Jag - en P1-person

Förmodligen är det åldern. Åtminstone antar jag att den är en bidragande orsak. Jag har helt enkelt blivit medelålders nog att ha blivit en P1-lyssnare. Ni vet, en sån där som gillar när programmen inte avbryts av musik enligt principen 1 1/2 minut prat, 3 minuter pop&rock. Jag, en P1-person. Det känns ovant.

Denna nya insikt om mig själv väcktes när jag satte mig ned för att lyssna på P3:s nya program P3 text, "ett samtalsrum med högt i tak för dig som gillar att läsa eller skriva, eller både och." Jag tyckte att det lät ruskigt trevligt - nya forum för litteratur är alltid skoj. Första avsnittet skulle innehålla en intervju med Johanne Hildebrandt, som enligt min erfarenhet brukar pratsam och underhållande, samt ett reportage om Google Books. Nice! Jag slog mig ned vid datorn eftersom jag inte äger en radio, utrustad med nagelfil och nytt, flashigt lack att applicera under lyssnandet. Calliope multitasking när den är som bäst; leder till att man blir vacker både inuti och utanpå.

Programledare i P3 text, poeten Daniel Boyacioglu med respektingivande polisonger

Och det var nog tur att jag hade med mig mina måla naglarna-utrustning, för om jag bara hade suttit rakt upp och ned och lyssnat hade jag nog alldeles tråkat ut mig. Bortsett från att jag efter ett tag blir helt tokig på att det är dubbelt så mycket så musik som program (det är nio låtar under första timmen), låter programledaren Daniel Boyacioglu påfallande osäker. Han tvekar så att jag blir nervös å hans vägnar. Kommer efter ett tag på mig med att sitta och sakna Daniel Sjölin. Hildebrandt räddar intervjun själv, men det ska en utfrågad person knappast behöva göra.

Johanne Hildebrandt

Och så var det här med amatörpoesi. Förlåt mig nu alla aspirerande poeter där ute, men 80% av det ni skriver bör stanna i era byrålådor. Nu kommer jag få bajs på posten från ledsna och sårade lyriker, men det får jag ta. P3 text ger lyssnarna möjlighet att ringa in och läsa upp sina alster och dessa spelas sedan upp i etern. Någon av dem bedöms av Boyacioglu. Eeehhh... Ingen bra idé. Ytterst få dikter lämpar sig för uppläsning av en nervös person över en raspig telefonlinje. Ta det inte personligt om du nu råkar vara en av de som läste upp; försök hellre hitta en bättre arena att publicera dig på.

Inslaget om Google Books var däremot intressant. Jag hade gärna hört mer om projektet; det kommer med största sannolikhet förändra bokbranschen framöver. Så varför bara fem minuter om det?

Så njäää. Jag kommer nog lyssna igen nästa vecka för att höra om mina invändningar kanske bara har att göra med att programmet inte hunnit hitta sin form, men då ska jag lyssna på det i efterhand så jag kan spela förbi musiken. Musik är trevligt om man slölyssnar på radion i bakgrunden, men vill man höra själva programmet är det bara störigt. Jag - en P1-person, tydligen. Vuxenpoäng!

Lyssna på P3 text och läs mer om programmet här!