Om jag låter upprörd - eller kanske rentav lite bitter & sviken - beror det på att jag efter att sträckläsande ha tagit mig igenom 250 sidor i Virdborgs läbbiga vetenskapsthriller Kall feber, än en gång snuvas på ett ordentligt slut. Rätt vad det är finns där bara inga mer sidor att läsa, trots att man varken fått veta hur det låg till eller hur det slutar. Jag har inget emot öppna slut, men så här är det varenda gång man läser Virdborg. Man sitter som klistrad eftersom det är så bra skrivet, så ruggig stämning att man blir helt rädd och så PLOPP. Allt bara upphör utan förklaring. Det är enormt irriterande. Som stilgrepp fungerar det någon gång, men hittills har varenda bok jag läst av honom saknat slut.Den här gången ville jag veta vad som egentligen hände med stackars Karin Ryd, forskaren som intet ont anande kom till den gigantiska, isolerade anläggningen där suspekta experiment pågick. Vad var egentligen där där kalla febern? Vad hände när hon klättrade över stängslet? Ingen vet. Det mest frustrerande i sammanhanget är att Kall feber, i likhet med Virdborgs tidigare romaner, är alldeles utmärkt ända fram till det icke-existerande slutet. Det är välskrivet, oerhört stilrent och fullständigt klaustrofobiskt. Men vad hjälper det när allt rasar som ett korthus? Det är inte mycket jag kräver till nästa gång, Jerker. Bara några sidor till.
5 kommentarer:
Melechis bok verkar jättespännande! Ser fram emot att läsa vad du tycker.
Man gör kanske klokt i att inte läsa Virdborgs böcker så bokstavligt, utan snarare allegoriskt. Jag gillade faktiskt slutet på den här: det var ju ganska ljust, fyllt av hopp.
jag köpte öppet slut på "svart krabba" men när det var samma sak med "försvinnarna" blev jag lite tjurig... kanske är lugnast om jag hoppar över "kall feber" då? Fast då missar man ju det som är bra innan det plötsligt är slut *velig*
Maria; precis! Ett öppet slut är ok, men när det händer varenda gång blir det för mycket.
Miss Gillette; hur menar du att man skulle tolka dem allegoriskt? Hur skulle man i så fall läsa Kall feber? Och för övrigt - bör inte även en allegori ha ett slut?
calliope: Att den slutna forskarvärlden är en allegori över vårt samhälle, och att det som händer där är romanens paralleller till strömningar i nutiden. Själv tycker jag inte att ett slut behöver vara konkret: det tilltalar mig som läsare att få fundera själv över hur utvecklingen blir sen (på det viset bär man ju med sig boken länge). De "hemliga" kidsen är ju i det här fallet det som visar sig vara allas vår framtid: de har drivkraften, de tyngs inte ner av karriärambitioner, bekvämlighet och annat som tenderar att få individer och samhällen att stagnera. Som alla unga vill de göra revolt mot en värld de tydligt ser är dålig. Efter bokens sista sida är det upp till läsaren att visualisera hur deras utbrytningsförsök ska lyckas. Och att dra parallellerna tillbaka till våra egna liv.
Skicka en kommentar