I mord finns inga vinnare

En ung kvinna mördas brutalt i sitt hem och när polisen kommer till platsen finner de en stor summa pengar, tjocka sedelbuntar gömda under bordet i köket. Samtidigt begår en mycket illa omtyckt affärsman självmord en bit därifrån. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder de båda dödsfallen hittar hon ledtrådar som pekar på att de hänger samman. Men vad är det egentligen de två döda har dolt?

Getingsommar är Denise Minas andra bok om Alex Morrow; en fristående fortsättning på I midnattens stillhet. Jag har inte läst första delen, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Det gick fint att följa med ändå. Jag tycker att serien om Alex Morrow (åtminstone det jag har sett av den hittills) är ganska typisk Denise Mina; den påminner en hel del om hennes Garnethill-trilogi, framför allt om man ser till stilen. Det är samma skitiga, råa känsla, samma brutala och ofta fattiga, socialt utsatta människor som skildras. I Getingsommar får vi förvisso följa med in i den rika världen, men det visar sig snart att det är ungefär lika skitigt där också...

Om jag låter lite trött, beror det på att jag inte riktigt föll för Getingsommar. Jag tyckte att den lät grymt spännande när jag läste om den innan, men när jag väl var inne i berättelsen lyste den där spänningen med sin frånvaro. Läsaren vet redan från början vem som begick mordet, och berättelsen om hur polisen försöker nysta upp fallet räcker inte riktigt till för att man andlöst ska vilja läsa vidare. Handlingen flyter mest på i ett stilla tempo rakt igenom. Nog för att det kan vara intressant att se drivkrafterna bakom ett brott, att följa klasskildringen och den feministiska agendan som Mina ställer upp - men där tycker jag inte att hon lyckas helt. Förklaringarna blir grunda och känns ganska stereotypa. Det hade behövts något mer för att riktigt gripa tag.

Och så var det det här med råheten. Attityden, och det stenhårda språket. Jag kan inte riktigt förlikas med det i det här fallet, även om jag vet att det är en sida hos Mina som många uppskattar. För mig ställer det sig snarare i vägen för gestalterna; den hårda attityden de visar upp stoppar mig från att lära känna dem (eller ens vilja göra det). Undantag finns, men de är få. Istället känns det som om det är en tävling om vem som kan vara hårdast, vem som kan sätta upp tuffaste ansiktet utåt. Jag kan gilla hårdkokta deckare/skildringar av utsatta miljöer, men här funkar det inte riktigt för mig. Jag har också lite problem med att så mycket lämnas outsagt - det är meningen att man ska förstå ändå, men det gör inte jag... Kanske är jag lite osmart, jag vet inte.

Så Getingsommar blir tyvärr inte den där sjukt spännande boken jag hade hoppats på. Jag tror absolut att många kan gilla den; många kommer säkert bättre överens med Alex Morrow och hennes kollegor än vad jag gör. Något Mina-fan som kan jämföra mer än jag kan med de andra böckerna?

Andra som läst: DN, SvD, Snowflakes in rain.

Den stora glömskan

Kanske borde man ge stilpoäng för rent och skärt mod: att heta Ajvide, utan att vara John, och att ändå ge ut en bok som skulle kunna klassas som skräck - det kräver nog ett visst mod. Lite som att vara son till Stephen King och skriva skräck, tänker jag mig (Joe Hill, alltså). Det kan inte vara alldeles enkelt. Om inte annat bara för att alla gör precis det jag gör nu - jämför med den man är släkt med.

I det här fallet känns dock en jämförelse mellan Mia Ajvide och hennes man inte helt omotiverad. Jag tror faktiskt att jag skulle ha gjort den associationen även om de inte alls varit släkt. För i Mias debutroman Mannen som föll i glömska finns det en ton eller en känsla, ett sätt att se på världen som i mångt och mycket påminner om John Ajvide Lindqvists böcker. Ett förhållningssätt. I Mannen som ... finns det dock inget övernaturligt, åtminstone inte i strikt mening. Vampyrer, zombies och andra väsen lyser med sin frånvaro.

Därmed inte sagt att allt är helt normalt. Det är snarare psykologisk skräck. I Mannen som ... följer vi Jack, en vanlig man som en dag plötsligt märker att något är väldigt fel. Folk reagerar konstigt på honom; hans kollegor tycks glömma bort att han är där och hans fru blir rädd för honom. Allt eftersom dagarna går blir det värre och till slut är det inte längre någon enda som känner igen honom. Han är en främling för sin egen familj och kan inte ta kontakt med någon eftersom alla glömmer honom i samma stund som de vänder blicken från honom. Han är fullständigt ensam och tvingas iväg från sitt hem.

Mia Ajvide

Mia Ajvide skildrar Jacks "försvinnande" på ett stillsamt men krypande obehagligt sätt som gör att man verkligen känner det som händer. Det är lätt att leva sig in i Jacks värld och hans problem, omöjligt att inte själv börja fundera på hur det skulle vara att leva i samma sorts totala isolering som han gör. Språket är exakt och ofta vackert; det märks att Mia Ajvide tidigare skrivit lyrik. Jag gillar också kopplingen bakåt i tiden och den historiska gåtan som Jack stöter på.

Däremot passerar boken någonstans i mitten den väldigt fina gränsen för vad som är trovärdigt och inte. Missförstå mig rätt - en skicklig författare kan få mig att tro på vad som helst och Mia Ajvide lyckas länge hålla mig fascinerad av Jacks osannolika berättelse - men efter ett tag blir det för mycket. Berättelsen vacklar betänkligt. Jag tror att det sker när Jack upptäcker att det finns andra bortglömda och börjar umgås med dem. Där blir berättelsen för överdriven, för otrolig och helt enkelt bara för mycket för att jag ska köpa den. Det blir sociala intriger i gruppen, action och maktkamp som slutar i en scen som milt uttryckt känns tveksam - och någonstans i allt detta går det jag gillade med boken helt förlorat. Jag tyckte mycket bättre om den i början, när fokus helt låg på Jack. Beskrivningen av hur han glider längre och längre ut från sitt vanliga liv var fantastisk. Resten - not so much.

Med det sagt hoppas jag verkligen att Mia Ajvide fortsätter skriva prosa. Jag gillade hennes dikter i Om en flicka vill försvinna, men hon har helt klart potential för att skriva längre berättelser också även om den här inte höll hela vägen. Väntar med spänning på mer!

Tack till Albert Bonniers förlag för rec ex!

Något är fel i Frankrike

Ett mystiskt hus, ett försvunnet barn, en helskum mamma och en naiv au pair - i Hanna von Corswants debutroman Barnflickan finns många byggstenar som villigt skulle kunna låta sig fogas samman till en ganska läskig berättelse.

Vi möter den unga Karin kommer från Sverige till Frankrike för att arbeta som barnflicka hos en familj på landsbygden och som hoppas att den nya miljön ska få henne att komma över det hemska som tidigare hänt henne. Men väl där uppför sig Madame, mamman i den franska familjen, mycket underligt. Hon vill inte kännas vid att Karin skulle ha fått tjänsten som barnflicka - för det finns ju inget barn. Pojken som bott i familjen är död. Men hur och när dog han egentligen? Och varför har ingen sagt något till Karin?

De flesta normalt funtade skulle nog ha rest tillbaka hem i det läget, men Karin stannar. Det franska huset och den underliga familjen utövar en säregen dragkraft på henne och ju längre hon blir kvar, desto mer dras hon in i den bisarra tillvaron i huset. Snart blir hon också varse att hon kanske inte längre ens KAN ta sig därifrån...

Barnflickan har som sagt alla element som en skräckroman behöver, och efter att ha hört Hanna von Corswant berätta om den på bokmässan var jag extremt pepp på att läsa. Jag kastade mig över boken direkt när den kom med posten - och mjäää.... que?... nääää.... Det vart liksom inte alls som jag hade väntat mig. Berättelsen går långsamt framåt, den gnistrar till då och då och blir lite obehaglig ett par gånger. Men det räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe och efter ett tag känns läsningen seg. Främst är det språket och stilen jag har svårt för; Karins röst berättar på ett sätt som jag inte riktigt kan förlikas med. Det är mångordigt men ändå vagt. Snårigt, liksom. Berättelsen hoppar också fram och tillbaka mellan nu och då, här och Sverige, på ett lite förvirrat sätt som stör läsningen. Sammantaget är det är hemskt synd, för jag tror att här finns en riktigt bra berättelse i botten, men den når inte fram. Historien hade behövt skruvas åt och skäras fram ur massan av ord. Som det är nu blir Barnflickan tyvärr inte alls den skräckhistoria jag hoppats på.

Tack till Ordfront för rec ex!

Andra som också har läst: Dark Places, Eli läser och skriver, Böckerx3.

New York 1952

Redan i första stycket händer det. Texten liksom darrar till, både jag och bokstäverna på sidan skälver - och sedan försvinner jag rakt ner i boken och är borta för världen ända tills jag någon gång sisådär 500 sidor senare yrvaket tittar upp ovanför ytan igen. Ni känner igen känslan; det är den man längtar efter och hoppas på varje gång man plockar upp en ny bok. Den allra bästa känslan - och nu är det ordvitsvarning här - infann sig genast när jag slog upp Det bästa av allt. Rona Jaffes bok är en klassiker, och det är lätt att förstå varför. Det är helt enkelt en riktigt bra bok, som det är omöjligt att inte bli engagerad i.

I Det bästa av allt är det tidigt 1950-tal och vi får följa en grupp unga kvinnor som alla arbetar på förlagshuset Fabian Publications i New York. De har kommit till staden i jakt på ett nytt liv, och helst då ett fantastiskt sådant. För det är ju det som händer i New York; folk finner sig själva och lever fantastiska liv. Eller? Naturligtvis blir det inte så enkelt. Livet är ju livet, med allt vad det innebär. Även om man har kommit till New York. Det blir dramatiska år för kvinnorna, och när vi till sist lämnar dem har de alla förändrats i grunden.

Det bästa av allt skulle kunna ha blivit en banal historia; plotten är i grund och botten väldigt enkel och persongalleriet likaså. Karaktärerna låter sig ganska lätt sorteras in i fack och mycket av det som händer dem är ganska typiska saker som händer de flesta unga kvinnor i deras situation. Men - det är allt annat än banalt. Det bästa av allt är engagerande, spännande, rolig, sorglig och allt däremellan. Det är en bok av typen där man känner det som om man blir personligt bekant med gestalterna, som om berättelsen handlar om ens nära vänner. Man bryr sig om dem och vill veta hur det går för dem.

Fina 50-talsklänningar? Ja, tack!

Boken är också mycket spännande som tidsdokument betraktat. 50-talet ligger inte sååå långt tillbaka, men ändå inser man hur enormt mycket som har hänt sedan dess när man läser. Det gäller framför allt kvinnors situation, både i arbetslivet och hemma. Det känns stundtals som om boken skildrar en helt annan värld, och då är det ofta ändå förhållandevis progressiva människor den berättar om. Romanen gjorde skandalsuccé när den gavs ut första gången 1958, eftersom den skildrade kvinnors intima liv på ett ärligare och mer öppet sätt än någon annan tidigare hade gjort. Boken har nu på senare tid jämförts med Mad Men, och ja, miljöerna är desamma. Men boken fokuserar på andra personer, på alla de där anonyma flickorna som kameran bara susar förbi i tv-serien. Här får de tala själva - och det faktiskt mer intressant än något Don Draper någonsin sagt. (Don Draper har f ö blurbat på omslaget till nyutgåvan - hur bisarrt är inte det? Första gången jag ser en blurb av en fiktiv person.)

Så - för den som vill ha bra underhållning och kanske lära sig något om kvinnors villkor på köpet - läs Det bästa av allt. Det är intelligent chick lit med retrokänsla och jag gillar det skarpt. Jag har sett att vissa av tidningsrecensenterna inte är lika förtjusta, men det är ju deras förlust. För mig var den helt rätt just nu. Ska nog leta upp någon mer bok av Jaffe och se hur de andra är. Flera av hennes böcker ges tydligen ut av Harlequin (!) - kanske blir det Jaffe som får mig att för första gången köpa något från dem? Spänningen stiger...

Andra som också har läst: Sydsvenskan, SvD, Corren.

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.

Gör om din iPhone till en bok

Titta - har ni sett något så sött?

Med fodralet från Twelve South kan ni förklä iPhonen till en liten, gammal bok! Kanske inte döpraktiskt när det ringer eller om man måste få upp telefonen snabbt, men ändå. The cuteness!

Fodralet funkar även som plånbok, och har plats för kontokort, mynt etc. Så här ser det ut om man öppnar:

Som sagt, inte superpraktiskt. Men fiiint. Allt som ser ut som böcker är fint (nåja, nästan). I Sverige finns fodralen bland annat att köpa hos Macoteket. Och ja, Twelve South är samma tillverkare som gjorde de übersnygga bokfodralen till MacBook Pro/Air. Och ja, det finns även fodral i samma stil till iPad. Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad/köpt av tillverkaren i fråga. Men alla förslag som innebär att jag får ett fint fodral mottages tacksamt...

Men oj...

... vilka fullständigt otippade Augustnomineringar! I alla fall på vuxenskön. Att Cirkeln blev nominerad bland barn- och ungdom kanske inte var lika överraskande. Men som sagt - vuxen... Jag har ju inte läst en enda av de nominerade! Har jag förlorat min bokväljarmojo?? Ve och fasa. Korparna har jag i och för sig varit inne och kikat på på biblioteket, men inte lånat ännu. Har bara hört gott om den. Men de andra? Nixupixu. Ack, ack. Men det är samtidigt lite kul att det inte blev stora, redan välkända titlar. Ska bli väldigt intressant att se vem som vinner!

En boknörds paradis

Ok. Först ska jag utfärda en varning. Det här inlägget kan orsaka allvarlig köplust och tvångsbeteenden. Möjligen kan det också leda till att man så småningom kommer att figurera i Lyxfällan, utblottad och skuldsatt.

Men - med det sagt - tänker jag ändå dela med mig av min senaste, livsfarliga upptäckt: The Literary Gift Company.

The Literary Gift Company är precis vad det låter som: en webshop helt inriktad på presenter till boknörden. Säg inte att jag inte varnade er...

Dolt i jorden

På biblioteket har jag flera gånger stått och fingrat på Belinda Bauers debutbok Blacklands, men inte kommit mig för att låna. Så mycket bekvämare att det nu då visar sig att Modernista valt att översätta den - och dessutom oombedda skickar ett rec ex till mig. Mycket käckt!

I svensk översättning har Bauers bok fått titeln Mörk jord. Inte lika poetiskt, och inte heller lika precist, eftersom platsen/namnet Blacklands har en väldigt speciell betydelse i berättelsen. Kan dock ha förståelse för att man hellre väljer en svensk titel.

Anyhoo, Mörk jord handlar om tolvårige Stephen, som kommit till världen i en svårt sargad, sorgtyngd familj. Sex år innan Stephen föddes, försvann hans morbror Billy. Billy, som vid tiden för försvinnandet bara var en liten pojke, rövades bort av pedofilen och mördaren Arnold Avery. Trots att Avery senare greps och dömdes till fängelse för några av de många mord han begått, fick Billys och Stephens familj aldrig veta var Avery hade gömt kroppen. Billy förblev borta, och familjen har aldrig riktigt återhämtat sig sedan.

Stephen vill mest bara att allt ska bli bra. Hans lösning är lika enkel som fruktansvärd- han ska hitta morbror Billys kropp. Om han bara hittar den, vad som nu är kvar av den efter så lång tid, så kommer allt att ordna sig. Han har redan grävt efter benen på en massa olika ställen uppe på heden, för det var ju där Avery hade gömt sina andra offer.

Grävandet ger emellertid dåligt resultat, och Stephen kommer därför på en annan idé. Han ska skriva till Avery i fängelset. Sagt och gjort, Stephen postar första brevet. Men vad han inte räknar med är att Avery är slugare än man kan tro. Och han kanske inte sitter så tryggt inlåst som man kan tro.

I början hade jag lite svårt att komma överens med Mörk jord. Jag tyckte att språket var sådär, och att varken Stephen eller Avery kändes trovärdiga. Men ju längre jag läste, desto mer sjönk jag in i berättelsen. Bauer har ett originellt upplägg, och man får vara gjord av sten för att inte bli engagerad i Stephens strävan. När de sista kapitlen har svischat förbi, konstaterar jag att Mörk jord inte alls var dum, framför allt inte med tanke på att det är en debut. Jag kunde ha önskat mig ett mer genomarbetat språk (t ex låter både den medelålders mannen och den unge pojken exakt likadant, vilket känns lite fel), men det är ändå en relativt liten skavank. Mörk jord är en helt ok deckare och jag är nyfiken på att se om Bauer kommer att skriva något mer.

Tack till Modernista för rec ex!

Mjäkigt av Theorin i Sankta Psyko

Samtidigt som jag skriver det här, diskuteras det på Twitter om Johan Theorin möjligen har hamnat i en svacka, eller om han - gud förbjude - befinner sig på ett mer permanent sluttande plan på väg utför. Jag får lite ångest bara av att tänka tanken att Skumtimmen och Nattfåk skulle ha varit höjdpunkten istället för inledningen på ett storartat författarskap, så medan det diskuteras vidare håller jag för ögon och öron och skriver vidare här istället.

Sankta Psyko, som Theorins senaste bok heter, är namnet på ett fängelse/sjukhus för mentalt störda våldsbrottslingar som ligger i den fiktiva västsvenska staden Valla. Dit kommer pedagogen Jan Hauger för att arbeta på det daghem som hör till sjukhuset - man tänker sig att fångarna/sjuklingarna ska rehabiliteras lättare om de under fängelsevistelsen får möjlighet att regelbundet träffa sina barn. En av Jans uppgifter blir att forsla barnen genom de underjordiska, vindlande gångarna mellan förskolan och sjukhuset när de ska besöka föräldrarna.

Kombinationen Theorin - sjukhus - fängelse för psykiskt störda brottslingar - underjordiska läskiga gångar - räckte för att få mig mycket pepp på Sankta Psyko. Jag föreställde mig allehanda ruskigheter. Needless to say, blev jag därför ganska besviken när jag började läsa och det inte var det minsta läskigt. Inte ens när de är nere i gångarna. Tvärtom började jag någonstans kring sidan 100 undra om det skulle hända något alls? Ja, Jan Hauger har ju issues - kanske har han en MÖRK HEMLIGHET i sitt förflutna, typ, men det hela blir liksom aldrig mer än halvljummet ändå. En liten stund tar det sig, men så dör det av igen och slutet - ja, det är mest avklippt och lite konstigt. Så BUHU! Jag är besviken! Jag vet att Theorin kan väldigt mycket bättre än så här. Det har han ju visat tidigare. Så jag fortsätter hålla för ögon och öron när elaka Twittertungor påminner om att Blodläge ju inte heller var så bra... och hoppas istället på att Theorin gör något überläskigt nästa gång.

Dexter-nytt

Amazon skickar mail. Kanske skulle jag vara intresserad av att beställa den nya Dexterboken? Det är del sex, den kommer ut i dagarna och jag har ju köpt de tidigare. Du får den till ett väldigt bra pris, säger de försåtligt. Double Dexter.

Mmmhhhmmm, svarar jag, dröjande. M-hm.

För visst har de rätt i att jag har köpt alla de andra Dexterböckerna. Och jag älskar ju Dexter. Som koncept betraktat, och som tv-serie. Men böckerna? Njae. Jag vet inte. Det har ju gått kraftigt utför med böckerna, från del tre och framåt i serien. Böckerna har blivit ett blekt eko av vad tv-serien är. Så del sex? Köpa? Inte köpa? Kan omöjligen bestämma mig. Kanske struntar jag helt enkelt i boken, fortsätter att titta på säsong sex nu när den äntligen har börjat (och dessutom börjat mycket lovande), och så inskränker jag shoppingen till de här:

Stora svarta sopsäckar, Dexterstyle. Man kan ju inte annat än älska dem. Även om de är soppåsar.

Dexters sopsäckar säljs hos Showtime. Och ni missade väl inte den underbara Dexter-glassen?

Skräck eller mat?

Eehm... jag vet att Per Morberg är duktig på att laga mat och så, men när jag ser omslagsbilden till hans senaste kokbok blir jag faktiskt lite rädd... Mina associationer går mer i banorna skräckfilm-elak man med yxa i handen gömmer sig i vedboden dit den intet ont anande huvudpersonen går-splatter happens än till mat. Men det kanske bara är jag som förläst mig på skräck?

Katter, katter, katter...

Det var dagen när den nya bokhandeln skulle öppna. Hela bokbloggarmaffian hade fått ett riktat specialerbjudande: ta med ditt husdjur och få 25 % rabatt...

Bilden hittad hos Book Cover Girl.

Bokbranschen i fnissframkallande bilder

För några år sedan fnissade jag mig igenom 80 romaner för dig som har bråttom, och på senare tid har jag alltid hållit utkik efter Henrik Langes bilder i Svensk Bokhandel, där han i lite småelaka men ofta väldigt träffande bilder porträtterat den svenska bokbranschen. Igenkänningsfaktorn har stundtals varit hög.

Nu har bilderna som publicerats i Svensk Bokhandel genom åren kommit i en samlingsbok: Den sämsta får du gratis. För den som i likhet med mig jobbat med böcker de senaste åren, är det lite nostalgi - här finns allt från boken Qin (vann Augustpriset 2006 men var hopplös att sälja) till bisarra kampanjer och pinsamma författarutspel som man nästan hunnit glömma (ok då, förtränga). Nu kan man skratta åt dem igen när man påminns.

Precis som i sina tidigare böcker är Lange träffande och rolig, men jämför man Den sämsta får du gratis med de tidigare 80 romaner ... och 96 romaner..., så når den inte riktigt upp till samma nivå. Det beror dels på att romanböckerna känns mer genomarbetade och innehållsrika, dels på att en del av skämten i Den sämsta ... har hunnit bli lite daterade. Något man tokskrattade åt när det pågick, känns kanske riktigt lika roligt nu, några år senare. Jag tror också att Den sämsta ... nog främst är en angelägenhet för de som arbetar i eller på något sätt har anknytning till bokbranschen. Det hindrar dock inte att här finns gott om små guldkorn. Jag gillar till exempel den här killen:

Tack till Kartago för rec ex!

Moraliska riktlinjer för boknördar

We need to make books cool again.

If you go home with somebody and they don't have books, don't fuck them.

Så enkelt, och så genialt. Den här har valsat runt lite varstans, och nu är den här också. Tänkte att ni kunde behöva lite moraliska riktlinjer så här på söndagskvällen.