, var djurlivet lite lugnare än under sommarmånaderna. Jag var ganska tacksam för det, eftersom det innebar att vi slapp möta alla läskiga insekter och moskiter och gud vet vad som far runt där när det är varmt. Vi såg massor av skojiga djur ändå: alligatorer, sköldpaddor, ormar, fåglar och coypu (en slags stora flodråttor, som bävrar ungefär).

Att det var vinter gjorde också att man kunde se lite längre in bland träden än annars. Alla träden är på typiskt sydstatsmanér täckta med spanish moss som hänger ner i stora sjok. Förr i tiden använde man mossan till allt från madrass-stoppning till isolering, men idag används den nästan enbart till att fylla voodoodockor.

Det jag tyckte var roligast och mest överraskande var att det bodde en massa folk mitt ute i träsket. Bara  tiotalet meter från där alligatorerna låg och solade sig, var det fullt av hus vars gräsmattor gick ända ner till vattnet. Inga stängsel fanns - det var tydligen mer regel än undantag att alligatorer och annat kröp upp på tomterna, men det var just inget att bry sig om, tyckte de boende. Det var visst ganska vanligt att hundar blev attackerade av alligatorerna, men det hade inte varit någon människa-alligator-olycka på 300 år. Detta trots att galningarna tydligen brukar BADA där på somrarna. Rakt ner i det bruna vattnet, där man inte ser ett dugg ... Herregud. Ville man inte bada i själva träsket, fanns det andra möjligheter:

Husen i träsket var av alla storlekar och sorter - men jag fastnade naturligtvis för de mer udda boningarna, och de som nästan mest bara var flottar som flöt på vattnet. Vilka underbara skräckromaner skulle inte kunna utspela sig i de här husen, till exempel?

Nej, det kanske är elakt att säga skräckroman, folk som bor där är säkert HELT normala (...), men nog satte fantasin igång ... Jag är nu gruvligt sugen på att läsa allehanda sydstatsskräck, eller för den delen bara vad som helst som utspelar sig här i krokarna. Det är ett fascinerande ställe. Tänker mig att jag om inte annat skulle kunna börja med klassikern Harry Crews; jag har faktiskt aldrig läst honom. Är grymt nyfiken. Det blir till att fara raka vägen från träsket till biblioteket, helt enkelt!

Fun fact: Honey Island Swamp är också känt för att det har ett eget träskmonster. Hen sägs vara en drygt 2 meter lång varelse på två ben med grått hår och gula ögon. Mest utmärkande drag är att hen luktar extremt illa. Under vår tur lyste dock monstret med sin frånvaro. 

Vampyrer, maskerader och parader - Calliope i New Orleans

Kan glatt meddela att eder Calliope inte blev varken vampyr- eller alligatorlunch under resan till Louisiana, utan nu tryggt och fint är hemma igen. Bra, va? 

Att fira Mardi Gras i New Orleans var sjukt skoj - det känns som om jag äntligen har kommit på tricket som gör fruktansvärda februari trevlig. Hemskt synd att man inte kommer kunna göra det varje år ... Men jag är väldigt glad & tacksam över att ha fått chansen att göra det i år!

Mardi Gras-firandet pågår flera veckor, ända fram till själva dagen Mardi Gras. Under de här veckorna händer det en massa saker, man pyntar en massa på husen och festar på alla tänkbara sätt. Framför allt har en mängd så kallade krewes (typ ett slags föreningar/ordnar) sina parader. Ju närmare Mardi Gras man kommer, desto mer intensivt firande och desto större parader. Vi kom till stan dagen innan Mardi Gras och hann se flera krewes: Orpheus, Rex, Proteus och Zeus. 

Paraderna vi såg var helt galet imponerande. Att det skulle vara stort och ambitiöst hade vi ju förstått, men omfattningen ... My, my. Helt otroligt! Jag gillade t ex det upplysta långa tåget som kom åkande rätt vad det var. 

Paradflottarna är gigantiska, och fantastiskt piffiga och fixade och avancerade på alla sätt. Som konstverk! Varje parad har ett tema, och inom paraden har sedan varje flotte sitt eget minitema. Paraderna är låååånga; flera av dem varade i två timmar eller mer.  

På flottarna åker utklädda medlemmar ur respektive krewe, och medan paraden rör sig, kastar de ut en massa saker till de som står och tittar på. Zulu-paraden här nedan var förr i tiden kända för att kasta ut kokosnötter, men det innebar ju viss fara för de som tittade på ... Nu för tiden delar Zulu istället ut konstgjorda kokosnötter, som de snällt och vänligt räcker över istället för att kasta. 

Det är sport bland de som står och tittar på att fånga så många och så åtråvärda saker av det som kastas ut från paradflottarna som möjligt. Vanligast är de klassiska Mardi Gras-halsbanden, som finns i massor av färger och som när paraderna är över hänger/ligger överallt. Vi hade när vi kom hem med oss varsin bärkasse, full av halsband och annat som vi fångat. Roligast = Rex-paraden som kastade ut halsband med skojiga djur på. Jag fick till exempel en ko. Mu. 

Inte bara flottarna/vagnarna är ambitiösa, även utklädnaderna på folk i paraderna är klart imponerande. Ovan ser vi drottningen i Zulu-paraden. 

På själva Mardi Gras-dagen är alla (och då menar jag verkligen ALLA) utklädda. Hela stan förvandlas till en enda gigantisk maskeradfest. Det var helt sjukt kul att bara gå runt och titta på folk; det fanns verkligen alla varianter på utklädnad ...

Vissa var ambitiösa och genomtänkta, andra mindre så ... Men alla festade och hade trevligt!

Maken och jag hade ju tyvärr inte förberett någon utklädnad (ska vi definitivt göra till ett annat år om vi kommer dit igen), men jag tog i alla fall på mig masken som jag hade köpt tidigare på dagen. En karnevalsmask blir ju inte glad om den inte får gå på karneval, tänkte jag. Som synes gjorde jag även mitt bästa för att testa det lokala utbudet av fåniga drinkar - det här är en handgranade. Jag drack även (vilket jag bittert ångrade dagen därpå) den speciella Mardi Gras-drinken Jester. Det var dumt. Väldigt dumt. Låt oss kalla det "en erfarenhet". 

Vi fick som sagt med oss en massa roliga saker från firandet och paraderna. Såna här mynt, till exempel. De är märkta med årtal, så de är skoj att spara! Jag fick även, på typiskt karnevalsvis, ett rött mynt nedstoppat i urringningen av en glad ung man i en av de mindre paraderna. Hepp. Om vi behåller alla 10 kg halsband återstår att se. Kan bli svårt/tungt att få med på flyget över Atlanten sen ...

När Mardi Gras var över, hade vi ett par dagar kvar i stan. Tyvärr visade vädret sig från sin sämsta sida, men vi fick i alla fall åkt på hjuångarkryssning på Mississippi, vilket innebar att jag kunde kryssa av något jag länge velat göra. 

De hade "spännande" mat. Jag åt dock mer normal crawfishpasta och sedan avslutade vi med kaffe och beignets på legendariska Café du Monde, som sig bör. Gotti. Har aldrig sett så mycket florsocker samlat på ett och samma ställe tidigare. 

När natten föll, gick vi med på en av de många guidade turerna som erbjöds. Vi valde - föga överraskande om ni känner mig - en vampyrtur från Haunted History Tours. Det finns även bl a spökturer, kyrkogårdsturer och voodooturer. 

Turen var två timmar lång och bjöd på en promenad mellan några av de platser i stan som har vampyranknytning, eller där det har skett mer eller mindre suspekta, megablodiga brott. Naturligtvis handlade en hel del om Anne Rices Interview With a Vampire (nostalgi! - det var första vampyrboken jag någonsin läste). Man fick se både hus/platser som pekades ut i boken och som användes i filmen. Ovan ser vi t ex St Louis Cathedral som är med i boken, och som i verkligheten har en rätt ruggig skugga som faller över den bakre väggen när det blir mörkt och Jesus-statyn lyses upp. Spoooooky ... Eller nåt. 

Vampyrturen var lite kul att gå, men vår guide hade lite egna idéer om hur man avgjorde om något var sant eller inte. Jag tänker ju att vampyrer är fiktion - alltså kan inte en fiktion vara mer sann än en annan - men hon var väldigt säker på att vissa saker var "sanna" och andra inte. Det kändes lite fånigt. Ett annat problem är att det ju inte direkt har varit så mycket annat vampyrrelaterat i stan innan Anne Rice, och underlaget var därmed lite tunt. En stor del av turen handlade inte alls om vampyrer, utan om vanliga brottslingar som begått ovanligt blodiga/brutala brott. 

Däremot är det väldigt kul att gå runt och kolla på egen hand hur stan nu gör mesta möjliga av vampyrtrenden; det finns  t ex en cheesy butik som heter "Boutique du Vampyre". I ett annat skyltfönster hittade vi kistan ovan, och en av voodoobutikerna annonserade så här: 

Hehe.

Slutsats: för en frankofil antikfantast som jag, hade New Orleans väldigt mycket att se. Vi hann inte med hälften av allt vi ville göra, eftersom Mardi Gras-firandet tog så mycket tid. Vi får helt enkelt försöka komma tillbaka en annan gång och kolla på själva stan! 

Stay tuned för bilder från vår tur i Louisianas största träsk - alligatorer och overload på spanish moss utlovas!

Calliope på väg till ...

Om vi lägger ihop de här två bilderna, så kan ni säkert räkna ut vart någonstans eder Calliope är på väg, eller hur ...?

I veckan är jag och maken om allt går som vi planerar i New Orleans - vi hoppas på Mardi Gras-parader och cheesy vampyr-sightseeing-turer! Lovar att rapportera om alltsammans när vi är tillbaka igen! 

Författarkramande katter

Två av mina favoritpoeter får varsin rejäl kattkram - Werner Aspenström & Edith Södergran (råder tydligen viss tvekan om det verkligen är Södergran på bilden, men jag tycker att det är likt ... fin bild, hur som). Själv lever jag efter devisen att en kattkram om dagen är bra för magen - men man kan gärna överdosera när tillfälle ges!

Vill också passa på att i sammanhanget tipsa om den ypperliga bloggen The Cultural Cat, som är precis vad det låter som: katter & kultur i ljuv förening! Finns även som Twitterkonto här för oss som behöver vår dagliga kattfix. 

Gör ditt eget sci fi-omslag!

Oooh, detta är ju nästan bara för skojigt (ett utmärkt sätt att slösa bort en kväll eller arbetsdag ...) - Thrilling Tales PULP-O-MIZER låter dig göra dina egna pulp-/sf-omslag i klassisk stil. Hur kul!?! Megakul!!! 

Det enda problemet nu är att jag faktiskt blev lite sugen på att läsa de två "titlarna" jag tillverkade. Jag menar, med taglines och blurbar som: Amazing Calliope braves yet another daunting adventure in space eller It was just a tea party. What could possibly go wrong? Hot tea - mad robots - total mayhem! blir i alla fall jag lite lässugen ... 

Gör ditt eget omslag på Thrilling Tales Pulp-o-mizer!

Helt vanliga polygamister

Tänk dig att du är gift och har barn. Tänk dig sedan att du utöver din man även har tre andra fruar och att ni tillsammans har sjutton barn. Ert uppdrag nu är att övertyga världen om att ni tvärt emot vad man kan tro, är en alldeles vanlig familj.

Hur låter det? Inte så avundsvärt, kanske. Det är inget jag någonsin skulle vilja uppleva, av många anledningar. Däremot tycker jag att det är sjukt fascinerande. Hur går det till, liksom? HUR? Hur är det att leva så? Jag har följt dokumentärserien Sister Wives om familjen Brown på TLC: de fyra fruarna Meri, Janelle, Christine och Robyn, deras man Kody och de sjutton barnen, och verkligen uppskattat att se serien. När jag nu även hittade deras bok Becoming Sister Wives på biblioteket, lånade jag den naturligtvis fortare än kvickt.

Familjen Brown kommer ursprungligen från Utah och är fundamentalistiska mormoner. Med det menar de att de följer vad de anser är den ursprungliga mormonska läran (=månggifte på det sätt som deras Joseph Smith praktiserade det, men som "vanliga", stora mormonkyrkan tar avstånd från). Det innebär inte, vilket de är extremt noga med att påpeka, att de på något sätt sympatiserar med det man annars ofta tänker på när man hör uttrycket fundamentalistisk mormon, kvinnor i gammaldags kläder med den där speciella frisyren, hopträngda i gigantiska sektliknande familjer ute på någon gård där det pågår tvångsgiften etc i stil med det den numera dömde Warren Jeffs pysslade med. Absolut inte, understryker familjen Brown. Istället är man en helt vanlig amerikansk familj. Man är bara några fler än de flesta andra.

Familjen Brown med alla barnen (utom minstingen, som ännu inte var född här)

Det man känner när man ser tv-serien är också faktiskt just det - de är påfallande vanliga för att vara så ovanliga. Eller hur man nu ska säga det. Det är just det som är seriens dragningskraft; hur en så väldigt udda religiös övertygelse kan existera parallellt med ett i många andra avseenden normalt liv. I tv framstår familjen Brown snarast som ett slags glatt kollektiv, en storfamilj där alla har sin plats och alla är välkomna. I boken korrigeras den bilden en aning; man får veta mer om vad som hänt tidigare och får läsa om hur de fyra fruarna en efter en kommit in i familjen - en långt ifrån problemfri process. Det är nästan skönt att höra att de också har problem med avundsjuka mm, för det känns som om det blir en mer verklighetstrogen bild av hur det faktiskt måste vara att leva polygamt. Det som är fascinerande här är dock hur de hanterar det och resonerar kring det: det här är något Gud vill att de gör, och det är deras uppgift i ett äktenskap att utvecklas som människor och bli bättre, och skapa fungerande relationer till varandra. Det ska inte vara enkelt, det ska vara ett pågående arbete, hela tiden.

Alla de fyra fruarna: Meri, Christine, Janelle och Robyn. Bilden togs samma dag som
Robyn gifte sig med Kody - en dag som Robyn var angelägen om att göra till en
festlig angelägenhet för HELA familjen, inte bara för henne själv, enligt boken. 

Som feminist är det naturligtvis enkelt att bli upprörd över hela polygamigrejen, av många anledningar. Den mest uppenbara är naturligtvis att principen om månggifte bara går åt ena hållet - det finns inga kvinnor som har flera makar. Men samtidigt är det inte några undergivna, passiva eller hunsade kvinnor man hittar i familjen Brown. De bestämmer själva, och det här är deras egna val. Det handlar om fem vuxna individer som alla väljer fritt, och såvitt man kan förstå skadar deras val varken dem själva eller deras barn. Så då är det väl ok? Eller? Jag är lite kluven.
Jättesvåra frågor - men sjukt intressanta, både på tv och i bokform. Jag kunde naturligtvis ha önskat mig ett något lite mer kritiskt perspektiv i boken, men eftersom det helt och hållet är deras egen berättelse, inte en journalists story om dem eller så, så är det ok att de själva väljer hur de vill framställa det. Spännande att höra om är det i vilket fall.

Pain, Parties, Work - Sylvia Plath in New York Summer 1953

Jaha, den här kan man ju inte undgå att bli nyfiken på: Pain, Parties, Work; Sylvia Plath in New York Summer 1953 av Elizabeth Winder. Det är precis vad det låter som, en bok om den där ödesdigra månaden 1953 när den unga Sylvia kommer till New York för att jobba och roa sig, för att ha sitt livs bästa sommar - men istället blir det en helt annan upplevelse. Det blev vad som senare kom att lägga grunden till Glaskupan, och det blev vad som kom att ändra hela hennes liv. Pain, Parties, Work - bra titel, eller hur? Snyggt omslag har den också.
Tror nog att den måste läsas, denna. Kommer i april på Harper.