Må de flygande franska katterna bringa er alla ett fantastiskt nytt år!

Ah, inget går upp mot den totala obegripligheten i vissa gamla vykort ...! Jag är till exempel inte helt säker på vad de här franska katterna ska göra med svampen som hänger och dinglar under flygplanets buk, men de har säkert en bra plan och jag hänger gärna med på deras nyårshälsning. Ett flygplan fullt av partyglada katter som redan verkar ha smuttat på nyårsdrickat - vad kan gå fel? Troligtvis mycket litet.

Inför 2014 hoppas jag annars mest på lugn och harmoni och förträffliga läsupplevelser, som jag hoppas kommer infinna sig även om Knausgård har skrivit klart sin kamp och jag hittade oroväckande få titlar som lockade i Svensk Bokhandels vårboksnummer. Det ordnar sig nog, tänker jag.

Som sig bör, avslutar vi med en årsbästalista. Här är de, 2013 års bästa böcker, huller om buller som jag kommer att tänka på dem:

• Donna Tartt - The Goldfinch
• Hillary Jordan - Mudbound
• Carol Rifka Brunt - Tell the Wolves I'm Home
• Mikael Fant - Vattnet i mars
• Jessica Kolterjahn - Den bästa dagen är en dag av törst

Och bubblarna: Katherine Webb - Carolines arv, Stefan Spjuth - Stallo, Joy Castro - Hell or High Water, Jeff Crook - The Sleeping and the Dead, Curtis Sittenfeld - Sisterland, Anna Lihammer - Medan mörkret faller, Bea Uusma - Expeditionen ... Det finns många. 2013 var tydligen inte ett så dåligt läsår som jag ibland lockats att tro. Skål för det!

Ha nu ett alldeles underbart nyår, så ses vi igen i januari!

Jul med Ruth Galloway

I år hade jag lyxen att kunna unna mig ovanligt mycket lästid under juldagarna - herregud så skönt att kunna ligga i soffan, dricka kaffe, mumsa choklad och bara läsa, läsa, läsa! Det var på tok för länge sedan sist. En del av tiden tillbringade jag med allas vår arkeolog Ruth Galloway, närmare bestämt i A Dying Fall.

Boken är femte delen av Elly Griffiths serie om Ruth, och vid det här laget känner läsaren henne rätt väl. Jag valde den här som julläsning för att jag tänkte att den kunde vara lagom avkopplande och lite småspännande, och de förväntningarna infriades väl på ett ungefär. Ruth kontaktas av en vän och arkeologkollega som hon inte träffat sedan studietiden; han vill att hon ska titta på ett gravfynd han gjort och som han tror kan vara smått sensationellt - men innan Ruth kommer dit dör han i en anlagd brand.

Det börjar ganska spännande, och sedan puttrar det på. Och puttrar på. Och puttrar ännu mer ... Bortsett från en scen på ett nöjesfält mot slutet, blir A Dying Fall aldrig så värst spännande, tycker jag. (Tycker också att jag känner igen den känslan lite även från tidigare Griffiths-läsningar; kanske gillar jag egentligen inte serien lika mycket som jag inbillar mig? Jag vet ju att det här är en av de mest omtyckta böckerna i serien, och ändå faller jag inte pladask?) Det är mer sådär mysdeckaraktigt och trevligt och snällt mest hela tiden. Det är inte dåligt, men jag hade nog ändå velat ha något med lite mer dramatik och action i. Blodtörstig, jag? Jovars.

Och vad ÄR det för övrigt med Ruths viktfixering? Den har ju diskuterats åtskilliga gånger tidigare bland Ruths bokbloggarfans - men i A Dying Fall blir den extrem. Ruths vikt (när man räknar om den till kilo är hon ju inte ens särskilt tjock!) och hennes förhållande till mat nämns så många gånger att man blir helt trött. Så gott som varenda kvinna hon möter, definieras också utifrån sin vikt (=oftast påfallande smala och vackra jämfört med Ruth). Tröttsamt!
Så mjä. A Dying Fall är trevlig och ok, men jag ska nog istället välja något betydligt ruggigare att läsa nästa gång.

Andra som också har läst: Annikas kultur- och litteraturblogg, Stringhyllan, Books ABC, Bokomaten, Enligt O.

Surf's up, Agatha!

Titta, det här är Agatha Christie! Avbildad tillsammans med surfbrädan Fred, på Waikiki Beach 1922.
Jag hade ingen aning om att deckardrottningen ägnade sig åt sådana fritidssysselsättningar, men tydligen lärde sig Agatha surfandets ädla konst under sin årslånga jorden-runt-resa.
Om surfandet skriver Agatha i sin självbiografi:
"Oh, it was heaven! Nothing like it. Nothing like that rushing through the water at what seemed to you a speed of about two hundred miles an hour; all the way in from the far distant raft, until you arrived, gently slowing down, on the beach, and foundered among the soft flowing waves."
Jag gillar att tänka mig Agatha på en surfbräda!

Mer om surfandet och om resten av jorden-runt-resan går att läsa i The Grand Tour, en resedagbok med bilder, som jag måste erkänna att jag, trots att jag inte är någon större Christie-fantast, blir lite nyfiken på!

Via: The Guardian

God Jul!

God jul allesammans!
Hoppas att ni får oändlig lästid och många fantastiska bokpaket!
Min egen jul ska förhoppningsvis bli väldigt lugn i år; jag har inte ledigt så många dagar men ämnar utnyttja de jag har fullt ut (ligga upp och ner i soffan, äta ost och choklad och dricka vin, that is). Som julläsning har jag först Elly Griffiths A Dying Fall, och sen Katarina Wennstams Stenhjärtat och Linda Boström Knausgårds Grand Mal - därefter håller jag tummarna för att tomten kommer med något litet läsbart paket. I övrigt är planen god om än kanske inte så traditionell julmat, tv-serier, bio och sovmorgon. Infaller dessa önskningar, kommer jag att vara mycket nöjd.
Vi ses på andra sidan jul!

Guldfinken, Donna och jag

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!

Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.

Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Här kan ni läsa om mitt fangirlmöte med Tartt i Austin.

Och här kan ni i likhet med mig sukta och vänta och längta tills det går att köpa biljetter till hennes Sverigebesök i vår. 

Andra som också har läst: Helena, Bokstävlarna, Bokomaten, SvD, Bokhora, Skuggornas bibliotek.

Bland antika böcker och mängder av Jesusar

Kan man motstå att gå (ok då, springa) in på ett ställe som ser så här trevligt ut? Naturligtvis inte. Under vårt besök i Houston hittade vi på en stillsam, grönlummig gata August Antiques, en kombinerad antikvitets- och antikvariatbutik. Efter att ha ooh:at och aaah:at åt alla fina saker som fanns på antikdelen, hamnade jag föga oväntat på den här avdelningen: 

Ytlig som jag är, tillbringade jag en god del av tiden med att titta på böcker som kanske inte var jättevärdefulla, men väldigt vackra att se på. Jag skulle hemskt gärna ha en hel vägg med bara såna här fina gamla utgåvor hemma.

Ett vackert arkivskåp var fullt av fina gamla bilder, sorterade i ämnen. Här är mode-lådan, sent 1800-tal utdragen ... 

I en annan liten låda kunde man hitta Shakespeare i behändigt format. 

Det fanns gott om barnböcker också, varav många mycket retrosnygga. 

Får det lov att vara lite Nancy Drew, någon?
Eller något annat mystiskt, kanske?

Den här hyllkategoriseringen gillar jag. Interesting books. 

Den får en inte alls att ifrågasätta vad som finns på de övriga hyllorna. 

Köpa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem. 

Inte orka läsa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem det heller. Ta en baseballtidning istället. 

På barnavdelningen stod det också ett stort hästhuvud i ett hörn. Jag blidde lite rädd. De läskiga ögonen verkade följa mig runt hyllorna. 

En annan kul sak med August Antiques är att de är specialinriktade på religiösa föremål. Bortsett från de vanliga antikviteterna, loppissakerna och böckerna, har de även en STOR avdelning för dito religiösa prylar.

Stora fina gamla biblar var det naturligtvis gott om.
Och så kunde man köpa sig en egen Jesus. Eller två. Eller sjuttio.

Och vad köpte jag då? Nå, jag var mycket måttfull. Jag fyndade bara två små (5x5 cm, typ) miniböcker: Salome av Oscar Wilde och Ghosts av Ibsen, för det facila priset av 5 dollar tillsammans. De ska få stå som prydnad i hyllan hemma. 

August Antiques ligger på 803 Heights Boulevard i Houston.