Dexter + Ben & Jerrys = sant

Vad får man om man kombinerar två av mina favoritsaker? Jo, det blir seriemördarglass! Dexter får en egen Ben & Jerry-glass, med det vitsiga namnet Miami Slice. Key Lime Pie med blodröda stänk av jordgubb och små body parts i vit och mörk choklad. Är det inte fantastiskt, så säg?

Tyvärr finns inte glassen på riktigt, åtminstone inte ännnu. Det hela är formgivaren Jon Defreest påhitt - men oj så jag hoppas att glassfabriken tar till sig idén!

Via NYmag.com

Mysterie-cravings

Igår var jag i Stockholm över dagen för jobbmöte, och tack vare lite fin planering hann jag med att titta in hos både English Bookshop och Sf-bokhandeln. Hastiga besök förvisso, men ändå. Det är alltid lika trevligt!

Inte helt otippat hittade jag böcker att bli nyfiken på. Hos Sf-bokhandeln stod Ransom Riggs Miss Peregrine's Home for Peculiar Children på nyhetshyllan och var sådär allmänt toklockande med snygg design, spooky bilder och ruggig baksidestext. Bara att titta på omslaget gör ju att man vill läsa den (titta en extra gång på flickans fötter i förhållande till marken):

Det finns också en bokvideo att titta på. Låt mig säga att jag hemskt gärna skulle vilja ha ett hus av typen som finns i videon.

Måste nog köpas snart, tror jag. Filmrättigheterna är tydligen sålda redan också, så jag vill gärna läsa innan alltsammans hamnar på bio.

På English Bookshop fanns det som vanligt mycket roligt att sukta efter. Jag stod länge och tittade på 13, Rue de Thérèse av Elena Mauli Shapiro. Även den snygg och med mystiskt innehåll; här hittar en man vid namn Trevor en hel låda med minnessaker från förr när han flyttar in i sitt nya kontor. Han börjar gå igenom alltsammans, vilket leder till oanade händelser. Någon som läst och vet om den är bra?

Budgetbokmärket

Haha! Underbart gör-det-själv-bokmärke som kan framställas i hur många ex som helst på ingen tid alls och hängas fast i lämplig bok. Kan också tänka mig vissa böcker det passar bättre än i andra. Love it!

Hittat hos Double Takes.

En svensk Prep

Agnes Hellströms debutroman Ränderna går aldrig ur hade av någon obegriplig anledning gått mig helt förbi ändå tills jag läste om den i samband med Breakfast Book Clubs akaporrbrunch på Långbro värdshus i våras. De som var på träffen verkade tycka lite sådär om romanen, men jag blev nyfiken. Jag menar, internatskoleskildring av ung, intellektuell tjej - det måste ju kollas upp.

Ett bibliotekslån senare, visade det sig vara helt rätt beslut. Stor del av förra helgen gick åt till att sitta djupt nedsjunken, omväxlande i soffan och solstolen på balkongen, ivrigt sträckläsande om Elin som vantrivs i lilla Gimo och övertalar sin mamma om att istället få börja på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Plotten är ganska klassisk, Elin längtar efter gemenskap och vill uppfinna sig själv på nytt, men märker snart att inget är så enkelt på den nya skolan heller.

Det är väldigt mycket Prep (Curtis Sittenfeld) över Ränderna går aldrig ur och Elin kan utan större problem läsas som en svensk Lee Fiora. Sittenfelds karaktärer är lite mer komplexa än Hellströms, och Prep är lite mer litterär än Ränderna ..., men likheterna är stora. Jag - som aldrig satt foten på en internatskola - faller naturligtvis för hela internatgrejen och läser med skräckblandad förtjusning om invigningsriter, skoluniformer och nattliga promenader mellan elevhemmen. Det är en för mig helt främmande värld, som jag av någon anledning tycker att det är sjukt spännande att titta in i. Detsamma gäller glimtarna ur överklassen som Hellström bjuder på. Det hela ter sig mycket exotiskt för någon som mig. Just klassperspektivet och hur det känns att inte höra hemma i någondera av samhällskategorierna hade hon gärna fått skriva ännu mer om, det är jätteintressant.

Jag har inte lyckats hitta info om Agnes Hellström har någon ny bok på gång, men jag hoppas verkligen det. Ränderna går aldrig ur fick mig definitivt att vilja läsa mer.

Agnes Hellström har en blogg här.

Andra som också läst: Dagens bok, Lilla O, Boktoka, enbokcirkelföralla, Hyllan och Ooof bok.

Sovrum och bokhyllor de luxe

Får vi någonsin nog av att titta på andras fina bokhyllor och bibliotek?

Nej, naturligtvis inte. Här är till exempel ett rött, fint läs-/sovrum som jag gärna skulle vilja ha. Hade det varit mitt, skulle jag i och för sig hellre ha valt en rödtonad medaljongtapet - men då skulle jag å andra sidan vara tvungen att skruva ner alla bokhyllorna, så det kanske är bäst att glömma den idén. Det var fint ändå!

Och när vi ändå är inne på det här med sovrum/bokhyllor, hur trevligt ser inte det här ut?

Ack, ack, ack. Jag behöver ett nytt hus, en arbetsvillig hantverkare och en massa pengar. Böckerna att fylla rummen med har jag ju liksom redan...

Hittat hos Weheartit.com

We're not in Kansas anymore. Eller jo, förresten.

Det är lite otippat, men ett av världens (åtminstone till utsidan sett) finaste, roligaste bibliotek ligger i Kansas. Ja, du hörde rätt. Kansas.

Så här ser Kansas City Library ut:

Fasaden består alltså av jättestora bokryggar - The Community Bookshelf kallas själva installationen. Hur fint som helst! Jag gillar även den här väggen, den är som en stor engelsk pockethylla:

Det lustiga i sammanhanget är att det strikt talat inte är själva biblioteket som finns innanför bokryggarna - det är parkeringsgaraget där låntagarna får parkera. Nu väntar jag på den svenska kommun som vill göra ett lika fint bibliotek/garage...

Grönskande böcker

Kolla! Fint!

En sådan skulle jag kunna tänka mig att ha i fönstret här på kontoret. Eller kanske på skrivbordskanten. Enda frågan är väl hur det funkar när man vattnar, men jag antar att man får vattna försiktigt och använda någon sorts innerkruka. Jag tycker att den till höger var finast, när man har använt en växt som slingrar sig lite.

Hittat hos Tokyo Pistol.

Bara en bra bok

En av de allra bästa urban fantasy-serierna just nu är om du frågar mig Patricia Briggs böcker om Mercedes Thompson. Jag har just läst ut River Marked som är del sex, och kan glatt konstatera att den lever upp till sina föregångare. (Har ni tänkt på hur skönt det är, när en serie bara fortsätter vara sådär okomplicerat bra?) Jag ska inte spoila handlingen för er som inte har hunnit hela vägen fram i serien, men jag kan säga så mycket som att det händer roliga saker med Mercy och hennes Adam här. Mycket roliga!

En annan sak jag tänkte på när jag läste, var hur behagligt det är att den här serien inte har filmatiserats för bio eller tv. Lugnt och fint på något vis, när läsningen får lov att bara vara läsning och boken bara vara bok. När ingen filmcasting kommer och stör mina egna bilder av hur karaktärer och miljöer ser ut. Jag gillar det. Jag gillar många filmatiseringar av böcker också - men ibland är det skönt att som läsare ostört få sjunka ner i den värld man själv skapar tillsammans med författaren. Att få gå omkring där i fred och titta på vad som händer, alldeles utan att någon 3d-effektnisse som luktar biopocorn kommer och lägger sig i.

Strypt i Paris

Amazon upplyser mig i ett mail om att del sex i serien om den franske bokhandlaren/hobbydetektiven Victor Legris finns att köpa. (Så snällt av dem att tala om det...) Boken heter Strangled in Paris och fortsätter trenden som del fem startade, att avlägsna sig allt längre från de beiga, fina omslagen som seriens första delar hade. Strangled in Paris är inte så värst fin. Framför allt är det den där handen, och typsnittet på ordet Paris som stör mig.

Jag bildgooglar för att se om det möjligen finns några andra, snyggare utgåvor. Det gör det inte. Däremot hittar jag den här underbara bilden på All Posters.com:

Madame Bertrand, a hotel keeper, is found strangled in Rue de Berthe, Paris, by detectives läser jag i beskrivningen. Åh! Jag börjar genast tänka ut en massa fina intriger som skulle kunna leda fram till scenen. När jag blir stor tänker jag ha det som jobb, att tänka ut sådant.

När den riktige Murakami springer, sitter någon annan vid skrivbordet. Eller?

Så här tror jag att det ligger till:

Den riktige Haruki Murakami har kommit på att han behöver mer tid på sig att träna inför nästa stora maraton som han anmält sig till. Han har därför tagit in en stunt-Haruki och givit denne i uppgift att skriva de där böckerna som alla väntar på. Medan den riktige Haruki svettas i löpspåret, skriver stunt-Haruki så fingrarna blöder. Det blir tre tjocka böcker, och stunt-Haruki är ganska nöjd med vad han lyckats åstadkomma. Ingen märker någon skillnad, riktige Haruki springer sitt maraton på en strålande tid och alla är glada.

Alla utom jag.

Riktiga Haruki springer. Vem skriver?

Nej, kanske är det inte så. Men det är ändå känslan jag får när jag läser första delen av Murakamis megaverk 1Q84. Det känns som om den är skriven av någon som leker Murakami. Någon som har lagt sig till med många av hans särdrag och teman, men som inte klarar av utförandet. Någon som är fruktansvärt gubbsjuk. Sällan har jag väl haft så stor användning av min skämskudde. I 1Q84 kryllar det av helt omotiverade, sinnessjukt kasst skrivna, pinsamma sexscener. Hu! Murakami har väl knappast utmärkt sig för sina sexskildringar förut heller, men detta? Nej, gud. Horror!

Och så är det språket. Vad har hänt? När jag tänker Murakami tänker jag långa, vindlande, ofta ganska elegant konstruerade meningar. Vackert språk, många bilder. Men här? 1Q84 är skriven med ett språk så enkelt och naivt att det ofta passerar gränsen och blir platt, simpelt och trist. Vissa meningar är som vore de skrivna av en mellanstadieelev.

Jag vet inte om det antingen är ett medvetet stildrag eller om det har att göra med översättningen (Det är Vibeke Edmond som översatt, oftast brukar det vara Yukiko & Eiko Duke.). Oavsett vad det beror på, tycker jag inte om det. Min inre språkfascist vrider sig i plågor.

Med tanke på hur mycket jag brukar tycka om Murakami, och med tanke på hur mycket jag sett fram mot 1Q84, känns det här som ett tragiskt magplask. Där finns en bra grundstory, men utförandet förstör hela upplevelsen för mig. Jag har läst många recensioner som varit positiva, och jag förstår inte hur det går till - är det bara jag som är gnällig? Eller? Nu känner jag mig förvirrad och vet inte om jag ska bry mig om att läsa del 2 och 3. Buhu!

Andra som också har läst 1Q84: SvD, DN, Dagens bok, Kulturbloggen, Malin the Writer, Boktoka, enbokcirkelföralla.