2010: It was the best of times..!

Nyår, hörrni! Man bör skåla som det här gulliga paret. Men jag sitter här och dricker kaffe och försöker hålla kvar de sista timmarna är 2010 - ett år jag är högst ovillig att lämna, helt enkelt eftersom det har varit så himla bra för mig. Best.Year.Ever. Möjligen. Jag har i alla fall svårt att komma på något år som slår det.

Och delvis för att 2010 har varit så bra, har jag haft svårt att hitta lästid eller snarare läsro. Det har funnits för mycket annat att pyssla med. Tittar jag i statistiken över lästa böcker syns det tydligt; jag snittar på det extremt låga drygt en bok i veckan. Kära nån. Det tycks som om eder boknörd har haft något slags liv istället. Å andra sidan har ju även det livet haft ganska mycket att göra med böcker - en försvarlig del av sommarens USA-resa tillbringades ju på bokhandlar och sånt... Jag drömmer fortfarande våta drömmar om McNally Jackson i New York.

Med det sagt, har jag ändå haft turen att stöta på ganska många riktigt bra böcker bland de få jag faktiskt hunnit läsa. Några av dem var:

Karl Ove Knausgård - Min kamp I

David Nicholls - En dag

Sofi Oksanen - Utrensning

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Sjukt bra allesammans, på varsitt sätt.

Och så har jag ju haft nöjet att upptäcka några fantastiskt kul nya serier: Kate Carlisles böcker om bokbindaren Brooklyn Wainwright och Deanna Raybourns historiska deckare om Lady Julia Grey. De båda har en hel del gemensamt när man tänker på det; båda kan sorteras in under cosy crime och är himla kul att läsa, perfekta som avkoppling.

Icke att förglömma från bokåret 2010 är heller författarträffarna. Jag är oerhört glad över att ha haft möjlighet att gå på flera uppläsningar som varit något utöver det vanliga. Dels var det naturligtvis den legendariska, fullsmäckade, rockstjärneliknande träffen med Bret Easton Ellis i New York - wow, säger jag bara. Wow.

Och Sarah Waters, också i New York. Inte dumt det heller. Hur kul som helst att få höra henne berätta om The Little Stranger!

Och så var det ju Lovecraft-sightseeingen i Providence... Svettigt i 40-gradig värme, men väldigt roligt att se. Och Cthulhu reste sig som bekant ur havet ett par dagar senare.

Tack och lov händer ju inte allt kul på andra sidan Atlanten; här hemma har jag också varit på ett par superkul uppläsningar.

Först ut var Johan Theorin som visade gamla familjefoton och kartor och berättade öländska spökhistorier på Stadsbiblioteket i Lund i början av mars.

I november släpade jag mig ut i regnet - och tur var väl det, för det hade varit ruskigt tragiskt att missa Karl Ove Knausgårds framträdande (också det på Stadsbiblioteket i Lund). Medan det ångade av publikens blöta kläder, läste Knausgård på sjungande norska ur Min kamp I och fick åtminstone mig att gå hem vansinnigt inspirerad. Litteratur live när den är som bäst!

Jag önskar att jag hade kunnat avsluta uppräkningen med att säga att jag hade roligt på Murakamis framträdande i Oslo, men så blidde det ju tyvärr inte. Men jag tröstar mig med att tokpeppa inför den svenska översättningen av 1Q84. Pepp! Pepp! Detsamma gäller inför utgivningen av Siri Hustvedts The Summer Without Men och Amanda Hellbergs Döden på en blek häst, för att bara nä,na två. 2011 har mycket att leva upp till, men det lovar gott.

Ha ett underbart gott nytt år!

Må ni hitta oceaner av förträffliga böcker och nå ändå upp till månen!

Fantastisk feel bad-roman

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.

Känn på det som en inledande mening i en roman... Man kan lugnt konstatera att Richard Yates går ut hårt redan från början i Easter Parade. Det är en inledning som förpliktigar, men som också lockar ungefär som en olycka man inte kan låta bli att titta på. Jag, som är en total sucker för snitsiga förstameningar, föll pladask och tillbringade några timmar mitt i julstöket med att läsa Easter Parade.

Och Easter Parade visade sig vara en alldeles förträffligt bra liten roman. Jag har inte läst Yates långt mer kända Revolutionary Road, men jag inbillar mig att det är lite oförtjänt som Easter Parade hamnat i skuggan av den. Berättelsen om systrarna Grimes uppväxt och liv är tragisk, spännande och gripande. Yates skildrar både systrarna och personerna som rör sig kring dem så väl att man efter en stund tycker sig läsa om gamla bekanta, om vänner. Det som framför allt träffar en är hur han genom små, små detaljer får fram människors mindre smickrande sidor, deras misslyckanden och grusade förhoppningar. Oftast är det inga stora saker det handlar om, utan bara vanlig vardag, men även de händelserna laddas och blir betydelsefulla.

Som sagt - misslyckanden finns det gott om i systrarna Grimes liv och Easter Parade är sannerligen ingen glad bok. Snarare är den väl själva sinnebilden av en feel bad-roman där allting börjar eländigt för att sedan bli ännu värre. Ändå är den inte deprimerande; skulle jag välja ett enda ord för att beskriva den skulle jag snarare säga finstämd. Melankolisk men oerhört välskriven. Man ska inte låta sig skrämmas av det mörka stråket, för då missar man en verkligt fin roman. Läs den kanske inte i mörkaste januari om du känner dig nere, men i mars? Eller ännu hellre nu, medan julgranen ännu lyser?

Guldstjärna till Norstedts som givit pocketutgåvan ett så snyggt omslag!

Missa inte heller Malin Ullgrens recension av Easter Parade i DN - mycket välskriven.

Vampyr + mupp = ?

Vad händer om man korsar en vampyr och en mupp?

Det här, kanske:

Ha, ha!

(Rent tekniskt är väl inte dockorna i Sesame Street muppar - eller är de det? Ett fall för avdelningen för vardagsmysterier.)

Perfekt julläsning

Såhär har det sett ut här hemma en stor del av julhelgen. Jag och hunden med filt, kuddar och bok tryggt nedstoppade i soffhörnet där ingen snö kan nå oss. Det har lästs ur Richard Yates Easter Parade och Kate Carlisles The Lies That Bind, men allra mest tid har tillbringats med finaste julklappen: Kate Mortons The Distant Hours. Tack vare ett synnerligen lyckats samarbete mellan tomten och min sambo, hamnade Mortons bok i ett av mina paket. Att det dessutom råkade vara en übersnygg utgåva gjorde inte saken sämre.

Omslagsbilden passar perfekt till berättelsen. När man slår upp pärmen väntar nästa glada överraskning:

Insidan av pärmen är både fram- och baktill designad för att se ut som en gammal-gammal sagobok. Det är berättelsen om The Mud Man, vilken också förekommer i romanen. Snyggt! Jag gillar detaljerna med det snirkliga mönstret och de små figurerna:

Än så länge har bara läst lite drygt 100 sidor i The Distant Hours (den är ganska massiv, har stora sidor med kompakt text), men redan nu kan jag säga att den känns som en solklar Calliope-favorit. Ett mystiskt slott, där det hänt tragiska saker, en bibliofil/förlagsredaktör som reser dit för att reda ut hur slottets mörka förflutna hänger ihop med hennes egen familjs historia - ja, ni hör ju vartåt det lutar. Det är mycket välskrivet, spännande och fantasirikt, =perfekt julläsning. Kika på den underbara trailern här nedanför; den har verkligen fångat känslan i boken.

En riktigt god, snöig jul!

Julafton! En galet vit sådan också, när Calliope, sambon, katten och hunden sitter insnöade i sitt lilla hem och förundrat tittar ut på allt det vita som yr omkring. Snöovädret gjorde att den planerade resan till släkten fick ställas in, men vad göra? Det blir till att trösta sig med extra lästid istället. Jag har laddat upp med en hel hög böcker och hoppas att de åtminstone räcker någonstans in i mellandagarna. Om bara hunden slutar tugga på julgranen, så ska det nog bli en lugn och stilla läsjul här. Jag tänker mig något avslappnat i stil med det här (och lägg till en ask praliner på armlängds avstånd):

Hoppas att ni allesammans också får en riktigt bra jul med tid att gotta ner er i soffan för att läsa-läsa-läsa... Må tomten bringa er miljoner böcker!

Tag en bok och bygg en gran

Snöstorm? Inte köpt gran ännu? Lugn, det finns alternativa lösningar. I sann "man taget vad man haver"-anda, kommer här tips på bokliga granar att bygga så att du slipper gå ut i kylan.

Mycket chic, med gröntonade blad och allt. Jag hade nog dock valt något annat än ett äpple på toppen - en stjärna, kanske? Och förresten, ÄR det ens ett äpple? Det ser ut som en blandning mellan en tomat och Rudolfs borttappade nos. Nåja, det kan väl modifieras en smula.

Den här varianten är nog nästan att föredra, om inte annat bara för att man kan bygga den utan att förstöra böckerna. Mycket praktiskt, kan jag tänka mig: när jul är slut borstar man bort snön, slår ihop böckerna och packar in dem i hyllan i väntan på nästa december. Käckt. Det enda som saknas är belysning, men det går säkert att ordna.

Tack till Instructables och Real Simple för bilder!

Jobba hos Adlibris

Psst! Du har väl inte missat att Adlibris söker en marknadsförare? Den som har rätt erfarenhet kan från och med idag söka tjänsten som marknadsförare med ansvar för bokhandelns annonsering. Ansökningar tas emot via mail och gås igenom löpande, men som längst fram till 15 januari. Så skynda, skynda som Gunde sade förr i tiden.

Själv tänker jag mest på den eventuella personalrabatten. Får man det? Jag är nästan sugen på att söka tjänsten bara för den händelse att man skulle få det...

Läs hela annonsen och ansök här.

För både stora och små - både hundar och människor

En av de roligare uppgifterna under gårdagens julklappsshopping var att hitta bra klappar åt de minsta släktingarna. Knattarna önskade sig böcker - en strålande ursäkt för att gå bonanza på barnboksavdelningen! Det blev tre böcker totalt, varav den allra bästa var en för mig tidigare okänd titel: Kjelle börjar på hunddagis av Kajsa Gordan och Mia Maria Güettler. En alldeles underbar liten bilderbok, med fantastiska illustrationer.

Det handlar om Kjelle, en beige liten hund som mest av allt gillar att vara hemma och mysa med matte. De har det fint om dagarna, Kjelle och matte. Leker i parken och bakar bullar.

Men en dag ringer telefonen; matte har fått jobb. Kjelle blir genast orolig. Vad ska hända med honom nu? Ska han vara ensam hemma? Lösningen blir en plats på hunddagis. Då blir Kjelle ännu mer orolig. Ska han umgås med okända, stora och potentiellt farliga hundar hela dagarna? Kjelle gråter en skvätt när matte lämnar honom på dagis första dagen. (Och jag tror bestämt att matte också fäller en tår.)

Igenkänningsfaktorn är hög. Både för barn och föräldrar - och för oss som har hund som går på hunddagis. Det sista var nog inte vad Kajsa Gordan hade i åtanke när hon skrev, men det funkar ju bra ändå! Jag och sambon tjuvläser boken innan vi packar in den i julklappspapper, och skrattar gott åt hur Kjelle finner sig tillrätta på dagis. Mia Maria Güettlers illustrationer är helt underbara och fulla av kul detaljer att titta på. Har ni några små som behöver fler julklappar - köp boken om Kjelle! Mysig högläsning och många skratt utlovas.

Boken om Kjelle ges ut av Berghs förlag, som har flaggat för en uppföljare redan nästa år.

Den som gillar illustrationerna kan också titta in på Illustratörcentrum för att se fler av Mia Maria Güettlers fina bilder.

Vill ha - vill ha - vill ha!

Idag ska ni INTE läsa Calliope Books - idag ska ni istället titta på den ultimata konsten för boknördar: Su Blackwells skulpturer som ni kan se om ni klickar här. Ett smakprov:

Wuthering Heights. Som skulptur, gjord av en bok. Jag suckar och dör en smula. Jag vill ha den. Och alla andra. Titta och längta ni också!

Långt utanför min comfort zone hittar jag en av årets bästa böcker

Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk till Sofi Oksanens Utrensning. Trots att den hyllats unisont av både läsare och kritiker tyckte jag att den verkade... tja, hur ska jag säga det?... väldigt tung och grå. En roman om kvinnor som far illa, krig och öststatselände - det kändes inte som min kopp te. Men ve den läsare som inte tar steget utanför sin comfort zone, tänkte jag. Jag lyssnade ju på Oksanen på bokmässan i höstas och det var ju intressant... Sagt och gjort, jag skaffade ett ex av Utrensning och började läsa. Och vilken otrolig tur att jag faktiskt gjorde det! Utrensning visade sig vara en av årets största och mest överraskande läsupplevelser.

Det jag framför allt slås av när jag läste Utrensning är hur oerhört skicklig Oksanen är som författare. Flera gånger under läsningen tänkte jag att hon omöjligen kan vara född 1977; texten var så mogen, så genomtänkt och så full av erfarenhet att den måste vara skriven av någon som är långt mycket äldre. Någon som har skrivit hela sitt liv, som har hunnit öva för att bli så här bra. Men nej, Oksanen är bara 33. Jag vågar inte ens tänka på hur sjukt bra hon kommer vara när hon är 50 om hon fortsätter likadant.

Utrensning handlar som sagt om ämnen jag oftast undviker att läsa om. Men Oksanen lyckas göra det spännande, engagerade och personligt på ett sätt som omedelbart fångar mig. Istället för att vara en bok om krig, förtryck och stora samhällsomvälvningar blir Utrensning en bok om två enormt starka kvinnor och deras liv. Ofta är det hemskt, tungt och fruktansvärt på ett sätt som gör att man ibland blir tvungen att lägga boken ifrån sig. Men Oksanen undviker alltid att gotta sig i det; hon skildrar det oftast sparsamt och återhållet. Det som gör att det ändå skär i själen är att hon är en mästare på detaljer. Hon vet precis vilken liten del av en scen som hon ska visa läsaren för att budskapet ska gå fram. Det är ruggigt - och det är ruggigt snyggt gjort, rent tekniskt.

Så trots mitt tidigare tvivel stämmer jag nu alltså in i hyllningskören. Utrensning är en fantastisk bok och en mer värdig vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris har jag svårt att tänka mig. Numera finns dessutom Utrensning i pocket, så passa på att kliva utanför din comfort zone du också!

Sofi Oksanen på Bokmässan i Göteborg i höstas

Utrensning har även belönats med Runebergspriset och Finlandiapriset.

Läs mer om Utrensning hos SvD, DN och Bokhora. Missa inte heller intervjun med Sofi Oksanen i Sydsvenskan.

Äntligen dags för Mörka strömmar

Det har äntligen blivit min tur i bibliotekskön och jag har fått ett ex av Arnaldur Indridasons Mörka strömmar - yay! Jag är löjligt exalterad. I löööve Indridason! Hans böcker om Erlendur och de andra poliserna i Reykjavik tillhör det lilla fåtal serier som håller samma höga kvalité hela vägen igenom. Nu till soffan med bok, te och ostsmörgåsar...

Konsten att tala med en änkling

Först har jag svårt att komma överens med Doug, huvudpersonen i Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. När berättelsen börjar har det gått ett år sedan han förlorade sin hustru Hailey i en flygolycka och han har spenderat tiden sedan dess med att metodiskt supa ner sig i hopp om att få dagarna att gå. "Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med." tänker han gång på gång. Om och om igen, medan dagarna flyter förbi.

Även om Doug uppvisar alla tänkbara tecken på sorg, har jag som sagt i förstone lite svårt att tro på honom. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men något i hans person eller hans uppförande får mig att tveka på äktheten i det jag läser. Kanske är det något i hans självmedvetna ton, kanske är det bara jag som inbillar mig. Jag vet inte. Tack och lov går dock irritationen över ganska snart. Dougs enformiga tillvaro skakas om ordentligt när han helt plötsligt dras in i problemen kring Haileys son från ett tidigare äktenskap - och berättelsen tar ordentlig fart. Det är omöjligt att inte dras med i det och till slut känner jag med Doug. Konsten att tala med en änkling blir en smart, underhållande roman om sorg och om att gå vidare, hur konstigt det nu än låter. Det funkar, och det funkar riktigt bra.

En bock i kanten kvarstår dock under hela läsningen och det är alla förargliga, onödiga korrekturfel. Jag tror inte att Tropper undervisar på Manhattan Collage som fliktexten säger och jag tror inte att Doug handlar på PC Penney (kedjan heter JCPenney). Översättningen ekar också på flera ställen av osnygg svengelska; uttrycken är kanske inte grammatiskt fel men inte heller särskilt smidiga. Till exempel - ordet indolent finns förvisso på svenska, men används knappast. Under flera passager i boken, särskilt i dialogerna, hör man hur engelskan skiner igenom, och det är trist. Jag är förvisso otroligt petig när det gäller sådant, men ändå. Det är onödigt. Med det sagt är ändå Konsten att tala med en änkling en bra bok. Mycket amerikansk på ett bra sätt, skriven på det där amerikansk-intellektuella sättet som bara de kan. Jag tror att den passar alldeles utmärkt att ta med som reselektyr för den som planerar att fara bort under jul.

Konsten att tala med en änkling ges ut av nystartade Gilla böcker.

Läs också vad andra tycker: Doras bokprat, Enligt O, En full bokhylla är en rikedom och Enbokcirkelföralla är några av de som har läst Troppers bok.

Vår med Murakami

Jag sitter här och väntar på att få höra den där tunga dunsen i hallen som förkunnar att Svensk Bokhandels Vårboksnummer har slunkit in genom brevinkastet. Än så länge har jag inte, trots ivrigt spejande ut på gården, sett skymten av brevbäraren och med tanke på hur mycket snö det kom inatt, så lär det nog dröja ännu en stund innan han kommer. Jag ska försöka ge mig till tåls.

Redan nu vet jag nog också vilket av vårens alla boksläpp som jag ser mest fram emot: del 1 och 2 av Haruki Murakamis mastodontverk 1Q84. Båda böckerna kommer i mars och jag är så pepp att det nästan är fånigt. Ska bli sjukt kul att läsa! Än så länge har jag inte stött på en enda dålig bok av Murakami, så jag utgår kallt från att 1Q84 också är fantastisk.

Nu ska jag fortsätta lyssna efter brevbäraren. Hoppas han kommer nu-nu-nu. Och att han har orkat bära med sig numret - tänk om jag bara får en avi... *ångest*

1Q84 ges ut av Norstedts. Läs mer om de båda delarna här och här.

Köp den, läs den, älska den!

Det har snart gått en vecka sedan jag läste ut David Nicholls En dag och jag vet inte hur många gånger jag har satt mig ner för att skriva om den här på bloggen. Som ni märker har det ändå inte blivit någon text av det - och det bara för att En dag redan är så tokhyllad överallt. Den som ska göra pocketutgåvan av En dag någon gång i framtiden kommer ha en störtflod av kärleksfulla blurbar att välja mellan.

Själv gillade jag boken otroligt mycket, och just därför vill jag skriva något fantastiskt och originellt om den som gör att ni förstår att ni ska komma över alla "kan den verkligen vara så bra"-tankar som ni kanske har. Ja! säger jag. Den är faktiskt precis så bra som alla säger att den är.

Det händer inte ofta, men i fallet Nicholls måste vi alltså konstatera att hyllningskören har rätt. Jag tror att det handlar om att Nicholls skriver så sympatiskt och träffande om något som många känner igen: känslan av att plötsligt stå någonstans i livet 30+ och förvånat se sig omkring samtidigt som man undrar hur i all världen man hamnade där. Man var ju ung, hipp och helt annorlunda än alla andra, man skulle ju bli något STORT för tusan - och så blev det detta. Det är kanske ok, men vad hände med alla chanserna på vägen? Tog man dem? Vad hände och framför allt, vad skulle kunna ha hänt om man gjort annorlunda?

En dag är snyggt komponerad, välskriven, rolig, sorglig och extremt läsvärd. Eftersom jag fortfarande inte har kommit på något mer originellt än så att säga, hoppas jag att ni nöjer er med det. Den är bra. Läs den. Gör det innan filmatiseringen kommer nästa år, för jag tror som vanligt att boken är bättre.

Och ge den för allt i världen i julklapp till närmaste 30-45åring. De kommer gilla den! Möjligen kommer de också fatta avgörande beslut om sina liv efter att de läst klart. Det är en sådan bok.

Läs mer om En dag hos Enbokcirkelföralla, Hyllan och Bokhora.

Tack till Printz Publishing för läsex!