Tea and table-moving

You are invited to tea and table-moving, Spencer Graham residence, thursday afternoon. Welcome!

Skulle någon ha skrivit det här idag, hade det förmodligen inneburit att det var dags att hitta på en bra ursäkt för att inte hjälpa till att flytta. Många tunga lyft av möbler, typ. I 1800-talets England innebar det dock snarare att det var dags att fundera på om man hade någon fråga som man aldrig hann ställa till faster Agda innan hon gick bort. Tea and table-moving betydde helt enkelt seans, och var ett vanligt nöje där och då. Lite som teater, fast mer spännande. Tänk om andarna faktiskt kunde meddela sig med oss?

Viktorianernas syn på det övernaturliga i allmänhet och andar i synnerhet är något man ofta stöter på om man som jag gillar att läsa historiska romaner från den perioden. Medan seanser idag har definitiv freak-varning, sågs de då som ett nöje bland andra. I Antonio Melechis Servants of the Supernatural, the Night Side of the Victorian Mind får man en lättläst men ändå innehållsrik genomgång av fenomenet. Ett slags Victorian Supernatural 101, så att säga, med gott om autentiska exempel och källhänvisningar.

Melechi går i kronologisk ordning igenom såväl spiritism som föregångaren mesmerism och andra liknande rörelser. Den som har läst PO Enquists Magnetisörens femte vinter, känner till exempel igen förlagan till romanens huvudperson Friedrich Meisner i verklighetens Franz Mesmer. Servants of the Supernatural är på det hela taget ganska rolig att läsa om man konsumerar mycket skönlitteratur med historiska/övernaturliga ingredienser; här får man se var alla idéerna kommer ifrån och vad som faktiskt hände. Den är dock ingen litteraturvetenskaplig genomgång, utan snarast idéhistorisk.

De avsnitt jag tyckte mest om var de som berörde senare delen av 1800-talet, då seanserna var i full gång. Man hade lämnat den ursprungliga formen med enkla knackningar och medierna tävlade med varandra i att hitta på spektakulära former för sina sittningar. Det är roligt att läsa om hur tricken genomfördes - många av dem övertogs snart av scenmagiker och användes som rena illusioner á la Joe Labero. Påhittigheten visste inga gränser och alla medel var tillåtna. Samtidigt inser man att det nog inte var så alldeles svårt att bli lurad. Hade man själv varit en liten viktorian, ledsen över att ha förlorat någon närstående, hade det nog inte varit så svårt att bli övertygad om att det verkligen var någon där ute i mörkret. För vem vet egentligen vem det är som knackar i väggen...