Miltons Paradise Lost, hundversionen

Bokbloggarhunden Milton har en egen bok. Den är till och med utgiven på Cambridge University Press, men Milton själv tycker att den är något av ett sömnpiller.

Ont i magen på det bra sättet

I Anna Fredrikssons debutroman Sommarhuset är det precis så där småjobbigt, varmt och lite-för-nära som det kan vara när hela släkten ska klämma in sig i samma stuga för att fira semester. Det är urklämda solkrämstuber, leksaker och pocketböcker på golvet. Det är stora middagar med färska jordgubbar och hembakt surdegsbröd, för på semestern har vi det ju så härligt. Vi har tid att njuta.

Eller?

I Sommarhuset är det allt annat än harmoniskt och enkelt. De tre syskonen Eva, Anders och Maja har just fått ärva huset i Stockholms skärgård efter att deras mor gått bort. Dödsfallet var oväntat och varken Maja eller Anders har egentligen umgåtts så värst mycket med mamman de senaste åren. Istället har det varit Eva som funnits där, som stöttat, hjälpt och umgåtts. Firat jul, midsommar och semester.

Men nu är mamman borta och de tre syskonen ska själva komma överens om vad som ska hända med huset. Eva är säker - naturligtvis ville mamman att hon skulle ha det. Lika säkra verkar Anders och Maja vara - huset ska säljas. Under några varma sommarveckor samlas de alla med sina olika viljor i huset.

Anna Fredriksson skriver oerhört bra om relationer och skildrar de vuxna syskonen med en skärpa som imponerar. Med små, små medel gör hon att man förstår precis hur det känns. Här finns dialoger som är så där jobbiga som bara samtal med släkten kan vara (den som känner dig vet ju exakt var det gör som ondast att hugga), och dialoger som får dig att känna att det nog kan ordna sig ändå.

Berättelsen har ett starkt driv framåt och jag sträckläser för att få veta hur det går. Det är stundtals en rätt jobbig berättelse, och jag får lite ont i magen å karaktärernas vägnar, men när det kommer till böcker är ju det där magonda ett tecken på att författaren har gjort ett riktigt bra jobb. Med tanke på att Sommarhuset är Anna Fredrikssons debut är det galet bra gjort.

Kika in på Anna Fredrikssons webb - där kan du till exempel få reda på att en andra bok är in the making (yay!), eller följ Anna på Twitter.

Andra som också har läst Sommarhuset: DN, SvD, Expressen, Bokstugan, En och annan bok, Bibliotekskatten.

Ett hitte-på-liv, tack

Kan man uppfinna ett nytt liv åt sig om man inte är nöjd med det man har?

I Julie Jézéquels roman Vända blad möter vi Clara. Hon är manusförfattare för tv, men karriären har gått i stå. Hon börjar därför istället söka uppdrag som spökskrivare och får snart kontakt med en medelålders man som vill att hon ska skriva en biografi åt honom. Men han vägrar berätta något om sig själv - han vill nämligen att Clara ska hitta på ett nytt, bättre liv åt honom.

Julie Jézéquels roman Vända blad är lättläst, underhållande och ofta kul. Det är inte en humoristisk roman (åtminstone inte i första hand), men Clara/Julie har ett roligt, lite drastiskt sätt att formulera sig som jag gillar. "Fin, vass och rolig", säger Fiktiviteter, och jag instämmer.

Jag tycker också om själva grundidén; tanken att man skulle kunna göra som den mystiske mannen och beställa sig ett liv om man nu till äventyrs skulle ha tröttnat på sitt eget.

Vända blad är en fin liten roman. Ingen världsomvälvande läsupplevelse, men ett par timmars riktigt trevlig läsning - och det är alldeles utmärkt bra så.

Och så just det, jag får ju inte glömma det som nästan var det finaste av allt, i sin enkelhet. Vid ett tillfälle läste jag boken medan jag åt. Jag läste att hon lagade mat - och så var det just samma sak som jag satt där och tuggade på. Heh! Det var lite fint, faktiskt. Simultan läsning-ätning både i fiktiva världen och här.

Tack till Sekwa för recex!

Andra som också har läst: Två träd i en bokskog, SvD (fast där är det varning för spoilers!), Bokmalen och Audrey Fenn.

Kom igen - skräm mig!

Det finns mycket jag tycker om i Susan Hills The Small Hand: det förfallna huset på den engelska landsbygden som ruvar på en mörk hemlighet, huvudpersonens bibliofili, beskrivningen av det ensliga munkklostret med det fina biblioteket, sinnessjukdom som kanske går i släkten ... The Small Hand är helt enkelt en roman som har väldigt gott om beståndsdelar som tilltalar mig. Lägg en spökhistoria och ett snyggt omslag på det - självklart var jag tvungen att köpa och läsa.

Och det är inte illa alls, åtminstone inte till en början. Jag följer med huvudpersonen när han åker omkring och letar efter ovanliga antikvariska böcker, och ryser lite av glädje när han hittar det stora mystiska huset. Men - och det här är ett gigantiskt men - spöket är... ja, vad är det egentligen? Lamt? Ja, det är nog ordet. Jag tycker inte att det fungerar. Det är inte läskigt alls, bara lite småljummet, förutsägbart och opersonligt. Om man jämför med The Woman in Black av samma författare, som jag läste och älskade just för att den hade så überspooky stämning, så känns The Small Hand rent ut sagt mesig. Inte dålig, men lite för snäll. Påminner en del om Kate Mosses The Winter Ghosts, tycker jag. Den passar den som vill ha en stämningsfull, snäll berättelse att dricka varm choklad till. Det kan också vara trevligt, men det var inte vad jag sökte nu. Så, buhu. Lite besviken är jag nog. Jag hade helt fel förväntningar. Måste gå på jakt efter superhemska spöken att trösta mig med. Förslag, någon?

Andra som också har läst The Small Hand: Eli läser och skriver, Holly Hock.

Vampyrchoklad!

Jag gillar vampyrer och jag gillar choklad. Logiken säger att jag alltså borde älska de här tryfflarna:

Bedårande! Compartes Chocolatier som tillverkar dem, säger att de blivit inspirerade av True Blood och därför skapat tryffeln med ljuvlig blodapelsinfyllning och tjusigt tandavtryck-tryck. Tydligen blöder de röd fyllning när man biter i dem.

Det är väldigt tragiskt att tillverkaren befinner sig ändå borta i Los Angeles, för jag vågar nog inte lita på att godsakerna skulle överleva en transport. Men om de finns kvar nästa gång jag är i det stora landet på andra sidan havet - yum...

Via TrueBloodNet.

Snyggt designad spökhistoria

1800-tal, ond bråd död, en älskad ung man som kanske går igen, viktorianskt inspirerade illustrationer - självklart var jag tvungen att köpa Picture the Dead av Adele Griffin och Lisa Brown när jag hittade den. Den hade löjligt hög Calliope-faktor.

Picture the Dead handlar om unga Jennie Lovell som efter att ha förlorat såväl sina föräldrar som sin bror, flyttat in hos släktingar strax utanför Boston. Amerikanska inbördeskriget skördar varje dag nya offer, och sent en kväll stannar en vagn utanför huset. Familjens yngste son Quinn kommer hem, svårt skadad i strid. Snart står det också klart att han är den ende av familjens söner som kommer att återvända hem; Will har dödats. Jennie, som haft ett förhållande med Will, är otröstlig.

Men - och det vore ju en trist berättelse om det inte fanns ett men här - är Will verkligen borta? Strax efter att hon mottagit dödsbeskedet, börjar Jennie uppleva mystiska saker. Det verkar som om någon försöker kontakta henne från andra sidan döden...

Scary, scary. Eller, det var vad jag hade hoppats på att det skulle vara.

Så blev det nu en gång inte. Picture the Dead är en young adult -bok, och det fungerar tyvärr inte med själva storyn. Den hade behövt vuxenbokens djup för att bli riktigt bra. Det är inte helt illa nu heller, men beskrivningarna blir väldigt ytliga, och det känns som att man försöker förenkla en historia som är rätt komplicerad. Resultatet blir att man som läsare efter ett tag blir lite uttråkad, eftersom man bara fladdrar förbi allting och inte tillåts gå in på något av det som är spännande.

Jag vill tycka om boken, den har en bra grundstory och allt - men författarna har placerat berättelsen i en genre som inte gör den rättvisa. Det är extremt synd, för det kunde ha blivit ruggigt bra.

Något som dock är ruggigt bra, är bokens layout. Det finns jättefina illustrationer genom hela texten. Kolla in bokens webbplats, så får ni en känsla för hur snyggt det hela är. Lite av det märks också på den här überfina postern de gjorde för ett framträdande som de skulle ha på underbara bokhandeln The Booksmith i San Fancisco (där jag köpte mitt ex!):

Adele Griffin och Lisa Brown finns båda att följa på Twitter.

Kaninen, solen, den ruggiga känslan

När jag börjar läsa Christoffer Carlssons Den enögda kaninen är det början av juli - varmt, soligt och lite åskigt kvavt i luften. Jag ligger på stranden och solar och har råkat hamna intill ett sällskap som det är lite white trash-varning på. Solen steker, familjen bredvid bråkar och röker, svetten rinner och jag läser.

Det är med andra ord en perfekt setting för att läsa inledningen av kaninboken. Även där är det sommar, varmt, tryckande, vagt hotfullt. David, som i vanliga fall studerar filosofi i Stockholm, återvänder till sin hemstad över sommaren och dras tillsammans med några vänner från förr in i en kedja av händelser som de snabbt förlorar kontrollen över. Jag gillar inledningen, att man redan från början vet att det kommer att sluta illa. Jag gillar också skildringen av Dalen, den smått tragiska, sömniga småstaden där alltsammans utspelar sig. "Glesbygd noir" står det i baksidestexten, och ja, det är väl en bra beskrivning.

Fokus för berättelsen ligger dels på vad som händer inuti huvudpersonen David, dels på vad som händer mellan han och hans vänner. Jag skulle gärna ha sett att man gått ännu djupare, att man fått veta ännu mer om vännerna, för det är i beskrivningen av personer och miljöer som Den enögda kaninen är som bäst. Man ser verkligen alltsammans framför sig, vistas i världen som boken bygger upp. Här finns också en deckar-/thrillerdel av intrigen, men den känns väldigt svag i jämförelse och fungerar mest som ett skelett att hänga upp den "riktiga" berättelsen på. Jag stör mig mest på gangsterdelen, tycker att den känns osannolik och att den stör de andra, bra delarna.

Om ryktet talar sanning, skriver Christoffer Carlsson i detta nu på en tredje bok, och jag hoppas att han i den fortsätter röra sig ute i de små svenska samhällena. Det finns något djupt oroande med många av dem, och han är bevisligen ruggigt bra på att fånga känslan av det där som ligger och bränner under ytan. Jag håller tummarna för mer glesbygd noir - tänk Gillian Flynn i den svenska skogen, typ...

Du kan följa Christoffer Carlsson på Twitter och på hans blogg.

Några av alla de andra som också har läst Den enögda kaninen: Fiktiviteter, Fru E, Bokhora, Dark Places, Bokbabbel, SvD, Expressen.

I Am Harry Potter

I Am Harry Potter from Daniel Radcliffe

Det är fredag eftermiddag. Jag skrattar åt den här "censurerade" "intervjun" med Daniel Radcliffe. Eller vem är det egentligen som sitter framför kameran? Hehe.

(Om spelaren inte fungerar i din webbläsare kan du trycka på länken under rutan.)

Ny del i den perfekta deckarserien för alla boknördar

Vid mitt senaste besök på English Bookshop i Gamla Stan, Stockholm, fick jag en hemskt glad överraskning när jag hittade en ny del i serien om bokbindaren Brooklyn Wainwright. Hade ingen aning om att den redan hade kommit ut - men hey, desto gladare blev ju överraskningen!

Jag älskar den här serien, tämligen oreserverat. (Lika bra att erkänna det omedelbart.) Murder under cover är fjärde delen i serien, och står sig bra jämfört med tidigare delar. Här får Brooklyn i uppdrag att restaurera en gammal bok som hennes vän Robin tagit med sig från sin senaste resa till Indien. Men knappt har Brooklyn tagit emot boken förrän Robin dyker upp på hennes tröskel, chockad, förvirrad och täckt av blod... Horror, horror!

Det låter lite småfånigt, men så är The Bibliophile series inte heller böcker man läser för de fantastiska deckarintrigerna. Snarare handlar det om att nörda loss fullständigt i Brooklyns trevliga sällskap - bokvänner emellan. Humor, underbara miljöer från San Fransisco och en inte så liten dos bokkärlek gör serien till en klar favvo. Missa icke, ety då slår jag er på näsan!

Här och här kan du läsa om de tidigare delarna i serien.

Och här kan du hälsa på hos författaren Kate Carlisle som skrivit böckerna om Brooklyn.

Hur doftar en e-bok?

Doften av gammal bok känner vi ju alla till. Den är yummi och det räcker att man viskar lite om den så får de flesta boknördar något drömskt i blicken. Men hur är det med doften av ny bok? Och doften av en iPad eller Kindle?

Företaget Smell of Books har tagit fasta på dofterna man kan tänkas sakna när man läser elektroniskt och förpackat dem i praktiska sprejburkar. Psscchht, psssschhht, så luktar din läsplatta precis lika gott som vilken antikvariatsbok eller ny pocket som helst.

Enligt tillverkarens webbplats kan ens vänner aldrig gissa att det är en e-bok man läser, om man sprejar lite sånt här på sin tablet. Amazing.

Samma företag tillverkar förutom New Book Smell (som vi ser på bilden) även andra dofter att applicera på e-boksläsaren: Classic musty smell, Scent of Sensibility - samt den något mer otippade/tveksamma Eau you have cats.

Hehe. Love it!

Läs även om stjärnförfattaren som har en egen parfym.

Bok + bröllop = sant!

Om ni till äventyrs skulle ha missat det - idag gifter sig Bokomaten! Jag skickar världens största grattis! Må ert äktenskap bli rikt på både kärlek & böcker!

Eftersom det också stundar flera andra bröllop i bokbloggarmaffian de kommande månaderna, kan jag inte låta bli att posta lite lovely bilder på temat bok + bröllop = sant. Så till alla blivande herr & fru Boknörd där ute, här kommer inspiration:

Vi börjar med inbjudningarna. Hade jag fått en sån här i brevlådan, hade jag nog dött en smula:

SÅ SNYGG! Galet bra idé i all sin enkelhet. Här är det ju gjort som inbjudningskort, men jag tänker mig att samma sak skulle kunna funka bra även på t ex placeringskort.

Och så var det tårtan. En bedårande liten cake topper, kanske? Jag tänker förälskade bibliotekarier när jag ser den här:

Eller varför inte gå all in och bokifiera hela tårtan?

Så fint kan det bli om man anlitar Nathalie's Creative Cakes.

För den som fortfarande befinner sig på planeringsstadiet och inte ens har kommit så långt som till att ställa den där "vill du... "-frågan, rekommenderar jag den här sidan.

En man frågar lite försynt hur han bäst ska fria till sin flickvän, som älskar böcker, och får en mängd kreativa förslag. Jag gillar idén om att göra specialtillverkade / fejkade böcker att ställa i flickvännens bokhylla, där ryggarna om man läser dem tillsammans säger Will you marry me? Någon annan berättar om sitt eget frieri, där han köpte en pop up-bok, monterade in ringen och sedan läste boken tillsammans med flickvännen - också kul!

Det är också ganska roligt att någon föreslår att han ska gröpa ur en bok och gömma ringen inuti - det förslaget skapar upprörda skrik om bokmisshandel.

Annars är ju också det här fortfarande en klassiker ... Att be Neil Gaiman skriva in den stora frågan i boken han signerar åt ens flickvän. Fortfarande svårt att toppa.

Anyhoo, när man då till slut har fått sin boknörd att säga ja, man har skickat ut sina Penguininbjudningar och beställt sin bibliotekarie-cake topper ... ja, då gäller det bara att välja en passande inramning till själva ceremonin. Så här, till exempel:

Måste säga att mitt boknördshjärta smälter lite nu. (Och mitt habegär väcks.) Det är så fint. Gråter lite. Bilden är hämtad härifrån, där det också finns andra förslag på samma tema.

Har ni fler tips på vad man kan göra med bok + bröllop? Ett förslag på vad som skulle vara det perfekta sättet att fria till en boknörd? Skriv i kommentarerna - och skicka gärna länkar!

En bruksdeckare

Det börjar bli tradition att jag tar med mig en Mari Jungstedt-bok när jag ska åka tåg. Förra gången var det Den farliga leken som fick åka med mig tur och retur Göteborg, och den här gången fick Det fjärde offret resa t & r Stockholm.

Som tågläsning är Jungstedt perfekt. Böckerna har korta, extremt lättlästa kapitel och enkla intriger som känns lagom spännande att följa när man inte orkar koncentrera sig på något mer komplicerat. I Den farliga leken blev det så enkelt att det kändes förutsägbart, men i Det fjärde offret är det bättre. Jag gissar förvisso ganska snabbt hur det hänger ihop även här, men det är ok ändå.

När jag pratade med Boktoka frågade hon om Det fjärde offret var en bruksdeckare - och ja, det är väl faktiskt precis vad den är. Den är ingen litterär upplevelse, den är inte ens marginellt nyskapande i genren, den kommer inte förändra ditt liv och du kommer med stor sannolikhet att blanda ihop den med Jungstedts andra titlar - men den är alldeles lagom att ha som sällskap på tåget eller på stranden. Den fyller med andra ord sin funktion. Och det är gott så.

Boktokig har också läst.