11 oktober, 2013

En dubbel kärlekshistoria

Säg "André-expeditionen" och jag tänker ofelbart på när jag var liten och familjen med pappa i spetsen åkte till Gränna för att titta på våren. Titta på våren innebar att man åkte någonstans dit det var fint och där det fanns gott om vitsippor, gulsippor och vintergäck - ergo Gränna. En stor bonus i sammanhanget var ju att man där också dels kunde se på ruinen Brahehus, dels köpa med sig obscena mängder söta, kladdiga polkagrisar.


Under någon av dessa resor minns jag också att föräldrarna i all välmening tog oss med till Andrémuseet i Gränna för att utflykten inte bara skulle bestå av socker och gulliga växter - barnen behövde ju lära sig lite om historia också. Det gick sådär; jag kommer bara vagt ihåg att där fanns ett stort rum med en hopsjunken, ledsen ballong, och så lite kläder som såg alldeles för kalla ut att ha på en polarexpedition. Jag vet att jag mest bara väntade på att vi skulle vara färdiga, så att vi kunde gå och titta på när de tillverkade polkagrisar.

Eftersom ovanstående är ungefär hela min samlade erfarenhet av Andréexpeditionen, är det ganska skickligt av Bea Uusma att hon lyckas berätta så spännande om sin bok att jag omedelbart vill läsa den. Det räcker med förordet i Expeditonen, så är jag fast. Där är något som drar, och som inte vill släppa. Ett mysterium väntar på isen.


Uusma berättar i korta, ganska fragmentariska stycken om sin besatthet vid Andrés expedition, om hur hon följt i spåren av den och försökt förstå varför de tre männen dog trots att de hade mat och det egentligen inte hade varit omöjligt för dem att övervintra sedan ballongen kraschat. Hennes berättelse blandas med brev, forskningsanteckningar och annat material. Är det spännande? Ja. Jag ska dock i ärlighetens namn säga att jag inte funderar lika mycket på varför de dog som på hur de måste ha känt sig - det är samma fascination/skräck som tilltalar mig så mycket i alla polarskildringar. Mörkret, kylan, tomheten, och hotet från något som kanske, kanske inte finns där ute. Hu.


I Expeditionen fastnar jag emellertid allra mest för den kärlekshistoria som berättas, om hur den unge Nils Strindberg nyförlovad reser iväg med ballongen medan hans Anna väntar hemma i Stockholm. Att det inte slutade lyckligt vet vi ju redan, men här finns en twist som vrider hjärtat ur bröstet på en och som fick mig att nästan börja gråta där jag satt och läste på tåget. Den kvalar in som något av det mest romantiska jag någonsin har hört - och den är alldeles sann. Missa icke den - även om ni tycker att polarfärder är snortråkiga, så måste ni faktiskt läsa boken bara för den där kärleken som är så stark, så stark.

Tack till Norstedts för rec ex!
Tilläggas ska att jag läste textutgåvan av boken. Det finns också en mycket tjusig bildutgåva.
Andra som också läst: SvD, Bokhora, Sveriges radio, Aftonbladet.   

2 kommentarer:

trillian2 sa...

Aldrig varit intresserad av polaräventyr, men denna bok är så bra!!! Framför allt förundras jag av att de var så modiga/naiva. Uusmas skildring är fenomenal, det går inte att sluta läsa. Personporträtten, passionen för uppdraget...... och man lär sig en hel del. Läs!!

a-lo sa...

Jag lyssnade på Bea Uusma på bokmässan och det är lätt dras med i hennes entusiasm. Är också väldigt sugen på att läsa den här boken på ett sätt, men som lite emotionellt överkänslig drar jag mig dock för den garanterade tragedin ;)