Spökskrivaren

Tänk dig att du under flera års tid sliter med att skriva en bok. När den kommer ut blir den en megasuccé och säljer tusentals exemplar. Ändå får du varken med ditt namn på den färdiga boken eller får komma på releasepartyt. Bittert? Oh ja. Stardardförfarande? Jepp, åtminstone om du är spökskrivare.

Hela förfarandet med spökskrivare känns väldigt bisarrt. Kalla mig gammaldags, men jag tycker om att tro att namnet utanpå boken är namnet på den som faktiskt skrivit den. Visst överseende kan jag ha om det rör sig om en kändis-analfabet som behöver hjälp att författa sina memoarer, men även då tycker jag att det ska anges vem som i så fall har spökat i bakgrunden. Det ryktas att spökskrivare även ska finnas bakom några kända skönlitterära författarnamn, men om det är sant eller inte lär vi väl inte få reda på. Hur som helst kan man konstatera att fenomenet spökisar är långt vanligare i England och USA än vad det är här hemma, där de kända spökskrivarna kan räknas på ena handens fingrar. Helena Sigander är en.

Hemlighetsmakeriet som omger spökskrivandet är naturligtvis en utmärkt grogrund för allehanda spekulationer, och det just är vad det handlar om i Robert Harris thriller Spökskrivaren som jag just läst. Där får spökisen i uppdrag att färdigställa manus till den brittiske f d premiärministern. Det är ett välbetalt jobb och det ska utföras i trevliga omgivningar på Martha's Vineyard. Det är bara ett problem - manuset måste bli färdigt på en månad och den förre spökskrivaren dog under milt uttryckt mystiska omständigheter.

Att vår spökis ändå tackar ja får han snart ångra. Han har knappt kommit fram innan ministern hamnar i sitt livs värsta kris när han blir anklagad för krigsförbrytelser och herr spökis hittar dessutom tecken på att ännu fler, ännu värre saker har skett. Spökskrivaren är första boken jag läser av Robert Harris, men den fick mig att känna att jag skulle kunna tänka mig att ta med mig ytterligare en av hans titlar på semester. Spökskrivaren är lättläst, underhållande och spännande - och ironiskt nog - skriven på just ett sådant proffsigt, effektivt men opersonligt sätt som en spökis skulle skriva. Här finns gott om cliffhangers och dessutom en rätt schysst humor emellanåt.

Spökskrivaren är inte direkt kärnfysik, men fungerar alldeles utmärkt till den sortens avkopplingsläsning jag var ute efter just nu. Det enda jag har att invända är att den blir sämre på slutet; här finns en kodlösningsscen som skulle få självaste Dan Brown att rodna och några andra detaljer som också känns rätt b. Det allra sista stycket är till exempel alldeles på tok för melodramatiskt. Bortsett från det - en helt ok thriller. Förhoppningsvis författad av han vars namn står på bokens framsida.